Omvändelse till frihet?

Under lång tid har fältstudier i tredje världen belastats av en etnocentrism, en benägenhet att observera allt med europeiska ”skygglappar” och egna värderingar. Detta har kombinerats med ett utpräglat mansperspektiv. Kvinnors liv sågs länge som resultat av det manliga samhällets initiativ.

Med sin avhandling Conversion to Greater Freedom? har Birgitta Larsson (Svenska Kyrkans Missions första kvinnliga missionsdirektor) vänt på denna trend. I sitt arbete om missionens följder för kvinnor i Afrika låter hon kvinnorna själva komma till tals. Platsen är nordvästra Tanzania och tiden sträcker sig från kristendomens grundläggningsfas under 1900-talets första decennium till 1950-talet. Markant är att i BL:s avhandling är kvinnor subjekt, dvs. aktörer i sitt eget liv, och inte objekt för någon annans initiativ. I ett dynamiskt samhälle under inflytande av både katolsk och luthersk mission samt först tyskt och sedan brittiskt kolonialstyre, försöker BL att urskilja kvinnors överlevnadsstrategier. Det visar sig att kvinnors val bestäms av religiös övertygelse, men faktorer som ekonomiska fördelar och möjligheten till ökad personlig värdighet väger också in. I det breda kvinnospektrum författaren valt att skildra bland Hayafolket i Tanzania ingår både prinsessor, slavinnor, prostituerade och ordenskvinnor. Källorna är gamla dagboksanteckningar från skolor, konvent och församlingar samt intervjuer med kvinnorna själva. Intervjuerna återger så kallade lifestories. Att låta människor med egna ord komma till tals om det liv de levat ger ett mänskligt djup åt detta vetenskapliga arbete.

Slavinnor och prinsessor

Befriade slavar hörde ofta till de första som omvändes av den kristna missionen i Afrika. De som i BL:s avhandling närmast hänför sig till denna grupp är bazana, kvinnor som ägdes av den lokala kungen och andra mäktiga män i det gamla samhället. Bazanas, som kunde uppgå till 100 vid ett hov, utförde hushållsarbete, underhöll kungen med danser och tjänade som hans konkubiner. Bazanas gavs också bort som gåvor till gäster eller som belöning till trogna medarbetare. 1914 rapporterar en Missionär från Vita fädernas orden att den katolska missionen befriat 85 bazanas på ett år, både unga flickor och äldre kvinnor. Kvinnorna ”befriades” genom att självmant söka asyl hos katolska systrar som i takt med tillströmningen byggde ut sitt konvent. Missionens ankomst sammanföll med en tid då kungars och hövdingars makt försvagades. Hos systrarna förbereddes kvinnorna för sitt dop. Även prinsessor kom till systrarna för kortare besök, mest av nyfikenhet. De var imponerade av de vackra importerade tyger systrarna tillhandahöll. När de återvände kunde den nyförvärvade kunskapen om de främmande systrarnas liv skänka dem en större integritet och självständighet vid hovet. De ”vanliga” kvinnor som kom till systrarna sa att de ville bli kristna. Senare framkom också att de flydde från oönskade, av fadern arrangerade äktenskap. De flesta kvinnor stannade endast en begränsad tid, de återvände till sin hemby i förhoppning om att finna en kristen man att gifta sig med. Många föredrog ett kristet äktenskap framför ett traditionellt, det kristna gav utsikter till en förändrad kvinnoroll. Några valde att stanna hos systrarna. Ofta rörde det sig om kvinnor med få alternativ i livet, såsom änkor eller övergivna kvinnor. Kvinnorna kallades Bashomeza. Dessa kvinnor gjorde en betydande insats för missionen, vilket hitintills inte beaktats. De ägnade sig åt socialt och kateketiskt arbete. Kanske är det dags att överge den gamla föreställningen att kristendomen i huvudsak fördes ut av vita manliga missionärer. Allt fler studier visar att de flesta afrikaner mötte kristendomen förmedlad av afrikaner. BL:s avhandling pekar nu på att det bland de inhemska missionärerna även fanns en betydande grupp kvinnor. Bashomezas arbete lade även grunden till den första inhemska kongregationen bland hayafolket 1935; St Theresa’s Sisters. Den mest iögonfallande skillnaden mellan ordenskvinnor och andra var att ordenskvinnorna frivilligt valde ett liv i celibat. Kvinnans enda värde i det traditionella samhället var just moderskapet. Nu sökte sig en mängd unga flickor till ordenslivet, beredda att offra det som de lärt var grunden till kvinnans värdighet. En äldre syster berättar att fattigdomslöftet kunde te sig cyniskt i en omgivning där de flesta levde under långt fattigare förhållanden än systrarna. Celibatslöftet var desto svårare.

