Luther dominerar reformationsminnet

–Rapport från en internationell konferens.
–Rapport från en internationell konferens.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Förberedelserna inför reformationsminnet 2017 är i full gång. Det märks både i form av bokutgivning, evenemang och seminarier på olika håll. Den evangeliska kyrkan i Tyskland satte igång med förberedelser redan 2008 i det så kallade Luther-decenniet, med ett tema för varje år fram till 2017. Här i Sverige ger förlaget Verbum ut inte mindre än sju böcker om Martin Luther och luthersk ortodoxi inom ramen för projektet ”Luthersk teologi och etik – i ett efterkristet samhälle”. Andra förlag publicerar också böcker på löpande band om reformatorns liv och bilden av honom.

Men även på katolskt håll arrangeras seminarier och andra evenemang inför 2017. En konferens anordnades till exempel 15–17 maj i år vid St Patrick’s College i Maynooth utanför Dublin. St Patrick’s College är ett katolskt prästseminarium som sedan 1795 har utbildat över 11 000 män fram till prästvigning. Det är mer än något annat katolskt prästseminarium i hela världen. Sedan en tid tillbaka erbjuder institutet utbildning i filosofi och teologi också för lekfolk. Fem arrangörer låg bakom konferensen: Scholastic Trust, St Patrick’s College, Maynooth; tidskriften Irish Theological Quarterly; Society of Mary in Ireland; lutherska kyrkan i Irland samt tyska ambassaden i Dublin.

Temat för denna internationella konferens var ”Martin Luther and Catholic Theology – Remembering the Reformation: What have we learned? What have we yet to learn?”. Arrangörerna hade bjudit in föredragshållare inte bara från brittiska lärosäten utan även från universitet i USA, Belgien, Frankrike, Österrike och Finland. Två talare från Tyskland var dessutom inplanerade men fick förhinder att delta. Här fanns både yngre doktorander och etablerade professorer som Peter Marshall från University of Warwick, England, och Philip Cary verksam vid Eastern University, Pennsylvania. Den förre har gett ut ett antal böcker om reformationen i England (senast i år: The Oxford Illustrated History of the Reformation) och den senare har Augustinus av Hippos tänkande som sitt specialområde.

De flesta föredragen under konferensen behandlade olika frågor inom systematisk teologi. Martin Luther jämfördes med kyrkofadern Augustinus men även med me­deltida filosofer och teologer som Thomas av Aquino och William Ockham. Jämförelser gjordes dessutom med vår egen tids teologer såsom Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Joseph Ratzinger. Allra tydligast blev skillnaden mellan nämnda tänkare och Luther i fråga om kyrkosyn. Det är dessutom allmänt känt att Luther var skeptisk till filosofisk reflektion, i synnerhet skolastisk filosofi, medan filosofin är självklar och uppskattad i katolsk tradition. Flera föredragshållare försökte förklara skillnaderna i termer av olika stil, temperament och personlighet snarare än riktigt innehållsmässiga differenser. En genomgående tendens i anförandena var ändå att betona likheter.

Två föredrag återgav bilden av Luther från katolskt håll, en bild som har förändrats genom århundradena fram till vår egen tid. David Bagchi, vid University of Hull, ställde frågan huruvida Martin Luther skulle kunna betraktas som en katolsk teolog. Bagchi redogjorde för hela bredden av uppfattningar alltifrån dem som menat att reformatorn inte kan beskrivas på annat sätt än som heretiker (en ståndpunkt som var vanlig fram till 1960-talet) ända till uppfattningen att reformatorn aldrig upphörde att vara katolik. I den efterföljande frågestunden konstaterades att reformatorn efterhand upphörde att vara katolik om man ser till hans successivt utvecklade sammansättning av olika föreställningar (constellation of ideas), men tydligast blev ändå hans offentliga brytning med den katolska kyrkan i samband med att han brände påvens banbulla i vilken exkommunikationen formulerades.

Peter Marshalls föredrag avvek från den allmänna linjen under konferensen och förmodligen från stämningsläget i stort i ekumeniska sammanhang. Arrangörerna inledde konferensen med att poängtera hur katoliker och lutheraner har gått från polemik till dialog, eller ”från konflikt till gemenskap” för att låna en formulering från ett nyligen utgivet dokument. Strävan att förstå reformatorn och se gemensamma drag hos honom och katolsk tradition väckte under konferensen så småningom helhetsintrycket av att ett retuscherat Lutherporträtt tog form.

