Monsignore David Assarsson: katolsk präst och skån

I april 1925, för nu sjuttio år sedan, var det trängsel på Norrlands nation i Uppsala inför kvällens debatt. Många intresserade hade infunnit sig, betydligt fler än som rymdes i lokalen. Pressen talade om publikrekord. Temat för kvällen var ”den katolska propagandan i Sverige”, och det var ett i högsta grad aktuellt ämne, som under de senaste fem åren oupphörligen diskuterats i pressen, särskilt efter det att prefekten för den romerska missionskongregationen Propaganda Fide, kardinal van Rossum, gjort en rundresa i landet sommaren 1923.(1). Av tidningarnas rubriker att döma, hotades Sverige nu av ett katolsk maktövertagande och man frågade sig oroat hur det stod till med Svenska kyrkans beredskap. Svaret på den frågan hade givits vid ett prästmöte i Norrköping 1923, då man beslutat att bilda ett särskilt utskott till protestantismens värn, och året därpå hade statskyrkans biskopar med ärkebiskop Söderblom i spetsen i ett offentligt uttalande manat till vaksamhet mot ”papistisk propaganda”.(2). Det blåste nämligen en katolsk vind över Europa. Kriget hade medfört stora och genomgripande förändringar och mycket av det som tyckts stabilt hade sopats bort. Men den katolska kyrkan hade inte rubbats av tidens omvälvningar utan framträdde tvärtom med förnyad styrka och auktoritet. Kort sagt: katolicismen var en faktor att räkna med i efterkrigstidens Europa. Det var därför inte att undra på att debatten på Norrlands nation lockat mycket folk. Här skulle nämligen en socialistisk folktalare och en katolsk präst drabba samman. Det var den riksbekante socialdemokratiske politikern Fabian Månsson som skulle debattera med kaplanen vid S:t Eriks katolska kyrka i Stockholm, David Assarsson. I pressen, som givetvis bevakade tilldragelsen, talades det om en nyupplaga av striden mellan Olaus Petri och Peder Galle 400 år tidigare.(3)

Katolicismen under debatt

Det blev en het och långvarig debatt; den avslutades först klockan halv två på natten. Månsson inledde, och hans anförande tog formen av ett generalangrepp mot den katolska kyrko- och socialläran. Den katolska kyrkan gjorde anspråk på att vara den enda sanna kyrkan, stiftad av Kristus själv, påpekade han upprört. Utifrån den dogmen kunde den göra anspråk på inflytande över samhällets angelägenheter, och det gjorde den farlig för den moderna staten. Enligt Månsson var påven en autokratisk självhärskare och den enskilde katoliken hade att blint lyda den kyrkliga överheten, oavsett vad den befallde. Genom denna sin auktoritära och hierarkiska ordning stod, menade han, den katolska kyrkan i direkt motsättning till det civiliserade samhällets alla grundprinciper. För Fabian Månsson var saken given. Katolicismen hotade den moderna utvecklingen och måste därför bekämpas med alla lagligt tillåtna medel. Den utgjorde en samhällsfara. Han var långt ifrån ensam om denna uppfattning.

När applåderna tystnat tog Assarsson vid. Hans svarta fotsida prästdräkt väckte visst uppseende, liksom, kan man anta, hans skånska idiom. Till sin framtoning var han, noterade pressen, på alla sätt motsatt sin bullrige motpart. Assarsson gick givetvis skarpt tillrätta med Månssons beskrivning av den katolska läran. Påven var ingen självhärskare, påpekade han, utan strikt bunden av kyrkans tradition, och på samhällslivets område var kyrkan inte överordnad staten utan sidoordnad; båda var fullkomliga samfund, suveräna var och en på sitt område. Vad gällde den katolska propagandan, det egentliga huvudtemat för kvällen, erkände Assarsson frimodigt att man från katolsk sida självklart bedrev propaganda. Det var man helt enkelt tvingad att göra, annars skulle man ju svika sin mission. Han påminde samtidigt om att Sveriges kristnande var resultatet av just sådan katolsk propaganda och att de skandinaviska ländernas kultur faktiskt vilade på katolsk grund. Under generationer hade svenskarna varit goda katoliker innan de genom överhetens påbud berövades sina fäders tro. Han underströk vidare, att den katolska kyrkan bestämt tog avstånd från den form av omoralisk proselytverksamhet som vissa religiösa sekter ägnade sig åt. I Sverige inriktade man sig främst på att bygga ut själavården och att förbättra katolikernas rättsliga ställning. Här påminde Assarsson om den diskriminering som de svenska katolikerna var utsatta för. Han tog även upp frågan om kristenhetens enande och försökte förklara varför den katolska kyrkan inte kunde medverka i det ekumeniska möte som på ärkebiskop Söderbloms initiativ skulle äga rum i Stockholm kommande sommar. Mötet var tänkt att demonstrera kristen enhet på det politiskt-sociala området.(4) Verklig kristen enhet förutsatte emellertid, framhöll Assarsson, enhet i tron. Det var för detta enhetsverk som den katolska kyrkan verkade.

