För det goda lägets skull – och Guds

Den som går in genom porten till femvåningshuset med 1880-talsfasad vid Kungsträdgården 12 i Stockholm blir överraskad. Längst inne i byggnaden påträffar han en modern kyrka. Det höga kyrkorummets rosa tegelmurar och mjukt infallande dagsljus över ett cirkulärt altarparti ger omedelbart ett intryck av värme, harmoni och frid. Många är de som söker sig dit för en stilla bönestund under en jäktig shoppingrunda. Vardagar som söndagar utgör kyrktorget med sin brunn utanför kyrkans entre en omtyckt samlingsplats.

Vem anar att bakom denna lyckade arkitektoniska skapelse till gagn för liturgisk och mänsklig gemenskap ligger år av mödor, oro och dramatik. Så oroliga år att en bok om kyrkans tillkomst fatt titeln Stormen kring Katthavet – ett kyrkbygge i motvind. Författare är jesuitpatern Peter Hornung som i sin egenskap av kyrkoherde i S:ta Eugenia församling under 23 år fatt offra nästan all sin tid, sina krafter och sin hälsa åt att kyrkan vid Kungsträdgården skulle bli verklighet.

Orsaken var rivningsraseriet i Stockholms innerstad på 1950- och 60-talen. Redan tidigt var bestämt att Sveriges första katolska kyrka i modern tid, S:ta Eugenia kyrka vid Norra Smedjegatan, uppförd 1837 men fortfarande fullt funktionsduglig och stämningsrik, skulle exproprieras för att ge plats åt ett affärscentrum. Var skulle församlingen därefter få sitt gudstjänstcentrum och hur skulle man få pengar till en ny kyrka?

Stockholms stad var behjälplig med att leta fram ersättningstomter. 1962 kom erbjudande om att församlingen skulle fa köpa en fastighet med rivningsmoget hus i kvarteret Katthavet vid Kungsträdgården – ett toppenläge! Arkitekter anlitades för skisser till en nybyggnad och pater Hornung besökte biskopar i Tyskland med resultat att tyska biskopskonferensen anslog miljonbidrag till bestridande av byggnadskostnaderna. Mycket snabbt ångrade sig emellertid staden, köpeerbjudandet var ett misstag. Finansieringsplanen hotade att gå i stöpet. Sedan kom nya bakslag: det gavs varken igångsättningstillstånd eller dispens från en nyinförd och mycket fördyrande investeringsavgift. Finansminister Sträng var oförstående för församlingens beträngda läge.

Den gamla kyrkan revs och verksamheten fick fortgå i provisoriska lokaler. Då byggnadstillstånd äntligen gavs hade byggnadskostnaderna skjutit i höjden och situationen förändrats. Byggnaden vid Kungsträdgården fick inte längre rivas. Det blev till att börja om med nya arkitektritningar, nya hårda förhandlingar med staden och med grannar, nya finansieringsförsök.

Där emellan var ett flerårigt mellanspel då det – på förslag från Svenska kyrkans högsta ledning – undersöktes om Eugeniaförsamlingen kunde överta Klara, Jacobs eller Johannes kyrka.

Varje ställningstagande krävde noggranna undersökningar och bedömanden som ibland måste ske i brådska. Samtidigt protesterade olika berörda parter och startade tidningsdebatter. Den katolska församlingen påstods vilja ”ta över” innerstadskyrkorna och, menade en uppsagd konstsalongshyresgäst, ”tränga undan konsten”. Kyrkoherden måste förutom sedvanliga omfattande byggnadsfrågor ägna sig åt att göra offentliga tillrättalägganden och förklaringar. När till slut, 1979, ett definitivt köpeavtal godkändes av kommunfullmäktige skedde det med knapp majoritet, 51 röster mot 49. Kyrkbygget kunde börja och 1982 invigdes den nya kyrkan.

De 23 åren av planläggning, uppvaktningar och förhandlingar avsatte 3,2 hyllmeter handlingar, däribland tre pärmar med enbart tidningsurklipp. Peter Hornung förde fortlöpande själv anteckningar. Det är dem som han nu sammanställt till en bok, uppdelad i tre avsnitt: historik, anteckningar och dokument. Hornung framlägger fakta. Historiken är en redogörelse utan personliga kommentarer.

Anteckningarna är av mer lättsamt slag, skildringar av människor och märkliga händelser under planeringsåren. Bland dokumenten återges brev och predikningar – och glada sånger från taklagsfesten. En mångfald illustrationer från både den gamla och den nya kyrkan ger omväxling åt de ibland väl tätskrivna trycksidorna och gör boken extra värdefull.

För den som inte själv varit med blir det emellanåt svårt att hålla ordning på alla växlande turer under den långa planeringstiden. Inför nästa upplaga är att önska att den korta historik som man hittar först på sidan 114 placeras i början av boken. Då far man fortare en välbehövlig översikt av händelseförloppet. Nu finns den nya S:ta Eugenia kyrka där, uppskattad och välfungerande. Varför då dra fram allt besvärligt som föregått dess tillkomst?

Jag tror att det är riktigt och viktigt att denna historik och dokumentation publiceras. Den visar hur många – inte minst utomlands – som varit engagerade i detta kyrkbygge, alltifrån påven, kardinaler, biskopar, utrikesministrar och ambassadörer till lekmän som tagit egna initiativ. Hur byggnadskommitten trots alla motigheter vägrade ge upp. Hur församlingens präster strävade efter att ge kyrkbygget en andlig dimension, stött av församlingens böner. Alla dessa som satsat tid, pengar och intresse på något som de kanske själva aldrig skulle fa se stå färdigt, har ansett det andliga – genom detta bygge – som det mest väsentliga. Medvetandet härom ökar den enskilde kyrkobesökarens tacksamhet och tro. När stormen har lagt sig njuter man dubbelt av ron.