Heidegger och katolska kyrkan

Martin Heidegger (1889-1976) hör till vår tids mest kontroversiella filosofer. Diskussionen handlar inte så mycket om hans svårtillgängliga och mångtydiga filosofi som om hans minst sagt tvivelaktiga ställningstaganden under Hitlerregimen. Som rektor vid Freiburgs universitet 1933-1934 bidrog han aktivt till att ”likrikta” universitetet, han visade stor tilltro till Hitler och nationalsocialismen som Tysklands sanna förnyare, och i åtminstone ett fa-11 blev han orsaken till att en kollega avlägsnades från sitt ämbete av politiska skäl. Någon vanlig nazist var han dock inte; han rörde sig i en filosofisk tankevärld av eget slag och fick också kritik för detta från mera handfast nazistiskt håll. I några fall hjälpte han också judiska lärare att behålla sin tjänst eller att finna annat arbete.

Omedelbart efter krigsslutet 1945 inledde Heidegger en kamp för att rentvå sig själv inför de franska ockupationsmyndigheterna. Till viss del lyckades han med detta och kunde fortsätta sin verksamhet som emeritus. Hans filosofi gick samtidigt sitt segertåg genom världen och blev en inspirationskälla för JeanPaul Sartre och andra existentialister. Däremot har Heidegger aldrig spelat något viktig roll i Sverige, och detta hänger samman med hans politiska förflutna. Trots olika trevare blev han aldrig inbjuden att föreläsa vid något svenskt universitet.

Om ”fallet Heidegger” finns nu en läsvärd och väldokumenterad bok av Hugo Ort. Författaren granskar de många argument som dragits fram till Heideggers försvar och finner dem oftast ihåliga. Heidegger var verkligen djupt komprometterad, många av hans handlingar är oförsvarliga, vad man dragit fram till hans försvar är lösa efterhandskonstruktioner. Naturligtvis gör detta inte Heidegger ointressant som filosof, och det menar inte heller Ort. Trots sina personliga brister är han en av de stora gestalterna i 1900talets idéhistoria och en ofrånkomlig filosofisk impulsgivare.

Men Orts bok behandlar också ett annat tema, som svenska recensenter funnit mindre spännande, nämligen det som handlar om Heideggers relationer till den katolska kyrkan. De far en utförlig skildring i boken som ger många inblickar i de katolska förhållandena i Tyskland under 1900-talets första hälft. Det kan därför vara värt att särskilt presentera dem här.

På väg att bli präst

Heidegger var son till kyrkvaktmästaren i Messkirch, en liten stad i södra Baden. Inte långt därifrån ligger benediktinklostret Beuron som återupplivades 1863 efter sekulariseringen och blev ett centrum för kyrkokonsten vid sekelskiftet. När Heidegger föddes, hade sockenkyrkan i Messkirch överlåtits av regeringen åt gammalkatolikerna, och den katolska ”nödkyrkan” där han döptes var dekorerad av Beuronmunkar. När den katolska församlingen återfick sin kyrka år 1895, var det den lille Martin som fick uppdraget att överlämna nycklarna. Under de följande tjugo åren skulle han sedan fostras och leva som aktiv katolik, för att sedan gå helt andra vägar. Som hans judiske elev Karl Löwith har sammanfattat hans liv:

”Jesuit genom uppfostran, blev han protestant av indignation, skolastisk dogmatiker genom utbildning och existentiell pragmatist genom erfarenhet, teolog genom traditionen och som forskare ateist, avfälling från sin tradition i gestalt av dess historiker.”

”Jesuit genom uppfostran” är en sanning med modifikation. Konstanz humanistiska gymnasium hade inte letts av jesuiter sedan 1773. Men det var en starkt katolskt präglad skola. Rektorn Conrad Gröber skulle senare bli ärkebiskop av Freiburg och skulle spela en viktig roll i Heideggers liv fyrtio år senare. Ett för Heidegger lyckosamt formulerat stipendium gav honom chansen att 1906 flytta över till det ärkebiskopliga seminariet i Freiburg och inleda sina teologiska studier. 1909 inträdde han på prov hos jesuiterna i Tisis vid Feldkirch i Osterrike men skrevs ut fjorton dagar senare av hälsoskäl – han led tillfälligt av nervösa hjärtbesvär.