Den kristna tron och auktoritetsprincipen

Det var inte första gången som Assarsson framträdde som en sentida Peder Galle i en offentlig diskussion av detta slag. Föregående år, i mars 1924, hade akademiska föreningen i Lund anordnat en liknande debatt, och även där hade Assarsson medverkat.(5). Här var han dessutom på hemmaplan. Han var nämligen född och uppvuxen i en professorsfamilj i staden och hans morfar, den högkyrklige Wilhelm Flensburg hade varit biskop över Lunds stift. Det var också i Lund som Assarsson bedrivit sina första akademiska studier och tagit en filosofie kandidatexamen i filosofi och konst- och litteraturvetenskap. Det var 1912, samma år som han upptogs i katolska kyrkan av rektorn vid jesuitkollegiet i Ordrup utanför Köpenhamn. Anknytningen till jesuitorden kvarstod även efter konversionen, och Assarsson gjorde sin prästutbildning vid jesuiternas universitet i Innsbruck och prästvigdes där 1917. Han var då 25 år gammal.(6) Under sammandrabbningen med Fabian Månsson hade han haft jesuitpatern Ansgar Meyer från S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm till sin hjälp, och i Lund sekunderades han av jesuitpatern Alois Menzinger från Jesu-hjärtakyrkan i Köpenhamn. Man kan nog våga påstå att Assårsson på många sätt var påverkad av jesuitisk spiritualitet, inte minst i sin syn på auktoritetsprincipen och dess betydelse för kyrkans liv.

Vid diskussionen i Lund, som även den lockat en mängd åhörare, bland dem inte så få professorer, var Assarsson ensam huvudtalare. Katolskt och protestantiskt var ämnet för kvällen, och Assarsson tog sin utgångspunkt just i frågan om den religiösa auktoriteten. Enligt hans uppfattning var det nämligen här som den egentliga skiljelinjen gick mellan katolsk och protestantisk trosuppfattning. Auktoritetsprincipen spelade, framhöll han, en central roll i det katolska lärosystemet, och hade man en gång kommit till insikt om att den katolska kyrkan med rätta uppträdde som en ofelbar sanningsauktoritet, så måste man i konsekvensens namn även erkänna de katolska troslärorna som sanna. Det var till apostlarna med Petrus i spetsen och till deras efterträdare genom alla tider som Kristus överlämnat sin läromyndighet och detta gjorde att kyrkan kunde uppträda med makt och myndighet. Inom de protestantiska samfunden hade man upphöjt bibeln till ensamt rättesnöre för tron, men hur gick det nu, frågade sig Assarsson, sedan bibelns auktoritet undergrävts genom den historiskt-kritiska exegetiken med dess motstridiga hypoteser. Här lämnades den enkla människan helt utan ledning. Assarsson påminde även om att de nordiska länderna hade ett katolskt förflutet och att staden Lund, som just firat sitt 800-årsjubileum, då varit den nordiska katolicismens centrum. I detta sammanhang nämnde han även sin senaste bok, Det skånska problemet, där han betonat vikten av att Skånes historia betraktades i ett skandinaviskt perspektiv och att man tog vederbörlig hänsyn till provinsens ärorika danska förflutna. Skåningarna hade, menade han, rätt till hela sin historia. Boken var tillägnad lundahistorikern Lauritz Weibull, som gjort sig till talesman för liknande tankegångar. Professor Weibull var med bland publiken, och han hade, enligt tidningarnas referat, givit Assarsson en hjärtlig handtryckning innan föreställningen tog sin början.

Assarssons föredrag utlöste en livlig debatt, som liksom den i Uppsala varade in på småtimmarna.

Bland debattörerna märktes domprost Edvard Rodhe – han skulle kort därefter bli Lunds nye biskop. Han ansåg att den katolska inställningen till auktoritetsproblemet var upprörande; den inte bara kränkte den enskildes frihet utan omöjliggjorde dessutom all dialog. Invändningen var tidstypisk, och kritik av detta slag förekom ofta i dagspressen och i de protestantiska tidskrifterna. Även Fabian Månssons tal om katolicismen som en samhällsfara rörde sig i dessa banor. Vad gällde den sociala sidan av saken brukade man framför allt peka på den katolska äktenskapslagstiftningen med dess krav på löfte om barnens katolska fostran. Den svenska pressopinionen reagerade allergiskt mot den katolska kyrkans, som man uppfattade det, lömska försök att på religiös grund binda den enskildes samvete, och man gjorde sig de mest överdrivna föreställningar om de katolska prästernas makt över människorna. De gamla slagorden från reformationstiden kom här till heders igen, och man spelade även på de nationella strängarna.(7). Katolicismen var osvensk och alltigenom främmande för svensk kultur och tradition, hette det. Assarsson kom att lägga ned ett stort arbete på att bevisa motsatsen.

