Målarmästare Nilsson och religionsfriheten

1837 fick de tvåhundra katolikerna i Stockholm en egen kyrka. Genast började det gå rykten om hemliga konversioner till katolicismen. Stockholms konsistorium såg med oro på utvecklingen: nu ville också metodister etablera sig och ”läsarna” blev allt fler. I predikningar och skrifter inskärptes att lagen stadgade ett hårt straff – landsförvisning – för den som vågade överge den lutherska läran.

”Stupiditeter”, avfärdade katolikernas högste ledare i Sverige Jacob Laurentius Studach, ryktena om konvertiter. Men visst hade katolikernas situation förändrats genom kyrkbygget. Förut var den lilla skaran fattiga katoliker en föraktad hop, nu var man rädd för dem. Överallt var de påpassade. ”Jag kan inte gå upp i predikstolen utan att det bland mina åhörare sitter flera protestantiska präster, inte för att hämta uppbyggelse av min predikan utan för att finna något att anklaga mig för och för att se om protestanter besöker kyrkan”, rapporterade han till Rom. Den allmänna opinionen höll på att svänga mot en positiv syn på den katolska kyrkan. I gengäld fruktade han hat och lidanden från kyrkligt håll.

Det som den energiske Studach – ännu i sitt livs bästa år – framför allt hoppades på, riksdag efter riksdag, var att Sverige skulle ta ett steg mot en framtida religionsfrihet. ”Utan en sådan kommer vi att för alltid förbli under orättfärdiga lagars tyranni, en liten hjord utan försvarsmöjlighet mitt bland vargar, och landet självt kommer att stanna i sitt andliga slaveris mörker”, uttryckte han sig på sitt rättframma och ibland fräna sätt.

Våren 1840 intresserade sig riksdagen för första gången för katolikerna i landet – man diskuterade ett förslag att straffbelägga protestanters besök i katolska gudstjänster. ”Vi tilldrar oss nu hela landets uppmärksamhet. Våra fiender är missnöjda över det, de kommer att på hemliga vägar söka krossa oss”, skrev Studach. Själv var han nöjd: Sverige stod inför ett politiskt och religiöst uppvaknande som säkert skulle låta tala om sig.

Avslöjande notis

Fritänkare och förkämpar för mänskliga rättigheter stödde Studachs och metodistledaren Scotts krav på att en svensk utan hinder skulle få anta och utöva den religiösa tro han kände sig dragen till. Rikets nya grundlag, regeringsformen, garanterade i paragraf 16 samvetsfrihet och medgav inte alls sådana inskränkningar i religionsfriheten som var rådande i Sverige. Samtidigt var de liberala tidningarna skeptiska mot den katolska kyrkan. Den misstänktes för att med skumma medel bedriva proselytmakeri i strävan efter politisk makt.

Det var med sådana antydningar som Aftonbladet den 3 januari 1842 avslöjade en omvändelse till katolska läran i Stockholm. Tidningens ledarskribent ironiserade över att omvändelsen tycktes vara grundad ”icke blott på den allena saliggörande trons utan på den lyckliggörande kärlekens omvändelseförmåga”. Vad som hänt var nämligen att en målargesäll gift sig med katolska prästens katolska piga och därvid övergått till fästmöns tro.

Några dagar senare fanns det en notis på framträdande plats i tidningen:

I anseende till en i Aftonbladet för d. 3 dennes influten uppgift om en ”Målargesälls” öfvergång till katholska läran och förmodan, att uppgiften rörer undertecknad, jår jag förklara för Redaktionen, att jag väl anhållit hos härvarande katholska församlingens presterskap, att blifva upptagen i församlingen såsom en af dess medlemmar, men att min begäran skett af inga andra bevekelsegrunder än min egen öfvertygelse och efter moget öfvervägande afalla de möjliga föl der detta mitt steg kan innebära, hvilken förklaring jag anhåller, att Redaktionen ofördröjligen måtte införa i Aftonbladet. Stockholm d. 6januari 1842.

