Kyrkans mediehantering 50 år

Den 11 februari 2013 tillkännagav påven Benedictus XVI att han skulle frånträda sitt ämbete den 20 februari kl. 20.00 lokal tid. Två dagar senare tog han avsked av det romerska prästerskapet vid en informell sammankomst. Vid det tillfället höll han ett improviserat anförande kring sina lärdomar från Andra Vatikankonciliet. Han hade kommit till slutsatsen att det varit två koncilier: det verkliga konciliet och mediernas koncilium. Enligt hans åsikt kommer det virtuella konciliet att förlora alltmer av sin betydelse. Påven föredrog ett koncilium obefläckat av medial uppståndelse. Men nu fanns konciliet bara som en medial händelse. Och just därigenom blev detta koncilium till det speciella Andra Vatikankonciliet.

En händelse med sådan världsvid betydelse som konciliet måste ofrånkomligen dra till sig medier från hela världen. Perio­dvis var över tusen journalister ackrediterade och vid själva öppningsceremonin var det 1 200. För en sådan anstormning av journalister krävdes en särskild pressavdelning, vilken också inrättades i inledningsfasen. Likväl återstod ett svårt problem: en institution med en flerhundraårig tradition av att fatta alla viktiga beslut i slutna rum men med bakdörrar på glänt för indiskreta läc­kor, en sådan institution saknade inte bara varje erfarenhet av en fri press utan den var helt enkelt hjälplös.

Dessutom hade generalsekreteraren för den förberedande kommittén, kardinal Pericle Felici (1911–1982), som även skulle bli generalsekreterare för konciliet, ett spänt förhållande till medierna. För honom som tjänsteman i kurian var medier ett störande och besvärande inslag. Det som hände bakom Vatikanens murar angick enligt honom ingen annan. Så det var ingen överraskning, att han såg konciliet som en rent inomkyrklig angelägenhet och han var fast besluten att inget skulle läcka ut därifrån i förväg. Först när besluten väl fattats, skulle de offentliggöras och pressen bli informerad.

Den 3 december kallade kardinal Felici till en första presskonferens, där han tillkännagav att konciliet hade inrättat en presstjänst. Han ansåg det helt nödvändigt att all rapportering skulle rätta sig efter kyrkans lära. ”Hellre en minut för sent med en sann nyhet än en minut för tidigt med en osann …” Han fortsatte med att säga att presstjänsten med jämna mellanrum skulle förmedla nyttig och sann information, som om möjligt skulle motsvara journalisternas behov. ”Mina herrar kanske påminner sig det latinska ordspråket: ’Av vänner väntar man enbart värdig vandel.’ Ni skall inte försöka tränga er in i sådant ni inte har tillträde till. Endast under dessa förutsättningar kommer vi att vara goda vänner.” I anslutning till detta uppmanade Felici journalisterna att leva ett moraliskt oklanderligt familjeliv.

Den 21 maj 1961 kunde Felici i en presskonferens meddela att presstjänsten skulle fungera vid behov. ”Behovet är i dag begränsat och därför är tjänstens verksamhet begränsad. Offentligenheten och journalisterna måste ge sig till tåls. Och även om påven ofta deklarerat att det är ytterst önskvärt att de troende möter konciliet med ett livligt intresse, så får man inte glömma att konciliet är en instans på högsta nivå i apostlarnas efterföljd under påvens auktoritet. Alla måste se upp mot det under vördnadsfull tystnad och be den helige Ande om vägledning …”

Pressens upprördhet över den behandling man utsattes för var förutsägbar. Kritik mot denna okänslighet kom också till uttryck internt: knappt två månader efter den första presskonferensen den 30 januari 1961 tog Wiens ärkebiskop, kardinal Franz König, avstånd från Felicis hållning: ”Till det yttre tycks konciliet vara en sak för påven och biskoparna, men i verkligheten angår det hela den katolska kyrkan, vilket betyder alla troende. Och på er, katolska journalister, beror det till stor del om det verkligen kommer att bli så […] Jag tänker här framför allt på de journalister, som inte skriver i katolsk press […] Det är journalisternas uppgift att vara katolikers offentliga samvete. Om ni har något att säga om konciliet, vänta inte på ett utlåtande från en biskop, vänta inte på underrättelser från Rom. Varna om ni tror att ni måste varna; framför frimodigt det ni tror att ni måste framföra; informera världen om konciliet närhelst en möjlighet ges att informera. Om ni gör konciliet till er sak, då kommer också konciliet att bli en sak för alla kristna. Tala också om för alla vad offentligheten och de troende väntar sig av konciliet.”