Katolska strömningar

Det fanns emellertid även andra strömningar. Efter första världskriget gjorde sig ett förstärkt intresse för religiösa frågor gällande i den europeiska kultursfären, inte minst då bland de intellektuella. Filosoferna började åter intressera sig för metafysik, och inom teologien kom kyrkan i centrum. Förkrigstidens liberala ideal ifrågasattes både från höger och vänster, och samtidigt framträdde en romantiserande antimodernistisk rörelse, parad med en medveten strävan att knyta an till äldre traditioner och värden, särskilt då från medeltiden. Dessa strömningar gjorde att katolicismen kom i blickpunkten på ett helt annat sätt än tidigare, och i länder som exempelvis England, Holland, Tyskland och Förenta staterna förekom en ständigt stigande ström av konversioner; i England övergick cirka 12 000 personer årligen till den katolska kyrkan, i Förenta staterna var det runt 30 000 och trenden var, som sagt, stigande. I Danmark – och detta faktum var en viktig inspirationskälla för Assarsson – konverterade cirka 250 personer per år. Där låg Sverige med sina runt 20 konvertiter per år långt efter.(8) Assarssons föredrag i hemstaden Lund var inte bara en utläggning om den katolska auktoritetsprincipen. Det var samtidigt en självbekännelse och ger upplysning om Assarssons egen väg till den katolska tron. Medan protestantismen var hopplöst splittrad och utan en enande, fast auktoritet uppträdde den katolska kyrkan vid denna tid med makt och myndighet. Här fanns en klart utformad kyrkolära, ett strikt hierarkiskt system och sist, men inte minst, ett verkligt läroämbete som inte drog sig för att använda lärotukt mot teologer vars teorier hotade enheten i läran. 1912, det år då Assarsson upptogs i kyrkan, hade den liberala teologien helt slagit i genom vid den teologiska fakulteten i Lund genom att en av denna riktnings främsta representanter, Magnus Pfannenstill, utnämnts till förste teologie professor och domprost.(9) Liberalteologien kan karakteriseras som en antropocentrisk och etiskt inriktad kristendomsutläggning, som sökte omtolka den kristna läran så att den skulle passa ihop med tidens modeideologier. På katolskt håll fanns en motsvarighet i den så kallade modernismen, vilken emellertid på det kraftigaste fördömdes av Pius X i en encyklika från 1907, och 1909 införde samme påve en ”antimodernisted”, som alla kyrkliga ämbetsinnehavare skulle avlägga innan de kunde installeras i sitt ämbete. Här hade man således upprättat en effektiv spärr mot teologiska strömningar som kunde hota enheten i tron.(10) Detta har av allt att döma gjort ett mycket starkt intryck på den unge Assarsson. I en artikelserie i tidskriften Credo från 1926 talar han med vördnad om ”med vilken kraft den store bekännarpåven Pius X uppträdde mot den modernism, som hotade att intränga i vår heliga kyrka” samtidigt som de svenska representanterna för denna teologiska riktning övertog ledningen i Svenska kyrkan. Assarsson skärskådar här Pfannenstills, Söderbloms och flera andra ledande kyrkomäns teologiska ståndpunkt, och konstaterar med visst vemod, att de ”känna en instinktiv motvilja mot katolicismen, icke så mycket på grund av dess läroinnehåll, som de endast ofullständigt känna, som på grund av den fasthet och klarhet, som utmärker den Kyrka som Kristus en gång grundat, icke på självsvåldig utläggning av Bibelns böcker, icke på snabbt skiftande, mot varandra stridande modefilosofiers lösa sand utan på Petrus, hälleberget, som helvetets portar aldrig skola bliva övermäktiga”.(11)

Detta betydde emellertid inte, att Assarsson hade en alltigenom negativ inställning till sin protestantiska omgivning. Han ansåg givetvis – en annan uppfattning var vid denna tid inte möjlig för en renlärig katolik – att reformationen innebar ett avfall från den sanna kristendomen, men han menade samtidigt att det fanns mycket katolsk substans kvar inom den svenska och nordiska protestantismen, och han stod i vänskaplig kontakt med en rad ledande representanter för den svenska högkyrkligheten. I sin första bok, Fädernas kyrka från 1918, talar han om den katolska tron som en ström som löper genom de skandinaviska ländernas historia och som nu, efter århundraden under jord, med oemotståndlig kraft åter börjat bryta fram i dagen. Som exempel nämner han grundtvigianismen i Danmark och den svenska ungkyrkorörelsen. Båda dessa rörelser anknöt på vissa punkter till katolska tankegångar, ej minst vad gällde uppfattningen om kyrkan. Den svenska ungkyrkorörelsen, som var en aktiv faktor inom Svenska kyrkan då Assarsson skrev sin bok, visade dessutom ett stort intresse för äldre svenska katolska traditioner och strävade efter att utforma en mer högtidlig liturgi. Här tyckte sig Assarsson ana en omedveten längtan tillbaka till den katolska kyrkan, till fädernas kyrka. Han konstaterade emellertid samtidigt, att ”forntidens sköna kult är meningslös utan forntidens fasta tro”, och han trodde därför inte – och däri fick han rätt – att rörelsen skulle bli särskilt långlivad. Men den utgjorde ett hoppfullt tidens tecken, och Åssarsson menade sig kunna skönja tendenser till ett nyvaknat och allvarligt syftande intresse för den katolska kyrkan bland de nordiska folken, särskilt då i Danmark. I bokens sista kapitel uppmålas i lyriska ordalag en storslagen vision om ett enat och katolskt Norden. ”Nordens folk, Guds folk. Nordens folk åter förenade i Fädernas kyrka”, så avslutar Assarsson sin programskrift om Fädernas kyrka. (12)

Katolsk mission och ”propaganda”

För Assarsson var det en självklar sak, att kristen enhet endast skulle kunna uppnås genom att de avskilda bröderna återvände till den katolska kyrkan och att man som katolik därför hade att aktivt verka för detta mål. Detta var helt i enlighet med de signaler som utgick från Rom. Pius XI manade katolikerna att sammansluta sig till en katolsk aktion under hierarkiens ledning och verka för icke-katolikernas omvändelse till den katolska tron. På den tiden hade de påvliga encyklikorna en oerhörd genomslagskraft och fungerade som riktlinjer för det kyrkliga och religiösa livet.(13) Assarsson ställde sig helt och hållet till förfogande för att förverkliga detta påvliga aktionsprogram, som egentligen bara var en fortsättning på den inre förnyelse av det kristna livet som varit ledstjärnan för Pius X:s pontifikat. Detta var då också bakgrunden till hans uttalanden om katolsk propaganda i samband med debatten med Fabian Månsson i Uppsala. Som bärare av den uppenbarade sanningen i dess fullhet var, menade Assarsson, den katolska kyrkan i Sverige helt enkelt förpliktigad att bedriva propaganda. Visserligen kunde, framhöll han i ett annat sammanhang, troende protestanter som utan skuld befann sig utanför den sanna kyrkan nå frälsning, men detta befriade inte katolikerna från plikten att sprida kunskap om den tro som var grunden för deras eget hopp.(14) För Assarsson var detta en hjärtesak.

