Europas kyrkor möter en ny kultur

Hur blir Europa i framtiden? Händelserna 1989, den ekonomiska integrationen 1993 och den på Maastricht-mötet beslutade politiska integrationen under 90-talet kommer att förändra bilden av Europa avsevärt. Samtidigt som det sker en förändring av människornas inställning till grundläggande livsfrågor blir en djupgående förändring av den europeiska kulturen alltmera påtaglig. Denna visar sig på många sätt, men kanske mest i de grundläggande principerna för synen på människan och världen som har varit betydelsefulla under Europas historia.

Denna förändring betecknas ofta som Europas sekularisering, en karakteristik som emellertid alltmera börjar ifrågasättas på grund av fenomenets komplexitet.

Den katolska kyrkan och sekulariseringen i Europa

Kyrkorna följer intensivt utvecklingen i det nya Europa och den katolska kyrkans reflexion om Europas framtida gestalt finner man idag främst i Rådet för de europeiska biskopskonferenserna, CCEE (Consilium Conferentiarum Episcopalium Europae). Rådet är sammansatt av valda representanter från de nationella biskopskonferenserna och är inte att förväxla med den europeiska biskopssynoden som inkallas av påven. Motsvarigheten på protestantiskt håll är Konferensen för de europeiska kyrkorna (KEK). CCEE bildades i kölvattnet till Andra vatikankonciliet (1962-1965) där biskoparnas ansvar definierades inte bara utifrån deras respektive stift utan som ett stiftövergripande och universellt ansvar. I detta ansvar ingick i början många själavårdsproblem som blev aktuella på 60- och 70-talet, t.ex. den växande turismen, migrationen. De övergripande sociala och kyrkliga frågorna i Europa krävde nya organisatoriska former som motsvarade den Europeiska gemenskapens institutioner. Dessutom har kyrkornas ansvariga vid upprepade tillfällen genom ledande tjänstemän i den Europeiska gemenskapens byråkrati med Jaques Delors i spetsen påmints om att de bör medverka till att bygga det gemensamma europeiska huset. Trots sin viktiga roll som en samtalspartner i dialogen med det framväxande Europa har CCEE inte någon ”makt”, men under de gångna tio åren har rådet varit ett viktigt forum för reflexion och diskussion om sekularisering och en ny evangelisering. Om denna högaktuella reflexion och de diskussioner som har förts informerar en mycket instruktiv och diger volym, Die europäischen Bischöfe and die Neu-Evangelisierung Europas, Bonn 1991, 421 sidor.

Begreppet ny evangelisering har väckt en rad farhågor. Man har fruktat att den katolska kyrkan (och påven) skulle sträva efter dominans i det framtida Europa. Från protestantiskt håll har det med tanke på rådande ekumeniska dödläge sagts, att den katolska kyrkans ide om en ny- eller re-evangelisering av Europa kan komma att leda till en ny konfessionalism, som bara avslöjar kyrkornas oförmåga att samverka för att bygga upp Europa. Följden blir då ett Europa utan kyrkorna, eftersom dessa i alltför hög grad är intrasslade i sina egna problem.

CCEE och dess främsta talesmän, kardinalerna Hume (Westminster) och Martini (Milano), har däremot eftertryckligt förklarat att föreställningen om en re-evangelisering inte på något sätt avser en rekatolisering av Europa och inte heller innebär en restauration och en återgång till äldre tiders ordning. Men det kan inte råda någon tvekan om att den katolska kyrkan (liksom alla andra kyrkor) ställs inför uppgiften att omdefiniera sin roll i ett alltmera sekulariserat Europa. På tre stora symposier (1985: om sekulariseringen i Europa, 1989: om attityder till födelse och död, och 1991: om ekumeniken och det framtida Europa) har frågorna ställts ingående. Svaren är än så länge ganska trevande.

Ett nytt medvetande

Tanken att Europa är i behov av en ny evangelisering har sin upprinnelse i ett växande medvetande om de europeiska samhällenas sekularisering och kyrkornas alltmera försvagade ställning.

Under och efter Andra vatikankonciliet blev många ansvariga inom den katolska kyrkan alltmera medvetna om att förkunnelsen av tron utmanades av det som ganska allmänt kallades sekularisering, ett komplext fenomen som av de mera klarsynta framstod som något som kunde kallas la modernits: den nya rationella, vetenskaplig-tekniska kulturen, som genomgripande förändrat människans förhållande till sig själv, till omvärlden och till Gud. Vad som i grunden framstår som nytt är människans växande medvetande om sin autonomi, sina möjligheter till självbestämmande och ansvar och sin förmåga att förändra sin tillvaro.