Marshall däremot ägnade i princip hela sitt föredrag med titeln ”Luther Among Catholics, 1520–2015” åt att presentera starkt negativa bilder av Luther genom århundradena. I karikatyrer, dikter, predikningar och böcker har katoliker demoniserat reformatorn. Djävulen har förknippats med honom – ibland till och med redan från hans födelse – inte bara i ett utan i åtskilliga fall. Katolsk propaganda har dock, enligt Marshall, aldrig utnyttjat Luthers antisemitiska attityd som med grovt språkbruk framställer judar på ett högst ofördelaktigt sätt. Här har reformatorn tydligen överskridit en känslig gräns som aldrig blivit föremål för katolsk satir.

Marshall motiverade mängden exempel i sin presentation med att en historiker inte kan bortse från sekler av polemik utan måste försöka förstå de bakomliggande sociala och politiska spänningar som har funnits i samhällen där kyrkosplittringen upplevts mycket konkret. Marshall höll sig strikt till en historisk framställning, men kommenterade också situationen i dag med att varna för att det kan vara alldeles för lätt både att glömma och att be om ursäkt.

Under en öppen samtalsrunda i slutet av konferensen initierade jag en diskussion om den ensidiga fokuseringen, för att inte säga fixeringen, på personen Luther. Förutom denna konferens är det påfallande hur mycket energi som även i andra förberedelser inför reformationsåret 2017 läggs ner på att undersöka en enda gestalt i den komplexa epoken av olika reformationer i Europa. Det är ju ett märkligt fenomen att viktiga personligheter som exempelvis den tyske renässanshumanisten Johannes Reuchlin (1455–1522) får så litet uppmärksamhet, för att inte tala om Philipp Melanchthon som – om man bortser från någon enstaka bok om honom på senare tid – sällan lyfts fram. Vad beror det på att de historiska sammanhangen runt reformatorn och konsekvenserna av reformationerna för vanligt folk på 1500-talet nästan helt ignoreras?

Enligt några konferensdeltagare är en förklaring att konfessionell identitet och känsla av tillhörighet fortfarande är så starkt kopplade till Luthers person och verk. En symbolisk laddning finns kring honom. En av föredragshållarna, Charlotte Methuen, kyrkohistoriker vid University of Glasgow, påpekade att man också från anglikanskt håll efterlyser ett bredare perspektiv, det vill säga att man utöver att minnas Luther bör minnas reformationernas händelseutveckling i stort. Hon erinrade om att tyska kyrkohistoriker (Hamm, Moeller, Wendebourg) redan i mitten av 1990-talet började reflektera över möjligheten att åstadkomma en historieskrivning av reformationen utan att Martin Luther dominerar fullständigt.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor vid Newman­institutet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
–Rapport från en internationell konferens.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Förberedelserna inför reformationsminnet 2017 är i full gång. Det märks både i form av bokutgivning, evenemang och seminarier på olika håll. Den evangeliska kyrkan i Tyskland satte igång med förberedelser redan 2008 i det så kallade Luther-decenniet, med ett tema för varje år fram till 2017. Här i Sverige ger förlaget Verbum ut inte mindre än sju böcker om Martin Luther och luthersk ortodoxi inom ramen för projektet ”Luthersk teologi och etik – i ett efterkristet samhälle”. Andra förlag publicerar också böcker på löpande band om reformatorns liv och bilden av honom.

Men även på katolskt håll arrangeras seminarier och andra evenemang inför 2017. En konferens anordnades till exempel 15–17 maj i år vid St Patrick’s College i Maynooth utanför Dublin. St Patrick’s College är ett katolskt prästseminarium som sedan 1795 har utbildat över 11 000 män fram till prästvigning. Det är mer än något annat katolskt prästseminarium i hela världen. Sedan en tid tillbaka erbjuder institutet utbildning i filosofi och teologi också för lekfolk. Fem arrangörer låg bakom konferensen: Scholastic Trust, St Patrick’s College, Maynooth; tidskriften Irish Theological Quarterly; Society of Mary in Ireland; lutherska kyrkan i Irland samt tyska ambassaden i Dublin.

Temat för denna internationella konferens var ”Martin Luther and Catholic Theology – Remembering the Reformation: What have we learned? What have we yet to learn?”. Arrangörerna hade bjudit in föredragshållare inte bara från brittiska lärosäten utan även från universitet i USA, Belgien, Frankrike, Österrike och Finland. Två talare från Tyskland var dessutom inplanerade men fick förhinder att delta. Här fanns både yngre doktorander och etablerade professorer som Peter Marshall från University of Warwick, England, och Philip Cary verksam vid Eastern University, Pennsylvania. Den förre har gett ut ett antal böcker om reformationen i England (senast i år: The Oxford Illustrated History of the Reformation) och den senare har Augustinus av Hippos tänkande som sitt specialområde.