För att den katolska kyrkan i Sverige skulle kunna nå ut till en större allmänhet räckte det emellertid inte med muntlig förkunnelse och katolsk bokproduktion. Det behövdes också en högtstående katolsk kulturtidskrift. Då Assarsson efter sin prästvigning återvänt till hemlandet och anställts som kaplan vid S:t Erikskyrkan i Stockholm grep han sig an med att söka förverkliga detta projekt. I januari 1920 utkom så det första numret av tidskriften Credo. Åssarsson var huvudredaktör, och vid hans sida fanns en redaktionskommitte bestående av de tre unga akademikerna Bertil Bodström, Edvin Sandqvist och Petrus Lindblom samt kyrkoherden vid S:t Eriks kyrka, Sven Nordmark. Det var emellertid framförallt Assarsson som kom att ge den nya tidskriften dess särskilda prägel. Det var också han som författat dess programförklaring. Credo ville, heter det här, verka som en såningsman och ”så den ofelbara sanningens, den äktkristna fromhetens sådd över den svenska marken”. Man ville sprida kunskap om katolska kyrkans tro och lära och så bidra till att skingra den icke-katolska omvärldens fördomar och felaktiga föreställningar. I första hand vände man sig emellertid till de katolska trosfränderna i Sverige och det övriga Norden. Credo skulle vara en skandinavisk tidskrift och verka för att stärka den nordiska samhörighetskänslan på katolsk grund. Genom historiska skildringar, apologetiska och uppbyggliga artiklar, bokrecensioner, notiser från det katolska församlingslivet i landet samt utblickar över den katolska världen ville man ge en bild av katolskt liv genom historien och i nutiden(15)

Det var ett omfattande program man här åtog sig att förverkliga, och det var, som sagt, Assarsson som var den ledande och drivande. En rad frivilliga krafter från alla de skandinaviska länderna, präster såväl som lekmän, ställde sig till förfogande, och tidskriften fick därmed ett mångsidigt och omväxlande innehåll. Credo hade, särskilt under de första tio åren, en utpräglat apologetisk karaktär, och man sökte på olika sätt påvisa den lutherska lärobyggnadens inkonsekvens och bristande överensstämmelse med det bibliska budskapet.(16) Skildringar från nordisk medeltid och reformationstidens historia gavs stort utrymme. Man behandlade även aktuella religiösa och kyrkopolitiska frågor i samtiden. Framför allt bemödade man sig emellertid om att förklara och försvara den katolska tros- och moralläran samt att visa att katolicismen inte var oförenlig med svensk och nordisk mentalitet och tradition. Denna uppgift låg Assarsson särskilt varmt om hjärtat, och han tröttnade aldrig på att påminna om att den nordiska enhetstanken i dess renaste form var intimt förbunden med Nordens katolska medeltid och att katolicism och skandinavism egentligen var oskiljaktiga storheter.(17) 1926 startade – även denna gång på initiativ av Assarsson – ännu en katolsk tidskrift. Det var församlingsbladet Hemmet och Helgedomen, vilken utdelades gratis till alla katoliker i Sverige och som var tänkt att tjäna som ett redskap i den katolska själavården.(18)

Tidskriften Credo var ett försök att nå ut med det, katolska budskapet till en större allmänhet. Den syftade emellertid också till att öka intresset för den katolska saken hos landets katoliker och att stärka den katolska samhörighetskänslan. Särskilt gällde det här att aktivera de mera intellektuellt intresserade katolikerna. Detta syfte hade även den föreläsningsverksamhet som började i Stockholm hösten 1919. Även detta initiativ utgick från Assarsson och kretsen runt honom. Inspirationen hämtades från Danmark, där konvertiten Mogens Ballin, delvis efter grundtvigsk förebild, 1910 grundat en Katolsk Hojskole. 1920 kunde verksamheten överflyttas till en egen ”S:t Ansgars sal”, vilken även var tänkt att tjäna som lokal för annan föreningsverksamhet. I dessa föredrag behandlades de mest skiftande ämnen, från medeltidshistoria till aktuella filosofiska, teologiska och kyrkopolitiska frågor. Målsättningen var densamma som i Credo, nämligen att främja upplysningen om katolsk tro och livsåskådning, och föredragshållarna intog alla en strikt katolsk ståndpunkt.(19)

I anslutning till denna katolska folkbildningsverksamhet grundades även en katolsk akademikerförening, Academicum Catholicum. Även här kunde man knyta an till en dansk förebild. Den danska katolska akademikerföreningen stod just inför sitt 25-årsjubileum.(20)