J. O. Nilsson

Målaremästare i Stockholm

Studach, redo att kasta sig in i debatt för sanningens sak, fann att Gud hade besparat honom detta genom konvertitens frivilliga framträdande. ”Ni anar inte vilken verkan denna nobla och modiga deklaration haft på den offentliga opinionen”, meddelade han kardinalprefekten för Propagandakongregationen i Rom. ”Från och med nu kommer de radikala tidningarna att ta vårt parti. För åtalas herr Nilsson innebär det en attack mot 1809 års regeringsform, de liberalas palladium. Det är första gången som Skandinavien har hört en katolsk bekännares nobla röst. Jag betraktar denna händelse som det första steget mot en politisk emancipation för katolikerna i Sverige. Må Gud beskydda oss!”

Ej vackert överge fädernas tro

Stockholms konsistorium kunde omöjligen blunda för det offentliggjorda avfallet. Kyrkoherde Lilljenvalldh i Maria Magdalena församling, där målaremästare Nilsson var bosatt, anmodades kalla honom till sig och till konsistoriet inkomma med berättelse över förhöret.

Lilljenwalldh, tydligen föga entusiastisk över uppdraget, dröjde mer än ett år med sin berättelse: Nilsson hade fritt och otvunget för honom vidgått att han verkligen övergått till romersk katolska kyrkan för två år sedan och sagt att han var beredd att underkasta sig alla därav möjligen härflyende följder. Lilljenwalldh hade gjort sig all möda att förmå honom att återgå från sin villfarelse men inte lyckats med det.

Konsistoriet beslöt att förekalla den avfallne för att göra sig underrättad om hans själstillstånd. Målaremästaren Joel Oskar Nilsson inställde sig inför konsistoriet på utsatt dag, den 22 augusti 1843. Han visade sig vara en skånsktalande ung man, 24 år gammal, uppvuxen i Kristianstad, läs- och skrivkunnig, döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan. Son till en vaktmästare hade han satts i målarlära och 1841 begett sig till huvudstaden. Där hade han redan första året funnit sin lycka: Han hade fått anställning som gesäll, mött kärleken i sin jämnåriga kusin Anna Bråcks, de hade gift sig och skaffat sig en bostad, han hade blivit mästare och börjat egen målarrörelse. Dessutom hade han på sommaren samma år blivit katolik. Hoppet om en lyckligare sammanlevnad med hustrun, som tillhörde den katolska religionen, hade väl något litet bidragit till hans steg.

Det där var väl ingen anledning att överge sig tro, avbröt honom konsistoriet, äktenskapet kunde bli lyckligt ändå. Men Nilsson hade redan innan han träffat Anna funderat på att ändra religion: Han hade i Kristianstad genom samtal med katolska resande och sedan i Stockholm genom umgänge med sina släktingar, som nästan alla var katoliker, fått kännedom om den katolska läran. Därför hade han sökt upp en katolsk präst och fått undervisning av honom.

Nu började de lärda kyrkoherdarnas frågor hagla över den unge målaren: Vad begrepp hade han bildat sig om traditionen och om helgonens tillbedjan och andra mänskliga påfund som katolska kyrkan upphöjer till trosartiklar? På vad grund ansåg han den lutherska kyrkans lära mindre tillfredsställande än den katolska kyrkans? Nilsson förklarade att han inte var villig att genast besvara frågorna, om han fick dem skriftligen skulle han göra det senare. Det sade sig konsistoriet inte kunna gå med på, varefter Nilsson klippte av vidare resonemang genom att säga att han inte ville ”ingå i några specialiteter”.

Konsistorieledamöterna såg i Nilsson – felaktigt – den förste svenske man som förrått sin religion. Ömsom varnande, ömsom bevekande sökte de återföra den förlorade sonen i sitt sköte. De föreställde honom det brottsliga i hans beteende att övergiva den tro i vilken han var född och uppfödd och för vilken hans fäder ej dragit i betänkande att offra liv och blod. Han borde besinna vad han var skyldig sig själv, kyrkan och fäderneslandet.

Herr Ordföranden riktade en sista öm uppmaning till Nilsson. Han bad honom i sitt hjärta överväga vilket som var bättre, att, såsom lutherska kyrkan lär, stå under En Herre, Jesus Kristus, och honom allena, eller med den katolska kyrkan erkänna ett blott mänskligt överhuvud som tillägnar sig makt och välde över vårt görande och låtande i andliga ting.