Alltför sent under Andra vatikankonciliet fick denna nya anda ett positivt mottagande. Detta kommer till uttryck i dokumentet om religionsfriheten, i insikten om den pluralistiska situationen, i samvetsfriheten och tydligast i konstitutionen om kyrkan i världen av i dag, där kyrkan erkänner att ”allting blivit inrättat med sin egen bestämda existens. Det har sin egen sanning och sitt eget värde, det följer sina egna lagar och sin egen ordning” (§ 36). Därmed har den katolska kyrkan erkänt politikens, ekonomins, vetenskapens självständighet; de har sin egen (dvs. av tron oberoende) autonomi inom sina respektive områden.

Vad konciliet inte kunde göra var att djupare analysera dessa förhållandevis nya fenomen i den västerländska idéhistorien. Vi vet att konciliefäderna på sin tid var påverkade av en stark (men inte helt realistisk) tro på en utveckling vars konsekvenser på gott och ont visat sig först idag.

Att möta en ny kultur

Under koncilietiden blev ordet ”dialog” modernt. Med det ville man markera kyrkans nya syn på sin närvaro i ”världen” som det hette. Ordet dialog betecknade ingalunda ett till intet förpliktande samtal utan uttryckte övertygelsen om att den förändrade europeiska kulturen krävde ett nytt förhållningssätt från kyrkans sida. Detta beskrevs 1975 i påven Paulus VI:s rundskrivelse Om evangeliets förkunnelse i dagens värld med ordet evangelisering. Evangeliet skall ”inifrån omforma och förnya mänskligheten” (§ 18). En inre förändring är evangelisationens mål, blotta kraften i evangeliets budskap skall omvända människornas samvete. Viktigast är ”att evangelisera människans kultur, inte utifrån, så att resultatet blir … en yttre fernissa, utan inifrån, på djupet ända till roten” (g 20). Paulus VI anser att vår tids drama utspelar sig i brytningen mellan evangeliet och kulturen, varför kyrkan måste evangelisera kulturen.

Denna rundskrivelse markerar ett nytt medvetande om förkunnelsen av tron i en tid som med ett kort och pregnant ord har kännetecknats som la modernite.

Redan kort efter Andra vatikankonciliet förändrades atmosfären och en alltmer tilltagande kallblåst överraskade kyrkorna. I början av 80-talet planerade man inom CCEE en rad symposier för att närmare undersöka de alltmera kännbara fenomen som med ett sammanfattande ord ofta nämns sekulariseringen. Det samlade materialet som behandlades på dessa konferenser finns nu tillgängligt och det utgör en intressant läsning för den som söker göra sig en bild av det komplexa och komplicerade läge som påven beskriver den europeiska kulturens, den europeiska människans och de europeiska kyrkornas kris. Han menar att den europeiska kulturen befinner sig vid en skiljeväg, där vi kan inse att vi måste välja rätt om Europas humana traditioner skall kunna räddas för framtiden.

Med ordet ”sekularisering” betecknas en rad fenomen som tycks vara svåra att förena. Traditionellt brukar det betyda en tillbakagång av det kyrkliga livet såsom det kan konstateras genom sociologiska undersökningar: färre människor går i kyrkan, färre deltar i kyrkans liv, ett stigande antal omfattar andra än kyrkans centrala läror. Det tilltagande främlingskapet inför kyrkans traditionella liv och läror förklaras traditionellt genom ateismens inflytande, genom nya livsmönster som inbjuder till en ny likgiltighet, eller genom en materialistisk och konsumtionsinriktad livsstil.

Den pågående avkristningen och det ökande avståndet mellan kyrkan och hennes före detta anhängare utgör emellertid bara en del av helhetsbilden. Det måste tilläggas att denna bild är helt präglad av sekulariseringens negativa konsekvenser för det kyrkliga livet och för kyrkornas ställning i samhället dvs. av kyrkans minskade inflytande på den politiska, sociala och etiska debatten i hela västvärlden.

