Eukaristin – enhetens sakrament?

Sedan några år tillbaka bjuder Johannesakademin och Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby under Peter Halldorfs ledning in till ekumeniska seminarier vid pingst. Tidigare har man belyst frågorna om ämbetet, helgonen och dopet, och nu var det dags att ta upp eukaristin. Liksom tidigare år deltog biskop Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, tillsammans med forskare och företrädare för flera andra kyrkor, medan Svenska kyrkans företrädare blivit nödsakad att lämna hastigt återbud.

Ett femtiotal intresserade hade samlats för att lyssna till föredrag och samtal under rubriken ”Ett enda bröd – hur kan eukaristin vara enhetens sakrament i en värld där kyrkorna är många?”. Att denna svåra fråga nu skulle bli besvarad var nog inte väntat. I stället kom frågorna snarast att förmeras under dagens gång, i takt med att de tidigkristna, ortodoxa, katolska respektive frikyrkliga synsätten på nattvarden behandlades.

Insikten om att eukaristin betyder och till sitt väsen är tacksägelse löpte ändå som en röd tråd genom hela programmet. Likaså betonades att det är frågan om delaktighet – men då inte bara i positiv och bekräftande mening, utan också delaktighet i smärtan att inte vara framme vid någon enhet. Den samlade lägesbeskrivningen gav vid handen att nattvarden håller på att bli alltmer central. Inom katolska kyrkan söker många möjligheten att gå till mässan varje dag, och inom frikyrkan firar man nu i en del församlingar nattvard varje söndag.

Samuel Rubenson, professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet, präst i Svenska kyrkan och preses för Johannesakademin, inledde med att lyfta fram perspektiv från den tidiga kyrkan som en gemensam grund för dagen. Eukaristin är visserligen den handling som allra tydligast grundlägger den kristna kyrkan. Men redan Paulus behövde säga ifrån för att stävja sådana missbruk av nattvardsfirandet som hotade församlingens enhet, och med tiden kom så eukaristin att bli det viktigaste sättet att uttrycka oenighet kyrkorna emellan. Från att ha varit en måltidsgemenskap, kort sagt en bjudning eller bankett av antikt slag, tydligt färgad av sin tids kulturblandning, har nattvardsfirandet reducerats till att bli föremål för teologiska spetsfundigheter.

Men de kunskaper vi har om firandet av eukaristin under kyrkans tidigaste århundraden visar att det redan från början rör sig om en praxis som är stadd i förändring – olikheterna hör till ursprunget och är ofrånkomliga, betonade Rubenson. Måltiden är en aspekt av eukaristin, men eukaristin kan också förstås som ett offer – offertanken var mycket väl förankrad i samband med måltiden i antik och tidigkristen tid – och som medicin eller läkemedel.

Kanske var den förändring som efter ett par hundra år skedde mot att den gemensamma kvällsmåltiden upphörde och i stället på ett rituellt sätt åmindes i morgongudstjänsten nödvändig, menade Rubenson. Men detta åtskiljande kom inte desto mindre att innebära att måltidsgemenskapen sekulariserades och individualiserades, samtidigt som måltidsritualen inom ramen för gudstjänsten kom att tappa sin allmänmänsklighet och blev mer av ett instrument.

Thomas Arentzen, teologie doktor i kyrkohistoria vid Lunds universitet och själv ortodoxt kristen, belyste eukaristin inom den ortodoxa kyrkan genom att berätta om poesin och liturgin i ortodox tradition. Här utgör eukaristin en del av kyrkans inre och hemlighetsfulla liv. Att det är jäst bröd och jäst druvsaft som används visar hur förvandlingen sker i det fördolda. Talar man om offer i samband med eukaristin är det viktigt att förstå att detta offer inte är av ett blidkande slag utan ofta synonymt med en gåva. Språkbruket i de ortodoxa hymnerna kring eukaristins offer och gåva är tätt förbundet med hur man talar om kärlek och ofta identiskt med uttrycken för ett erotiskt begär. Det handlar om att utväxla gåvor för att skapa och upprätthålla kärleksrelationen mellan Gud och människan. Östkyrkan har därför aldrig varit intresserad av att undersöka eukaristins natur – frågan om hur aktualiseras inte. Arentzen drog problemet till sin vardagliga spets: Om någon ger dig en gåva är det naturliga inte att fråga hur gåvan är möjlig, däremot vill man tacka och gärna ge en gåva tillbaka.

Från den katolska kyrkan talade Arborelius utifrån intrycket att ju mer den eukaristiska renässans som vi nu upplever sprider sig i kristenheten, desto mer sprider sig också saknaden av och den smärtfyllda längtan efter den fulla enheten runt altaret. Samtidigt fungerar det så, betonade han, att ju mer vi växer in i den eukaristiska grundhållningen av lovsång, tacksägelse och förhärligande, desto närmare kommer vi denna enhet. Den fulla enheten i eukaristin framstod här som det man längtar efter och ser fram emot men ännu inte har uppnått.