Den katolska aktionen

Det var således liv och rörelse i den lilla katolska världen i Sverige under 1920-talet, och detta berodde inte minst på Assarssons initiativkraft och brinnande engagemang. Med Assarsson och den grupp av yngre katolska akademiker som han samlat omkring sig började på sätt och vis en ny epok i den svenska katolicismens historia. När Assarsson 1917 kom till Stockholm förde de båda församlingarna där en tynande tillvaro och var dessutom upprivna av inre konflikter. Jesuiterna i S:ta Eugeniaförsamlingen hade sedan flera år tillbaka berett sig på att överlämna församlingsansvaret till en annan kongregation, men församlingen motsatte sig detta och appellerade till Rom så att de två kvarvarande jesuitfäderna gång på gång måst uppskjuta sin avresa. 1920 blev det emellertid bestämt att jesuitorden skulle behålla Eugeniaförsamlingen och att yngre krafter skulle sändas dit. I S:t Eriks församling, som vid denna tid var en utpräglad arbetarförsamling, residerade biskop Albert Bitter. Han hade i åratal legat i konflikt med jesuiterna, bland annat på grund av den mera offensiva missionsverksamhet som dessa gjort sig till talesmän för och som biskopen motsatte sig.

Detta hade i sin tur lett till att biskopen fatt en stor del av katolikerna emot sig och att det uppstått splittring och konflikter. Den apostoliske visitator som på Roms uppdrag visiterade den svenska missionen 1920 konstaterade att biskop Bitter saknade handlingskraft och förmåga att leda. Året därpå uppmanades biskopen att inlämna sin avskedsansökan. I det nya läget efter kriget, då den katolska kyrkan intensifierade sin missionsverksamhet världen över, behövdes missionsbiskopar av en annan kaliber än den försiktige och ständigt sjuke Bitter. Han efterträddes av biskop Johannes Muller, en man med en utomordentlig organisations- och ledarförmåga .(21) I Credos årskrönika för 1920 hade Edvin Sandqvist – han tillhörde, som nämnt, redaktionen – framhållit, att den katolska kyrkan i Sverige inte längre kunde leva i förnäm isolering, ty ”overksamhet och lugn äro icke hennes av Gud givna livsformer. Ett av Kyrkans ofrånkomliga kännemärken är att vara en stridande Kyrka ”.(22).

Biskop Muller kom att verka helt i denna anda. Denna kampanda var också utmärkande för

Assarsson och han ryggade aldrig för svårigheter. När han började sin tjänstgöring i S:t Erik befann sig den lilla församlingen i ett dystert tillstånd. Kyrkoherden, Rudolf Kiesler, var svårt sjuk sedan flera år tillbaka och kunde inte uträtta mycket och kaplanen Nordmark hade en vacklande hälsa .(23).

Detta gjorde att Assarsson fick utföra en stor del av församlingsarbetet. Han fungerade även som biskoplig sekreterare. Efter Kieslers död blev Nordmark kyrkoherde och Assarsson fick huvudansvaret för församlingens folkskola. Undervisningen sköttes av de båda prästerna tillsammans med några Elisabethsystrar och lekmannalärare .(24). Denna uppgift gjorde att Assarsson konfronterades med det problem som de svenska läroböckerna i historia utgjorde. Någon egen svensk katolsk lärobok i historia fanns inte, och man var därför tvungen att använda de gängse läroböckerna. Dessa var lutherskt konfessionella till sin inriktning och gav en helt falsk bild av den katolska kyrkan och hennes lära och en mycket partisk version av vissa historiska förlopp, som exempelvis reformationen och trettioåriga kriget. Problemet gällde emellertid inte i första hand de katolska skolorna, ty här kunde man ju korrigera felen. Det gällde folkundervisningen som sådan. Läroböckerna bidrog ju till att vidmakthålla den oreflekterade antikatolicism som nästan blivit en del av den svenska folkkulturen. Ville man förbättra förutsättningarna för den katolska missionsverksamheten i landet måste man börja här. När det så 1919 kom en ny läroplan för landets skolor, där tolerans och respekt för andras åsikter uppgavs vara viktiga riktmärken för undervisningen, tog Assarsson tillfället i akt och författade en inlaga till skolöverstyrelsen med en anhållan om att de felaktiga påståendena om katolsk lära och praxis skulle rättas.(25).

Biskop Bitter var inte hågad för aktioner av detta slag, men Assarsson lyckades ändå övertala honom att sätta sitt namn under inlagan, och i oktober 1921 insändes den till den då nyinrättade skolöverstyrelsen. För att ge publicitet åt de katolska önskemålen lät Assarsson trycka inlagan i 3 000 exemplar, som distribuerades till skolor runt om i landet. Effekten av den katolska skolboksinlagan blev enorm, och den gav upphov till den dittills största presskampanjen mot den katolska kyrkan i Sverige. Inlagan avvisades av en i stort sett enig pressopinion, och tidningarna förfasades över detta, som man menade, fräcka försök från katolsk sida att vinna inflytande över landets utbildningspolitik. Skolöverstyrelsen tillbakavisade förslaget med hänvisning till att man inte hade något direkt inflytande över läroböckernas innehåll. De var, framhöll man, beroende av den vetenskapliga forskningens resultat och på den fanns ingen anledning att tvivla. Så var den saken avgjord.(26).