Även om denna sida av sekulariseringen ter sig bekymmersam för kyrkorna, så finns det emellertid anledning att framställa en mera differentierad och sammansatt bild av fenomenet sekularisering. Här ställs kyrkorna inför grundläggade frågor på nästan alla områden. Sociologernas bild av sekulariseringen t.ex. är delvis annorlunda. Visserligen kan man i de västliga samhällena konstatera en ökande distansering till de traditionella kyrkorna genom sjunkande engagemang i det kyrkliga livet, men därmed är inte sagt att människorna har blivit ointresserade av religion. Allt fler människor är partiellt identifierade med sin kyrka, dvs. man godtar de delar av kyrkans tro som har betydelse för det egna livet och är likgiltig för andra som man erfar som ”mindre betydelsefulla” delar. Den andra sidan av medaljen är att många människor, som inte bekänner sin tro genom att delta i kyrkans liv och gudstjänster, ändå ofta betecknar sig som religiösa. De uttrycker sin religion t.ex. genom att aktivt arbeta för de mänskliga rättigheterna, genom engagemang för freden eller miljön, eller genom att ansluta sig till någon av de nyreligiösa rörelserna. Religionen har alltså inte utvandrat ur de västliga samhällena men folket har delvis gjort sorti från de traditionella kyrkorna.

Många ser sekulariseringen som ett fenomen som drabbar kyrkorna, men tendensen under CCEE:s symposier har varit att betrakta begreppet ”sekularisering” som inadekvat för att beskriva den verkliga situationen i det av la modernits präglade Europa. Fenomenet är invecklat och mångfasetterat. Allt fler områden av människans naturliga och samhälleliga liv präglas av en tilltagande rationalisering, dvs. att allt fler områden som vitalt berör människorna planeras rationellt och styrs av förnuftsmässiga principer. Detta leder inte bara till en demokratisering på nästan alla områden, utan också till att våra samhällen befinner sig i en ständig förändringsprocess med allt vad detta innebär. Detta skapar i sin tur lätt en mentalitet att vi kan – om vi bara vill – förändra allt till det bättre. En sådan process har sin grund i den moderna världens objektiva tillstånd, och det är denna förändringsprocess som skapar konflikter med den religiösa världen. En följd visar sig i att kyrkorna har kommit i otakt med utvecklingen, vilket kommit att märkas på alltfler områden: bibelutläggningen, läroämbetes ställning, etiska frågor vid livets början och slut, kvinnans ställning, familjens ställning. (Se FH-AEg: ”Den ofrånkomliga sekulariseringen”, Signum 1991:4.)

Kritikerna menar att den traditionella europeiska synen på människan och världen under utvecklingens gång till stor del förlorat sin förankring i den kristna människosynen. Följden blir att den inte bara bekämpar den kristna synen på människan utan att den riktar sig mer och mer direkt mot människan själv, mot den humana traditionen i den europeiska traditionen, såsom L. Kolakowski uttrycker det.

Den nya teknisk-vetenskapliga inställningen har erövrat de områden där människan förr uteslutande ansåg sig utlämnad (eller överlämnad) åt Guds försyn eller ett obegripligt öde. Framför allt i frågor kring födelse och död har detta blivit tydligt. Språket avslöjar den nya mentaliteten. Man talar om att planera barn, att ”göra” barn. Också när det gäller döden har människans makt och möjlighet blivit förändrad: döden har i hög grad blivit en fråga för läkarnas medicinska-tekniska kunnande eller misslyckande. Därigenom har den döende människan berövats sin död. Döden förlorar därmed sin medmänskliga närhet.

Djupare attitydförändringar hör emellertid också med i utvecklingen. Franska samhällsvetare konstaterade 1976 mot bakgrund av utförliga undersökningar att den spontana livsviljan avsevärt har försvagats i de västeuropeiska samhällena (Pierre Chaunu – Georges Suffert, La peste blanche, Paris 1976). 1 dess ställe uppträder existentiell ångest och därmed ångest för framtiden med osäkerhet och förlust av orienteringen i tillvaron.

Kyrkorna och Europa – historien och framtiden

Hos kyrkorna finns ett starkt medvetande och ansvar för Europas utveckling eftersom de har varit Europas reskamrat under 2 000 år. När kristendomen kom till Europa var Europa inte något ingenmansland utan redan präglat av grekiskt tänkande och romerska samhälls- och rättstraditioner. Tillsammans med dessa och germanska traditioner har Europa formats till den komplexa och komplicerade värld som vi möter idag. Konstantin den stores rikside (en Kristus, en konung, en nation, ett rike) präglade Europa under mer än tusen år. Men också när denna rikside bröts sönder av nationalstaterna fanns kristendomen med och utformade den nyare tidens kultur.

