Europeisk andlighet?

Frågetecknet i titeln är medvetet tillagt. Jag är inte alls säker på att vi kan tala om en europeisk andlighet idag. Edy Korthals Alter, f.d. holländsk ambassadör i Warszawa och Madrid, har skrivit en bok i vilken han uppmärksammat avsaknaden av andlighet i Europa.1 Och många gånger har Jacques Delors, som ordförande för Europeiska kommissionen, i frågan om Europas själ, klagat på bristen på stöd från kyrkornas sida.2

Icke desto mindre finner vi idag ett antal andliga strömningar som européer följer för att hitta något som överträffar ekonomi, politik och materiell konsumtion. Naturligtvis har dessa strömningar många källsprång både i de väst- och i de östeuropeiska kyrkornas historia. Jag skall inte här försöka att sammanfatta två årtusenden, utan begränsar mig till vad som idag – så vitt jag vet – är de huvudsakliga trenderna i Västeuropa. Med Polen som uppenbart undantag, har den intellektuella fattigdomen och inflytandet från kommunismen varit ett hinder för att utveckla andlig kreativitet i stora delar av centrala och östra Europa.

Lekmannaandlighet

I dag, precis som i det förflutna, hämtar lekfolket först och främst sin näring ifrån de stora religiösa ordnarna. Men i synnerhet efter första världskriget utvecklades en specifik andlighet av lekmännen själva. Utvecklingen påskyndades såväl genom minskningen av religiösa kallelser som genom den bibliska och teologiska utbildningen av många lekmän. Med början huvudsakligen i Frankrike öppnades nya andliga vägar av gifta människor. Som ett exempel kan jag nämna inflytandet från Henri Caffarels L’anneau d’or (”guldringen”). Framväxten av Katolsk Aktion-organisationer och av ungdomsrörelser under mellankrigstiden gav impulser som ledde till att man kombinerade inre liv med ett engagemang i de så kallade denna världens realiteter. Omsorg för helheten, för integrerandet av dualismer såsom kropp och själ, privat och offentligt, blev ett allmänt drag. I bibliotekens hyllor hittar vi nu arbetets, äktenskapets, affärslivets, läkekonstens, ja, även politikens spiritualitet. Begåvade lekmän började skriva på ett icke-klerikalt sätt (I. F. Görres, C. S. Lewis, J. Guitton, D. Hammarskjöld, L. Dupré, D. Sölle). Inspirerade av Marcel Légauts skrifter, den franske professorn i matematik som tillsammans med sin familj drog sig tillbaka som herde ut på landet, byggde hans vänner ett nätverk av klubbar, där djuppsykologi och en ny läsning av evangeliet inspirerade till en typ av andligt sökande grundat mer i erfarenhet än i hierarkiska läroutlåtanden. I Nederländerna och i Tyskland utvecklade baskommuniteter en ny typ av huskyrkor, som harmoniserade familjeliv, yrkesverksamhet, meditation och liturgi. I dessa grupperingar har nu ”kastsystemet” som separerar präster, ordensfolk och lekfolk från varandra försvunnit. Andligt ledarskap tillkommer den person i en kommunitet som har bäst talang för det.

Denna trend blev särskilt framgångsrik i södra Europa (och i Polen) och har kanaliserats i internationella massrörelser som Chiara Lubichs Focolare eller, i mindre skala, i San Egidios kommuniteter. Andra stora rörelser har en mer uttalat konservativ framtoning och är mindre influerade av andra Vatikankonciliets anda: Opus Dei, Comunione e Liberazione, Neokatekumenatet, Kristi Legionärer etc. Genom att nämna dem alla tillsammans, noterar man frånvaron av en homogen trend. Polarisering är verkligen ett kännetecken för europeisk andlighet och tycks karakterisera dess framtida utveckling.

När man ser på den mer öppna inställningen märker man dock ett annat drag som är mer inspirerande för morgondagen. Jag syftar på samarbetet mellan lekfolket och kyrkans folk. Fler och fler lekmän är involverade i redaktionsledningarna för de bästa andliga tidskrifterna (som Geist und Leben, Christus, jesuiternas The Way, dominikanernas Lumière et Vie). Samtidigt måste jag nämna det faktum att ett ständigt ökande antal lekmän, såsom församlingsassistenter och religionslärare, nu startar sina egna andliga tidskrifter. I detta sammanhang är det ett nytt fenomen som slår iakttagaren. Många religiösa ordnar, exempelvis franciskanerna, dominikanerna och jesuiterna, har inte bara tiotusentals lekmän som hör till deras Tredje Ordnar eller till Christian Life Communities, utan några har också nyligen i en experimentell fas startat den nya modellen med ”associerade medlemmar”, såväl gifta som ogifta. Vissa av dessa associerade kommer från universitetsvärlden, vissa från affärsvärlden. Ibland är t.o.m. ledningen av stora reträtthus (som är fallet i Flandern) anförtrott åt dem. Dessa kommer successivt att inifrån påverka utvecklandet av traditionella former av spiritualitet.