Den 24 oktober 1961 sade påven Johannes XXIII att han hade förståelse för betydelsen av den offentliga opinionen och journalisternas arbete och han lovade att presstjänsten skulle utvidgas. Man hade nu förstått att konciliet var en offentlig och världspolitisk tilldragelse men ytterligare förtroendeskapande åtgärder krävdes, och vid ett nytt tal i maj 1962 till den samlade utlandspressen var tongångarna annorlunda.

Pressen skulle nu inte bara ge sig till tåls utan den hade en viktig uppgift i konciliet: ”I själva verket räknar vi med er medverkan, mina herrar, och särskilt nu, när vi nalkas de betydande tilldragelserna i det Andra Ekumeniska Vatikankonciliet, där vi hoppas att nå bortom kyrkans gränser och fram till alla människor av god vilja med ett positivt budskap. För att uppnå detta är pressen i dag ett oumbärligt hjälpmedel.”

Överväldigande medialt intresse för konciliet

Även om kurian kände sig mer eller mindre trängd av mediernas närvaro, blev den samlade världspressen starkt engagerad, när påven Johannes XXIII tillkännagav Andra Vatikankonciliet, och man följde förloppet med intresse och inlevelse. De som tagit initiativ till konciliet hade inte räknat med en sådan reaktion och för dem var det en rejäl chock. Framför allt att de stora, icke-katols­ka och liberalt inriktade tidningarna visade ett brinnande intresse och att de inte skydde några kostnader för att ackreditera egna korrespondenter.

Från Tyskland var det Frankfurter Allgemeine Zeitung och Die Zeit, från Schweiz Neue Zürcher Zeitung och Nationalzeitung, från Frankrike Le Monde – där en korrespondent medgav att han fått privilegiet att inga av hans långa artiklar skulle kortas ned – och från USA New York Times, från Nederländerna Nieuwe Rotterdamsche Courant och från Italien bland andra Corriere della Sera. I Spanien beklagade sig läsare över alltför knapphändig rapportering från konciliet. Den franska dagstidningen La Croix fick 50 000 nya prenumeranter genom sin utförliga rapportering från Andra Vatikankonciliet.

Det världsvida intresset från mediernas sida stod mot Vatikanens informationspolitik, där konciliefäderna var ålagda sträng tystnadsplikt (jfr art. 26 i koncilieordningen). Denna murarnas politik kunde emellertid inte fullföljas. Så blev den officiella presstjänsten oberoende och inte underställd konciliets generalsekreterare.

Fausto Vaillanc (1916–1986), som 1961 utsetts till ledare för presstjänsten (Ufficio Stampa) uttalade sig för en uppluckring av reglerna för konciliehemlighet, som ändå i viss utsträckning var upphävd genom mer eller mindre auktoriserade läckor. Det som avsågs var då konciliefäders presskonferenser, utlämnandet av resultat vid omröstningar, kopior av mötesprotokoll i diverse tidningar, liksom aktiviteter vid nationella dokumentationscentra.

Den 31 augusti 1963 beslutades äntligen hur kontakten med pressen skulle regleras: en presskommitté inrättades under ordförandeskap av ärkebiskop Martin John O’Connor (1900–1986), som redan var vice ordförande i konciliekommissionen för lekmannaapostolatet och ansågs som sakkunnig i sociala kommunikationsmedel. Också konciliehemligheten gjordes mindre sträng: även i fortsättningen skulle emellertid förslagen till konciliebeslut och kommissionsarbeten hållas hemliga. När det gällde uppgifter från diskussioner vid större sammankomster uppmanades till ”lämplig diskretion”. Det fick även stor betydelse att talesmannen för den franskspråkiga pressen Pierre Haubtmann (1912–1971) med namn kunde identifiera vilka konciliefäder som hade sagt vad i debatterna. De andra språkgrupperna kunde nu följa det exemplet.

