Kyrkornas uppgift i det europeiska samarbetet

Den kulturella förändringen har i vår tid kännetecknats av två framträdande processer: individualisering och sekularisering. Av dessa är individualiseringen den mest betydande. Den kommer till uttryck inom religion och moral, men också inom politiken, arbetet och familjelivet. Som olikheterna mellan olika samhällens religiösa värdemönster visar, leder individualiseringen inte nödvändigtvis till sekularisering i alla avseenden. USA – och även Irland, Schweiz och Italien – visar tydligt att man där, åtminstone hittills, har bevarat traditionella religiösa uppfattningar och en hög kyrkogångsfrekvens – till skillnad från andra ekonomiskt jämförbara länder i Europa- medan på

andra områden nya värdemönster har utvecklats under påverkan av den ökande individualiseringen.

Individen och traditionella värden

Vad betyder individualisering? I brett avseende innebär denna process att den enskilda individen blir mål och måttstock för utformningen av värderingar och attityder. Hans eller hennes egen utveckling och lycka kommer i första hand, delvis på bekostnad av plikter och engagemang som traditionellt förbundits med familjeliv och samhällsliv i allmänhet. Den enskildes bedömning av vad som är gott och vad som är ont väger tyngre än traditionella normer, och hans eller hennes frihet – naturligtvis inklusive samvetsfriheten – tål inte särskilt många inskränkningar.

Individualiseringen är en så mångfacetterad process att den ger upphov till både hård kritik och entusiastiskt stöd, beroende på vilka fenomen man har i åtanke och naturligtvis på ens egna värderingar. De som är pessimistiska i fråga om de nuvarande tendenserna betraktar processen med stark misstro. Traditionella värden som sparsamhet, självdisciplin, lydnad och arbete för det gemensamma bästa håller på att undergrävas av ett framväxande konsumtionssamhälle som betonar köpandet, en hedonistisk livsföring, omedelbar tillfredsställelse, även i fråga om mänskliga relationer, och materiellt ägande.

Men viktigare är att individualiseringsprocessen har lett till en betoning av värden som förtjänar ett starkt stöd även ur kristen synvinkel: kampen för de mänskliga rättigheterna och mot rasdiskriminering, främjandet av kvinnans frigörelse, respekt för dem som har en annan religion eller ingen alls, fredsrörelsen – kort sagt erkännandet av människans värdighet och förkastandet av varje form av totalitarism. Även detta ingår i individualiseringssyndromet. Var och en som vet någonting om vård av psykiskt handikappade – och om den bakomliggande tanken att ”de är också av samma slag som vi” – inser att även kristna värderingar vuxit starkare under individualiseringsprocessen.

Europa – kristet eller ej

Är Europa fortfarande ”kristet”? Svaret är både ja och nej. De flesta europeerna säger sig vara kristna. I tio länder i Västeuropa kallar sig tre av fyra kristna (och av dessa säger 80% att de är katoliker). Till och med i Frankrike säger sig mellan 80 och 85% av befolkningen vara ”katoliker”. I de fem nordiska länderna säger mellan 80 och 90% av befolkningen att de är lutheraner, medan den överväldigande majoriteten av rumänerna och grekerna kallar sig ortodoxa. I allmänhet vill minst tre av fyra ha en religiös ceremoni som markering vid livets största händelser: födelse, äktenskap och död. Det är dock färre som säger att de är ”religiösa” – bara två av tre. Å andra sidan är det bara 5% som betraktar sig som ”övertygade ateister”. Det gällde också både Väst- och Östeuropa. Den högsta siffran för ateismen finns i Frankrike, där 11 % av befolkningen anser sig tillhöra denna kategori.

