Jesuitorden i tiden

Under årets första tre månader samlades 223 jesuiter till ordenshistoriens 34:e generalkongregation i Rom. Förutom de 89 pro vinsföreståndarna och några medlemmar från ordensledningen under generalföreståndaren PeterHans Kolvenbach var deltagarna valda ombud. De kom från jordens alla hörn. Både öst och väst, syd och nord sände sina delegater. Bland dem som var med för första gången var Cuba, Ryssland, Slovakien och Vietnam. En generalkongregation är jesuitordens högsta beslutande organ med en 450 år gammal demokratisk struktur. Majoriteten av ombuden är nämligen valda av provinskongregationerna som i sin tur består av valda ombud och fungerar som regionala parlament.

En av generalkongregationens främsta uppgifter var att utarbeta riktlinjer för en nyorientering av jesuitordens uppdrag. Medvetandet om att kyrkan inte existerar för sin egen utan för mänsklighetens skull är djupt rotat i Jesu Sällskap (som är Ignatius av Loyolas eget språkbruk). Intresset och engagemanget för människan och hennes kultur, hennes sociala nöd och hennes längtan efter en mening i livet löper därför som en röd tråd genom historien.

Uppdragets ursprung

Den nyss avslutade generalkongregationen bekräftade detta uppdrag. Den betonar att ett moraliskt och andligt vakuum i många av dagens samhällen har medfört svåra konflikter och provocerat fram ett ökat våld mot minoriteter, ekonomiskt förtryck och sexuella övergrepp. Det finns idag 45 miljoner flyktingar i världen, 80 procent av dem är kvinnor och barn. Afrika är den bortglömda kontinenten, den stora vita fläcken på mänsklighetens karta. I vår egen del av världen lämnas miljoner gamla människor åt sitt öde. Asylsökande avvisas eller löper risken att leva i ett socialt tomrum. Arbetslösa hamnar i en personlig kris och ett kränkande utanförskap. Våldet drabbar både ofödda och födda barn. Förakt för svaghet tar sig otaliga uttryck.

Dessa iakttagelser är knappast originella, men de visar att generalkongregationen sökte formulera sina riktlinjer för framtiden i nära kontakt med människors nöd och frågor i vår tid. Och slutsatserna kan vara omvälvande. Insikten i tidens vånda måste enligt generalkongregationen leda till att tron blir verksam i insatsen för rättvisa och mänskliga rättigheter. Jesuitordens intensiva engagemang för mänsklig utveckling svarar mot en ursprunglig inspiration som drev Ignatius av Loyola. Att tjäna Gud i Jesus Kristus innebär att tjäna människan. Mötet med människan är ett möte med Gud. Mänsklig kultur rymmer och röjer gudomliga drag. Generalkongregationen påminner om att redan den första generationens jesuiter länkade samman katekes och utbildning i klassisk humanism, konst och teater. Deras elever skulle bli förtrogna med både kristen tro och mänsklig kultur. Samma synsätt styrde jesuiternas mission. Visserligen sökte redan de första missionärerna vinna människor för Kristus men inte under tvång eller med våld. Att respektera främmande kulturer i Indien och Kina, eller hos indios i Latinamerika, krävde då, och förutsätter idag, en ”attityd av universalism”. Evangelisering gynnas av kunskaper om människans frågor och förväntningar.

Trons innebörd

Detta ignatianska karisma sökte den senaste generalkongregationen spegla och konkretisera. Det var emellertid redan den 32:a generalkongregationen för 20 år sedan som öppnade blicken för kravet på rättvisa: ”att befrämja rättvisan i världen är ett absolut krav”. Tron har således inte enbart en andlig, den har även en social dimension. Detta innebär i klartext, att budskapet om Guds universella nåd företrädesvis skall föras ut till de fattiga i världen. Och denna Guds nåd är inte enbart balsam för själen. Den vill nå och befria hela människan. Vetenskap, utbildning och sociala insatser är bortkastad möda om de inte syftar till att säkerställa en människovärdig tillvaro för dem som har hamnat i samhällets marginaler. Rättvisa innebär därför prioritering av de fattiga. Och fattiga – på olika sätt och i olika länder – är de som inte har tillgång till ekonomiska resurser och sociala nätverk, utbildning och hälsovård, kultur och kunskap.

