Europa och dess rötter

Man använder lika mycket potatis i Europa som här i Sverige, försäkrade en kontinental kock för tv-publiken för inte så länge sedan, och många måste nog tänka två gånger för att reagera på att Skandinavien räknades som en världsdel för sig. Det är inte alldeles naturligt för alla svenskar att känna samhörighet med världen söder om Östersjön. Visserligen hör man inte nu längre de argument mot medlemskap i EG som framfördes för ett tjugotal år sedan, när det var tal om Sveriges förhållande till det övriga Europa, närmare bestämt relationerna till sexstatsgruppen EEC, det ”lilla Europa”: då kunde viljan att höra samman med Europas tongivande länder beskrivas som en sorts snobberi. Numera har Lilla Europa vuxit till tolv stater med 90 procent av Västeuropas befolkning, och mer än femtio procent av Sveriges utrikeshandel sker med EG-länderna. EG kan inte gärna avfärdas, och om Sverige även i framtiden väljer att stå utanför den ekonomiska gemenskapen måste detta ges en mer acceptabel motivering. Som bekant anser en stor majoritet i vårt land att det inte går att förena med den svenska neutralitetspolitiken. Samtliga EG-stater med undantag av Irland tillhör NATO. EG-länderna enades dessutom 1985 om ett utrikespolitiskt samarbete, den så kallade enhetsakten. Samtliga svenska regeringar sedan början av 60-talet har i detta hänseende anfört neutraliteten som absolut hinder.

Däremot har man sett sig oförhindrad att delta i det europeiska forskningssamarbetet som startade 1985 på franskt initiativ och går under namnet EUREKA. Organisationen, där alltså Sverige ingår, vill driva på det tekniska samarbetet i Europa. Regeringarna deltar inte direkt utan EUREKA är ett forum för samverkan mellan företag och forskningsinstitutioner med för närvarande 150 olika projekt på gång. Ett led i det tekniska samarbetet är den tjugonde Ariane-raketen, som alldeles nyligen placerade en direktsändande tvsatellit över Europa. Rädslan för att främmande tankegods och välska seder därigenom kommer att ”skölja in” över vårt land får allt svårare att hävda sig. Den europeiska informationsgemenskapen kommer, vare sig vi vill det eller ej, att göra oss till en del av den världsdel där Frankrike och Italien nu rycker upp i täten.

Dessutom skymtar slutet på en epok då Europa varit fixerat vid sitt förflutna. Borta är förvisso eurocentrismen, den tid då världens seder och tänkesätt producerades här, på gott och ont. Europahar de facto satt sin prägel på hela världen, och den europeiska kulturen, från konfektionskostymen till parlamentarismen, från radikalism till reaktion, har blivit en enorm succe som exportartikel. Kommer det nu en tid när Europa kan göra upp med sitt onda förflutna, både med kolonialismens försyndelser i det förgångna och vårt sekels stora synder, att man lät första världskriget bryta ut, att man inte stoppade det när det fastnade i frontställningen 1916 och att man därmed beredde marken för diktaturerna och deras exempellösa människoförnedring? Den världsdel som fortfarande hyser världens största vapenansamling vill på nytt begrunda sin identitet.

”Drömmen om Europa” heter ambassadör Ingemar Hägglöfs senaste bok. Den är en initierad och mycket välskriven skildring av det politiska och diplomatiska spelet efter andra världskriget fram till EG och andra former av ekonomiskt och politiskt samarbete. Men man läser boken med otillfredsställelse. Om framtida historiker blott hade denna källa att tillgå, kunde de få intrycket att europeisk samarbetssträvan enbart varit buren av krämarintressen. Så har det inte varit, menar säkert också denne veteran i svensk utrikestjänst, men man spanar förgäves i hans erinringar efter några ord om vari ”drömmen” består. Den svenska debatten, på både konservativt och radikalt håll, har på sistone efterlyst ett djupare europaengagemang än blott ett ekonomiskt. När nu den europeiska samhörighetskänslan tar fastare former som alternativ till stormaktsblocken som håller vår kontinent som gisslan, då räcker det inte i längden med att rituellt hänvisa till vår neutralitet, som om det ordet betydde suveränitet. Vi känner att vi har en europeisk identitet men saknar en vision. Det är inte lätt att se vad som i dagens läge kunde tjäna som vision för ett nytt Europa från Atlanten till Ural, något som kunde hjälpa till att riva de murar som bokstavligen och andligen går mitt igenom den gamla världen, lika påtagligt som en gång skiljelinjen mellan Västrom och Bysans.