I Credos nyårsbrevför 1922 skrev Assarsson med anspelning på det gångna årets presskampanj, att ”för den som har sanningen på sin sida, kan den fria och öppna striden om en ren sanningsfråga i längden endast vara till gagn och välsignelse”. Inlagan var, framhöll han vidare, inte bara en milstolpe utan också en vägvisare för den fortsatta katolska verksamheten .(27)

När biskop Muller övertagit ledningen av det svenska missionsstiftet 1923 kom Assarsson, som ju fortsatte att vara biskoplig sekreterare, att arbeta nära samman med den nye överherden och mellan dem uppstod snart en djup vänskap.(28). De var helt överens vad gällde utformningen av den, som man då sade, katolska aktionen i landet. Uttrycket härrör från Pius XI:s installationsencyklika från 1922, där påven utvecklade ett omfattande evangeliserings- och rekatoliseringsprogram. Världen skulle vinnas för Kristus och de avfallna bröderna återföras till den katolska Kyrkans gemenskap(29)

Både biskop Muller och Assarsson var varma anhängare av detta påvliga aktionsprogram, och i Credo talades det ofta just om katolsk aktion. Biskop Muller grep sig genast an med att bygga ut den katolska själavården och öka antalet präster, och redan under 1920-talet nåddes betydande resultat. Föreningslivet aktiverades och den katolska sammanhållningen och identiteten främjades genom församlingsfester, vallfärder och högtidliga kyrko- och jubileumsfestligheter. Den tidens praktfulla liturgi lämpade sig väl för storslagna ceremonier. Från år 1924 förekom en årlig invigning till Jesu heliga hjärta och nu började man även arrangera processioner på öppen gata i samband med Kristi Lekamens fest. Även detta var ett uttryck för strävan att synliggöra den katolska kyrkan och att komma i närmare kontakt med den omgivande miljön. Isoleringens tid var förbi.(30).

Skånskt traditionsmedvetande och nordisk katolicism

Assarsson gjorde en verksam insats för det katolska livet i Stockholm, men det var i Skåne han hade sitt hjärta. Det var därför med stor glädje som han accepterade utnämningen till kyrkoherde i den nyupprättade S:t Clemens församling i Helsingborg 1927.(31). Strax dessförinnan hade han upphöjts till påvlig hovkaplan med titeln monsignore. På pingstsöndagen samma år firade Assarsson den första katolska högmässan i Helsingborg sedan reformationen i ett provisoriskt kapell, och ett år senare stod en ny kyrka färdig. Den uppkallades efter martyrpåven S:t Clemens och invigdes under högtidliga former i augusti 1928. Kyrkan hade till stor del finansierats av den katolska konstnärinnan Giesela Trapp och det var också hon som kom att svara för den konstnärliga utsmyckningen. Att kyrkan helgats åt S:t Clemens sammanhängde med att det före reformationen funnits en S:t Clemenskyrka i Helsingborg.(32) Assarsson var alltid noga med att anknyta till inhemska katolska traditioner för att på så vis stärka banden till Nordens katolska förflutna.

Med avbrott för perioden 1932 till 1939, då han återkallades till Stockholm för att ersätta den sjuklige Nordmark som kyrkoherde i S:t Erik kom Assarsson att förestå den katolska församlingen i Helsingborg med tillhörande annexförsamlingar fram till sin död 1955. När Assarsson tillträdde som kyrkoherde hade det, enligt vad han uppger i en rapport till biskop Muller, varit illa ställt med katolikernas religiösa liv, och påsken 1928 hade bara ett fatal gått till bikt och kommunion. Två år senare kunde han emellertid konstatera, att det rådde en mycket god anda i församlingen?(33) Föreningslivet hade kommit igång och fungerade väl, gudstjänsterna var välbesökta och kommunionfrekvensen ökade.

Till högmässorna och vespern brukade även protestanter infinna sig. Assarsson lade ned stor omsorg på liturgien, och vid de större högtiderna uppfördes flerstämmiga körverk.(34) Sina predikningar förberedde Assarsson noga. Biskop Muller hade i en rundskrivelse till sina präster från januari 1929 betonat vikten av dogmatiskt-kateketiska predikningar som klart och tydligt framställde den katolska trosläran. Predikningar med ett moraliserande eller vagt allmänkristligt innehåll av det slag, som man kunde höra i vilken protestantisk kyrka som helst, skulle man undvika, ansåg biskopen.(35) Assarsson höll sig noga till denna instruktion, och en protestantisk teolog som ibland brukade närvara vid gudstjänsterna i S:t Clemens lär ha uttryckt irritation över att Assarsson i sina predikningar så ofta återkom till, som han uttryckte det, den katolska kyrkans ”anstötliga läror”. Det fanns ju, menade han, så mycket annat i katolicismen som även en protestant kunde tycka om. Han syftade här antagligen på liturgien.(36) På den invändningen hade Assarsson givit ett klart svar i sin Fädernas kyrka genom att framhålla, att kyrkans rika liturgi bara var ”en utstrålning av hennes fasta kärna av dogmer.(37)

Assarsson blev med tiden en välkänd och akta person i Helsingborg, och de hätska angrepp mot den katolska kyrkan som under de första åren ibland förekommit i lokalpressen, och som Assarsson givetvis bemött och tillbakavisat,(38) blev med tiden alltmer sällsynta.

