Lev Sjestov – etikens bud och förnuftets lagar

Med den vackra volymen Dostojevskij och Nietzsche. tragedins filosofi introducerades på svenska för tre år sedan den ryskjudiske filosofen Lev Sjestov (1866-1938). Det var en välkommen presentation av en tänkare och idehistoriker, vars produktion tilldrar sig allt större internationellt intresse. Så vittnar hans originella iakttagelser också om en utomordentligt självständig hållning.

Det skulle emellertid dröja en tid innan Sjestov på allvar gav sig i kast med problem inom livsåskådning. Efter att ha studerat juridik vid universiteten i Kiev och Moskva skrev han nämligen i huvudsak artiklar kring litterära ämnen. Här kan spåras ett såväl litteraturhistoriskt intresse som ett påfallande samhällspolitiskt engagemang. År 1898 utgav han sitt första betydande arbete, Shakespeare och dennes kritiker Brandes, varpå strax följde den mer uppmärksammade Det goda som Tolstoj och Nietzsche lär. Under denna tid var Sjestov påtagligt influerad av marxismen. Den sympatiserande hållningen kom dock snart att förblekna för att slutligen tyna bort. Kring sekelskiftet närmade han sig en verklighet bortom de politiska och sociala frågekomplex till vilka han i likhet med många representanter för den ryska intelligentian så nära knutits. I sin andliga orientering vände han sig hädanefter skarpt emot västerlandets rationalistiska metafysik.

Några år efter revolutionen emigrerade Sjestov till Paris, där han fram till sin död umgicks med framstående författare, teologer och filosofer och även själv kom att utöva en inte oväsentlig påverkan, bland annat på Camus. Som en stark röst för den existentiellt orienterade filosofin medverkade han i tidskrifter samtidigt som han på den ryska fakulteten vid Sorbonne undervisade i filosofi.

Dostojevskij och Nietzsche i minibiografier

Si estovs bok om Dostojevskij och Nietzsche, som utkom i Ryssland år 1903, kan sägas innehålla två tätt sammanslingrande minibiografier, inom vars ramar de båda diktarnas liv och verk på ett inkännande sätt berörs. I den essäliknande framställningen tas i hög grad fasta på hur deras övertygelser genom åren förändrades och omgestaltades.

En fruktbar textkritisk metod ligger till grund inte minst för diskussionen kring Nietzsche och dennes försök att öppna gränser och överskrida system. Författaren rör sig mycket ledigt när han belyser de två auktoriteternas i många avseenden besläktade tankevärldar och därigenom gör fascinerande

nedslag i tänkandets historia. Utöver iderika associationer präglas texten av en god portion självironi, vilket blir desto mer tilltalande som den kombineras med ett smittande tilltal – ett medläsande ”läsar-ni”. Naturligt nog indelar Sjestov Dostojevskijs produktion i två väsentligen skilda perioder, med Anteckningar från källarhålet som inledningen av den andra. Det är också denna ”prolog” som jämte efterföljande romaner bildar stomme för den intressanta genomgången av detta författarskap. I dessa sammanhang arbetar sig Sjestov upp till ett patos som osökt leder tanken till Dostojevskijs egen heta skrivarpuls. Deltagandet är närmast totalt när han ställer sin träffande diagnos på källarmänniskan och dennes författare.

Sålunda skriver Sjestov: ”Anteckningar från källarhålet är ett utbrott av fasa som spränger själen i stycken, det brister ut ur en människa som plötsligt blivit övertygad om att han i hela sitt liv har ljugit, gjort sig till, när han försäkrat inför sig själv och andra att tillvarons högsta mening består i att tjäna den ringaste människan. Ända tills nu har han ansett sig vara utvald av ödet, förutbestämd till ett storverk. Nu har han däremot plötsligt blivit varse att han på inget vis är bättre än andra människor, och att alla dessa ideer angår honom lika lite som de angår alla andra dödliga. Ideerna kan fa triumfera tusen gånger om, bönderna bli befriade, domstolarna bli rättvisa och barmhärtiga, militärtjänsten avskaffad – ingenting av detta kan göra bördan på hans själ lättare. Han tvingas konstatera att om alla dessa stora och lyckliga tilldragelser i Ryssland skulle förbytas i olycka skulle han inte känna sig sämre av detta, utan t.o.m. kanske bättre. Säg mig, vad ska den människa göra som inom sig själv upptäckt en sådan monstruös och motbjudande tanke? Och till råga på allt en författare, som vant sig vid att han måste förmedla till läsarna allt det som äger rum i hans själ? […]”.

