Ingen kristen etik

Efter ledaren i Signum 1992:1, som i journalistiskt tillspetsad form ställde frågan: ”Den kristna etiken, finns den?” och i ännu vassare utformning svarade: ”Nej, brukar traditionen svara”, har oro uppstått i de kristna leden. Ett läsarbrev avspeglar rätt väl dessa reaktioner:

Själavårdsmässigt är uttrycket ”det finns ingen kristen etik ”förödande. Många präster i SvK tror på allvar att 10 Guds bud inte längregäller. ”Det finns ingen kristen etik” blir förföriskt lätt ”det finns ingen etik ”. Det finns i din artikel en doft av Wingren, en doft av situationsetik. Inte är väl troskongregationens arbete i moralfrågor meningslöst? Var finns i din artikel 119:e psalmensglädje över buden?

En ledare är inte samma genre som en predikan eller ett själavårdssamtal. Men för att lugna denne och andra läsare, inklusive troskongregationens lektörer, om dessa mot förmodan har tid att läsa Signum, vill jag anföra följande preciseringar:

Vad jag i ledaren ville säga var att det enligt klassisk (Jesus, Paulus, Thomas, Luther, etc.) moralteologi inte i ”materiell” mening finns en specifik kristen moral, dvs. ett antal bud som inte är kända från andra normkällor. Alla etiska bud som Jesus kommenterar i t.ex. Bergspredikan finns också i religiösa och filosofiska urkunder från andra traditioner. De är del av den naturliga lagen. Den är enligt Thomas av Aquino överensstämmande med lagen given på Sinai berg (med ett undantag, nämligen att den senare innehåller ett ”positivt”, alltså icke i sakens natur liggande bud, som preciserar gudstjänstdagen till lördag; detta kan man inte veta genom den naturliga lagen). Det radikalt nya i Jesu etik är hur etiken skall praktiseras. I sin mest tillspetsade utformning finns detta formulerat i Lukas 6:20-45. Där preciseras vad det kristna praktiserandet av den naturliga lagen går ut på. Den kristna etiken är en inbjudan till den extra milen. Den placerar etiken i nästans behov, som blir den nya lagboken. Blott genom den helige Ande och trons gåva kan detta praktiseras. Annars orkar man inte vända andra kinden till, hålla ut i motgång och förföljelse, etc. När man talar om ”kristen etik” menar man den naturliga lagen såsom preciserad av Jesus i evangeliet. Med ”naturlig” förstås att den är tillgänglig för förnuftet (därmed menas möjlig att nå med förnuftets hjälp, inte att detta sker i samtliga fall eller hela tiden). I denna mening säger Johannes Paulus II i ett tal till de kalabresiska biskoparna 2 februari 1992 apropå maffian: ”Om avgudadyrkan av penningen har gett näring åt regionens [Kalabriens] olyckor och dessvärre inspirerat till sådana fenomen som organiserad brottslighet, mord och kidnappningar, är det också sant att medvetandet om att man måste bemöta dessa utmaningar med kraften i den kristna etiken [kursiv i originaltexten] aldrig har slocknat i kalabresarnas hjärtan. Denna inspirerar till förståelse och kärlek, aktning för människan och iakttagandet av den gudomliga lagen … Denna farsot kommer med Guds hjälp att besegras om man mobiliserar varje människa av god vilja till ansvarstagande och de kristna till en insats i evangeliets anda.”

Låt oss ta detta som pedagogiskt exempel. Att bekämpa maffian är ett bud som gäller alla, troende som ateister. Man måste inte bli kristen för att inse att maffiasystemet leder till mänsklig och moralisk katastrof. Men den kristna etiken, som svarar på frågan buren etisk förpliktelse skall realiseras, ger oöverträffad inspiration att komma till rätta med problemet. Den säger inte bara att de skyldiga skall straffas, så att rättvisan får sitt. Den inbjuder till den extra milen: genom förlåtelse och försoning kan den eviga vendettan hejdas. Genom att från barnaåren inpränta aktningen för människans värdighet kan man förebygga att systemet permanentas. För den som fruktar Gud och vill hålla hans bud blir maffiasystemet otänkbart.

Alla begriper, om de använder det naturliga förnuftet, att maffiasystemet är en katastrof. Men de kristna har ett instrument att identifiera och slå vakt om den naturliga = den gudomliga lagen. Troskongregationen och själavårdare har den pastorala uppgiften att peka på den naturliga lagen och identifiera vantolkningar av den, i evangeliets ljus. Kyrkan kan dessutom erbjuda förlåtelse och försoning.

Den naturliga lagen är det barmhärtigaste sättet att leva på. Men syndens fnöske, som de gamle brukade säga (= egoistiska intressen, frestelsen till snabba ekonomiska, emotionella eller erotiska klipp) kan lätt flamma upp och blända blicken, så att en människa i en viss konkret situation inte längre inser det självklara.

Den naturliga lagen är inskriven i samvetet och i folkens rättsmedvetande. Men vad Jesus ville lära är att den måste iakttas inte som utifrån påtvingat moralbud, som man helst ville vara fri från, utan av kärlek. Varje lagbok är otillräcklig och blir mycket snabbt en ny frestelse: legalism. Vad jag hade kunnat ge mina skyddslösa föräldrar ger jag nu som korban eller som tionde av dill och mynta och kummin.

Endast kärleken är lagens uppfyllelse. Det är den av Kristus förkunnade kärleken till Gud, nästan och mig själv som är den nya lag ”som är min lust”, enligt 119:e psalmens många olika sätt att uttrycka saken. Kärleken, inte bara den affektiva utan framför allt den effektiva, är hjärtat i all etik. Lukas 6:20-45 är en passionerad vädjan i retorisk tillspetsad form om rätt förståelse av Guds lag, den för människan naturliga och barmhärtiga lagen. Om detta är en doft av professor Wingren, så överensstämmer hans arom väl med källornas.