Europa – ”solnedgångens land”

Det är inte alldeles omotiverat att hänföra en del av splittringen i dagens Europa just till de två blocken i den tidiga medeltiden, alltså den påvliga inflytelsesfären respektive det bysantinska kejsardömets aktionsradie. Man har diskuterat om gränsen mellan det latinska alfabetet och det grekiska/kyrilliska är mer skiljande än förenande. Den frankisk-latinska antigrecismen stod under sekel mot en grekisk antilatinism. I denna den kristna civilisationens olyckliga splittring, som under århundradena blev alltmer ohelbar (och fick sin symboliska bekräftelse det ödesdigra året 1054) kom de två kulturerna att ställas mot varandra, och det var först inför yttre faror som ”Europa” kbm att uppfattas som en enhet: först islam i stort, senare turkfaran. Begreppet Europa uppstod mycket tidigt och har försänkningar i grekisk mytologi. Det är besläktat med det semitiska order för mörker, ereb, och betyder ”solnedgångens land”. Vid tiden för Kristi födelse kunde det användas om den del av det romerska imperiet som låg norr om Medelhavet. Karl den store kallade sitt västeuropeiska välde för ”regnum Europae” (med spetsen riktad mot Bysans). Först på 1700-talet fick det samma betydelse som nu.

Från Atlanten till Ural

Skall man inför detta svårdefinierade begrepp försöka att finna en minsta gemensamma nämnare, då kan det inte gärna bli något annat än det kristna arvet. Knappast något annat kan sägas ha förenat Island med Lampedusa eller Irland med Bysans. Den grekiska bildningen som format (och formats av) caesaropapismen skänkte enhet åt Europas östra halva, liksom den latinska kyrkan med dess gemensamma språk, övergripande rättssystem, dess koncilier, universitet och ordnar och därmed sammanhörande cirkulation gjorde med den västra. Den västra halvan kom att få initiativet, expanderade över haven, präglade begreppet nation, gav upphov till feodalismen och stadsväsendet, naturrätten, de experimenterande konsterna och vetenskaperna. Delar av dagens ”Östeuropa” kom att tillhöra den latinska kyrkan, Böhmen, Polen (med metropolitsätet Gniezno) och Ungern (med centrum i Gran), så även Skandinavien. Det ryska riket kom sent omsider att ansluta sig till denna kultursfär i och med Peter den store.

Det är helt naturligt att den romerske biskopen, som så länge fungerat som symbolgestalt i detta europeiska kollektiva medvetande, också i nutiden har anknutit till sin roll. Så skedde 1964, när Paulus VI proklamerade den helige Benedictus av Nursia som Europas skyddspatron. Han ville därmed främja enheten mellan Europas stater i samma anda som Benedictus, som ”med korset, boken och plogen” hade skapat en värdegemenskap från ”Medelhavet till Skandinavien, från Irland till Polen”.