Kierkegaard – biografi och filosofi

Till Dostojevskij anknyter Sjestov på flera håll i sin produktion – så också i sitt sent tillkomna verk Kierkegaard och den existentiella filosofin, som nu utges på det ambitiösa förlaget Nimrod (den danska översättningen följde redan år 1947!). Även denna gång har Stefan Borg klätt Sjestovs intensiva prosa i en ypperlig svensk språkdräkt.

Liksom i tidigare verk ägnar Sjestov förstås stor uppmärksamhet åt Anteckningar från källarhålet, vilket han dessutom räknar som Dostojevskijs främsta verk. Såsom Czeslaw Milosz klarlägger i sitt fylliga förord, betraktade Sjestov de mer omfångsrika romaner som därefter följde som en sorts kommentarer – som skilda försök att reda ut de gåtor som den febrige källarmänniskan uppställde. De tematiska sidor som kännetecknar Idioten, Brott och straff, Onda andar och Bröderna Karamazov skulle sålunda redan ha givit sig till känna i kortromanens intensiva monologparti. Detta ter sig som en rimlig utgångspunkt åtminstone i den mån uppgiften är att fokusera själva kärnan i problemställningarna kring sådant som den fria viljan, ondskan, lidandets mening, och så vidare.

Steget till Sören Kierkegaard är för Sjestovs vidkommande naturligtvis inte särskilt långt – även om det var först mot slutet av 20-talet som han på allvar kom i kontakt med den danske förkunnarens skrifter. Kierkegaards sätt att för trons vidkommande avsäga sig förnuftet och därvid avstå från den ”förståelse” som för honom förvandlar tänkandet till någonting blott tvådimensionellt och kraftlöst bildar onekligen flera för anti-rationalisten Sjestov frestande utgångspunkter. Tron, som lever bortom bevisen, börjar där förnuftet – och dess väktare moralen – upphör, hävdar Kierkegaard, och till detta återkommer Sjestov vid flera tillfällen. Naturligt nog tillhörde så inom kort även Kierkegaard den begränsade skaran av närstående samtalspartners.

Av central betydelse i boken är sålunda Sjestovs kritik av det rena förnuftet och den spekulativa filosofin, dvs. vidräkningen med de rationella föreställningar som är och förblir just föreställningar. På flera håll i texten märks en stark uppgörelse med den grekiska intellektualismen, vilken på grund av naivitet och esteticism ställde sig utanför varje tanke på den rätt att göra misstag och begå fel om vilken källarmänniskan så hett värnade.

Ständigt, och i skilda tonarter, rör sig Sjestov längs två huvudlinjer när han vid sidan av biografiska förhållanden – dessbättre av icke-psykologiserande slag – behandlar Kierkegaards existentiella filosofi och nogsamt redovisar sin läsning av dennes böcker och dagböcker, av indirekt berättande såväl som av direkt vittnesmål. De båda huvudlinjerna kan sägas beskriva en oavbruten konflikt mellan å ena sidan förnuftet och å den andra uppenbarelsen och absurditeten, mellan Athen och Jerusalem.

