Kastväsendet i kyrkan i Indien

Prästen med kastlös bakgrund får inte använda samma kalk och paten när han celebrerar mässan tillsammans med en präst av högre kast. De kristna med kastlös bakgrund får inte sitta på samma sida som de andra kristna i kyrkan. Vid dop och vid nattvardsutdelning får de vänta till de övriga fått sitt. De tår inte läsa texter i gudstjänsterna eller vara ministranter. Inte ens i döden finns någon jämlikhet, på kyrkogården skiljer en mur deras gravar från de andra kristnas.

Nien åtminstone från predikstolarna predikas den evangeliska jämlikhet som fick många av de kastlösa att bli kristna, säger Fr Anthony Raj SJ., som själv har kastlös bakgrund.

Vi träffar honom en het dag i Madurai. Han är anmäld som siste talare och när han börjar prata går lera personer ut. Så känslig är frågan om ställningen för de av kastlös bakgrund i kyrkan att de som tillhör högre kast inte ens vill lyssna.

Efter föredraget delar jag en rikscha med Fr Anhony genom Ntadurais dammiga gator. Fr Anthony är ordförande i Dalit Christian Liberation Alovement(DCM eller DCLM), en organisation som arbetar för att diskrimineringen av kastlösa i kyrkan ska upphöra.

Dalit, som betyder förtryckt, är det namn de kastlösa valt för sig själva, i en nyfunnen vilja att få skapa sina egna villkor i ett samhälle där de alltid betraktats som ”de oberörbara”. DCM:s medlemmar hävdar att det är deras skyldighet som kristna att verka för att kyrkan blir den profet i det indiska kastsamhället som hon är kallad att vara. Som det är nu, menar DCM, kan kyrkan aldrig bli trovärdig eftersom diskrimineringen av dalits är lika stark innanför som utanför kyrkväggarna.

Diskriminering av kristna dalits utövas från fem håll: de övriga kristna; kyrkans hierarki, regeringen; de hinduiska hög- och lågkasterna; hinduiska dalit.

Fr Anthony menar att de kristna dalits är dubbelt svikna: Av staten som anser att de kristna inte diskriminerar dalits och att dessa därför har en rad fördelar mot hinduiska dalits, exempelvis tillgång till bra utbildning och social omvårdnad. Därför ger staten dem inte de privilegier som hinduiska och sikhiska dalits enligt lag åtnjuter, kvotering till utbildning etc. Av kyrkan som inte gör något åt den diskriminering som kristna utsätter kristna dalits för. ”Det tragiska är just att många blev kristna i hopp om att komma ifrån hinduismens förtryckande kastsystem”, säger Fr Anthony, ”nu ser vi att kastsystemet går utöver religionen.”

Diskriminering i Guds namn

Det finns flera teorier om hur och när kastväsendet uppstod. Den mest accepterade är att det kom med de ariska erövrarna på 1000-talet f. Kr. Dessa ville markera ett avstånd till sina mer mörkhyade, jordbrukande underlydande. Fyra ”grundkanter” etablerades, präster, krigare, handelsmän och bönder/arbetare. Inom dessa finns hundratals andra kaster och längst ner i hierarkin återfinns de kastlösa, dalits.

Systemet fyller en tydlig social funktion, den kast du tillhör avgör ditt yrkesval, var du kommer att bo, vem du gifter dig med, vilka du umgås med. Det är ytterst ovanligt att gifta sig över kastgränser, och i synnerhet att gifta sig med någon som tillhör en lägre kast. Diskriminering på grund av kasttillhörighet är förbjuden men försiggår hela tiden, och, som framgått, också i den katolska kyrkan. Även i de protestantiska samfunden finns problem med relationen mellan dalits och andra kristna. I olika sammanhang samarbetar DCM med de protestantiska dalitorganisationerna. Det är i stort sett enbart de Thomas-kristna som inte har uttalade problem på detta område.

