Europa då, nu och i framtiden – ett möte med Herman van Rompuy

François Euvé (FE): Ni har varit ordförande för Europeiska rådet under fyra år. Vilka har varit de största ögonblicken under ert ordförandeskap?

Uppriktigt sagt så har det största ögonblicket som jag varit med om inget med vare sig politiken eller ledningen av Europeiska rådet att göra. Det var när Europeiska unionen tog emot Nobels fredspris 2012. Ceremonin ägde rum i statshuset i Oslo i närvaro av europeiska dignitärer. Även om jag hade äran att ta emot priset var jag väl medveten om att den egentliga mottagaren var Europeiska unionen. Det var ett mycket stort och känslosamt ögonblick, därför att det handlade om unionens existensberättigande. Man får inte förlora ur sikte att dess projekt i själva verket är ett fredsprojekt, vilket man alltid riskerar att glömma bort. Det är viktigt att komma ihåg detta i synnerhet i denna förvirrade och oroliga tid.

FE: Vilka har i era ögon varit Europeiska unionens främsta bidrag?

Jag vill verkligen understryka att det alltid är och förblir freden. Det är särskilt viktigt i dag, eftersom vi är omgivna av krigszoner: i Ukraina (9 000 döda), i Syrien (minst 250 000 döda) etcetera. Det gamla Europa har haft fred sedan 70 år tillbaka, men det är omgivet av krig. Vårt grannskap är inte Nordsjön utan Medelhavet, ”vårt hav” (mare nostrum). Man tenderar att glömma bort det. Hur kan man inbilla sig att 4 miljoner asylsökande på flykt från kriget i Syrien skulle kunna hålla sig borta från oss? Bara för några år sedan trodde man inte att de skulle ta vägen till Europa.

Man glömmer gärna att Europas historia är vävd av våldsamma episoder. Den senaste är ju andra världskriget. Men man kan även erinra sig andra. Jag var nyligen i Paderborn, staden där Karl den store 799 träffade påven Leo III för att sluta ett fördrag med honom om ett tillfälligt skydd i utbyte mot att få bli krönt som kejsare. Jag insåg vid detta tillfälle vad trettioåriga kriget inneburit i detta område. Hela byar hade massakrerats. Under den tid som detta krig varade minskade den tyska befolkningen med minst 40 procent. Denna konflikt skulle kunna jämföras med den som nu pågår mellan sunniter och shiiter (även om det religiösa inslaget ofta utgör en förevändning för politiska strider). Annorlunda uttryckt: det som andra länder i dag upplever har vi upplevt i Europa, med en grymhet som är fullt jämförbar.

I andra hand är Europa ett välfärdsprojekt. Men den europeiska gemenskapens grundläggningsfäder betraktade ekonomin endast som ett instrument, ett sätt att säkerställa ett ömsesidigt beroende mellan länderna, vilket skulle förhindra ett nytt krig. De menade att om det fanns tillräckligt mycket av gemensamma intressen, så skulle det vara vansinnigt att återigen föra krig.

Europeiska unionens existens är en av orsakerna till att Berlinmuren föll och till att kommunismen upphörde i Europa. Befolkningarna i öst visste också att man på andra sidan av järnridån hade frihet, fred och välstånd. Dessa länder visste, att när man en gång gått med i Europeiska unionen, så fanns det ingen återvändo. Detta gällde även för de länder som lärt känna fascismen: Spanien, Portugal och Grekland. När de en gång införlivats i Europa hade de förankrats i demokratin.

Detta visar att det verkligen finns ett värdenas Europa. Freden är ett av dessa värden.

Jan Koenot (JK): Ni framställer också den sociala marknadsekonomin som ett europeiskt värde. Men världsekonomins allt större inriktning på finansialisering (finansmarknadens ökade betydelse) överensstämmer inte längre med denna modell. Den uppmuntrar till ojämlikheter och löser upp det sociala banden. Finns det längre någon politisk makt som är i stånd att motsätta sig denna ekonomiska imperialism?

