Finns det barmhärtighet i Gamla testamentet?

”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig” (Luk 6:36). Ett ord från Nya testamentet som lämpar sig väl att vara motto för det av påven Franciskus utlysta barmhärtighetens år. Att barmhärtigheten och uppmaningar till barmhärtighet hör hemma i religionernas värld, är inte ägnat att förundra sig över. Men hur är det egentligen med Gamla testamentet? Hörs inte en annan anda där? Man behöver kanske inte fästa stor vikt vid allmänna talesätt som ”gammaltestamentligt fördömande”, men onekligen kan vi där läsa uppmaningar till Israel att fördriva och förinta de folk som tidigare bodde i landet (”viga åt förintelse”, Bibel 2000), och vi känner också till ord som ”öga för öga, tand för tand” (även om det egentligen betyder en begränsning av hämnden, alltså endast ett öga för ett öga). Och redan Nya testamentet självt tycks vara inne på denna tankegång. ”Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus” (Joh 1:17).

Detta ställe är också språkligt intressant. I grekiskan står den vanliga samordnande konjunktionen kai, och versen skulle alltså lika väl kunna översättas: ”Ty lagen gavs genom Mose, och nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.” Samtidigt är det tydligt att en viss motsättning eller kanske snarare stegring avses, och då är återgivningen med ”men” motiverad.

Denna bild förstärks om vi ser på hur ofta ord som ”barmhärtig(het)” finns i Gamla testamentet. De går tillbaka på ett ord för ”livmoder”, raechaem, och de vanligaste formerna är rachum ”barmhärtig” och rachamim ”barmhärtighet”. Det är alltså inte som i svenska och latin (misericordia) hjärtat som är det inre organet i fråga, men några större slutsatser av detta skall nog inte dras. Det är så att lokaliseringen av vissa emotioner till de inre organen växlar mellan olika kulturer utan att några djupare motiv ligger bakom. Hebrén tänker med hjärtat, som är säte för vilja och planering, men känner med magen. Våra känslor finns i hjärtat, tänker gör vi med hjärnan.

Ord av denna typ är inte helt ovanliga, men frekvensen kan inte på något sätt jämföras med den skriftsamling som – förutom Nya testamentet – står Gamla testamentet närmast, Koranen. Redan den första suran är tydlig nog: ”I Guds, den barmhärtige förbarmarens namn”, och med den formuleringen inleds varje sura (utom den nionde). Med nästan tröttande upprepning återkommer detta. I en sura av normallängd, till exempel den femtiosjunde (”Järnet”) förekommer orden sju gånger. Sedan är det en annan sak att det förvisso finns andra utsagor om Guds egenskaper i Koranen, som inte är så lätta att förena med det myckna talet om hans barmhärtighet.

Nu är det naturligtvis inte endast en fråga om frekvensen av en viss ordgrupp. Man behöver inte heller läsa länge i Psaltaren för att träffa på starka uttryck för Guds barmhärtighet och nåd. Ett exempel är Ps 103:8–11:

Barmhärtig och nådig är Herren,

sen till vrede och rik på kärlek.

Han går inte ständigt till rätta med oss,

hans vrede varar inte för evigt.

Han handlar inte mot oss som vi

förtjänat,

han ger oss inte våra synders lön.

Ty så hög som himlen välver sig över

jorden,

så väldig är hans nåd över dem som

fruktar honom.

Bakom de starka orden för psalmistens förtröstan på Guds ledning ligger en övertygelse om att Gud älskar människan trots hennes fel och brister, att han är redo till att förlåta och överse, Ps 73:24–26:

Du leder mig efter din vilja,

du för mig på härlighetens väg.

Äger jag dig i himlen

önskar jag ingenting på jorden.

Min kropp och mitt mod må svika,

men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Det är tydligt att barmhärtigheten är en väsentlig del av gudsbilden i Gamla testamentet. Med barmhärtighet förstås då Guds vilja till förlåtelse, hans beredskap att visa nåd mot människor av alla slag och inte endast mot dem som står i förbund med honom. Några av de mest universella utsagorna i hela Bibeln finns där Guds barmhärtighet framhålls.

Barmhärtigheten är främst en gudomlig egenskap. Det är därför den också kan framställas som ett föredöme för människor. Dock kan även människor visa barmhärtighet mot varandra. I sitt långa tempelinvigningstal tecknar Salomo en situation då folket har fått gå i exil till följd av sina synder. ”Låt dem möta förbarmande hos dem som håller dem fångna, så att de blir barmhärtigt behandlade” (1 Kung 8:50). Bönen blev hörd; de israeliter som fördes bort till Babylon i olika omgångar efter 597 tycks inte ha behandlats alltför illa.