Att man är ”kristen” eller ”religiös” innebär dock inte nödvändigtvis att ens tro är kristen. Fenomenet med en troende ”minoritetskyrka” är dock något helt nytt – även om ”folkkyrkorna” förblir relativt starka i de flesta länder och motsvarar ett vagt behov av något slags transcendens. Detaljerade forskningar visar att detta behov finns kvar, även när de flesta tycks vara främlingar inför sina institutionella kyrkor. Som en allmän slutsats kan vi notera vissa påtagliga förhållanden: Både i fråga om moral och religion blandar folk till sitt eget personliga trossystem, ofta ett som är mycket synkretistiskt (40% av dem som tror på återuppståndelsen tror också på reinkarnationen, och 30% av dem som tror på reinkarnationen tror också på återuppståndelsen). Den överväldigande majoriteten tror fortfarande på ”någonting transcendent”, men när vi använder teologiska måttstockar är det bara en minoritet som verkligen kan kallas kristen.

Konsumtionsamhället och solidariteten

Tillsammans har kristna från alla kyrkor en kritisk uppgift i vårt konsumtionssamhälle. Bara i Västeuropa är 35 miljoner människor arbetslösa. Många av dem är långtidsarbetslösa, med den totala demoralisering som detta innebär. Vi är kallade att ge dem hopp. Jacques Delors inriktade sitt sista tal till EUparlamentet på kampen mot arbetslösheten. Hans vitbok borde vara obligatorisk läsning för alla i ansvarig ställning, ty den är mycket viktigare än många encyklikor.

Dessutom är alldeles för många europeer utestängda från det rika europeiska bordet, och även om Fjärde Världen-rörelsen har ett visst inflytande på det kollektiva samvetet (den gamle franske prästen Abbe Pierre är faktiskt den absolut populäraste personen i sitt eget land), så lever alldeles för många människor fortfarande under oacceptabla omständigheter, och många miljoner lever under fattigdomsgränsen, trots de miljarder ecu som EU har pumpat in i de underutvecklade områdena. En annan skandal är våra dagars motsvarighet till slavhandeln, där hundratusentals kvinnor importeras som boskap till prostitutionsnäten, och resebyråer säljer sexresor till Östasien för dem som har en böjelse för mycket unga flickor och pojkar. Dessa nät är nära knutna till den internationella narkotikahandeln, vars ekonomiska omsättning nu har blivit större än flera länders nationella budget.

I ett samhälle där allt fler blir mycket gamla tvingas alldeles för ofta farföräldrar och farfarsföräldrar till en oacceptabel isolering. Många unga par tilltalas så mycket av materiella värden att de antingen inte vill få barn eller är beredda att nöja sig med ett. Snart kommer det genomsnittliga antalet barn i de flesta europeiska länderna att ligga nära 1- detta gäller redan för Spanien, Italien och Tyskland – i stället för de 2,5 som europeerna, enligt European Values Study, säger sig vilja ha. Det betyder att de flesta barn inte kommer att ha något syskon. Jag är rädd att detta bara kommer att öka individualismen i vårt individualiserande samhälle.

Ett bålverk mot främlingsfientligheten

Nu när det kommunistiska hotet försvunnit, förlusten av den gemensamma fienden, har rädslan för en abstrakt byråkratisering av ett enat Europa drivit många rörelser mot nya former av nationalism, faktiskt till och med mot ett slags västeuropeisk nationalism med fördomar mot Centraleuropa och, djupare, mot dem som tillhör andra religioner eller andra raser. Yttersta högern är mycket aktiv överallt och har utvecklat ett europeiskt nätverk. Nyfascister försöker undergräva våra demokratiska traditioner med hjälp av själva demokratin.

Alla kyrkor är kallade att främja en anda av försoning, stödda av tillräckliga strukturer. Det är betecknande att Europeiska rådet för nationell rättvisa och fredskommissioner har antagit ”försoning” som huvudämne för andra ekumeniska konventet om ”Fred, rättvisa och skapelsens integritet” som skall hållas 1997, som uppföljning av mötet i Basel 1989. Detta ställningstagande för försoning innebär ökade ansträngningar att bygga broar till islam, inte bara till deri ganska lilla muslimska gruppen i Europa – uppskattad till mindre än tio miljoner – utan mer speciellt inriktade på de muslimska länderna söder om Europa, där befolkningstrycket utmanar regeringarna att skapa 60 miljoner nya arbeten i området mellan Gibraltar och Konstantinopel mellan 1990 och 2020. Kristna politiker, affärsmän och fackföreningsledare ställs här inför en oerhörd, långsiktig utmaning. Att främja ekonomiska investeringar och öppen dialog är bästa sättet att bekämpa den farliga fundamentalismen i denna huvudsakligen muslimska region.