För katolska evenemang av olika slag hade tidningarna redan från början visat ett positivt intresse. När Assarsson på Mikaelidagen 1950 firade mässa i det gamla kapellet i medeltidsborgen Kärnan var det således en pressreporter på plats. 1948 hade det lyckats Assarsson att utverka tillstånd till sådana ”Mickelsmässor” och traditionen upprätthölls 1950talet igenom. Även här var det frågan om en anknytning till en medeltida tradition. Under medeltiden hade det nämligen funnits en kyrka invigd åt ärkeängeln Mikael på Kärnans område.(39) Assarsson var, som sagt, mån om att värna om det medeltida katolska arvet. Hans traditionsmedvetna hembygdskänsla tog sig emellertid även andra uttryck. 1923 hade han, som sagt, givit ut boken Det skånska problemet, vilken på sin tid nedgjorts i pressen och inte tagits riktigt på allvar.(40) När han 1949 utgav skriften Skånelands historia i Skånelands skolor, som sändes till alla skolor i Skåne, vann han större gehör för sina synpunkter, och 1950 tog han initiativet till en inlaga till skolöverstyrelsen – det var hans andra inlaga till denna myndighet – med en anhållan om en lagstadgad undervisning i skånsk historia i Skånes skolor. Inlagan hade undertecknats av en rad framträdande skåningar, däribland av Assarsson själv. Denna gång behövde han inte uppträda inkognito. Skolöverstyrelsens svar var lika intetsägande som det varit förra gången och ledde inte till någon som helst åtgärd. Assarsson gav emellertid inte upp och fortsatte att i tal och skrift verka för att medvetandegöra ”det skånska problemet”.(41)

Assarsson var, som det så riktigt säges i en minnesartikel om honom i den danska kulturtidskriften Catholica från 1957(42) i många avseenden en pionjär. Genom sina publicistiska insatser bidrog han till att synliggöra den katolska kyrkan i Sverige och göra den till en verksam faktor i svenskt samhällsliv. Han hade också viss del i den kontemplativa klostertraditionens återupplivande i landet, och det var mycket till följd av hans insatser som det – om än först efter hans död – kom att upprättas ett karmelitkloster i Glumslöv.(43) Assarsson kom sålunda i hög grad att prägla den svenska katolicismen under perioden från 1920-talet och fram till Andra vatikankonciliet. Detta gäller inte minst på kyrkomusikens område. 1937 utgav han 140 psalmer för kyrkoåret, varav de flesta skrivits eller bearbetats av honom själv, och 1950 kom så den nya katolska psalmboken Cecilia; också den var till största delen hans verk.

Han står som upphovsman till många av psalmbokens 350 psalmdiktningar och det är han som stått för urvalet och redigeringen. I psalmboken återfinns även ettantal psalmer av protestantiska psalmdiktare som Wallin, Geijer, Franzen, Grundtvig och till och med reformatorn Olaus Petri. Detta var något nytt, och i den gamla Cecilia från 1902 hade man inte vågat sig på något sådant. För Assarsson var det emellertid här inte fråga om ”protestantiska psalmer”, och de utvalda styckena hade prövats noga innan de togs med. De utgjorde en del av det kristna nordiska kulturarvet och kunde därför väl försvara sin plats i en katolsk psalmbok.(44) Man skulle kunna säga att de, som Assarsson brukade uttrycka det, representerade den dolda ström av katolsk tradition som aldrig sinat i Norden.(45)

Yvonne Maria Werner arbetar med ett Forskningsrådsprojekt vid Historiska institutionen

i Lund om den katolska kyrkans historia i Sverige 1873-1929.

Noter

1. Yvonne Maria Werner, ”Avvikande och tjusande. Katolicismen i Sverige under 1900-talets första decennier”: Signum 1994:2, s. 42 f.

2. Bengt Wadensjö, ”Romersk-katolska kyrkan i svensk opinion 1920-1923”: Kyrkohistorisk årsskrift 1968, s. 215-219. Arne Palmqvist, ”C. A. Skogs kritik av den romerska katolicismen”: Kyrkopist. årsskrift 1993, s. 156.

3. Referat i bl.a. U.N.T., S.T, Aftbl., D.N. och Soc. Dem. den 7/4 och Sv.D. den 8/4 1925. Teologen Peder Gille (omkr. 1450-1538) uppträdde till försvar för den katolska tron i en offentlig disputation med Olaus Petri i samband med Västerås riksdag 1527.

4. Ang. Stockholmsmötet och den katolska inställningen till det, jfr Max Pribilla, Um kirchliche Einheit. Stockholm, Lausanne, Rom. Freiburg/Br. 1929.

5. Referat i bl.a. Lu.D., Skå. Aftbl. S.D.S., St.D., Aftbl., D.N., den 5/3, N.D.A. den 9/3 1924.

6. L. B. Fabricius, ”David Assarsson – en pionerskikkelse”: Catholica 1957, nr 2-3, s. 62 ff. Assarsson var född den 14 jan. 1892.

7. Under 1890-talet hade det gjorts upprepade försök att få igenom en lag som förbjöd katolska kyrkan att ställa sådana krav, och under 1920-talet aktualiserades frågan på nytt; även denna gång blev den föremål för rikdsdagsdebatt. Utförligt härom i min kommande bok om katolska kyrkan i Sverige 1873-1923.

8. Heinz Hurten, Deutsche Katholiken 1918 bis 1945. Paderborn 1992, s. 35-75. Josef Schmidlin, Papstgeschichte der neuesten Zeit. Band 4. Månchen 1939, s. 170 f, 184 ff.

9. Karl Gustav Hammar, Liberalteologi och kyrkopolitik. Kretsen kring Kristendomen och vår tid 1906 – omkring 1920. Lund 1972, s. 278-311. Jfr Fabricius, a.a., s. 84 f. Här citeras Assarssons dagbok för perioden ifråga. Denna dagbok har tyvärr ej bevarats.