Den anklagade visade inte – antecknades i protokollet – något synbart tecken till en förändrad sinnestämning eller ånger över sin förbrytelse. När han slutligen tillfrågades om han ämnade förbli vid sin nya lära och noga övervägt följderna av att överge sin en gång besvurna tro, ”besvarde han dessa frågor utan tvekan med ja! och förklarade att vad han av övertygelse gjort därvid ville han ock bliva och att han var beredd att underkasta sig lagens straff”.

Konsistorieledamöterna, ”som med ledsnad förnam den anklagades hårdnackenhet att vidbli sina iråkade villomeningar”, skred till avgörande. I motsats till sina kollegor hundra år tidigare, som också förhört katolska konvertiter men sedan låtit saken bero, anmälde de avfallet till åtal vid Svea hovrätt.

Inget avfall

I februari 1844 fick målaremästaren flera dagar i följd bege sig till hovrättens palats på Riddarholmen. Han stod ensam framför de sju domarna – men ingalunda försagd eller undfallande.

Nilsson besvarade den inledande frågan, om han framhärdade i sitt avfall från den lutherska trosbekännelsen, med Ja och sade att han blivit katolik därför att han var övertygad om den katolska religionens företräde framför den han förut omfattat. Mer tyckte han inte behövde ordas i saken, han erkände ju sitt brott och var beredd att underkasta sig den påföljd som avfallet enligt lag kunde medföra.

Inte heller i hovrätten slapp han emellertid frågor om skillnaden mellan katolsk och luthersk religion och anklagelser för att lyda påven mer än Gud. Han svarade kort: Bibeln är grundvalen lika mycket för katolsk som luthersk lära och helgon tillbad han inte, han ställde genom dem sina böner till Gud. När åklagaren envisades med att uppmana honom att redogöra för de grunder varpå den katolska läran vilade, gav Nilsson – som tyckte att det skulle leda till en alltför vidlyftig framställning – sin missbelåtenhet till känna, vilket renderade honom en skarp tillsägelse att inte brista i den aktning som han var Domstolen skyldig.

Sista rättegångsdagen kom Nilsson med en invändning: Åklagaren borde bevisa att han avfallit från den allmänna kristna kyrkan och dess troslära. Den kyrkan bekände han sig alltjämt till och den kyrkans trosartiklar var av samma lydelse i både den lutherska och den katolska katekesen.

Åklagaren genmälde irriterad att någon sådan bevisning inte behövdes. Den lutherska kyrkan var den enda av staten erkända kyrkan i Sverige och även om de lutherska och katolska lärorna i vissa stycken överensstämde så var den katolska läran genom åtskilliga tillägg som inte grundade sig på den heliga skrift i väsentliga delar skiljaktig från den rena evangeliska läran. Målet var färdigutrett, menade nu åklagaren och yrkade att Nilsson skulle dömas enligt missgärningsbalken att för sitt avfall förvisas ur riket.

Nilsson höll också slutanförande och upprepade att åklagaren inte bevisat att han övergivit den lära vartill han var döpt.

Antagit Ansgars tro

Några dagar senare, den 23 februari 1844, avfattade Studach ett brev till propagandakongregationen i en sinnesstämning som vacklade mellan förtvivlan och hopp. Det blev många understrykningar.

”Sedan mer än fyra månader tillbaka har jag levt i ständig ängslan för vår framtid i Skandinavien. – I går dömdes proselyten herr Nilsson av hovrätten till landsflykt, förlust av arvsrätt och medborgerliga rättigheter, dvs. till civil död. Det heretiska prästerskapets hat har tillfredsställts men alla människor är bestörta. Herr Nilsson har försvarat sig alldeles ensam inför domstolen på ett utmärkt sätt. Till och med domarna beundrar honom men ursäktar sig: nos legem habemus, etsecundum legem debet mori. Det är en lag från 1681. – Jag hinner inte i dag ge några detaljer om denna gudomliga tragedi. Jag meddelar Er bara fullbordat faktum. Denna dom skall bli vår seger, samvetsfrihet i hela Skandinavien. Nu är jag nöjd och lugn. Nu återstår ännu högsta domstolen för oss. Där kommer herr Nilsson utan tvekan att vinna målet. Landets mest berömde advokat kommer att försvara honom.”