Denna fråga skulle behöva ett långt svar, och ett nyanserat svar (i min utbildning hos jesuiterna lärde jag nyansernas betydelse …). Det är intressant att jämföra den europeiska situationen med den i andra delar av världen, som USA eller de asiatiska länderna. Inom socialförsäkringsområdet, det som man kallar ”välfärdsstaten”, framstår Europa som ett undantag. I Belgien utgör de offentliga utgifterna fortfarande hälften av BNP. Förutom i några länder, där man före krisen levt över sina tillgångar – en situation som det blev nödvändigt att korrigera – har man lyckats att bevara det mesta av välfärdsstaten.

När det gäller Gini-koefficienten, som är ett mått på graden av ojämlikhet, har den inte rört sig inom Europeiska unionen under de senaste tio åren, vilket den har gjort i USA. Det rör sig naturligtvis om ett medelvärde. I vissa länder har situationen varit annorlunda: där har ojämlikheten tilltagit. Den internationella pressen har imponerats av att ojämlikheten har minskat i den anglosaxiska världen. Men i det gamla Europa är situationen annorlunda.

I ett större perspektiv måste man erkänna att globaliseringen av ekonomin har lett till en spektakulär minskning av den extrema fattigdomen, vilket visade sig i millenniemålen för utveckling. När man inventerade decenniet, vid FN-konferensen i september 2015, visade sig en rad positiva inslag. Tiotals miljoner människor har lämnat fattigdomen, tack vare tekniska framsteg, tack vare att de har lyckats komma in på världsmarknaden.

Det som man kallar den sociala marknadsekonomin representerar en korrigering av den liberala marknadsekonomin. Det är det som våra länder tillämpade under efterkrigstiden. Det rör sig således om en förmildrande faktor, framför allt på det sociala planet och under senare tid även på det ekologiska planet. Ett av sätten var att stärka statens makt, och ett av verktygen var skatte- och socialförsäkringssystemet. Hälften av våra intäkter gick till detta. Men i dag räcker detta inte längre, eftersom ekonomin bedrivs på en internationell nivå. Många finansiella rörelser undgår staternas kontroll. Som den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith, som min far beundrade mycket, skulle ha sagt: det är nödvändigt att skapa en motvikt, en motmakt, för att korrigera detta. Detta kan och bör utföras på europeisk nivå hellre än på nationell nivå.

Det är ett faktum att de stora multinationella företagen lyckades undvika att betala skatt i de länder där de var verksamma. I dag agerar vi mot Google och Facebook, som man tidigare borde ha gjort mot IBM. Vi har numera verktygen för att göra det. Det är sant att vi under en period var alltför överseende, eftersom vi ville locka till oss utländska investeringar för att kunna skapa arbetstillfällen. Vi har blivit alltmer medvetna om att dessa strategier för att undvika skatt är helt oförsvarliga. Den politiska makten måste vidta korrigerande åtgärder.

Följande är ett annat exempel. Inom OECD har vi sedan tre år tillbaka fått på plats ett automatiskt system för utbyte av ekonomiska data. När någon har ett konto utomlands, en aktiv aktieportfölj, ska detta meddelas det land som personen är hemmahörande i. Denna informationsöverföring medger en beskattning. Se där, ytterligare ett nytt verktyg.

För att bekämpa finansiell spekulation har man organiserat en bankunion, som gör det möjligt att övervaka de nationella bankerna via Europeiska centralbanken. Tidigare skedde regleringen på den nationella nivån. Men eftersom finansvärlden har blivit internationell har detta fortsättningsvis blivit otillräckligt. Man måste dock göra mer, eftersom den europeiska nivån inte är tillräcklig. Det gäller att agera inom OECD och IMF. Vi arbetar på det.

Världen är i färd med att organisera sig. Men globaliseringen av affärsvärlden har ännu inte följts av en globalisering av den styrande makten. Vi befinner oss fortfarande i ”uppbyggnadsstadiet”. Men jag har känslan av att saker och ting rör sig i rätt riktning.

Vi lever i en tid präglad av inte bara finansiell verksamhet utan även av marknadsföring. Detta gäller inom alla områden, och tendensen är irreversibel. Ingen slipper undan handelsutbytet, vare sig det rör sig om sport, konst eller kultur. Globaliseringens system kommer inte att försvinna. Man kan inte avskaffa världshandeln med konstföremål. Man kan inte hindra internationaliseringen av de stora medierna. Även om denna globalisering har många fördelar, så leder den också till överdrifter. Ska vi kunna minska dessa är det nödvändigt att vi har korrigerande maktmedel som återskapar en humanistisk, för att inte säga en andlig, dimension. Vi kan finna en sådan inom utbildningsväsendet, i medievärlden, även bland de ”kommersiella” medierna, inom kyrkorna, inom alla slags rörelser inom civilsamhället. Det handlar om allt som representerar den icke-materiella världen, som borde vara mindre påverkad av kommersialiseringen. Det är ett omfattande arbete. Det är en tröst att behovet av detta gör sig alltmera påmint.