De flesta föredragen under konferensen behandlade olika frågor inom systematisk teologi. Martin Luther jämfördes med kyrkofadern Augustinus men även med me­deltida filosofer och teologer som Thomas av Aquino och William Ockham. Jämförelser gjordes dessutom med vår egen tids teologer såsom Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Joseph Ratzinger. Allra tydligast blev skillnaden mellan nämnda tänkare och Luther i fråga om kyrkosyn. Det är dessutom allmänt känt att Luther var skeptisk till filosofisk reflektion, i synnerhet skolastisk filosofi, medan filosofin är självklar och uppskattad i katolsk tradition. Flera föredragshållare försökte förklara skillnaderna i termer av olika stil, temperament och personlighet snarare än riktigt innehållsmässiga differenser. En genomgående tendens i anförandena var ändå att betona likheter.

Två föredrag återgav bilden av Luther från katolskt håll, en bild som har förändrats genom århundradena fram till vår egen tid. David Bagchi, vid University of Hull, ställde frågan huruvida Martin Luther skulle kunna betraktas som en katolsk teolog. Bagchi redogjorde för hela bredden av uppfattningar alltifrån dem som menat att reformatorn inte kan beskrivas på annat sätt än som heretiker (en ståndpunkt som var vanlig fram till 1960-talet) ända till uppfattningen att reformatorn aldrig upphörde att vara katolik. I den efterföljande frågestunden konstaterades att reformatorn efterhand upphörde att vara katolik om man ser till hans successivt utvecklade sammansättning av olika föreställningar (constellation of ideas), men tydligast blev ändå hans offentliga brytning med den katolska kyrkan i samband med att han brände påvens banbulla i vilken exkommunikationen formulerades.

Peter Marshalls föredrag avvek från den allmänna linjen under konferensen och förmodligen från stämningsläget i stort i ekumeniska sammanhang. Arrangörerna inledde konferensen med att poängtera hur katoliker och lutheraner har gått från polemik till dialog, eller ”från konflikt till gemenskap” för att låna en formulering från ett nyligen utgivet dokument. Strävan att förstå reformatorn och se gemensamma drag hos honom och katolsk tradition väckte under konferensen så småningom helhetsintrycket av att ett retuscherat Lutherporträtt tog form.

Marshall däremot ägnade i princip hela sitt föredrag med titeln ”Luther Among Catholics, 1520–2015” åt att presentera starkt negativa bilder av Luther genom århundradena. I karikatyrer, dikter, predikningar och böcker har katoliker demoniserat reformatorn. Djävulen har förknippats med honom – ibland till och med redan från hans födelse – inte bara i ett utan i åtskilliga fall. Katolsk propaganda har dock, enligt Marshall, aldrig utnyttjat Luthers antisemitiska attityd som med grovt språkbruk framställer judar på ett högst ofördelaktigt sätt. Här har reformatorn tydligen överskridit en känslig gräns som aldrig blivit föremål för katolsk satir.

Marshall motiverade mängden exempel i sin presentation med att en historiker inte kan bortse från sekler av polemik utan måste försöka förstå de bakomliggande sociala och politiska spänningar som har funnits i samhällen där kyrkosplittringen upplevts mycket konkret. Marshall höll sig strikt till en historisk framställning, men kommenterade också situationen i dag med att varna för att det kan vara alldeles för lätt både att glömma och att be om ursäkt.

Under en öppen samtalsrunda i slutet av konferensen initierade jag en diskussion om den ensidiga fokuseringen, för att inte säga fixeringen, på personen Luther. Förutom denna konferens är det påfallande hur mycket energi som även i andra förberedelser inför reformationsåret 2017 läggs ner på att undersöka en enda gestalt i den komplexa epoken av olika reformationer i Europa. Det är ju ett märkligt fenomen att viktiga personligheter som exempelvis den tyske renässanshumanisten Johannes Reuchlin (1455–1522) får så litet uppmärksamhet, för att inte tala om Philipp Melanchthon som – om man bortser från någon enstaka bok om honom på senare tid – sällan lyfts fram. Vad beror det på att de historiska sammanhangen runt reformatorn och konsekvenserna av reformationerna för vanligt folk på 1500-talet nästan helt ignoreras?

Enligt några konferensdeltagare är en förklaring att konfessionell identitet och känsla av tillhörighet fortfarande är så starkt kopplade till Luthers person och verk. En symbolisk laddning finns kring honom. En av föredragshållarna, Charlotte Methuen, kyrkohistoriker vid University of Glasgow, påpekade att man också från anglikanskt håll efterlyser ett bredare perspektiv, det vill säga att man utöver att minnas Luther bör minnas reformationernas händelseutveckling i stort. Hon erinrade om att tyska kyrkohistoriker (Hamm, Moeller, Wendebourg) redan i mitten av 1990-talet började reflektera över möjligheten att åstadkomma en historieskrivning av reformationen utan att Martin Luther dominerar fullständigt.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor vid Newman­institutet.