Kyrkan som integrationsfaktor

Ofta beskrivs den katolska kyrkan i Sverige som en invandrarkyrka. Beteckningen är vilseledande, den ger intrycket av att kyrkan enbart består av främlingar. Man ser framför sig en andlig motsvarighet till de vanliga invandrarföreningarna. Termen stämmer dock inte med den verklighet som den avser att fånga in. Historiskt sett har kyrkan kommit till Sverige med invandrare, den förste kände hette Ansgar, men genom tiderna har åtskilliga svenskar bekänt tron, däribland några av de internationellt mest kända (främst bland dem den heliga Birgitta). Den katolska kyrkan i Sverige är i dag det enda exemplet i landet i stor skala på en mångkulturell och mångnationell rörelse som bidrar till att ett möte mellan svenskar och invandrare från världens alla hörn sker, och kyrkans aktiviteter leder såväl till inkulturation som till förståelse människor emellan. På det lokala planet kan det till den svenska söndagsmässan samlas människor från ett stort antal språk- och kulturområden. Det finns i stiftet församlingar som har medlemmar från mer än sjuttio nationer. Kort sagt: katolska kyrkan i Sverige är en smältdegel på ett för landet unikt sätt.

Nyligen rekommenderades från regeringshåll under en riksdagsdebatt att ordet invandrare skulle utgå ur vokabulären och ersättas med termen ”nya svenskar”. Borde inte detta leda till att vi slutade tala om invandrarkyrkor? Visserligen kanske vi inte i stället – när det handlar om katolska kyrkan – bör tala om Nya svenska kyrkan (eller Gamla svenska kyrkan), det kan missförstås, men varför inte kort och gott säga katolska kyrkan i Sverige? Termen är teologiskt adekvat, historiskt riktig, och återspeglar kyrkans syn på sig själv.

I en tid av växande invandrarfientlighet är sådana mötesplatser synnerligen betydelsefulla. Det är minst sagt förvånande att kyrkans mödosamma arbete inte rönt mer uppmärksamhet eller uppskattning av samhället i stort. Så gott som helt utan ekonomiskt stöd från samhällets sida och med en förlegad lagstiftning som ensidigt gynnat statskyrkan har den katolska kyrkan vuxit fram i landet. Vi har inte själva kunnat få hjälp av staten att få in kyrkoskatt till vårt eget samfund – men däremot tvingats betala skatt till statskyrkan för tjänster vi inte bett om. Det borde vara en självklarhet att den petriska utredningens förslag beaktas på denna punkt. Konkret skulle det betyda att katolska kyrkan i Sverige fick nödvändiga ekonomiska resurser för ett för hela nationen viktigt arbete – ett arbete som på många sätt kan ses som mönsterbildande.

En viktig aspekt av att kyrkan inte enbart är en invandrarkyrka är att just de nya svenskarna här kan se att det i vårt land går att leva och verka utan att förlora sin identitet. Det finns gott om exempel på katoliker- såväl invandrare som svenskar- som ”lyckats”, och som kan tjäna som positiva förebilder. Det finns katoliker i riksdagen, i Svenska akademien, liksom det finns universitetsfolk, jordbrukare, journalister, läkare, hemmafruar, författare, arbetare, lärare, präster, konstnärer eller poliser som är katoliker. Det existerar alltså identifikationsobjekt för de utländska ungdomarna som underlättar inkulturationen och som likaså hjälper de svenska ungdomarna till en större förståelse för världen bortom Falsterbo. Det går att leva i Sverige som katolik utan att leva i ett isolat, i ett mentalt getto.

Visst dominerar de nya svenskarna i flertalet katolska församlingar (men inte i alla) och förvisso finns problem. Men om man på nära håll fått se hur katoliker från bokstavligen hela världen kan umgås med varandra som vänner så kan man inte låta bli att glädja sig – utan kyrkan hade detta inte varit möjligt.

Med tanke på den unika roll som kyrkan kan spela i mötet mellan nya och gamla svenskar är det smärtsamt att bevittna hur oförståelse och bristande stöd från samhällets sida genom åren har försvårat verksamheten och därigenom bidragit till att onödiga klyftor byggts upp. Vi begär ingen särbehandling, men enbart det faktum att vi inte som Svenska kyrkan har möjlighet att via skattesedeln få in en frivillig kyrkoskatt av våra medlemmar har medfört att vi enbart under 1980-talet, lågt räknat, förlorat inkomster på i storleksordningen tvåhundra miljoner kronor, förutsatt att var tredje katolik valde att betala.

Rashat frodas där okunnigheten är som störst, och viljan till integration försvåras om det inte finns någonting i det nya landet som man kan identifiera sig med. Kyrkan kan fungera både som kunskapsspridare och som identifikationspunkt. Hon har en viktig uppgift i byggandet av framtidens Sverige.