Tvetydigheten i Inter mirifica

Konciliedokumentet Inter mirifica går tillbaka på ett förarbete från pingsten 1960 som sammanställdes av Vatikanens sekretariat för press och teater. Debatten kring texten De instrumentis communicationis socialis motsågs av konciliet som enkel avkoppling jämfört med det hårda teologiska arbete, som krävdes av de andra föreslagna texterna. Den 23, 24 och 26 november 1962 hade man bara ägnat 360 minuter åt förslaget. Framför allt hade man kritiserat dess längd, påpekat vissa upprepningar i texten och framfört önskemål att lekmännens roll skulle lyftas fram bättre samt att man borde klart uttrycka sin omsorg om ungdomen.

Omröstningen resulterade i stor majoritet för förslaget: av 2 160 konciliefäder var 2 138 för, 15 emot och 7 röster var ogiltiga. Skrivningen godtogs alltså som helhet och återsändes till vederbörlig kommission för språklig bearbetning och redigering. Texten blev något förkortad men några egentliga ändringar i innehållet gjordes inte.

Efter en kort inledningen (nr 1 och 2) är dokumentet indelat i två kapitel. Kapitel I presenterar den katolska lärans ståndpunkt inom olika områden: kyrkligt ansvar, respekt för morallagen, rätt till information, relationen mellan konst och moral, den offentliga opinionen, mottagares, producenters och författares skyldigheter samt den offentliga maktens roll. Kapitel II utvecklar kyrkans pastorala insatser: herdarnas och de troendes ansvar, utbildning av producenter, författare och mottagare, ekonomiskt stöd till medier, kommunikationsmedlens årsdag och världsdag, upprättandet av nyhetsbyråer vid Heliga stolen och inom ärkestiften. Slutorden hänvisar till kommande pastoralinstruktioner och uppmanar alla människor av god vilja att använda sociala kommunikationsmedel på ett sådant sätt att de blir till välsignelse.

Medan kommissionen redigerar denna skrivelse formar sig emellertid en betydande opposition mot dokumentet: det dryper av moralism och banalitet. Amerikanska journalister publicerade ett uttalande, som stöddes av fyra deltagare i konciliet och vars innebörd i korthet var att förslaget hade antagits för att dokumentera konciliets oförmåga att på ett adekvat sätt möta dagens värld. Den argentinske prästen och ledaren för tidskriften Criterio, Jorge Maria Mejia, som hade undertecknat uttalandet, sände ut en ”brådskande” rundskrivelse: ”Ärade konciliefäder! Det förslag till dokument för kommunikationsmedel, som läggs fram för slutgiltig omröstning, håller enligt många konciliefäder inte måttet för ett konciliebeslut. Konciliefäderna ombeds därför att allvarligt överväga det lämpliga i att rösta för ett avslag. Detta särskilt som den föreslagna skrivningen inte svarar mot de kristnas förväntningar, särskilt inte mot deras, som är någorlunda bevandrade inom detta område. Om skrivningen blir godkänd som konciliedokument, kommer konciliets auktoritet att ifrågasättas.”

Vid dagen för omröstningen spreds Mejias petition som flygblad utanför koncilieaulan och den var nu undertecknad av 25 av konciliefäderna. Konciliets generalsekreterare uppmärksammade aktionen och försökte stoppa den. Till slut kallade han in det påvliga gardet. I denna aktion med flygblad deltog även biskopen i Mainz, Josef Maria Reuss (1906–1985), och biskopen i Paderborn, Paul Nordhues (1915–2004).

Omröstningen den 25 november 1963 gav resultatet att 1 598 var ”tillfreds”, 503 ”icke tillfreds” och 11 röster var ogiltiga. Förslaget godtogs alltså – även om antalet motståndare hade vuxit under den tid som gått. Den högtidliga omröstningen ägde rum den 4 december: då var det 1 960 ”tillfreds” och fortfarande 164 ”icke tillfreds”. Därmed var detta det dokument från Andra Vatikankonciliet som fått flest nej-röster.

Från Inter mirifica till Communio et progressio

Dokumentet Inter mirifica och dess behandling vid Andra Vatikankonciliet har fått flerfaldig betydelse: enligt Hans-Joachim Sander, teolog från Salzburg, visar det tydligt på nödvändigheten av Andra Vatikankonciliet. Det visar hur oförstående för medierna kyrkan var före konciliet och hur oförmögen man var att möta en medial offentlighet, för att inte tala om kyrkans oförmåga att finna ett språk som integrerar trons värld. (”Theologischer Kommentar zum Dekret über die sozialen Kommunikationsmittel ’Inter mirifica’”, i HThKVatII 2, 230–261, här 257).