JK: Är det inte så att utbildningssystemet, som det ser ut i dag, mer avser att förbereda ungdomarna för att fungera i det dominerande systemet än att utveckla deras eget kritiska tänkande?

Utbildningssystemet förebereder de unga för att skaffa sig en formerande bildning som gör det möjligt för dem att hitta ett arbete i en komplicerad värld. Och utbildningen bör absolut sträva efter att utveckla alla aspekter av personligheten, att formera en ”universell människa”. Den senare aspekten har inte alls gått förlorad, men det gäller att fortsätta att vara vaksam.

Vi lever i en annan värld än den jag lärde känna. Skolan och familjen var de främsta miljöerna för utbildning. I dag tillbringar ungdomarna en avsevärd tid framför sina dataskärmar. Mycket desinformation kommer genom denna kanal. Det är välkänt att unga radikaler inte har radikaliserats i Koranskolorna utan på internet. Numera står ett fönster på vid gavel mot världen, som man har tillgång till på gott och ont. Det är en större utmaning i dag: hur ska denna internetvärld integreras i ett pedagogiskt projekt?

FE: Internationaliseringen är en stark tendens i vår värld. Men i många länder bidrar den också till fenomenet åternationalisering som visar sig i uppkomsten av nationalistiska partier, till vilket man också kan foga regionaliseringen (Katalonien, Skottland, Korsika m.fl.). Är detta ett bakslag för det europeiska projektet, ett tecken på en viss oroskänsla?

Världen är inte homogen. Den är på en och samma gång ett rum och en plats, a place and a space, som man säger på engelska. Detta gäller i synnerhet Europa, som har blivit ett område för fri rörlighet av personer och även tjänster. Låt oss ta exemplet Erasmus-programmet, som gjort det möjligt för miljoner ungdomar att studera i ett annat land än sitt eget. Men det är också en plats, eftersom var och en vill ha ett hem, ha beskydd och känna sig säker. Å ena sidan finns en önskan om att åka någon annanstans, att utvecklas, att öppna sig för världen, och å andra sidan behovet av skydd. Sedan man började bygga Europa har man framför allt utvecklat den första delen, med alla de fördelar som det medför, på såväl det ekonomiska som det mänskliga planet. Tillvägagångssättet bestod i att ta bort gränserna för varor, arbetskraft och investeringar, för att göra det möjligt för människor och företag att förflytta sig, att ta initiativ och att ta vara på de möjligheter som dyker upp. Än i dag är det mycket som står på spel när det gäller att riva gränser och skapa ett stort gemensamt utrymme inom så olika områden som energi, telekommunikation och digitala finansiella tjänster. Möjligheten till fri rörlighet mellan länderna för att studera utomlands bidrar till personlighetsutvecklingen.

Jag vill berätta om en erfarenhet som var avgörande för mig. När jag gick i Collège Sint-Jan Berchmans i Bryssel, fanns det bland vissa lärare en kraftig flamländsk tendens. Europa utgjorde för mig en motpol till detta. Jag blev europé vid 16 års ålder som en reaktion på detta. Öppnandet av Europa fick konkretion tack vare de resor som arrangerades varje år med elever från andra jesuitskolor, i Frankrike (Évreux), Tyskland (Berlin), Nederländerna (Nijmegen) och Italien (Genua). Vi reste tvärsigenom Europa. Jag minns särskilt en resa till norra Italien, där vi besökte såväl de stora företagen (Fiat och Martini) som de historiska platserna. När man gör en resa tillsammans, i synnerhet när man är ung, blir det på ett annat sätt. Man ser annorlunda på fransmän, tyskar och italienare, eftersom man har tillbringat flera veckor med dem. Det är viktigt att göra det i den åldern, därför att det är den period i livet då man är som mest receptiv.