Att diskutera diskriminering är en känslig fråga för kyrkan, såväl i Indien som på annat håll. Rent generellt tycks det vara enklare att ta upp till diskussion och offentligt fördömande diskriminering av människor utanför kyrkan, exempelvis antisemitism. Desto svårare blir det när det kommer till behandlingen av människor som befinner sig i kyrkan. Det gäller såväl människor av annan socialgruppstillhörighet, annan ”ras”, som av kvinnor. Oftast är det lättast att hantera och ta avstånd från diskriminering av människor som har annan hudfärg. Det är, enligt kyrkan och Kyrkornas världsråd, oförenligt med kristen tro att vara rasist.

Dock tycks det vara svårare att ta ett konkret avstånd från kvinnoförtryck och diskriminering av människor som tillhör annan socialgrupp än den egna. Kanske för att det i allmänhet, åtminstone i vår del av världen, är svårare att definiera och peka på.

Indien hade 1990 en befolkning på 850 miljoner, en siffra som beräknas ha ökat till närmare en miljard vid sekelskiftet. I detta folkhav återfinns cirka 13 miljoner katoliker, det vill säga 1,7 procent (de kristna utgör tillsammans cirka 3 procent). Trots att katolikerna är få har man ett relativt stort inflytande i samhället, primärt genom sitt välrenomerade utbildningsväsende. Ett utbildningsväsende som genom sin höga standard lockar många studenter, såväl katoliker som hinduer, parser och muslimer.

I ett land som Indien där de religiösa spänningarna ökar och de kristna är få, och i princip betraktas som neutrala, ser många av de katolska lärarna det som sin uppgift att vara en länk mellan människor av olika tro. Ett exempel är St Xaviers College i Bombay, där studenter av alla olika religiösa grupperingar är välkomna. Flera av de ansvariga lärarna uttryckte sin glädje över hur väl de olika grupperna kom överens, och de hoppades att studenterna skulle bära med sig denna viktiga erfarenhet genom livet, och som blivande beslutsfattare inom politik och näringsliv kunna vara förebilder genom att inta en avspänd attityd till indier av annan religiös tro än den egna.

För DCM är detta ett problem. De hävdar att lärarna på de katolska skolorna har större lojalitet med människor från de egna kasterna än med kristna trossyskon som är dalit. Inte bara samhörigheten över religionsgränserna skall betonas, utan också samhörigheten över kastgränserna, menar DCM. Dessutom, påpekar Fr Antony, borde kyrkans utbildnings- och sjukvårdskompetens ställas till de fattigas förfogande. Majoriteten av dalits lever under den officiella fattigdomsgränsen, och det borde vara i kyrkans intresse, tycker DCM, att hjälpa dessa till ett drägligare liv, oavsett om det är fråga om kristna eller andra dalits.

Ovilja hos kyrkoledningen

I november 1991 lämnade George Menezes ordförandeskapet för den katolska lekmannaorganisationen All India Catholic Union, bland annat i protest mot, som han uttryckte det, ”oviljan hos kyrkans ledning att göra upp med diskrimineringen av dem med kastlös bakgrund som sker inom kyrkan”. Av de indiska katolikerna beräknas omkring 60 procent vara av kastlös bakgrund. Trots att de utgör en majoritet av medlemmarna, har de ytterst litet inflytande i kyrkliga frågor, även på församlingsnivå.

Lekmännens ställning diskuteras på de flesta håll i katolska kyrkan, men i Indien har frågan en klar koppling till kastproblematiken. Stämpeln som kastlös är något man aldrig kommer ifrån. Inte ens de få kastlösa som är rika kan köpa sig socialt accepterande. Efter Indiens självständighet från England i augusti 1947 förbjöds ”oberörbarhet” och diskriminering på grund av kasttillhörighet (se indiska konstitutionen 1991, artikel 14–17).

Eftersom grundlagsformuleringen innebär att kastsystemet i sig inte är olagligt, finns de ”kastlösa” kvar – de är ju en del av systemet.