På den grunden sökte den 34:e generalkongregationen bygga vidare. Det har blivit något av ett axiom att tron skall befrämja rättvisan och befria människan från förnedrande fattigdom och förtryck. Gud har i Jesus Kristus själv sänkt sig ner i den jordisk-mänskliga verkligheten. Kyrkan måste konsekvent implantera denna sanning mitt i människans liv och lidande, sociala vånda och kulturella yttringar. Det är kanske symptomatiskt att praktiskt taget alla av de flera dussin jesuiter som har mördats de senaste årtiondena, i Albanien, Brasilien, El Salvador, Guatemala, Kina, Rwanda, Zimbabwe osv. har dött för sina insatser för människan. Rör det sig kanske om en ny typ av martyrer i vår tid?

De flesta tycks inte i första hand ha dött för sin tro på Gud eller sin tillhörighet till kyrkan. De har i stället dött för människan, dvs sin insats för människovärdet, för rättvisa och mänskliga rättigheter. Men eftersom socialt ansvar hör till trons väsen har dessa martyrer givit sitt liv för Kristus.

Det är med stort eftertryck som generalkongregationen uppmanar jesuiterna att än mer än hittills sträva efter rättvisa bland jordens fattiga. Men till detta kommer uppdraget att föra dialogen med världens kulturer och religioner. ”Vi kan inte tjäna tron utan att befrämja rättvisa, söka kontakt med kulturernas mångfald och öppna oss för andra [än kristna] andliga erfarenheter”. Så sammanfattar generalkongregationens första och mest utförliga text ”Vårt uppdrag” (Our mission) sina riktlinjer till dagens jesuiter. Självfallet skall kulturintresset och religionsdialogen inte ersätta eller tränga bort det ekumeniska samtalet.

Som bekant har detta universella synsätt fått sin officiella sanktion av Andra Vatikankonciliet. Att ”tyda tidens tecken”, att söka och finna spåren av Guds närvaro i människans vitt skilda kulturella yttringar och religioner var konciliets inte helt lätta men fängslande uppgift. Respekten för människan och hennes kultur, hennes erfarenhet av söndring och hennes längtan efter helhet – var på jorden hon än befinner sig-har blivit djupt inristad i kyrkans medvetande. Som konkret uttryck för denna respekt har dialogen fått hemortsrätt i kyrkan. På den nivån brottades generalkongregationen med sitt uppdrag i dagens värld.

Dialogens villkor

Det är uppenbart att dialogblev ett nyckelord på den 34:e generalkongregationen. Kongregationen säger att ett sätt att tjäna Gud är att föra ”en dialog, ett andligt samtal mellan jämlika parter som öppnar vägen till kärnan av varandras identitet”. Det kan bli smärtsamt eftersom dialogen avvisar alla former av tvärsäkerhet som kanske inte är mer än ett uttryck för otrygghet.

Dialogen börjar i det vardagliga livet där människor delar livets glädje och bekymmer med varandra. Den tar form i en ”handlingsdialog” med gemensamma ansträngningar för gemenskapens bästa. Den fördjupas i en ”dialog av andlig erfarenhet” där människor, rotade i skilda traditioner, ber och mediterar med varandra eller söker Gud på annat sätt. Den tar sig också uttryck i ett teologiskt utbyte med ömsesidig uppskattning av varandras traditioner och andliga värden. Genom en sådan dialog kommer man underfund med vad Gud verkar i andra mäns och kvinnors liv. Johannes Paulus II framhöll i ett tal till religionsledare i Madras 1986, att ”vi genom dialog låter Gud bli närvarande i vår mitt; om vi nämligen i dialog öppnar oss för varandra öppnar vi oss för Gud”. Och hans företrädare Paulus VI menade, att ”dialogen är ett nytt sätt att vara kyrkd’ (Ecclesiam suam n. 63).

Dialogen med dem som tänker och tror annorlunda kan uppfattas som ett riskfyllt företag. Men den är enligt generalkongregationen ”ett genuint försök till samverkan mellan kristna och icke-kristna som bygger på respekt och vänskap vilket är den enda acceptabla utgångspunkten i ett sekulariserat samhälle.” I synnerhet blir våra samtal ”med ateister och agnostiker antingen a meeting of equal partners in dialogue med gemensamma intressen, eller det blir poänglöst och tomt.