Närvaro där besluten fattas

De så kallade eurokraterna – som, vad än allmänheten må tro, fortfarande är färre än antalet statstjänstemän i en stad som Paris – finner sig ställda inför många problem som kräver etiska beslut, till exempel inom bioetiken, försvaret, en rättvis fördelning av Europas intäkter och arbeten, ulandshjälp, gemensamma företag med centraleuropeiska kompanjoner, en gemensam invandringspolitik och så vidare.

Den kristna allmänna opinionen är inte tillräckligt medveten om vilket viktigt arbete EU-kommissionärerna utför. Katoliker och protestanter har ändå sedan många år upprättat centra i Bryssel för att övervaka vad söm händer. I höstas invigde den ortodoxe patriarken av Konstantinopel, Bartolomaios, ett ortodoxt europeiskt centrum i Bryssel, i avsikt att nära samarbeta med de övriga kristna centra. Ändå är den katolska närvaron alldeles för svag. Council of European Episcopal Conferences (CEEC), som grundades strax efter Andra Vatikankonciliet och där ärkebiskopen av Prag, kardinal Miroslav Vlk, just nu är ordförande, har bara en mycket liten personal i S:t Gallen i Schweiz.

Rådet plågas av interna spänningar, men främst av en brist på äkta europeiskt intresse, eftersom de lokala biskoparnas tid helt tas upp av lokala problem.

Många religiösa ordnar, och i synnerhet många kristna organisationer är väl organiserade på europeisk nivå med sina egna publikationer och påtryckningsgrupper (till exempel inom utbildning, välgörenhet, ulandsbistånd med mera). Efter hand växer det ekumeniska samarbetet mellan CEEC och CEC (Conference o fEuropean Churches).

I sin senaste bok- Remaking Europe. The Gospel in a Divided Continent (SPCK 1994) – kommer den engelska katolska kyrkans primas, kardinal Hume, inte med någon nostalgisk vädjan om kristenhetens återkomst. Jag citerar: ”Varje kunskap om Europas historia, med dess religionskrig och religionsförföljelser, för med sig ett sunt medvetande om att religionen i praktiken sorgligt nog inte alltid har varit någon odelad välsignelse. Ändå tror jag att kyrkans sanna budskap nu mer än någonsin är något som vår kontinent förtvivlat väl behöver höra.” Och kardinalen fortsätter: ”Evangeliet har naturligtvis alltid rymt både ett socialt och ett personligt budskap. En viktig utveckling i kyrkan det senaste seklet har dock varit den gradvisa utvecklingen av en officiell lära i sociala frågor. Kyrkan har inte några detaljerade svar på specifika sociala och politiska problem, men däremot erbjuder hon principer och en vision av mänsklig värdighet, vilket är av central betydelse för varje rättvis och medkännande samhällsordning. Dessa har i dag en särskild relevans för de sociala och politiska konflikterna i Öst- och Västeuropa, blottlagda av kommunismens bortgång.”

Det är min övertygelse att universitet, rättviseoch fredskommissioner samt välinformerade och fria journalister måste uppträda som mycket aktiva vakthundar i denna situation. Att öppna gränserna till en enda europeisk familj garanterar förvisso välfärd och fred åt alla, men det skulle också kunna innebära ökad makt för de manschettligor som inte har något annat mål än att tjäna pengar. Vi måste förebygga att en ekonomisk och politisk europeisk union hotas av skuggornas europeiska maffiaunion, som ödelägger våra samhällen inifrån.