När Johannes Paulus II tillträdde sitt ämbete 1978 var han historiens förste slaviske påve. Som polack och filosof hade han alltid fascinerats av förhållandet mellan Västrom och Bysans, och som en av många symboliska handlingar byggde han vidare på det som hans föregångare här hade gjort genom att utvidga det och också korrigera det. För den nuvarande påven har Europa, från Atlanten till Ural, en inre enhet som är grundad på den kristna historien. Och han har en vision av en enad kristenhet som först och främst måste bygga på försoning mellan Rom och Bysans. En av hans första ämbetshandlingar var att besöka patriarken i Konstantinopel; han fullföljde det som Paulus VI gjort när han sammanträffade med Athenagoras I i Jerusalem nyåret 1964. 1980 tog den polske påven nästa steg: han utnämnde slavernas apostlar, de heliga bröderna Kyrillos och Methodios, att tillsammans med Benedictus vara Europas skyddshelgon och förebilder för de europeiska enhetssträvandena. Samtidigt höjdes dessa tre helgons liturgiska rang i kalendern (14 februari resp 11 juli). Den stora programförklaringen följde så i encyklikan Slavorum apostoli den 2 juni 1985, publicerad med tanke på elvahundraårsminnet av Methodios död i Velehrad i nuvarande Tjeckoslovakien, men också inför tusenårsminnet av Rus’ kristnande 988. Påven framställer de båda bröderna från Saloniki som modeller för kristen mission som inte är kulturimperialism: de var totalt hemmastadda i den grekiska kulturen, men de nalkades ändå de slaviska folken i en attityd av kulturell öppenhet. De ville inte pressa på de nya folken ett kulturellt mönster, utan istället berika kyrkan med nya kulturer. Med stöd från påven i Rom skapade Kyrillos (eller Konstantin Filosofen, som han ibland kallas) ett slaviskt kyrkospråk och ett nytt alfabet, och han försvarade med framgång sitt verk när han mer än en gång blev angripen och måste lida för det. Han avvisade den västliga modellen att man skulle genomföra ett enda språk i gudstjänsten, den politik som Karl den store hade bestämt sig för. Vid ett möte i Venedig höll han ett tal som inte har mist något av sin aktualitet i dag: Han sade bl a: ”Andas vi inte alla samma luft? Och ändå drar ni er inte för att inskränka er till bara tre språk [hebreiska, grekiska och latin] och döma alla andra folk och stammar till blindhet och dövhet. Svara mig: tycker ni så här därför att Gud är för svag för att gå med på mitt förslag, eller för svartsjuk för att vilja det?” Historiskt grundade invändningar bemötte han med Paulus ord i Filipperbrevet (2:11): ”Varje språk (tunga) skall bekänna att Jesus Kristus är Herre”. Av detta drar Johannes Paulus II i sin encyklika följande slutsats: ”Kyrkan är katolsk också därför att den förmår framställa den uppenbarade sanningen i alla mänskliga kontexter. Hon bevarar dess innehåll oavkortat, men så att det kommer varje människas och varje folks ädla tankar och rättmätiga förhoppningar till mötes. Det goda arv som varje generation lämnar vidare tillsammans med livets oskattbara gåva bildar tillsammans liksom en väldig mängd brokiga stenar som utgör den levande mosaiken av Pantokrator, som skall uppenbara sig i sin fullkomliga härlighet först när han återkommer” (Slavorum apostoli, 18).

Europa och det kristna arvet

Varje nation och kultur har alltså sitt bidrag att lämna till den fulla katoliciteten. Påven vill på detta sätt konkretisera det som konciliet sade om kyrkans roll i världen, att vara tecknet och sakramentet för människosläktets räddning och enhet (Lumen gentium, 1). Genom att leva i trohet mot sitt universella uppdrag och inte tillåta att hon stängs in i någon form av kulturell isolationism eller dominans kan hon inte bara återvinna sin religiösa enhet (”kommunion”) utan också bidra till att övervinna politiska och kulturella spänningar i Europa och övriga världen. Att vara kristen är att bygga upp en kommunion i kyrkan och i världen, fastslår påven, säkert med tanke på muren mellan öst och väst.

Att upptäcka sitt ursprung

Senare har påven utvecklat sina tankar om Europas enhet och dess grundval. Det viktigaste tillfället var den predikan han höll 4 maj 1987 framför katedralen i Speyer, ett tal som med rätta har kallats en ”appell till Europa”. Platsen var väl vald: Speyer nämns som biskopssäte i källorna redan 614; när den nuvarande domkyrkan började byggas 1030 levde Rom och Konstantinopel fortfarande i kommunion, när den invigdes 1061 var enheten bruten. Fem sekel senare var det i Speyer som reformationens talesmän lade fram sin protestatio och begreppet ”protestant” hade sett dagens ljus.

