Ett tack till Herman Seiler

Vid fyllda 85 torde man ha rätt att njuta sitt otium cum dignitate. Efter 34 år i Sverige lämnar vår medarbetare Herman Seiler Sverige för att återvända till hemlandet Schweiz. Som publicist, författare, katolsk samtalspartner i den ekumeniska dialogen och inte minst som präst har han under ett långt och tålmodigt arbete byggt upp ett förtroendekapital för den katolska kyrkan i vårt land.

Några ord om situationen vid hans ankomst kan ge viss relief åt ett sådant påstående.

År 1961 levde den katolska kyrkan i en stämning av stor förväntan, sedan Johannes XX1II två år tidigare förutskickat att ett koncilium skulle inkallas för att ”uppdatera” kyrkans agenda i den moderna världen, som förändrats så drastiskt genom två världskrig, politiska och mentala omvälvningar. I Sverige var katolska kyrkan mest känd genom läroböckernas föga objektiva framställningar. Det ekumeniska klimatet i förhållande till den evangeliska kristenheten var kort uttryckt vintrigt. För katoliker gällde fortfarande förbudet att medverka i andra kyrkors gudstjänst. Dåvarande ärkebiskopen i Uppsala hade utfärdat en förordning att katolsk gudstjänst finge hållas i kyrkorum tillhöriga Svenska kyrkan på villkor att de inte firades som mässa. Endast genom några fa välkända konvertiter som Sven Stolpe, Gunnar Björnstrand, Olof Molander, Gunnel Vallquist, och andra, visste den så kallade bildade allmänheten överhuvud om kyrkans existens i Sverige i modern tid. När konciliet annonserades kunde detta evenemang i svensk press skildras i samma tonfall som ett toppmöte inom den sicilianska maffian.

Herman Seiler anlände till Sverige sommaren 1961. Efter prästvigning i Rom 1934 hade han efter tre år inträtt i Jesu Sällskap och varit verksam inom studentsjälavården. Hans intresse för Skandinavien väcktes tidigt genom kontakter i Danmark. Vid sin ankomst till Uppsala blev han chockerad vid mötet med den primitiva bild av katolska kyrkan som serverades i pressen. Med ekonomisk hjälp från vänliga krafter och i kretsen av några frivilliga medarbetare (främst bland dem måste självklart Lennart

Ejerfeldt nämnas) startades nu Katolsk informationstjänst (KIT), vars första nummer utkom 21 september 1963, alldeles innan den andra sessionen av konciliet skulle börja. Som väntat innehöll den första bulletinen en översikt över den inledande konciliesessionen hösten dessförinnan. Den hade slutat utan några synliga resultat. De av kurian förberedda texterna hade avvisats med stor majoritet av konciliefäderna. Påven Johannes avled på sommaren 1963. Hans efterträdare var ännu ett oskrivet blad. Utgången av konciliet var i högsta grad oviss.

Konceptet med KIT var att genom ett envist och målmedvetet droppande så småningom urholka stenen. Publikationen skulle sändas gratis till samtliga tidningsredaktioner i landet. Om initiativet möttes med fasa på vissa håll i provinsen (en norrländsk redaktion befarade en jesuitisk komplott mot landets säkerhet: ”denna bulletin går självklart raka vägen dit den hör hemma, till papperskorgen”) fann KIT snabbt många läsare, också privatpersoner, och tillvann sig omedelbar respekt, särskilt bland religionslärare och präster i Svenska kyrkan, som en av de bästa informationskanalerna i den tidens rätt isolerade Sverige, präglat av det kalla kriget, mellan blocken och mellan kyrkorna.

Den lilla redaktionen sammanträdde uppe i pater Seilers rum på Johannesgatan i Uppsala. De frivilliga medarbetarna segade sig vecka efter vecka vidare genom en öken av tyska tidskrifter och kyrkliga telegram, ivrigt uppmuntrade att lyfta blicken mot målet av den outtröttlige visionären Seiler, insvept i en molnstod om dagen och en eldstod om natten i form av brasilianska cigarrer. Undertecknad hade förmånen att från år 1972 ingå i redaktionen. Jag har lärt mig mycket av det jag numera tror mig förstå bara genom att under dessa seanser lyssna till samtalet mellan Seiler och Ejerfeldt, som gärna höll briljanta fickföreläsningar om allt vetbart och en del därtill. Ledare, artiklar, notiser och översättningar levererades alltid i sista minuten men prompt, och utgivningen pågick till vår egen häpnad punktligt

var fjortonde dag under tolv läsår, tills publikationen uppgick i Signum 1975.

Då hade det ekumeniska klimatet i Sverige förändrats drastiskt till det bättre. I stället för misstänksamhet rådde nu en anda av hjärtlighet och positiva förväntningar. (En jämförelse med Danmark visar att detta inte alls är resultatet av historiens automatik. Förändringar beror på enskilda människors insatser.) Herman Seiler kan glädja sig över att detta klimatskifte i hög grad förbereddes och påskyndades av hans klara vision och stora målmedvetenhet. De förhoppningar på konciliet som han formulerade i det första numret av KIT gäller också om hans egen publicistiska verksamhet: att fortsätta samtalet, inom kyrkan, med andra kristna, med alla människor av god vilja. Hans outtalade devis har varit kvalitet, pålitlighet och fördjupning, i en tid som gärna premierar det efemära och spekulativa, också på det kyrkliga området. Detta har visat sig vara ett effektivt program.

Herman Seiler använde också sin organisatoriska och kreativa talang till att projektera och utge olika skriftserier, med naturlig start i konciliedokumenten, som under hans överinseende utkom i svensk översättning. Han har därmed blivit introduktör av katolsk teologi i Sverige. Med enastående energi har han hållit sig underrättad om allt som händer i den kyrkliga världen under dessa revolutionerande (och ibland revolutionära) decennier. Många kan vittna om att det snabbaste sättet att fa relevant litteratur i ett visst ämne är att ringa pater Seiler direkt. Några frukter av hans kolossala beläsenhet är översikten över den samtida Jesusforskningen, Jesus Kristus i tiden, och hans bok om döden, Döden – och vad kommer sedan? Få nu levande personer har en lika vid överblick över 1900-talets kyrkohistoriska och teologiska skapande. I hans egna ställningstaganden skymtar en otålighet som vittnar om ett ungt sinnelag, som inte låter sig nedslås av historiens tyngd och tröghet. Han har under sitt liv sett så mycket att han kan skilja äkta från falskt och därför vågar vara öppen.

Herman är en människa med fast tro och övertygelse, men också oerhört vänfast och pålitlig i svåra lägen. Redaktionen för Signum, den tidskrift som i mycket är hans verk och skötebarn, vill härmed tacka sin founding father för hans osvikliga omdöme, inspiration och konkreta stöd genom åren. Vi räknar även i fortsättningen med bidrag från hans penna, skrivna från ett mer alpint perspektiv.

När 1900-talets katolska kyrkohistoria i Sverige en gång skall tecknas blir Herman Seller ett viktigt namn. Hans avresa innebär att ett blad i krönikan vänds.