Pastor Lennart Thörn, teolog, tidigare vid Göteborgs universitet och Örebro teologiska högskola, och medlem i Saronförsamlingen i Göteborg, betonade att det inom frikyrkorna – i meningen de kyrkor som står vid sidan av såväl den Svenska kyrkan som den katolska och de ortodoxa – inte finns någon enhetlig nattvardssyn. Däremot finns en historia, och man kan jämföra de olika frikyrkornas syn med deras rötter, som är dels lutherska, dels reformerta med grund i Zwinglis respektive Calvins läror. Thörns tes var att det under de senaste årtiondena skett en förskjutning inom frikyrkan mot ett mer renodlat lutherskt synsätt på nattvarden.

Thörn tog till sist även upp frågan om vilken nattvardssyn som vägleder den ekumeniska kommuniteten under Peter Halldorfs ledning. Den karaktäriserades som förankrad i fornkyrklig tradition och mer närstående den ortodoxa än den lutherska synen. Kristus är i bröd och vin men någon förklaring efterfrågas inte – något som Halldorf kunnat motivera utifrån Lewi Pethrus. Betoningen ligger här på mysteriet, Kristi reella närvaro och Andens betydelse, framhöll Thörn.

I det gemensamma avslutande samtalet återkom sedan flera av de frågor som tidigare berörts. Ännu en gång fick Rubenson understryka att det inte går att säga hur det var ”från början” när det gäller det tidigkristna nattvardsfirandet, annat än att det i så fall fanns olika bruk redan från början.

Vad innebär den mer instrumentella funktion som eukaristin kommit att få i och med att den tappat sin uppgift som gemenskapsmåltid? Att nattvardsfirandet fungerar avskiljande genom att vissa får lov att delta och andra inte, att det fått en tolkande funktion genom att knytas samman med lärofrågor, att det reglerar frekvensen och intensiteten i församlingens möten, och att man går till nattvarden för att bli delaktig – inget av dessa syften som nattvarden tjänar behöver vara något ont, betonade Rubenson. Men risken är att vi tappat bort själva saken, alltså den gemensamma måltiden, för att främst ägna oss åt de olika syftena med eukaristin. Kunde inte dess karaktär i sig av måltid vara tillräcklig?

Inom frikyrkan var tidigare omvändelsen och helgelsen det som betonades mest, och nattvardsfirandena var glesa. I dag kan frikyrkan sägas mer och mer bortse från detta tidigare så viktiga första möte med Jesus, men i eukaristin har man funnit ett nytt möte, menade Thörn.

I en bred idéhistorisk översikt gav Rubenson uttryck för tanken att det är vår västliga strävan efter filosofiska och logiska helhetsförklaringar, en inriktning som saknas inom östkyrkan, som leder till de många försöken till att förklara hur bröd och vin i eukaristin blir Kristi kropp och blod. De olika förklaringarna leder i sin tur till de många finfördelade skillnaderna i nattvardssyn, men dessa utgår då främst från intellektuella övningar och filosofiska överväganden och har egentligen inget att göra med skillnader i fromhet. Ett ortodoxt perspektiv visar den intressanta möjligheten att hitta lösningar som gäller i just en viss situation, en viss stund, men lösningar av det slaget behöver sedan aldrig upphöjas till regel.

Avslutningsvis påminde Arborelius om Andra Vatikankonciliets starka inriktning på dialog och betonade viljan att övervinna de gränser som finns. I ett postprotestantiskt Sverige upplever man nu frustration över att behöva stå stilla ett tag innan man går vidare, reflekterade han, men redan finns i vår tid många bevis för att behovet av gemenskap är större än behovet att avgränsa sig. Inom Svenska kyrkan verkar reformationen inte längre ha samma identitetsskapande funktion som tidigare, utan här finns i dag många som tydligare betonar kontinuiteten med medeltiden än med reformationen.

Kanske kan seminariet på Bjärka-Säby hjälpligt sammanfattas av Arborelius lägesbeskrivning: Det finns en längtan och strävan efter att eukaristin ska vara ett enhetens sakrament, även om man inte vet hur det ska gå till. Samma längtan, men mer personligt formulerad, gav Lennart Thörn uttryck för, då han berättade om nattvardsfirandet vid det senaste ekumeniska präst- och pastorsmötet på Nya Slottet Bjärka-Säby. Där kunde biskop Anders Arborelius knäböja och få förbön men inte ta emot bröd och vin av Svenska kyrkans biskop i Linköping. Det synliggjorde var vi står i dag, menade Thörn, och tillfogade med stort allvar: ”Jag längtar verkligen efter förändringen.”

Som gensvar på dagens många samtal dröjer sig i mina tankar kvar titeln på Ylva Eggehorns diktsamling från 1970: Ska vi dela? Den frågan framstår fortfarande som mycket giltig och kanske avgörande när det gäller eukaristin som enhetens sakrament.

Helena Bodin är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.