Varför sökte sig dessa kvinnor till systrarna och blev kristna? Naturligtvis är det svårt att utifrån till fullo genomskåda motivet för en människas val. BL avhåller sig från att ge entydiga svar. Men i hennes studie framstår kvinnor beredda att ta risker och att bryta invanda mönster i hopp om ett mer fullödigt liv.

Prostitution eller ordensliv

A ena sidan erbjöd kristendomen en kvinnobild som jämställde kvinnans värdighet med mannen. Å andra sidan ledde kyrkans kamp mot polygami till att kvinnor övergavs när deras män lät döpa sig. Endast den första hustrun erkändes av kyrkan. Kvinnor övergavs också om de inte fick barn. De alternativ dessa kvinnor hade till överlevnad var få. Många började livnära sig genom prostitution i närbelägna storstäder. Om de ”lyckats” återvände de hem ekonomiskt stadgade. BL har gjort flera intervjuer med kvinnor som berättar hur de vid hemkomsten haft möjlighet att köpa land och bygga hus. Därigenom bröt de en gammal sed som omöjliggjort för kvinnor att äga land eftersom de inte fick ärva jord. Genom egendomen var den egna överlevnaden säkrad. Därtill stöttade de släkten hemma; skolgång och kläder betalades. De första ekonomiskt självständiga kvinnorna bland Haya var prostituerade, det ledde till att kvinnor som senare sökte ett ekonomiskt oberoende ofta anklagades för att vara prostituerade. De ”framgångsrika” prostituerade kvinnor som återvänt hem från storstaden kom i kontakt med kyrkan. Efter en tid återfick de sin värdighet och respekt i samhället. BL ger exempel på före detta prostituerade som genom sin självständighet kunde uppnå betydelsefulla positioner som lekkvinnor inom kyrkan.

BL:s beskrivning av dessa kvinnor differentierar bilden av den prostituerade som ett ”offer” för manssamhället. Samtidigt betonar hon att det emancipatoriska i denna kvinnorörelse var ett defensivt drag i en allt kärvare social miljö, där bland annat könssjukdomar försatte kvinnor i ofrivillig barnlöshet. Kvinnorna blev utstötta och gavs få överlevnadsalternativ. I vissa fall tycks valet ha stått mellan att bli syster eller prostituerad. Inte alla återvände rika och med möjlighet att köpa land.

Skola även för flickor

Långt före den tyska eller engelska kolonialmakten satte missionen igång med skolutbildning. Kolonialmakten bedrev överhuvudtaget ingen utbildning för flickor, den ville med sin satsning på skola främst stilla de egna behoven av administrativ personal. Missionen erbjöd från första stund skolutbildning till flickor. Själva dopförberedelsen innebar redan skola. På folkspråket var att gå och läsa liktydigt med att bli kristen. Den traditionella utbildningen för flickor hade ägt rum i hemmet, under ledning av modern eller någon kvinnlig släkting. Utbildningen gavs för att försäkra sig om flickans kyskhet och ärbarhet. Därför fanns det i början ett motstånd mot att låta flickor skola sig utanför hemmets beskydd. Missionen bröt även här ett viktigt mönster i kvinnors liv, men sökte länge bevara en kontinuitet i utbildningens målsättning. Utbildningen skulle göra kvinnor till behagligare hustrur, bättre mödrar och hushållerskor. När missionärerna insåg fördelarna med att ha kvinnliga lärare vid skolan, började man rekrytera kvinnor till högre utbildning. Det var ett sätt att locka fler flickor till skolan. Det är spännande att läsa om de kvinnor som tog ställning till det nya erbjudandet och vågade att pröva den nya livsstilen. Den första generationen yrkesarbetande kvinnor utgjorde även den en grupp som bröt konventionerna och som utsattes för social utfrysning. Lärare och sjuksystrar var länge de mest typiska kvinnoyrkena. Så småningom innebar deras pionjärarbete en större valfrihet för kvinnans liv i dess helhet.

Och det tycks vara där man står efter att ha läst Conversion to Greater Freedom? Att ge ett generellt svar på frågan om vad missionen innebar för människor i Afrika är ju i grunden omöjligt. Historien bjuder på en hel del exempel på övergrepp och förtryck som vi idag skulle rygga tillbaka inför. Men BL:s avhandling ser inte längre missionens mottagarländer som passiva offer för den missionen de ”utsätts” för, utan urskiljer medvetna val och strategier hos de människor som möter den. De är aktörer i sina egna liv i stället för att vara någon annans objekt. Hon ger exempel på kvinnor som på ett självständigt sätt reagerade på missionen och ibland drog fördel av den större valfrihet som den erbjöd. Kanske är det en förklaring till livaktigheten och innovationen vi idag möter i afrikanskt kyrkoliv och teologi. Kyrkans tyngdpunkt har sedan 1980-talet numerärt förflyttats till tredje världen. Har den gjort det kvalitativt också? Kyrkan har inte råd att förbli i sin ”eurocentrism”. Jag ser fram emot att få välkomna kvinnliga, afrikanska missionärer i det nya Europa.