På knä för en frånvaro

Det finns poeter som far ett tidigt genombrott och också skriver sina vackraste verk i ungdomen. Det finns andra som knappast blir uppmärksammade förrän efter årtionden och som mognar långsamt, så att det är på sin ålderdom som de har mest att säga sina läsare.

En av de sena i den moderna engelska diktningen är R. S. Thomas. I femtio år har han gett ut sina dikter, som utgår från hans liv som präst i det karga Wales, men det är först under de senaste åren som kritiker har upptäckt honom, medan han själv allt starkare talar om det som man på ett sätt endast kan tiga om: den närvaro som Guds frånvaro är. Nu räknas han som en av vår tids fa stora diktare på engelska.

På svenska hade inte mycket skrivits om honom – och detta lilla kanske främst här i Signum – innan nu ett generöst urval översättningar kom, på Artos förlag, Minnen av eld. Det är Ingemar och Mikaela Leckius som har tolkat honom, med tonvikten lagd vid dikterna om Gud. Dock har de också tagit med ett par gripande dikter om äktenskapet, dikter om moderna målningar och några bilder från Wales, där stämningen är mindre bister och vredgad än i de flesta av hans scener från fattigböndernas inskränkta liv och det hårda landskapet. Översättarnas inledning belyser bland annat hans känsla för det walesiska språket, som han lärde sig som vuxen och skriver prosa på, medan han diktar endast på engelska.

Återkommande motiv är bönen på knä i en tom kyrka, inför en frånvaro som liknar en närvaro, känslan att gå in i ett rum någon har lämnat eller en väntsal där någon inte ännu har anlänt. Långt borta i tiden är den gamla väckelsefromheten, som han tänker på i ett övergivet kapell, när folk var

”trångsynta men frälsta på ett sätt

som människor aldrig är nu för tiden.

Liksom månen i sitt mörker måste bönen räkna med faser. Det hjälper inte stort att modernisera språket.

”Gener och molekyler

har inte mer kraft att frammana honom

än israeliternas rökelse på altaret.”

Han väntar sig aldrig att finna men kan inte upphöra att söka, med ett språk som anknyter till både filosofer och den moderna naturvetenskapens svindlande perspektiv, med ständigt nya ord för saknad och uppgörelse och ögonblick av ett slags närhet. Någon gång förlorade vi fotfästet och

”sjönk genom rumtiden, inte in i mörker

utan i hans lysande skugga.”

Eller, som det heter i en dikt från ett sjukhus

”långt nere i patientens mörker,

där tron dog, börjar bönen

likt en ympkvist eller ett transplantat

att läka själens vävnad”

Det är en knotig och vresig diktning, som med åren blir allt mer intensiv och berör läsaren allt djupare med sin närhet till

”poesins träd

som är evigheten

klädd i tidens gröna löv.”

Vad R. S. Thomas erbjuder i sina dikter är en erfarenhet att begrunda och leva med. Stilen kan vara bedrägligt prosaisk, innan den slår om i en oväntad metafor eller en helt ny tankegång, som hejdar läsningen. Översättningen ansluter nära till texten, även om den ibland använder fler eller tunnare ord än poeten: en suggestiv bild av fåglarna ”They re-leafed the trees” blir ”De fick träden att grönska på nytt”, och när korset är ”övergivet” respektive ”naket” är det i originalet ”untenanted”, obebott, medan ”vår förgängliga kropp” är ”our brief flesh”. Rent praktisk hjälp ger bibliografin, med dess viktiga varning att Collected Poems inte alls betyder vad vi menar med Samlade dikter utan att det (som ofta i engelska sammanhang) endast rör sig om ett urval.