På ena sidan återfinns sålunda den grekiska traditionen och den Platon, enligt vilken de största olyckor väntar dem som avsäger sig kunskap och förnuft. Än större intresse ägnas Sokrates, som Kierkegaard hade överraskande svårt att släppa ifrån sig. Och hit hänförs givetvis också den Hegel som i Religionens filosofi skrivit följande: ”I filosofin får religionen sitt rättfärdigande från det tänkande medvetandet. Tänkandet är den absoluta domare inför vilken innehållet i religionen måste rättfärdiga och förklara sig.”

Inte heller Hegel kunde Kierkegaard så lätt glida förbi. ”Med hela sin själ står han på Jobs sida, men han förmår inte skingra Hegels trollmakt”, skriver Sjestov.

£immun 5195

167

BOKREVY

Den danske tänkaren hör emellertid hemma främst hos Job – liksom trons fader Abraham, vars offerhandling han tog starkt intryck av. Tillhörigheten är självskriven för den som till skillnad från grekerna ser förtvivlan, och inte förvåning, som filosofins källa. Det är, menar han, i förtvivlans avgrund som tänkandet återföds. Tillvarons fasor är därmed inte avlägsna för Kierkegaard, som under sitt korta liv ställde sig alltmer på kant med kyrkan och prästerskapet, med en officiell och ”välmående kristendom”. Hans oppositionella hållning gentemot kyrkan avspeglar sig exempelvis i Stadier på livets väg. ”Jag känner avsmak inför alla brådskande präster eller alla goda rådgivare bland lekmännen, som vill befria människan från rädslan inför det skrämmande. Den som vill uppnå någonting i detta livet gör visserligen bäst i att glömma allt skrämmande. Men den som har tagit på sig religiösa uppgifter, den måste öppna sin själ för det skrämmande.”

Ur Kierkegaards predikningar och uppbyggliga tal framgår vidare med vilken glöd han tog avstånd från mystikerna, inte minst på grund av den jordiska lycksalighet genom vilken dessa enligt hans förmenande satte sig ur stånd att lyssna till vad ”vansinnet och döden berättar”.

Utifrån en huvudsakligen sympatiserande hållning närmar sig Sjestov sålunda centrala begrepp och resonemang i Kierkegaards skrifter. Han fokuserar härvid sådant som etikens bud och förnuftets ”lagar”, ångesten, nåden, den av grekerna lovprisade dygden samt inte minst arvsynden, i vilken författaren med Kierkegaard ser en stor uppenbarelse. Emellanåt berörs även Sjestovs synpunkter på Luthers troslära – ett ämne som för övrigt bildar en huvudstomme i Sola fide (av tron allena), en bok som också den nyligen har utkommit i svensk översättning och i vilken även tas upp den grekiska och medeltida filosofin. I dessa och andra sammanhang levereras förvisso kritiska invändningar emot Kierkegaards ”stränga”, av ett fåtal omhuldade kristendom, men bortom den skarpa kommentaren avtecknar sig hos Sjestov så småningom ett levande tecken till förståelse. Allt detta vittnar om en lyhördhet inför den porträtterades för kompromisser oåtkomliga andliga kamp, om en öppen attityd gentemot dennes vilda och avvikande tänkande.

Därtill skriver Sjestov fritt och utomordentligt medryckande. Hans prosa slingrar sig i långa glödande satser, ledigt, ohämmat och mycket personligt. Texten är som mest tilltalande i de avsnitt där författaren i en uppsjö av inspirerande bisatser bereder plats för ett flöde av repetitiva moment.

Detta är emellertid inte någon ”pedagogisk” fram

ställning – därtill är just upprepningarna alltför många. Den bjuder föga klarhet, och absolut inte någon tröst. I gengäld ljuder den sanna stämman hos en av Rysslands mest mångsidiga tänkare, en nyfiken iakttagare som i ständig hänförelse väcker nya reflexioner kring Kierkegaards ofta så motsägelsefyllda deklarationer och härvid aldrig tvekar att ur texterna förse läsaren med längre belysande citat. Lev Sjestov torde vara den typ av författare som Sören Kierkegaard benämnde ”autentiska”, dvs. alls inte dess motsats: ”premissförfattare”!