Religionsdialog och ekumenik

Nära knutet till den kristna närvaron i det europeiska uppbyggandet är vårt ekumeniska engagemang. Europeer har också djupa religiösa rötter. Geografiskt speglar Europa fortfarande sin kristna uppdelning: östra delen är ortodox, södra katolsk och norra protestantisk, med några blandade områden däremellan, enligt den gamla principen ”cuius regio, illius et religio”, den som regerar bestämmer också religionen (Tyskland, de schweiziska kantonerna, Nederländerna, Storbritannien). Republiken Irland är undantaget i norra Europa.

Att främja EU är att också främja en dialog mellan våra olika kyrkor. Här har vi katoliker en speciell roll att spela av minst två skäl. Det ena är att alla kristna i dag sitter i samma båt: de är ”minoritetskyrkor”. De ställs alla inför samma utmaningar från agnosticismen, den religiösa likgiltigheten och krisen i överförandet av tron till den yngre generationen; men de utmanas också av behovet av att förkunna individens värde i ett samhälle utan enkla normer, av att bekämpa rasismen, av att främja försoningen och av att hålla Europas öron öppna inför det fattiga Syd. Tillsammans kanske vi måste gå in i en interreligiös dialog samtidigt som vi stärker vår egen kristna identitet. Då katolikerna är mer universella och mindre begränsade av gamla nationalistiska tendenser har de här en kallelse som brobyggare. European Values Study avslöjar faktiskt att skillnaden mellan katoliker och protestanter i etiska frågor är ganska liten. Katolikerna menar sig vara något mindre strikta inom den offentliga etiken och protestanterna inom den sexuella.

Den andra anledningen är att så länge vi katoliker inte accepterar ett större självstyre för våra lokala kyrkor, är vi inte trovärdiga i den ekumeniska dialogen. Protestanter och ortodoxa fruktar den romerska kyrkans likformighet. Somliga betraktar till och med EU som en katolsk sammansvärjning för att återkatolicera hela Europa under Vatikanens auktoritära ledning. I en stridsskrift som publicerades i maj 1993, med titeln ”Maastricht, Monarchy and Morality”, uttryckte den brittiska organisationen United Protestant Council sina farhågor att den protestantiska drottningens suveränitet skulle gå förlorad, om Maastrichtprocessen fullbordas: ”Konfederationens dominerande religion skulle bli den romerska katolicismen och dess andliga överhuvud skulle bli påven, som alla som utövar den romersk-katolska religionen är skyldiga trohet, både politisk och andlig.” Katolicismens lömska spridning har redan inletts, noterar de med oro: ”Hennes majestät har låtit den romersk-katolska kyrkans primas predika för henne…”

United Protestant Council vet naturligtvis vilka som ligger bakom: ”Efter att under tidigare århundraden ha misslyckats med att erövra landet genom direkt angrepp är jesuiterna nu redo att nå sitt mål med hjälp av den ekumeniska rörelsen och Maastrichtprocessen.”

Så vi är varnade… Här noterar jag att den svenska svenska staten i mitten av januari i år bestämde att Sveriges kung eller drottning inte längre behöver vara kristen… Men problemet återstår, som kardinal Congar har betonat om och om igen: Det är bara större pluralism i vår egen katolska kyrka som kan göra oss verkligt trovärdiga. Vi skulle kunna bli en symbol för Europas framtid genom att visa upp en god balans mellan enhet i tron och sann kulturell mångfald.

Massmedia

Nyligen berättade den tyske ordföranden för Schumaninstitutet för högre utbildning av journalister i Bryssel för mig att 80% av TV-journalisterna i hans land var agnostiker. Med den väldiga ökningen av antalet kanaler i Europa kan det betyda att den största predikstolen på vår kontinent kontrolleras helt av icke-kristna. Det är hög tid att katoliker och protestanter reagerar, med stöd av allmänna opinionen, inte för att tvinga igenom våra åsikter men för att garantera att vår röst, med vår värdehierarki, kan höras och vårt vittnesbörd ses. Annars kan det till och

med betyda demokratins slut genom nihilismens, om inte cynismens, totalitarism.