Påven vädjade härifrån till européerna att besinna sig på sitt levande kristna arv. Hans predikan var ett angrepp på människans emancipation från Gud, och det gjordes i mänsklighetens intresse: människan är inte alltings mått, därför att människan är öppen, hon är varken sin början eller sitt slut. Om de mänskliga rättigheterna skall få fast grundval att vila på, måste de ställas på något annat än människan själv, det har den europeiska samtidshistorien visat. De mänskliga rättigheterna omfattar också rätten att fritt dyrka Gud. Den moderna europeiska människan måste i sin självtillräcklighet och ”mättnad” börja söka det andliga brödet, ljuset, det väsentliga, sanningens och rättfärdighetens rena vatten. Påvens tal mynnade ut i en signifikativ bön, desto mera talande som den kom från Europas hjärta: ”Det är framför allt till de ortodoxa kyrkorna som vi riktar oss, här ifrån den gemensamma europeiska historiens brännpunkt, med en enträgen vädjan om en framtida återförening, med beundran och erkänsla för deras trohet mot Kristus, deras trosmod i de svåra tider som de tidigare och än i dag har haft att genomgå.”

Slutligen ett annat exempel på påvens tänkande när det gäller Europa, ett tal i EG-högkvarteret i Bryssel 20 maj 1985 i närvaro av bl a Europaparlamentets president Giulio Andreotti. Vår kontinent, sade Johannes Paulus, återspeglar människans paradox: hon är begåvad med förnuft och självkontroll, hängivenhet och helighet men samtidigt kapabel till förstörelse, girighet och förhävelse. Hon vet om sin värdighet och strävar efter höga mål men faller samtidigt till föga för förnedrande laster. Men i grunden för vår europeiska civilisation känner vi igen de kristna rötterna och den kristna människosynen, som lär att den mänskliga personen har ett unikt värde ”i världens centrum”, att historien har en mening, att framsteg är möjligt på alla områden, att det fortfarande går att hoppas på en värld grundad på rättvisa och solidaritet i respekt för rätten, att det inte är nödvändigt att låta sig överväldigas av ondskan. Tron ställs utan uppehåll inför ett ideal, och även om diskrepansen mellan den höga kallelsen och otroheten vid dess förverkligande leder till lidande, vet den att den ändå fortfar att vara kallad till att överskrida sig själv, och den kan göra detta tack vare försoningens gåva.

Europa, och därmed den moderna världen, har låtit sin rationalistiska optimism förleda sig att förneka alla transcendenta ideal. Den misstror Gud och hänvisar människan till henne själv, utan riktiga skäl att leva vidare. Man har upphöjt människan till något absolut, med påföljd att ideologierna och de politiska systemen berövar henne friheten och tar ifrån henne generositeten. Efter den andliga nedrustningen återstår inget annat än att söka tillfredsställelse för sitt känsloliv till priset av etiska principer i en frihet utan ansvar, i ett välstånd utan bekymmer om andras fattigdom, i krav om allas likaberättigande utan att upphäva rasdiskriminering och utan att tillerkänna barnen lika rätt i familjen och samhället. Och påven slutar: Europa, finn dig själv. Var dig själv. Upptäck ditt ursprung, gå tillbaka till dina rötter. Grunda din framtid på sanningen om människan, öppna dina dörrar mot den universella solidariteten?

Som påven ser det är Europa kallat att återupptäcka sin enhet i det kristna arvet. Han vill låta den katolska kyrkan, återförsonad med den ortodoxa kristenheten, komma till sin rätt som enhetens instrument och sakrament i en splittrad värld, och han vill, med början i Europa, varifrån evangeliet spritt sig över världen, göra de fientliga lägren till ett och riva skiljemuren, inte genom naiv välmening, utan genom den realistiska bilden av människans bräcklighet och storhet.