Heidegger fortsatte sina teologiska studier i Freiburg och skrev 1910-1911 flera uppsatser som dock inte finns medtagna i hans samlade verk. De publicerades i tidskriften Der Akademiker, vars krets bl.a. omfattade Romano Guardini och Oswald NellBreuning, båda framstående katolska personligheter. Just vid den här tiden var Pius X:s kamp mot modernismen aktuell, och Heidegger gjorde flera inlägg i denna debatt. Hans ivriga försvar för den kyrkliga auktoriteten och häftiga angrepp på individualismen kan i senare perspektiv tyckas en smula oroande.

Men Heideggers konflikt med kyrkan var sakta på väg. 1915 fann man att hans hälsa inte tillät en prästvigning. Stipendiet han länge levt på drogs in – det var enbart avsett för prästkandidater. Faderns ekonomi räckte inte till för att bekosta hans studier, och Heideggers bitterhet är förklarlig. Han tog sig dock vidare i studierna och satsade nu på filosofin, med den yttersta avsikten att kunna söka professuren i katolsk filosofi i Freiburg. I tre år uppbar han ett stipendium ”till den helige Thomas ab Aquinos ära” och förklarade i sin ansökan att han skulle verka ”i den kristet-skolastiska filosofins och den katolska världsåskådningens tjänst”. Sin avhandling ägnade han Duns Scotus’ kategori- och betydelseteori.

Den avgörande vändpunkten blev Pius X:s motu proprio av år 1914, där Thomas ab Aquino förklarades vara den katolska kyrkans enda och obestridliga auktoritet i filosofiska frågor. För Heidegger var detta en otillbörlig inskränkning i hans forskning som redan förut var knuten till Thomas’ filosofi genom stipendiet. En avgörande händelse inträffade sommaren 1916 då det stod klart att Heidegger inte skulle få någon professur i Freiburg och han fann sig motarbetad av den katolska fakulteten. Han började nu orientera sig mot den kände filosofen Edmund Husserl i Marburg, som från början var rätt ointresserad av honom. Husserl, som var jude, betraktade Heidegger som en skolastisk katolsk filosof, och för Hussed borde filosofin vara opåverkad av religiös tro.

Hans elev och sekreterare Edith Stein blev senare katolsk kristen och karmelit, men det uppskattades inte av handledaren. Heidegger såg sig däremot sviken av kyrkan och attraherades av Husserls ideologiskt obundna åskådning.

Uppbrott från katolska kyrkan

1917 gifte sig Heidegger med en preussisk officersdotter, Elfride Petri, som var lutheran, men detta var inte någon huvudorsak till hans religiösa förändring. Vigseln var katolsk, och hustrun hade övervägt att övergå till den katolska kyrkan. Heidegger befann sig dock redan i uppbrott från den katolska kyrkan, främst av filosofiska skäl. I ett brev till vännen (och vigselförrättaren) Krebs 1916 förklarade han att han inte längre kunde stå kvar i den katolska kyrkans system, eftersom han inte kunde vara bunden till utomfilosofiska förpliktelser. Julen 1918 uppsöktes Krebs av Elfride som förklarade att hennes man inte längre hade någon katolsk tro utan att ”vi båda nu tänker protestantiskt, dvs. att utan någon bestämd dogmatisk förpliktelse tro på en personlig Gud, att tillbedja honom i Kristi anda, men utan någon protestantisk och dogmatisk ortodoxi”. Under de följande åren kom Heidegger att särskilt studera Martin Luther och vann genom detta uppskattning hos exegeten Rudolf Bultmann under ett professorsvikariat i Marburg 1923-1928. Bultmanns existentiella kristendomstolkning är i hög grad påverkad av Heidegger.

Riktigt vad som rört sig i hans sinne under 20talet är väl inte alldeles klart. Från en auktoritetsbunden katolsk tro övergick han till en närmast liberal protestantisk ståndpunkt och hävdade filosofins oberoende av yttre auktoriteter. Men plötsligt, år 1933, gav han sig besinningslöst hän åt den nya nationalsocialismen. Var det behovet av att höra hemma någonstans, tomrummet efter den katolska tillhörigheten, som gjorde honom så omedveten om vilka krafter han slog följe med?