Vår tids grundläggande och omistliga föreställningar har onekligen sina rötter i en kristen människosyn. Några exempel kan antyda detta. Vår föreställning om den mänskliga personen som något som inte får kränkas och som är unik i sin värdigher utformades under de teologiska striderna om Kristi sanna gudom och sanna mänsklighet under 3/400-talen (se A. Piltz, Mellan ängel och best, Stockholm 1991, s. 20 ff). Senare utvecklades personbegreppet vidare: å ena sidan rymdes däri uppfattningen om människan som subjekt och bärare av ett absolut värde, som står i sig själv (hennes självständighet), och å andra sidan uppfattningen om människan som förverkligar sig själv och blir människa i relation till andra människor. Något liknande kan sägas om den moderna frihetstanken som har starka rötter i den kristna traditionen. Alltifrån den första iden om medborgarnas frihet i den antika polis (de frias frihet gentemot slavarnas ofrihet) utvecklas uppfattningen om människans frihet genom att hon kom att ses som partner till Guds absoluta frihet. Under den nyare tiden (och under inflytande av reformationen) mognade frihetsuppfattningen fram till sin moderna form: frihet som autonomi. Med detta menas människans frihet och ansvar i sin dialektiska tillspetsning av självbestämmande och utsatthet.

Dessa och andra för vår tid omistliga begrepp har idag förlorat sin tydliga förankring i kristendomen. De har vidareutvecklats under den nyare tiden och de utgör idag på ett självklart sätt grundvalarna för våra moderna samhällen. Tragiken är emellertid att de humana idéer som tillhör både Europas tradition och det kristna arvet ofta förvridits till oigenkännlighet. Europas bittra och blodiga erfarenhet i historien har mer än en gång visat hur människans ansikte cyniskt har vanställts genom krig, våld och tortyr, genom förakt för de svaga och ohämmad profithunger, inte sällan i sanningens och rättvisans namn. Men å andra sidan finns det också i Europa av idag en stark vilja att värna om Europas i bästa mening humana traditioner. Här ser de kristna kyrkorna idag sitt ansvar gentemot Europa.

En ny evangelisering

På ovannämnda symposium Födelse och död – utmaningar för evangeliseringen (3–13 oktober 1989 i Rom) preciserade kardinal Martini tanken om en ny- eller reevangelisering. Han sade bland annat: ”Begreppet nyevangelisering innefattar inte att vi måste börja från början som om kyrkans arbete under många århundraden skulle ha varit förgäves. Tvärtom: evangeliets utbredning under de första århundradena i den västliga världen, Kyrillos och Methodios missionsresor i Östeuropa, Bonifatius missionsarbete i Tyskland, dopet av Rus år 988, missionen i Skandinavien under 800-1000-talet och Baltikum under 1300-talet, den prägel som de europeiska folken fick genom den helige Benedictus och hans efterföljare – allt detta arbete har lagt en grund som fortfarande består. Nyevangelisering betyder i denna mening inte att vi måste börja om som om allt hade varit utan verkan. Den nyevangelisering som idag är nödvändig innebär att vi tålmodigt vänder oss till de sårade, västliga samhällena, att vi ser och söker förstå deras nöd och deras möda och att vi söker förstå varför vi är så tröga i att söka vad vi i kärlek och ödmjukhet kan göra för de europeiska samhällena; ty sårade är vi – när allt kommer omkring – alla, utan undantag.”

Reevangelisering är inte något färdigt program utan innebär snarare en ny inställning till den europeiska kulturen som börjat en ny etapp av sin väg genom historien. En ny evangelisering måste motsvara de djupa kulturella, politiska, historiska och etisk-andliga förändringar som tillsammans har förändrat det europeiska samhällets struktur och skapat Europa av idag. I denna situation måste en ny evangelisering erbjuda människorna av idag evangeliets budskap på ett övertygande sätt.

De problem som det nya Europa står inför kräver främst utomordentlig politisk och ekonomisk kompetens. Både de interna europeiska problemen och Europas ställning gentemot den omgivande världen kräver att Europa är medvetet om sin egen identitet och sina humana grundvalar.