Det var den tidens stjärnadvokat, den liberale förkämpen Andreas Möller, som Studach nu engagerade och själv rikligen försåg med argument. I långa inlagor till högsta domstolen sköt Möller främst in sig på att domen mot Nilsson stred mot regeringsformens paragraf 16, som proklamerade att kungen fick ingens samvete tvinga eller tvinga låta. Hur kunde man då döma en person som följt sitt samvete? För grundlag måste annan lag vika. Nilsson hade inte åstadkommit skandal eller stört lugnet i riket, inte heller avfallit från kristendomen eller dragit dess läror i tvivelsmål. Nyligen hade man i Sverige med en stor Ansgarsfest firat att evangeliet för tusen år för första gången förkunnats bland Nordens hedningar – och nu landsförvisade man en svensk man därför att han vågat anta den firade apostelns kristna tro.

Som Studach räknat med kritiserade också de liberala tidningarna utvisningen. Aftonbladet fastslog att högsta rätt är högsta orätt när en oförvitlig och aktad borgare är tvungen att för sin tros skull gå i landsflykt. Utländska tidningar rubricerade domen som ”protestantisk fanatism”.

Under mellantiden hade Studach råkat i dispyt med konsistoriet. Saken gällde ursprungligen att den katolske präst som vigt Oskar och Anna inte begärt in prästbetyg från Nilssons hemförsamling. Konsistoriet var upprört över de vådliga följder en sådan oordentlighet kunde föra med sig. Studach borde åtalas för sina prästers olagliga handlande.

Ordväxlingen blev häftig och återgavs i pressen. Studach ansåg att konsistoriet kom med de mest orimliga påståenden. Han gjorde gällande att katolska församlingen var utsatt för ett utrotningssystem från konsistoriets sida och att dess förföljelser var sådana att en katolsk präst hellre gick och vistades bland turkar och kineser än i Stockholm. I sin slutkläm kom Studach in på Nilssonmålet och framhöll: ”Vi katolska präster lever i den orubbliga övertygelsen att vilket intrång som helst i människans samvetsrättigheter är en synd mot Gud, som själv låtit valet fritt.” Han sade sig var övertygad om att ”hela världen i sinom tid kommer att bekänna sig till en ovillkorlig och fullständig samvetsfrihet såsom en fundamental trosartikel. Saligheten är frihetens arvedel! Den tillträddes av fritt val!”

På hösten 1844 hade Studach lugnat ner sig och såg hoppfullt på situationen: ”Katolikernas emancipation är nu mer trolig än någonsin fast domstolen ännu inte vågar döma till Nilssons förmån.” Den liberalt sinnade Oskar I hade nu blivit kung och Studach visste att hans regering ämnade fastslå att straffet för utträde ur statskyrkan skulle upphävas. ”Så snart riksdagen har godkänt förslaget kommer Nilssons mål att avgöras till hans fördel.”

Straffbestämmelsen för avfall blev emellertid kvar. Den 26 juni 1845 meddelade högsta domstolen – utan att gå in på försvarsadvokatens argumentering om grundlagens företräde – en ordknapp dom: ”Kungl Mait finner ej skäl vara anfört som kan föranleda till ändring i hovrättens överklagade utslag. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.”

Landsflykt

Domstolsbeslutet skapade förstämning i makarna Nilssons hem vid östra Badstugatan. Där hade treåriga Julia Maria Laurentia just fått en lillebror, Oskar Joseph Laurentius. Barnens förnamn vittnade om vilka beskyddare föräldrarna förlitade sig på.

Kanske hustru Anna hade allra svårast att förstå utvisningsdomen. Hennes farfarsfar hade kommit till Stockholm redan på 1750-talet, värvad i Aachen för att hjälpa upp en svensk textilindustri. Utlovade förmåner hade aldrig infriats men hans barn hade stannat i Sverige, aldrig kommit loss ur väveriarbetet och hennes far var en fattig gesäll hos fabrikanten Fougt. De flesta släktingarna i Sverige hade förblivit trogna sin katolska tro, båda hennes föräldrar var katoliker och hon och hennes bror hade gått i skola i den katolska fattigbarnhusinrättningen på Söder. Sen hade hon kommit i tjänst hos ett kammarråd. (Att hon varit piga hos den katolska prästen var ett tidningarnas påhitt). I hennes familj hade man alltså i flera generationer, under nittio år, ostört fatt leva som katoliker i Sverige. Varför kunde inte också Oskar få göra det?

