Finns det en objektiv moral?

Frågan om det finns något som kan kallas en objektiv moral tittar fram allt oftare. Expressen gav Torbjörn Tännsjö, docent i praktisk filosofi i Stockholm, tillfälle att uttrycka sig i frågan. ”Detta är absurt. Det innebär en återgång till medeltida förhållanden”, ansåg han (29/1).

Detta är en ganska vanlig uppfattning som av allt att döma hänger nära ihop med vår tids grundläggande empirisk-kritiska attityd. Moral är enligt ett sådant synsätt ett slags känsla utan grund i ett objektivt verifierbart krav och kan därför också skifta eller förändras, inte minst enligt vissa nyttoprinciper. Man resonerar då möjligen på följande sätt: Visar inte just de empiriska vetenskaperna att vedertagna principer och normer för vår kunskap och vårt vetande kan förändras? Har inte Kopernikus, Darwin, Einstein och många andra förändrat vår världsbild respektive vår människosyn? Gäller då inte detsamma även för etiska normer och moraliskt handlande?

Empiri är emellertid ett mångtydigt begrepp. I de s.k. exakta vetenskaperna – såsom vi gärna ser dem idag – alltså i naturvetenskapen, innebär detta begrepp att man använder sig av en empirisk metod med fysikalisk eller fysiologisk kontroll och därigenom skaffar sig kunskap. Men alltsedan Aristoteles tid visar både det grekiska empeiria och senare det latinska begreppet experientia på olika typer av erfarenhet. Vid sidan av en mätbar erfarenhet (empiri i trängre bemärkelse) upplever människan i sin tillvaro också en pragmatisk erfarenhet och därtill erfar hon en gestaltad och tolkad mening i den personliga och sociala tillvaron.

En sådan erfarenhet av mening i tillvaron kommer till uttryck i grundläggande gemensamma mänskliga värden och mänskliga rättigheter. Erfarenheten av värden och rättigheter är dessutom inte enbart en utgångspunkt utan också en varaktig förutsättning för all filosofisk reflexion inom etiken. Insikten i sådana värden tillkommer ju oftast genom en lång och graderad process på grund av konkreta historiska erfarenheter.

En sådan process visar sig exempelvis när man börjar analysera den mänskliga och idéhistoriska utvecklingen och motiveringen av Israels folks etiska normer som bibeln beskriver. Den praktiska erfarenheten lärde redan de nomadiserande herdarna att nävrätten inte kunde trygga ett fredligt samliv. Det visade sig vara nödvändigt att reglera det gemensamma livet. Sålunda skapades eller traderades regler rörande ägodelar, regler för att skydda livet eller för att organisera äktenskap och familj m.m. När omständigheterna skiftade krävde sådana regler en motsvarande anpassning. Förmodligen var det först under inflytande av nya omständigheter som man också började reflektera över dessa reglers djupare innebörd. Som resultat av dessa reflekterande processer tillkom de etiska normer som finns traderade i dekalogen. Tron på Jahwe stärkte Israels folk och det upptäckte i dessa vedertagna släktregler Guds auktoritet som i sin tur legitimerade lagen som norm. Så fick dekalogen för Israels folk karaktären av ett etiskt credo.

Utvecklingen av de grundläggande mänskliga rättigheterna under de senaste 200 åren och deras motivering som oförytterliga mänskliga och etiska värden som inte får kränkas är en process vars imperativ likaså har sina rötter i erfarenheten. Ur den elementära erfarenheten av ofrihet rörande allt som hör till livets uppehälle och utveckling har de vuxit fram. De mänskliga rättigheterna såsom vi uppfattar dem idag kan därför i ordets sanna bemärkelse betecknas som empiriskt betingade nödvändigheter-nödvändigheter som hänför sig till vissa realiteter eller syftar på vissa grundläggande attityder i människors umgänge med varandra. Utan dessa rättigheter kan den mänskliga tillvaron inte utvecklas vare sig på det sociala eller på det personliga planet. Allvarlig brist på solidaritet och tolerans kan skapa ett nödläge liksom allt som hotar liv, näring, arbete, rättssäkerhet, yttrande och meningsfrihet, samvets- och religionsfrihet. Mänskliga rättigheter härleds alltså inte ur de enskildas godtycke utan ur den kränkta friheten som oftast har sitt upphov i samhälleliga eller statliga ordningar som framstår som legaliserad orättvisa.

Dessa mänskliga rättigheter, som i många stater har institutionaliserats författningsmässigt, ger på så vis uttryck åt grundläggande mänskliga och etiska värden och krav som med rätta kan kallas irreversibla. De utgör resultatet av mänsklighetens frihetshistoria.

I en pågående kommunikationsprocess, dvs. i ömsesidig erfarenhet och praxis som har förmedlats och diskuterats – inte minst under själva sökandet efter samstämmighet – har de fått allt mera universell giltighet. Det är detta ”värdenas universum” som utgör grunden för en objektiv moral.

Men starkare än erfarenheten av friheten är ofta människans erfarenhet av vanmakt. Varje människa föds in i mänsklighetens historia. Den kännetecknas av en inre klyvning. Knappast någon generation tidigare har gjort denna erfarenhet av elände så tydligt som vår. Inte bara i ökande spänningar och uppgörelser i livet kan den erfaras. Dagligen konfronteras vi även med internationella spänningar, med underutveckling, förtryck, hunger och krig. Allt detta är inte enbart resultatet av ett ont ”öde”. Vi har alla del av mänsklighetens skuldbörda. När vi fattar våra egna personliga avgöranden bär vi denna börda med oss i bagaget. Att slutgiltigt bli kvitt den enbart genom mänsklig ansträngning kan aldrig radikalt förändra vår gemensamma historia. Att rädda världen enbart genom kampen för de mänskliga rättigheterna och värdena är enligt en kristen syn ogörligt. Vårt behov av frälsning är oundvarligt. Men just när vi själva befrias genom denna den kristna frihetens gåva kallas vi att skapa en rättvisare och mänskligare värld.