Men situationen förändrades. Globaliseringen försatte välfärdsstaten i svårigheter. Krisen tvingade de europeiska institutionerna att spela en ny roll.

Resultatet blev en snabb och dramatisk utveckling. Medan Europa under flera decennier varit liktydigt med öppenhet, liberalisering, jämlikhet och ökad förmåga, framstår det i dag som en instans som lägger sig i, som dömer, föreskriver, beskattar, korrigerar och till och med bestraffar … Det som uppfattades som något som öppnar nya möjligheter ses nu av många som en icke önskvärd inblandning. Kärleken till friheten och utrymmet har blivit ett hot mot skyddet och mot platsen.

Om ”området” betonades, så negligerade vi ”torget”, ”platsen”. Vi underskattade behovet av ett hem, eftersom öppnandet av unionen lades ovanpå globaliseringen med alla effekter som detta orsakade. Som Joseph Schumpeter uttryckte det: det ekonomiska livet är alltid en ”kreativ destruktionsprocess”. Det viktiga är att saldot blir positivt, att det som skapas överstiger destruktionen. Nu tvivlar vi på att det alltid kommer att vara så i framtiden. Ett tecken på detta är medelklassens kris i USA. Den känner sig utkastad ur den ekonomiska världen och hittar inte någon liknande plats i den nya ekonomin, där en stor del av verksamheten är digitaliserad. På grund av detta försvinner arbetstillfällen för gott. Det finns inte längre något sätt att kompensera detta. Och när dessa personer åter får en lön, är det i allmänhet på en lägre nivå. Man får inte göra sig några illusioner: detta bygger upp ojämlikheter. Även om vi lyckas med att minska omfattningen av detta fenomen med hjälp av vårt socialförsäkringssystem, så kommer detta även till Europa. Man kan således förstå fruktan för att det som fungerat tidigare inte kommer att göra det i framtiden. Det ger upphov till djup oro. Det gäller att skydda människor – det är statens uppgift – mot ekonomisk spekulation, skattefusk, arbetslöshet, klimatförändringar och illegal invandring. Det var vad jag sade när jag tog emot Karl den store-priset. Det är inte lätt eftersom staterna är pressade. Men det är likväl avgörande för upprätthållandet av det europeiska projektet. Även om Europa inte är en stat, så är det likväl en politisk entitet.

Det brådskar för unionen att inte bara uppfattas som lönsam för företagare utan även för anställda, inte bara för dem som kan byta jobb utan också för dem som stannar kvar, inte bara för dem som har akademisk examen och talar flera språk utan för alla medborgare. Det är viktigt att inte endast se människor som konsumenter, som vill ha ett överflödande utbud av billiga varor, utan också som arbetare som pressas av konkurrensen på arbetsmarknaden.

Jag vill tillfoga en sista reflektion. Jag är inte en kulturpessimist, men det är nödvändigt att vara klarsynt. Det har under flera decennier funnits en stark tendens inom den tilltagande individualiseringen av samhällslivet. Individen blir alltmer isolerad. Man bidrar till en ideologiförlust, en tillbakagång för idén om rättvisa och solidaritet. Var och en sysslar med sitt. Men en isolerad människa blir mycket mer misstänksam mot de andra. Hon upplever en känsla av rädsla, för att inte säga ångest. Det lokalas lockelse kan betraktas som ett behov av skydd. När man inte längre känner sig skyddad av de fjärran ”övergripande” institutionerna söker man skydd på närmare håll, hemmavid. Uppsvinget för det lokala, och därmed även för det regionala, är därför begripligt.

Individualismens negativa aspekt är att den andre blir ett potentiellt hot mot min identitet. Därför har jag kommit att uppfatta den andres identitet på ett negativt sätt, i opposition mot den andre. Jag definierar mig själv utifrån vad jag inte är: jag är inte muslim, jag är inte svart, etc. Det är detta som blir farligt, därför att isoleringen ökar ännu mer. Man har alltså blivit raka motsatsen till det europeiska projektet som ett försoningsprojekt.

FE: Hur ser ni på kyrkornas roll? De har på en och samma gång en nationell och en internationell dimension, i synnerhet den katolska kyrkan. Många kristna fanns ju bland dem som initierade det europeiska projektet.