Kyrkans lära tematiserar en ordning bortom världen och hon skall inte vara en aktör i världen. Men en kritik av medierna kan bara tas på allvar om den befinner sig på samma nivå som tiden och dess problem. Och det är precis vad Inter mirifica inte förmår. Dokumentet framställer det som om kyrkan inte behöver medierna som bas i sin kontakt med offentligheten. Denna uppenbara brist i dokumentet är också dess ovedersägliga budskap: i den bemärkelsen förblir det ett viktigt dokument.

Den text som egentligen blev vägledande för kyrkans relation till medierna finns i pastoralinstruktionen Communio et progressio (1971), som Inter mirifica hänvisar till. Där formuleras en lära om relationen mellan medierna och kyrkan som är i nivå med tiden.

”Under sin vandring på jorden visade sig Kristus som en mästare att på kommunicera. I människoblivandet antog han den natur, som de hade som han vände sig till med sitt budskap såsom det kom till uttryck i hela hans liv. Han talade till dem ur sitt hjärta, när han stod mitt bland dem. Han förkunnade det gudomliga budskapet med makt och utan kompromisser. Å andra sidan anpassade han sig i sitt sätt att tala och tänka till dem han vände sig till så att han talade ur deras situation” (§ 11).

Från denna teologiska grund har man härlett en helt ny standard för kyrkligt arbete med medier. Det handlar om kvaliteten på kyrkans bidrag inom medieområdet. Det måste kunna mäta sig med den professionalitet som gäller i medier. ”Biskopar och präster, ordensfolk och lekmän, alla de som på något sätt representerar kyrkans röst, blir allt oftare uppmanade att lämna bidrag till press, radio, tv och film. Sådan medverkan bör uppmuntras och den kan få oväntat stort genomslag. Härvid fordras emellertid att den som ger sig i kast med detta är väl förtrogen med sitt medium, om det än gäller att skriva, tala eller uppträda. Därför åligger det kyrkliga centra att se till att de har väl utbildade medarbetare för kommunikation med medierna” (§ 106).

Kyrkligt deltagande i medierna får inte underskrida gängse standard: ”Dagens människor har genom sina kommunikationsmedel blivit så vana vid en perfekt presentation och en vinnande stil, att de knappt bryr sig om offentliga tillställningar på låg nivå, vilket också gäller de med religiös karaktär såsom liturgiska fester, predikningar eller kristen undervisning” (§ 130).

Ytterligare påpekas att kyrkan själv behöver ta till sig av den offentliga opinionen, vilket medför yttrandefrihet och en kultur präglad av dialog: ”Det skulle fattas något i kyrkans liv, om där inte fanns en offentlig mening” (§ 115).

Medievärlden är påfrestande: det är en erfarenhet som inte bara gjorts av biskopars talespersoner och deras stundom trängda chefer. Filosofen Peter Sloterdijk från Karlsruhe framhöll i det tacktal han höll i Pauluskyrkan i Frankfurt, sedan han tilldelats Ludwig-Börne priset, att medievärlden svänger mellan två extremer, mellan en oförarglig underhållning och en tillspetsad stridsberedskap. Vid den oförargliga polen gäller ”Bröd och skådespel” och då är en opolitisk roande inställning helt accepterad; vid den andra polen däremot pågår hotfulla kampanjer med all uppmärksamhet på ett enda tema. Just vid dessa tillfällen är det viktigt att bevara mångfald.

På kyrkliga internetfora och diskussionssajter får man ofta intrycket, att där härskar en stridsberedskap. Därför är det viktigt att en kyrklig journalistik inte kapitulerar för inomkyrkliga ytterlighetsgrupper utan håller en diskussionsnivå, som främjar ett utbyte och inte en militant polemik, en anda som ger plats åt argument men inte åt slägga. Pluralitet måste dagligen läras på nytt – något som fortfarande är en uppgift för kyrkan.

Översättning: Stig Olsson

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 11/2013.

Erich Garhammer är lärare i pastoralteologi i universitetet i Würzburg.