Givetvis innebär dialogbegreppet inte någon rent intellektuell eller teoretisk verksamhet. generalkongregationen talar om en ”existentiell dialog” och avser därmed en beredskap till prövning och kanske omprövning av den egna ståndpunkten. Den syftar till en beredskap att ändra livsstil och livsföring. Den siktar inte minst på att skärpa blicken för Guds oberäkneliga närvaro i för oss främmande kulturer och religioner. Det är ”inte vi som kan åstadkomma hans närvaro, Gud själv har gjort det i kulturen”, dvs i människornas skilda kulturella yttringar. Guds spår kan man stöta på till och med ”i den postmoderna kulturen där mänsklig spiritualitet inte längre yttrar sig i ett religiöst språk och där den söker sin plats utanför kyrkan”.

Som generalkongregationen på flera ställen antyder härleder dialogbegreppet sitt ursprung från förhållandet mellan Jesu Kristi gudomliga och mänskliga natur. Enheten mellan gudomligt och mänskligt i Kristus fulländas först när de element som skall förenas bevarar sin egenart och ändå är oupplösligt förbundna med varandra. I enlighet med denna ”grundformel” för samverkan mellan gudomligt och mänskligt far evangeliet inte hämma eller förinta mänsklig kultur. Och vakna kristna finner i sitt möte med andra religioner och med ateister många element som låter sig förenas med Guds helande närvaro. Mötet mellan kultur och evangelisering innebär ett ömsesidigt berikande.

Trons konsekvenser

Det är i kyrkan som tron far sitt fulla liv, och det är inom den ramen som jesuitorden utför sin tjänst.

Att leva och verka i kyrkan innebär enligt generalkongregationen att samtidigtvara trogen mot gamla

bärande traditioner och öppen för Andens inspiration och förnyelse i framtiden. Detta innebär bland annat, att Jesu Sällskap på nytt funderar över de kriterier för prioriteringen av sina uppgifter, som Ignatius själv pekade på: att söka sig till människor och platser där nöden är störst, där det inte finns några andra för att möta behoven, och där möjligheterna för Guds rike är mest löftesrika. Detta kan inte ske utan självprövning och reform.

Generalkongregationens dialogvision kan knappast omsättas i verkligheten utan ett fördjupat samarbete med lekfolket, både män och kvinnor. I den aktuella texten ber generalkongregationen lekfolket att bära ett ”med-ansvar och bli delaktiga i gemensamma beslut”. Den talar om ”gemensamma nätverk” och ”ett genuint ignatianskt partnerskap” av jesuiter och lekfolk som givetvis kan se olika ut i olika länder och kulturer. Dessa nätverk skall knytas inom församlingarnas sociala, kateketiska och liturgiska uppgifter, på jesuitordens utbildningsinstitutioner och mediaarbete, och inte minst i det gemensamma ekologiska ansvaret. Generalkongregationen har uttryckligen givit generalföreståndaren i uppdrag att göra en ingående analys av miljöproblem för att befrämja både internationell ekologisk medvetenhet och lokal aktion.

Ett av generalkongregationens märkligaste uttalanden handlar om ”jesuiterna och kvinnornas situation i kyrka och samhälle”. Det är det första i sitt slag i jesuitordens historia. Generalkongregationen betonar sin uppskattning och sin tacksamhet mot kvinnornas oumbärliga bidrag till det gemensamma apostolatet, inte minst till evangelisering bland de mest behövande. I mycket tydliga ordalag avvisar generalkongregationen alla former av klerikalism och maktutövning i kyrkan som jesuitorden här och var själv har gjort sig skyldig till. Detta och andra former av diskriminering inom kyrkan har på sina håll lett till många kvinnors hemlöshet och främlingskap. För att bryta och i möjligaste mån förebygga sådana tendenser ber generalkongregationen alla jesuiter att ”uppmärksamt och modigt lyssna” till kvinnornas erfarenhet, kunskap och vishet.

En levande vision

Som anteckning i marginalen bör nämnas, att den 34:e generalkongregationen också hade till uppgift att uppdatera ordensrätten genom att anpassa den till den nya kyrkorätten från 1983. Rätten ger anvisningar om ramarna för jesuiternas konkreta liv. Den handlar om ekonomi och administration, men också om de löften som varje jesuit avlägger. Den handlar om ordensledningens struktur och om frågan, i fall generalföreståndaren – som hittills – skall väljas på livstid.

De nämnda delarna av dokumentet som kan förmedla något av en vision andas stor optimism. Efter den avslutade generalkongregationen menade en av dess medlemmar att det var en ”generalkongregation kommen till mognad”. Tidigare uttalade uppdrag och givna riktlinjer är bekräftade. Nu väntar det som ofta uttalades på generalkongregationen, nämligen implementation, tillämpningen. Och där behöver jesuitorden hjälp av många och goda medarbetare för att förverkliga sin vision.