Främlingshat och rashygien

Den 9 februari i år höll statsminister Carl Bildt ett ”TV-tal till nationen” där han fördömde främlingsfientligheten och de rasistiskt inspirerade våldsdåd som riktats mot en lång rad invandrare. Han betonade att Sverige är ett öppet och tolerant samhälle. De som sprider ”rasismens hatfyllda budskap” är inte många. Den humanism som vi står för och det våld de står för är lika oförenliga som eld och vatten.

I direkt anslutning till statsministerns tal framhöll författaren Theodor Kallifatides i ett samtal, att det frambrytande främlingshatet och våldsdåden mot invandrare inte slog ner som en blixt från en klarblå himmel. I det svenska samhällsmönstret, menade han, ingick även vissa rasistiska traditioner. Han antydde att man i ett tidigare tänkesätt kunde hitta rötter till dagens rädsla för och motstånd mot okända främlingar.

Rasbiologi i Sverige

Förmodligen kände Kallifatides till den nyligen publicerade boken Oönskade i folkhemmet författad av idéhistorikern i Lund Gunnar Broberg och Mattias Tyden vid Centrum för multietnisk forskning i Uppsala (Gidlunds Bokförlag, Stockholm 1991). De har genomfört en grundlig analys av den epok i Sverige som på många håll präglades av rasbiologiskt tänkande och rashygien.

Författarna definierar rasbiologin som läran om den mänskliga artens variation. Rashygien eller eugenik är tillämpad rasbiologi. Medan man med positiv eugenik avser åtgärder ägnade att underlätta för ”den välborna rasen” värdefull avkomma syftar negativ eugenik på hinder mot spridning av icke önskvärd avkomma. Det är uppenbart att den negativa eugeniken fick de mest ödesdigra konsekvenserna: Med hjälp av det socialdarwinistiska mönstret (dvs. att samhällsfrågor måste lyda biologiska lagar) och på rasbiologins grund motiverade denna variant av rashygien både äktenskapshinder och sterilisering av ”mindervärdig avkomma”.

Det var en person framför andra som i början av vårt århundrade blev banbrytande för det rasbiologiska synsättet i Sverige, nämligen Herman Lundborg, medicinare och psykiatriker. Han skrev en voluminös avhandling om en nervsjukdom som gick i arv hos en viss familj, från släktled till släktled, helt enligt de mendelska lagarna. År 1921 beslöt Sveriges riksdag i total samstämmighet i båda kamrarna att inrätta ”Statens institut för rasbiologi” med Lundborg som chef och professor.

I riksdagsdebatten som ledde fram till beslutet framhöll ecklesiastikministern Arthur Engberg, att ”vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper”. Dessutom tyckte statsrådet att det var märkligt att man förde ”stamtavlor över våra hundar och hästar” men att man var mindre angelägen ”att se till, huru vi skola bevara vår egna svenska folkstock”.

Idealmänniskan

Institutet för rasbiologi öppnade sina portar på nyåret 1922. Samma år publicerade Lundborg skriften Degenerationsfaran där han framhåller, att den förträffliga svenska genpoolen var hotad genom den kraftiga minskningen av bondestammen och genom storstädernas raska tillväxt och kaotiska rasblandning.

Det stora genombrottet kom emellertid 1926. Under Lundborgs ledning publicerades bl a en fotografisk sammanställning med titeln Racial Character of the Swedish nation. Man gjorde många fotografier och många tiotusentals mätningar av människors kroppar. Arbetet spreds internationellt – ända från Java kom en beställning på 50 exemplar. En svensk illustrerad populär version, Svensk Raskunskap, gavs ut 1927 och sålde bra. Boken översattes till tyska och gjorde stor succé i det södra grannlandet.

Man är knappast förvånad över att det rasbiologiska synsättet ledde till rashygieniska åtgärder. Även här var Lundborg den drivande kraften. Han menade att det var en politisk uppgift att bevara och utveckla – och i mån av behov sanera – den ädla folkstammen. Det ligger då nära till hands att man fråntar människor med mindre önskvärda egenskaper förmågan att reproducera sig.

Steriliseringslagarna

År 1929 tillsatte regeringen den första steriliseringsutredningen. Den följdes fyra år senare av en andra som i motsats till den första tillät ingrepp utan samtycke. År 1934 antog riksdagen en lag enligt vilken sterilisering fick utföras utan samtycke på personer som drabbats av ”sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten”. Samma år publicerade Gunnar Myrdal sin berömda bok Kris i befolkningsfrågan där han uttalar sig till förmån för ”ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande” bland de utvecklingsstörda.

Mitt under Andra världskriget, det var 1941, införde man genom en ny lag en medicinsk och en rent social indikation. Enligt den senare kunde lösdrivare, kriminella, prostituerade och alkoholister steriliseras utan samtycke. I detta ”samhällets bottenskikt” in gick också tattarna dvs. kringvandrande familjer som livnärde sig genom småhandel och hantverk och som vägrade att inordna sig i folkhemmet.

Enligt 1942 års tattarinventering hade deras antal då stigit till 7 668 personer. Under riksdagsdebatterna 1941 nämndes tattarna också uttryckligen som en grupp som den nya steriliseringslagen kunde tillämpas på. Den statliga lösdriveriutredningen hade redan tidigare påpekat ”att dessa individers inblandning i den svenska folkstammen innebär en försämring av vår folkras”. Visserligen vidtog man inte några direkta tvångsåtgärder mot tattarna, och man utrotade dem inte, men de betraktades och utpekades som ”rasbiologiskt undermåliga individer”. De var dåtidens ”svartskallar”.