Den 30 juni gick makarna Nilsson – som så många gånger förr – till bikt och mottog kommunionen i katolska kyrkan på Norrmalm. Därefter lämnade de landet med sina två barn. De hade inte pengar för någon lång resa, Köpenhamn fick bli deras tillflyktsort.

Kanske mindes de vad advokaten skrivit till domstolen: ”Man har blygts att döma den s.k. kättaren till bålet men ligger väl särdeles större välmening i att fråndöma honom hem och fädernesland? Landsflykt kan för mången vara lika svår som en dödsdom. Att förbjudas leva i det land där man blivit född och uppfostrad, att aldrig få återse föräldrar, syskon, vänner, att förskjuten likt en missdådare nödgas söka oviss bärgning bland främmande folk, där nöd, sorg och vidrigheter snarare är att förvänta än välgång…”

Lätt blev det inte för den unga flyktingfamiljen, inhyst i en sal vid en arbetarbakgata. Hösten 1845 meddelade Studach till Rom: ”Nilsson är sjuk och fattig. Jag underhåller honom.”

Den 23 januari 1847 avled den en gång så frejdige Oskar Nilsson på Frederiks Hospital i Köpenhamn, 28 år gammal. Han begrovs på Sankt Annae kyrkogård av prästen vid den katolska Sankt Ansgar Kirke. Dödsorsaken angavs vara tarmsjukdom.

Saken ansågs så obetydlig

När Studach underrättade Rom om den landsfördrivnes frånfälle försökte han se med förtröstan på framtiden: ”Jag har nåtts av den goda nyheten att det lutherska prästerskapet i Köpenhamn har vänt sig till kungen i Danmark för att denne skall verka för religionsfrihet för dem som är av icke-luthersk bekännelse, efter Norges exempel. Jag hoppas att Sverige å sin sida till slut skall följa detta exempel, vilken panisk rädsla man än fortfarande har för en sådan frihet. Nilssons död har väckt stort uppseende i Köpenhamn, den kommer att göra detsamma i Sverige.”

Budskapet om dödsfallet gav dock inget kraftigare eko och riksdagen förhöll sig kallsinnig till de första motionerna om religionsfrihet. Katoliker och baptister utomlands började visserligen petitionera hos kungen om rätt till religionsutövning i Sverige, berättade ärkebiskopen Henrik Reuterdahl i sina memoarer, ”de hämtade anledning av rättegångar, anställda mot svenskar som ombytt trosbekännelse. Saken ansågs ännu så obetydlig.”

Och Anna? Hon återvände med sina barn till Stockholm, där Julia fjorton år gammal konfirmerades i katolska kyrkan. Anna, som förblev Studachs trogna biktbarn, gifte om sig 1851 med en man som inte var katolik. För det fall han blev det, aktade han sig för att kungöra sin konversion i tidningarna. Straffet för avfall från Sveriges officiella religion togs inte bort förrän 1860 och Anna ville säkert inte ännu en gång genomlida en utlandsvistelse med sorgligt slut.

Källor:

Aftonbladet, jan. 1842 och aug. 1844.

Arne Palmqvist: Die römisch-katbolische Kirche in Schweden nach 1781, 11, Uppsala 1958.

Skrivelser från ap. vik. Srudach till propagandakongregationen 1838184-. S.C.. Svezia, Volym 4, Archivio della Sacra Congregazione de propaganda Fide, Rom.

Församlingsböcker m.m., S:ta Eugenia församlings arkiv, Stockholm.

Stockholm domkapitel, protokoll 1842-1844 och Handlingar 1801 och 1843. Stockholms stadsarkiv.

Justitierevisionens utslagshandlingar 1845 och Högsta Domstolens prot. 1845, Riksarkivet.

Dödsprotokoll 1847, S:t Ansgars Kirke, Köpenhamn.