Med en gest, ett ord, signalerar indierna, osynligt för oss andra, sin ställning i systemet till varandra. Ingen kunde förklara för mig hur de vet, hur de gör; det sitter i ryggmärgen.

Tilläggas kan att det var omöjligt att hitta rättegångsfall där någon fällts för brott mot dessa lagar. I ett land som Indien där läskunnigheten ligger på 35 procent (observera att läskunnighet är ett relativt begrepp. I Indien innebär läskunnighet i många fall förmåga att läsa och skriva sitt eget namn) kan man knappast heller förvänta sig att folk i gemen ska känna till lagformuleringarna och sina konstitutionella rättigheter. Men det kan också vara ett uttryck för ett korrumperat rättssystem där de svaga grupperna har svårt att hävda sina rättigheter.

Protesterna i Tamil Nadu

De första katolikerna i Indien var kastlösa fiskare på sydvästkusten, omvända i tusental av S:t Franciskus Xavier på 1500-talet. Och idag är det just i Sydindien, där de flesta kristna finns, som DCM:s protester mot diskrimineringen är som starkast. Fr Anthony Raj är verksam i delstaten Tamil Nadu, Pondicherry-stiftet. Närmare 75 procent av katolikerna i regionen är dalit, men endast 12 procent av prästerna kommer från denna grupp, alla ledande poster vid skolor och sjukhus i stiftet är besatta av icke-dalits. Ingen av de 13 biskoparna är dalit.

Biskoparna är inte omedvetna om diskrimineringen, och i ett gemensamt herdabrev i februari 1988 hette det bland annat ”… eftersom kastdiskriminering strider mot den kristna tron och mänsklig värdighet, delar vi ert starka fördömande av alla former av åtskillnad av kasterna … Vi har misslyckats med att förmedla den känsla av jämlikhet och brödraskap som är grundläggande för vår tro. Denna åtskillnad av kasterna som för med sig orättvisor och våld återfinns fortfarande i kristet liv och praxis. Vi är medvetna om och accepterar situationen med stor smärta.” Formuleringen i den sista meningen upprörde dalits, berättar Fr Anthony. Accepterar biskoparna diskrimineringen? Om än med smärta?

DCM i Tamil Nadu har vid ett flertal tillfällen demonstrerat mot diskrimineringen och Fr Anthony har fängslats vid två tillfällen. Bland annat för att ha lett en protestmarch mot regionens biskopsmöte förra året.

Detta ledde till att biskoparna skrev till jesuiternas ordensföreståndare Peter-Hans Kolvenbach i Rom och krävde att Fr Anthony skulle uteslutas ur Jesuitorden om han inte lämnade posten som ordförande i DCM. Kolvenbach ställde ultimatum – om inte Fr Anthony lämnar sin post före första april 1992 måste han lämna orden. Fr Anthony uttryckte djup besvikelse över detta, men har beslutat att lämna ordförandeskapet, men inte sitt engagemang i DCM. ”Om jag tvingas välja mellan Jesuitorden och DCM, kommer jag att välja DCM.”

DCM betonar starkt att de är en egen rörelse, som uppstått som en spontan reaktion på situationen i kyrkan i Indien. Samtidigt finns stora likheter med befrielseteologin i Latinamerika och Afrika. Man betonar gärna att man är kyrkan, och att kyrkan måste definiera sig utifrån de fattiga och förtryckta. Man arbetar också med att organisera befolkningen i bibelstudiegrupper, man försöker öka läskunnigheten genom vuxenutbildning och så vidare. Men dalitteologerna är starkt kritiska till de indiska befrielseteologerna och menar att dessa har övertagit alltför mycket från latinamerikansk befrielseteologi. ”Till exempel är det helt fel att använda marxistisk samhällsanalvs med klasskamp och så vidare för att förklara och förändra situationen i Indien”, hävdar Fr Anthony. Kastsystemet är något helt unikt indiskt och måste alltså tacklas med indiska medel.