Nu hade han också en plattform för att angripa den katolska kyrkan. Beträffande tillsättningen av en professur i kyrkohistoria vid katolska teologiska fakulteten skrev han (december 1933):

”Liksom vid alla framtida utnämningsförslag dyker först frågan upp, vilken av kandidaterna … som erbjuder den bästa garantin för genomförandet av den nationalsocialistiska uppfostringsviljan. Emedan kyrkan enligt katolsk-dogmatisk uppfattning står över staten kommer i all katolsk pedagogik, så länge den verkligen vill vara det som den gör anspråk på att vara, statens och folkets vilja med nödvändighet att underordnas den kyrkliga. Som följd av det har ju kyrkan förbjudit prästerna att tillhöra partiet. Därför kommer i själva verket alla avvägningar mellan kandidaterna i politiskt hänseende att sakna giltighet.”

Heidegger såg helt klart att katolsk och nationalsocialistisk åskådning var oförenliga, och det råder inte något tvivel om var hans egna lojaliteter fanns. Det betyder inte att Heidegger alldeles saknade katolska kontakter. Sommarterminen 1935 åhördes hans föreläsningar av de båda jesuiterna Karl Rahner och Johannes Lotz som också tog intryck av Heideggers filosofi.

Men samtidigt var Heidegger en obönhörlig fiende till all kristen filosofi: ”den är en självmotsägelse och ett missförstånd”, sade han. Två av kollegan Honeckers doktorander, Gustav Siewert och Max Muller fick sina avhandlingar i kristen filosofi bedömda av Heidegger som över huvud taget vägrade betrakta deras åskådning som filosofi. Vad de sysslade med var ingen förutsättningslös vetenskap:

”Om dylika utläggningar och framställningar betraktas som legitima och anses vara värdefulla för att försvara och utveckla den katolska tron, i sådant fall är det föreliggande arbetet en beaktansvärd prestation.”

Men ville Heidegger framstå som ideologiskt obunden, jävade han detta själv då han 1938-1939 bedömde Müllers lämplighet för docentur och framhöll den sökandes negativa inställning till den nationalsocialistiska staten. Här framlade han återigen sin principiella ståndpunkt: en kristen, förutsatt att han är ärlig, kan inte vara filosof; en äkta filosof kan inte vara kristen. Detta var också hans grundläggande hållning under de följande åren.

När Hitlers välde föll samman 1945 fick Heidegger som så många andra stå till svars för sina ideologiska förvillelser, och frågan var om han måste lämna sin lärostol i Freiburg. Han sökte nu upp sin gamle gymnasierektor, ärkebiskop Gröber, som utlovade visst stöd. Vad detta konkret innebar är inte klart. Heideggers senare påståenden att han blivit motarbetad av kyrkan tycks dock obefogade. När Heidegger gick i pension var Romano Guardini påtänkt som efterträdare men ville inte lämna sin filosofiprofessur i Marburg; det blev i stället ungraren Wilhelm Szilasi.

I kontakten med ärkebiskop Gröber hade Heidegger i någon mån tagit på sig den ödmjuke botgörarens roll, men någon försoning med kyrkan kom aldrig på tal. När han avled 1976 hade han aldrig på nytt närmat sig en kristen eller katolsk ståndpunkt. Trots allt fick han en katolsk begravning, förrättad av hans brorson, och vilar på kyrkogården i Messkirch. Men en återkomst var det bara i fysisk mening.

”Fallet Heidegger” kan diskuteras utifrån både filosofiska, religiösa och politiska synpunkter och har väl inte någon entydig förklaring. Hans ständiga prioritering av filosofin (som han lärt sig av Husserl) höll honom borta från tron och kyrkan men hindrade honom inte från att ta del i den mest auktoritära och irrationella rörelse som vårt århundrade känner. I det avseendet är han inte unik. Övergången från religiösa till politiska bindningar är ett återkommande tema i historien ända sedan franska revolutionen och visar hur bräcklig den oberoende intellektuelles ståndpunkt är. Att fritt stå över alla åskådningar och bedöma dem från en olympisk höjd av obunden objektivitet är få förunnat.