Antalet steriliseringar som utfördes under perioden 1935-1975 – då Sverige fick en ny lag som förbjöd sterilisering utan samtycke – uppgick till mer än 62 000. 1 början av denna period dominerade den eugeniska eller rashygieniska indikationen. Ca 15 000 personer steriliserades genom ”övertalning” vilket i praktiken innebar tvångssterilisering. Det var främst utvecklingsstörda kvinnor som drabbades av denna åtgärd.

I rättvisans namn skall nämnas – vilket även Broberg och Tyden gör mycket tydligt – att rasbiologi och i förlängningen rashygien inte enbart var en svensk eller svensk-tysk specialitet. Samma diskussioner och samma idéer framfördes i många andra länder, framför allt i Nordeuropa och Nordamerika. Medges måste emellertid att Sverige i fråga om utförda steriliseringar intog en tätplats efter Tyskland.

Etisk blindhet

Det anmärkningsvärda i denna hantering är att rashygienen bedrevs inte, och steriliseringen företogs inte, av onda människor. Inte heller var lagstiftningen kontroversiell, såväl vänster- som högerpolitiker fattade riksdagsbesluten i nästan total enighet. Den offentliga tystnaden eller kanske snarare den etiska omedvetenheten och frånvaron av kritisk självgranskning var nästan genomgående. De som vidtog rashygieniska åtgärder var ju experter och myndighetspersoner man litade på, legitimeringen var vetenskaplig, hanteringen var så abstrakt, och övergreppen mot oskyldiga förblev anonyma.

Mest anmärkningsvärd är den etiska blindheten hos kyrkans folk. I fråga om rashygien och sterilisering var lojaliteten med staten en ytterst vanlig inställning. Det finns bara få men desto mer tydliga ställningstaganden. Arvid Runestam, dogmatikprofessor i Uppsala och sedermera biskop, behandlade frågan i en artikelserie i tidskriften Kristen Gemenskap 1929. Han ansåg att den kristna etiken inte hade något att invända mot att personer med stark ärftlig belastning avstängdes från föräldraskap. Kärleken skall nämligen ”älska fram det etiskt värdefulla personlighetslivet” som bara kan krönas med framgång om ”samtidigt mindervärdigt livs uppkomst och utveckling förhindras”. Av det skälet bejakade Runestam den stundande steriliseringsreformen med stark betoning av plikten mot överheten.

I slutet av 1930-talet bekräftade Manfred Björkquist, ledaren för Sigtunastiftelsen, Runestams inställning. I en ”Inlaga till Befolkningskommissionen” gav han uttryck åt sin förhoppning ”att inga offer må befinnas för stora, då det gäller att kvantitativt och kvalitativt bevara och förkovra det svenska folkmaterialet”.

Rashygien i ny tappning

Institutet för rasbiologi fick redan i mitten av 30talet en ny ledning som inte hade samma drastiska rasbiologiska synsätt som Lundborg. I stället blev institutet ett redskap för den nya sociala ingenjörskonsten med Gunnar Myrdal som huvudaktör. Och på 50-talet ersatte man termerna rasbiologi och rashygien med beteckningen medicinsk genetik.

Verksamheten med den nya beteckningen är emellertid inte höjd över alla etiska tvivel. Tvärtom är det denna verksamhet som är orsak till mycket av dagens medicinetiska debatt. Det är nämligen där som fosterdiagnostiken – åtminstone den genetiskt baserade dvs fostervattenprov och prov från moderkakan – har sin vetenskapliga bas. I stället för att beröva oönskade människor förmågan att ”göra barn” berövar man dem själva livet. Om man är utvecklingsstörd, tattare eller foster med undermålig biologisk utrustning så går mönstret igen: man är annorlunda, främmande, skrämmande, oönskad. Och de som utpekar och söker sortera ut de oönskade individerna hittar alltid en etisk motivering för att dölja det omoraliska motivet.

Det är också här som steget från att sortera ut en människa med oönskade egenskaper till att avlägsna en invandrad inkräktare inte är långt. Visserligen kan man inte utan vidare hänvisa till det rasbiologiska synsättet under första hälften av 1900-talet och utpeka det som grund och orsak till dagens främlingshat. Det föreligger inte ett givet och nödvändigt samband mellan rasbiologi och rasism. Antagligen legitimerar rasbiologen sina rashygieniska ingrepp på utvecklingsstörda annorlunda än den kliniske genetikern sina ingrepp på skadade foster eller rasisten sina övergrepp mot främlingar. Motiveringarna må skifta men hotbilden är densamma, och konsekvenserna liknar varandra. De drivande krafterna är förakt och avsmak för vissa samhällsgrupper.

Det är alltså samma mentalitet som ligger bakom både rashygien och främlingshat: en människa eller en grupp människor bestämmer över en annan persons eller ”diagnosgrupps” existensberättigande. Man knyter människovärdet till vissa villkor, till egenskaper och funktioner i stället för till blotta existensen. Vi har all anledning att på nytt hävda, att själva existensen är ett fullt tillräckligt inträdeskort till en plats i den mänskliga gemenskapen.

En svensk psykiatriprofessor som recenserade Brobergs och Tydens bok i Läkartidningen (50–1991) skriver där, att den här beskrivna epoken ”idag känns så oerhört avlägsen”. Det är sådana uppfattningar som drogar och söver folks etiska medvetande och därför är livsfarliga. Författarna själva säger i sitt sista kapitel, att rashygienens historia ”under överskådlig tid” inte är slut. Gamla spöken har en nästan ofrånkomlig benägenhet att uppenbara sig i nya skepnader.