DCM:s krav är långtgående. De vill att biskoparna ska förbjuda diskrimineringen, till och med göra den straffbar. Dessutom kräver man, vilket kanske är mer radikalt och kontroversiellt, att kyrkans hela struktur ska decentraliseras och demokratiseras ”… så att dalitprästerskap och lekfolk finns med i beslutsprocessen”.

Vidare kräver DCM att makten i kyrkan ska fördelas proportionellt vilket ska övervakas av biskopskonferensen i respektive region. Samma sak gäller lärartjänster och studieplatser vid de katolska utbildningsanstalterna. Fr Anthony framhåller gång på gång sin förhoppning att kyrkan ska kunna gå i bräschen för en förändring av hela det indiska samhället, men betonar att förutsättningen är att man först sett om sitt eget hus. Om inte DCM:s krav tillmötesgås kommer man att använda civil olydnad och bojkotta sakramenten, gudstjänsterna och så vidare.

Reaktionerna från hierarkin och de andra kristna har varit starka. Som framgått ovan förnekar inte biskoparna, eller enskilda lekmän jag talar med, att diskriminering de facto existerar. Men de hävdar att den inte är lika stor som DCM säger, och att även om människor känner sig förtryckta legaliserar det inte användandet av våldsamma metoder som demonstrationer, nedrivande av murar på kyrkogårdar etc. De menar att förändringar måste komma genom förhandlingar och att DCM:s agerande snarare ökar än minskar spänningarna mellan grupperna, vilket inte gagnar någon katolik.

När DCM i maj 1990 skulle hålla konvent skrev ärkebiskop Selvanathar ett brev där han uppmanade folk att inte delta. Brevet lästes upp i alla kyrkor i Pondicherry-Cuddalore-stiftet. En grupp som skulle granska DCM:s verksamhet tillsattes, ingen präst eller lekman av kastlös bakgrund ingick. Stiftet ordnade också ungdomsläger för arbetslösa dalits, och, uppger Fr Anthony, ungdomarna lovades arbete om de inte deltog i DCM-konventet. I samma veva som konventet skulle hållas förbjöd plötsligt polismyndigheterna att större möten hölls i området. Fr Anthony tror att kyrkoledningen kan ha utövat press på myndigheterna för att stoppa konventet. ”Det ligger i såväl kyrkans som de indiska myndigheternas intresse att dalits inte börjar organisera sig.” Några bevis på att detta verkligen skett har han emellertid inte.

”Kyrkans enhet hotad”

Biskopskonferensen hävdar att DCM:s verksamhet allvarligt skadat kyrkans ställning. Folkets tilltro till sakramenten och den kyrkliga auktoriteten skulle ha skakats i grunden. Jesuiterna har ombetts att lämna sitt arbete bland dalits, därför att ”om jesuiterna håller sig borta kommer vi att få frid i stiftet”, om detta inte sker ”… vet vi hur vi ska gå vidare för att tygla och kontrollera er”. DCM kritiseras också för att vara elitistiskt och inte vara representativt för de kristna dalits.

Långt ifrån alla dalits är organiserade i DCM, eller ställer upp på deras metoder. Många dalits är nöjda med det arbete som andra än DCM bedriver för att förbättra deras ställning i samhället och kyrkan. Man kan också fråga sig om det är riktigt att helt vända kyrkans perspektiv till att utgå från de fattiga. Kan även den rike och på andra sätt priviligierade ha en plats i kyrkbänken? Dessutom finns det människor av hög kasttillhörighet som är fattiga. Vilka är deras rättigheter? Biskoparna betonar vikten av att bevara den kyrkliga enheten och undvika bildandet av en dalitkyrka.

DCM har bemött kritiken med att hävda att det är den kyrkliga ledningen och de övriga kristna som genom sin rädsla att förlora makten i kyrkan riskerar att splittra den. ”Vi kommer aldrig att lämna katolska kyrkan, för det är vi som är kyrkan. Vi vill verka för en förändring av hela det indiska samhället, en förändring vi tror kyrkan kan börja, att gå sin väg kan inte leda till en sådan samhällelig förändring.”