Efter kriget fick Europatanken en renässans framför allt, men inte uteslutande, inom den kristna världen. Tanken på försoning utvecklades väldigt starkt av dåtidens stora kristna ledare. Det var särskilt tydligt i inom Kol- och stålunionens sex länder [l’Europe des six], eftersom de flesta av dessa länder hade varit i krig under lång tid.

Därefter integrerades andra stater i unionen, vilket gav den en mycket större multikulturell och multireligiös dimension. Man får inte glömma bort närvaron av flera miljoner muslimer i Europa.

Jag har en känsla av att den katolska kyrkan alltid har haft svårt att acceptera Europeiska unionen som den blev. Jag tycker mig märka en sorts försmådd kärlek mellan den katolska kyrkan och Europeiska unionen. Man var alltför låst i den famösa debatten 2004 kring arbetet med konstitutionens preambel. Det första utkastet talade om Europas rötter genom att påminna om den grekisk-romerska världen och upplysningstiden utan att nämna kristendomen. Och man måste erkänna att det rörde sig om en direkt historieförfalskning. Katolikerna reagerade våldsamt. För de romerska instanserna blev detta en kulturchock. Men debatten tog en annan vändning när man ville skriva in en religiös referens i konstitutionen. Det är väldigt få konstitutioner som har en sådan referens, även i länder med en stark kristen tradition. Vi måste inse att även om den europeiska världen är präglad av sitt kristna förflutna, så finns de gångna seklernas Europa inte längre. Likväl fortsätter denna debatt att bubbla upp: jag är förvånad över att träffa människor som fortfarande pratar med mig om detta.

Det är viktigt att den katolska kyrkan fortsätter att försvara Europatanken som en fråga om fred och solidaritet. Det är bland annat detta som påven Franciskus – som själv inte är europé – gjorde i sina anföranden under sin resa till Strasbourg i november 2014. När denna idé ifrågasätts från olika håll gäller det att inte bidra med ytterligare ifrågasättande. Ställda inför de individualistiska tendenserna och de separatistiska och nationalistiska rörelserna är det inte läge att desertera i striden för försoning och samarbete.

Öppenheten för den andre – vi erinrar oss Levinas – är en avgörande beståndsdel av den mänskliga civilisationen. Alla humanistiska och andliga rörelser bör bidra till denna öppenhet. Vi lever i en tid som är avgörande för vår civilisation. Påvens nuvarande vittnesbörd är ytterst värdefullt, eftersom han framför det med en oersättlig autenticitet. Man ser tydligt effekterna av engagemanget. En andlig människa har ett stort ansvar att inte utveckla en negativ identitet. Det är visserligen en öppen fråga huruvida altruismen går att skilja från sina religiösa källor, men det är en annan debatt.

Problemet hos vissa kyrkor är att de inte är skilda från staten. De löper därmed risken att gå de styrandes ärenden. Vissa medlemsstater förstår inte denna åtskillnad (jag talar alltså inte om Ryssland), så kyrkan anpassar sig till nationalistiska tendenser. Det gäller att bevara en universell anda. Kyrkorna kan inte förbli enbart nationella entiteter.

JK: Det jag beundrar hos er är att ni har gett er in i en politisk värld, som är en tuff värld, där det gäller att kämpa och få sina smällar. Ni har en stor konstnärlig känslighet som tar sig uttryck i poesi. Ni har själv blivit utnämnd till ”haikuambassadör” i Japan.

Det är sant att jag har gjort en mycket annorlunda karriär. Tack och lov! Jag har också lyckats undvika meningslös polemik och jakten på enbart egna fördelar. Jag har alltid velat hålla mig vid sidan av detta, vilket har hjälpt mig mycket. Jag har lyckats ordna så att jag har kunnat förbli en intellektuell, vilket har varit ett stort privilegium. Lyckligtvis är jag inte den ende bland politikerna.

I detta måste jag erkänna att min utbildning har varit mig till stor hjälp. I England frågade man mig en gång om hur jag såg på universitetets roll inom utbildningen. Jag svarade att universitetets roll inskränker sig till att överföra kunskap. Faktum är nämligen att utbildningen, i betydelse personlighetsprägling, måste ske tidigare. Det är därför som jag är så tacksam gentemot mina jesuitlärare.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études majnummer.