I Moseböckernas lagar ser vi ibland starka uttryck för medlidande med dem som tyngs av hårt arbete och en vilja att ge dem vila. Intressant är att detta kommer fram tydligast när arbetsdjuren är på tal. Också mot djuren måste barmhärtighet visas: ”Om du ser att din oväns åsna har segnat ner under sin börda, får du inte lämna honom utan hjälp: du måste hjälpa honom att lasta av djuret” (2 Mos 23:5).

Ibland sätts Guds barmhärtighet i motsats till den vrede som annars rimligen hade blivit följden av folkets handlande. Bland profeterna är det särskilt Hosea som åskådligt visar vad som kunde kallas den inre kampen mellan Guds rättfärdighet och barmhärtighet. Så i Hosea 11:8b–9:

Mitt hjärta är i uppror,

all min medkänsla väcks.

Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp,

jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim,

ty jag är Gud och inte en människa,

den Helige mitt ibland er.

Jag kommer inte med skräck.

I senare tid utvecklade rabbinerna en lära om ”Guds båda mått”, domens och barmhärtighetens, som idealt sett skulle vara i balans som två vågskålar, men där ibland det ena vägde över det andra.

Att en gud tillskrivs barmhärtighet är i religionerna värld inte så ovanligt. När det gäller det gamla Israel, har det gjorts troligt att tanken närmast går tillbaka på att den högste guden El i det kanaaneiska Ugarit omnämns som ”den gode, El, den barmhärtige”. Så djupa rötter har tron på den barmhärtige Guden i Gamla testamentet.

De tydligaste beläggen för detta möter visserligen i relativt sena texter, från exilen och framåt. Men det är tydligt att det redan då är fråga om övertaget traditionsgods. Det blir uppenbart när man närmare analyserar ett antal korta, bekännelsemässiga formuleringar, åtta till antalet, varav delar citeras i andra sammanhang så att vi då kommer upp till ett tjugotal. Man har för dessa föreslagit beteckningen ”nådeformeln”. Typiskt för de äldsta formerna av den är att Guds barmhärtighet omtalas utan några inskränkningar, som i Joel 2:13:

Gud är nådig och barmhärtig,

sen till vrede och rik på kärlek,

han ångrar det onda han hotat med.

Om vi ser på det sammanhang hos Joel som denna utsaga står i, finner vi att det är en botliturgi med uppmaning till att omvända sig. Därför säger också den närmast följande versen: ”Kanske ändrar han sig och låter välsignelsen vara kvar.” Helt kravlös är aldrig Guds nåd, ett svar från människan i form av bot och bättring inväntas.

Därför blir också nådeformeln i sina yngre versioner försedd med ett tillägg, som möjligen är beroende av dekalogen (2 Mos 20:5). Det bör inte förstås som en inskränkning, utan som ett tydliggörande av ett villkor som implicit har funnits med hela tiden. Därför heter det i en av Moses förböner: ”Herren är sen till vrede och rik på kärlek. Han förlåter synd och skuld men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba deras ättlingar intill tredje och fjärde led” (4 Mos 14:18). Se även 2 Mos 34:6.

Intressant är att den äldre, ovillkorliga formuleringen har sin starkaste ställning i psalmerna, alltså i kulten. I inledningen citerades Ps 103:8, men även 86:15 och 145:8 är exempel på det. Också i ett tal på prosa, som i Nehemjas nionde kapitel, finns detta (Neh 9:17, 31b).

Formuleringen om Guds barmhärtighet är så spridd i olika genrer från olika tider, att den måste ha haft en stark ställning i den israelitiska religionen. Särskilt i äldre tider har man inom bibelvetenskapen sökt efter Gamla testamentets ”mitt”. Finns det en vers, en formulering som kan sägas sammanfatta det som är centrum i Israels religion? Förslagen har varit många – förbundet mellan Gud och folket är kanske det mest kända – men inget har övertygat. Kanske nådeformeln skulle vara en möjlighet? En befrielseakt som att Gud förde Israel ut ur Egypten spelar en roll i vissa sammanhang, men långt ifrån i alla, till exempel vishetslitteraturen. Men att Gud är nådig och barmhärtig, det har Israel alltid trott och bekänt sig till.

Så barmhärtighetens år kan firas med gott stöd från hela Bibeln. Det finns utsagor om Guds straff och hämnd i Nya testamentet, det finns ord om hans gränslösa barmhärtighet i Gamla testamentet. Ibland framhålls det ena, ibland det andra, men det finns en grundläggande övertygelse om en enhet i Guds handlande med sitt folk och med den enskilde.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.