10. Roger Aubert, ”Pius X., ein konservativer Reformpapst”: Handbuch der Kirchengeschichte. Hrsg. H. Jedin. Band VI. Freiburg/Br. 1973,s.475-487.

11. Assarsson, ”I Petri stad”, artikelserie i sex delar i Credo 1926. Citaten från s. 185 f, 212.

12. Assarsson, Fädernas kyrka. En programskrift. Stockholm 1918. Titeln var hämtad från ungkyrkomannen (senare biskop) J. A. Eklunds då mycken omtyckta psalm med samma namn. jfr Assarsson, ”Det katolsk arvet”: Katolska kyrkan i Sverige. Red. J. S. Granlund. Göteborg 1953, s. 269-282.

13. Etienne Fouilloux, Mer Katholizismus”: Die Geschichte des Christentums. Religion, Politik, Kultur. Hrsg. J.-M. Mayeur. Band 12. Freiburg/Br. 1992. s. 134-140, 238 ff, 282 ff.

14. Assarsson, ”Om den katolska propagandan”: Credo 1920, s. 125 ff.

15. Assarsson, ”Anmälan”: Credo 1920, s. 2 ff. Dens. ”Då vi började med Credo”: Credo 1944, s. 4-7.

16. Ett typiskt exempel är Assarsson artikelserie ”Petrus och Petri” i nio delar i Credo 1923.

17. Se exv. de av Assarsson författade ”Credos nyårsbrev” i Credo 1923, 1926 och 1930.

18. ”Brev till läsekretsen”: Hemmet och Helgedomen 1926, nr 1. Assarsson brukade här skriva under rubriken ”Under stjärnorna”.

19. Credo 1920 och 1921, s. 222 resp. 271. I de första årgångarna av Credo publicerades korta referat av föredragen.

20. Credo 1921, s. 20 £ Ang. den danska föreningen, Joh. Metzler,

Biskop Johannes von Euch. Kobenhavn 1920, s. 113 f.

21. Werner, a.a., s. 47.

22. Credo 1920, s. 18 ff.

23. S. Nordmark, Quousque tandemL Opubl. självbiografi: Katolska biskopsämbetets arkiv (K.B.A.).

24. Visitatio Apostolico 1920. Redogörelse författad av Nordmark: N.S. 1921/105: Archivio Storico, Propaganda Fide. S:t Eriks kyrka 1892-1942. Stockholm 1942, s. 17 ff.

25. Werner, a.a., s. 44. Uppgift om att Assarsson författat inlagan ges i ett brev från jesuitpatern Benelius till ordensgeneralen i Rom (W Ledöchowski) den 12 jan. 1922: Germ. 1019, X11, 12, Archivum Romanum.

26. Wadensjö, a.a., s. 207-212.

27. Credo 1922, s. 4 £

28. Detta framgår klart av de bevarade breven från Assarsson till Muller: K.B.A.

29. Fouilloux, a.a., s. 215 f, 282 ff.

30. Fortlöpande dokumentation av denna utveckling i Credo fram till och med årgång 1926 och därefter i Hemmet och Helgedomen. Under biskop Mullers tid som katolsk överherde i Sverige ökade antalet församlingar från 5 till 19 och antalet katoliker från cirka 4.000 till 30.000.

31. Muller till G. Kuipers (kyrkoherde i Malmö) den 1 feb. 1926 ang. orsaken till Assarssons placering i Helsingborg. Assarsson till Muller den 30 okt. 1928: K.B.A.

32. Utsikt över Munkavången. En tillbakablick på Helsingborgs katolska historia. Sammanställd av E. K. Pålsson. Helsingborg 1978, s. 21-41. Här ges en mer utförlig skildring av Helsingborgsförsam

lingens historia.

33. Assarsson till Muller den 21 nov. 1927, 30 april och 21 maj och den 2 okt. 1928 och den 25 nov. 1930: K.B.A.

34. Tillbakablickande rapport från Assarssons efterträdare j. Theeuwes till Muller den 8 april 1933: Församl., K.B.A. Theeuwes ansåg att Assarsson lagt ned för mycket pengar på kyrkomusiken.

35. Rundskrivelse till prästerskapet från den 22 jan. 1929: K.B.A.

36. Fabricius, a.a., s. 82.

37. Assarsson, (1918), s. 86.

38. Så deltog Assarsson i en livlig debatt om katolicismen i Hälsingborgs-Posten hösten 1929 och våren 1930. Hans främsta motpart var här kyrkoherden i Mariakyrkan i Helsingborg, Marin Liljeblad.

39. H.D. den 30 sept. 1950. Assarssons predikan vid detta tillfälle återges här in extenso. Fabricius, a.a., s. 81 f.

40. Assarsson, Det skånska problemet. Stockholm 1923.

41. Assarsson, Skånelands historia i Skånelands skolor. Helsingborg 1949.

42. Fabricius, a.a. 83 f.

43. Karmelitsystrarnas krönika, Glumslöv.

44. Psalmer för kyrkoåret. Utgivna av B. D. Assarsson. Stockholm 1937. jfr förordet. Cecilia. Katolsk psalmbok. Utgiven av det apostoliska vikariatet för Sverige. Stockholm 1950. Fabricius, a.a. s. 73. 1 nya Cecilia från 1987 finns, märkligt nog, ingen av Assarssons egna psalmer representerade.

45. Assarsson, (1918), s. 41, 93.