Inget projekt utan hopp

För några år sedan, efter många ganska lärda diskussioner som alltid slutade med en debatt om döden och livet efter detta, frågade min gamle vän Jean Stoetzel på Sorbonne i Paris mig än en gång: ”Tror du att jag skall få möta min döda fru och son igen?” (Hans son hade dött i en flygolycka.) ”Jag tvivlar på det.” Några veckor före Stoetzels död träffades vi för sista gången. Med stor ödmjukhet och uppriktighet sade han: ”Jag har inget hopp om den saken.” Jag svarade lugnt: ”Kanske det, Jean, men jag är säker på att du hoppas kunna hoppas” (vous avez l espoir de l esperance). Han log och svarade: ”Ja, det är sant.”

Denna mycket personliga anekdot kan tjäna som inledning till det följande. Ingen människa, ingen kultur, ingen religion kan överleva utan ett projekt, och utan något slags hopp förvandlas varje projekt snabbt till en tom illusion. Edgar Morin, författaren till en berömd uppsats med titeln ”Penser FEurope” (”Att tänka Europa”), skrev nyligen en bok som hette Terre-Patrie (Fädernesjorden), där han vädjar om försvar av vårt lilla rymdskepp jorden, detta lilla paradis av medvetande, konst och kultur, ömhet och fantasi, vilse bland vintergatornas oorganiska mångfald. Han inbjuder oss att skydda vårt klot med alla till buds stående medel. Men till slut erkänner han att vår gemensamma fosterjord också är dömd att försvinna som alla utbrända stjärnor, som en kall järnklump, och hans sista meningar handlar om den oundvikliga sista förtvivlan (la desesperanee).

Till det innersta i de tre abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, hör att de förkastar detta perspektiv. Alla tre förkunnar inte bara individernas överlevnad utan också mänsklighetens frälsning i en annan och varaktig dimension av det gudomliga livet. Även om de kristna är i minoritet är de kallade att fortsätta förkunna denna grundläggande sanning. Den berömde katolske teologen Karl Rahner var väl medveten om vår uppgift att förkunna tron i ett sekulariserat samhälle. I slutet av sitt liv sammanfattar han några korta trossatser som är mycket relevanta i vårt sammanhang. Jag skall försöka översätta dem från hans ganska dunkla tyska: ”Kristendom är att hålla sökandet efter en absolut framtid öppet. Denna framtid har för avsikt att utge sig själv i en självkommunikation. Den som frivilligt har gjort detta på ett eskatologiskt oåterkalleligt sätt är Jesus Kristus – och denna absoluta framtid kallas Gud.”

Och längre fram i texten, i en förklarande mening, tillägger Rahner att detta öppethållande av vår

horisont och detta kommunicerande i vår begränsade personliga och vår stora gemensamma historia är Guds ande som är kärlek, och som ger oss frihet med sin ständigt överraskande nyhet. Här ligger den grundläggande kallelsen för kyrkorna i Europa och för varje enskild kristen, svag eller stark: att vara ett vittne om detta hopp.

Det är denna andliga dimension som har betonats av flera europeiska politiker som Jacques Delors och Tadeusz Mazöwiecki, för att bara nämna två. Den avser att bevara Europa som en mänsklig kontinent, en symbol för respekt för de mänskliga rättigheterna, för omtanke om dem som lider. Var det inte i detta Europa som Röda Korset, Amnesty International, Pax Christi och fler liknande rörelser alla såg dagens ljus? Och, framför allt, varifrån evangeliet spritts till den övriga mänskligheten? Jag är övertygad om att Anden fortfarande verkar på vår gamla kontinent, och att vår uppgift för de andra kontinenterna ännu inte har avslutats.

övers. Gunnar Gällmo