Andens kallelse

Påverkade av den amerikanska protestantiska pingströrelsen ansluter sig tusentals människor i Europa till karismatikerna. Delvis representerar detta en reaktion mot en alltför rationell teologi, delvis syftar det till att fylla igen det tomrum som skapats genom att uttryck för folklig religiositet och dess mer känslomässiga aspekter (såsom rosenkransen, korsvägen, välsignelsehandlingar) har försvunnit.3 Framför allt tack vare stöd från den förre kardinalen Suenens och hans teologteam stan-nade den karismatiska förnyelsen inom den katolska kyrkan. Den är ett säkerhetsnät för många, som kände sig hotade av en allt genomträngande agnostisk miljö. Ja, den allt snabbare sekulariseringen spred en viss osäkerhet, och den karismatiska rörelsen erbjöd ett helande klimat. Här kunde folk åtminstone känna sig understödda av värmen från en kommunitet, där man bad och sjöng tillsammans. Rörelsen avslöjar det djupa behovet av att kroppsligt uttrycka tron, något som ibland kritiserats av mer intellektuella utomstående. Under ytan talar det dock om en reell tillit till Andens närvaro. Under en förvirrande övergångsperiod, som vi har bevittnat här i Europa, där många inte längre känner sig vägledda av sina vanliga ledare, hjälper denna förtröstan på Anden många att tro på en framtid för kristendomen efter kristenhetens sammanbrott.

Ekumeniska vägar

Fram till 1948 behövde även teologer Roms tillåtelse att närvara vid ekumeniska möten. Femtio år senare ser tusentals katoliker ett ekumeniskt engagemang som fullt normalt. Inflytandet från Dietrich Bonhoeffers fängelsedagbok är enormt, och utdrag ur den har blivit vanligt förekommande läsningar i liturgier. Författare som Paul Evdokimov och Olivier Clément har öppnat katolskt böneliv för de ortodoxa kyrkornas traditioner. För många katoliker har en kortare eller längre vistelse i Taizé blivit en vändpunkt i deras andliga liv. Frère Roger Schutz, vars skrifter har översatts till många språk, har blivit en andlig vägledare för kristna från alla kyrkor. Massmötena som Taizé regelbundet ordnar i Europas stora städer är imponerande tillställningar, utsända av många TV-stationer. I universitetsförsamlingar i länder med blandad konfession, och i workshopar och bönesammankomster i många stora städer, delar kristna från olika kyrkor sina andliga liv med varandra.

Många lekmän pressar på för en ytterligare utveckling. Lutheraner var närvarande vid den nittiofjärde Katholikentag i Hamburg (i juni 2000), och deltog även i de välorganiserade liturgierna. Tillsammans med katoliker förbereder de nu en ekumenisk kyrkodag i Berlin 2003. De som uppskattar att blandäktenskap idag utgör majoriteten av äktenskapen mellan kristna i Europas länder med blandad konfession kan lätt förstå att andlig korsbefruktning under det nyss påbörjade seklet oåterkalleligt kommer att förändra kontinentens religiösa landskap.

Befrielsemystik

Strävan efter personlighetsutveckling är utan tvekan ett karakteristikum hos dagens europeiska andlighet. Detta är ett komplext fenomen och inte enbart ett tecken på växande individualism. I synnerhet i det latinska Europa, men inte bara där, försöker de andliga ledarna i de många baskommuniteterna att översätta den latinamerikanska befrielseteologin till en europeisk kontext. För dem är ärkebiskop Oscar Romero en kraftfull symbol. Medlemmarna försöker skapa en syntes av bibelläsning och förändring av förtryckande socio-ekonomiska strukturer. Dessa människor är fjärran från varje slag av psykologisk avskärmning och är engagerade i de mer än femtio miljoner fattiga européer som lever på marginalerna och saknar kulturell utrustning för allt slags reflekterande andligt liv. Deras horisonter omfattar inte bara slumområdena i våra olika storstäder utan har också vidgats till att inkludera det södra halvklotet. Många är fortfarande påverkade av den marxistiska kritiken av religionens alienerande aspekter medan de tillbakavisar ateismen. Överallt har dessa grupper sina egna nätverk, sina månatliga samlingar, sina liturgier, relaterade eller inte relaterade till den officiella kyrkan. Deras andlighet utmärks av engagemang för kvinnofrigörelse, för invandrares rättigheter, för frånskilda, för avvikande människors öde. De drivs av medlidande och av en djup känsla för rättvisa.

De här människorna är de brobyggare som skapar en förbindelse till de många för vilka tröskeln till de mer klassiska andliga traditionerna är för hög. Automatiskt kommer man att tänka på Abbé Pierre och Syster Emmanuelle, två visionärer så beundrade av Jacques Delors, som upprepade gånger har deklarerat hur djupt han träffats av den glädje som strålar ut från dem.

Försoning

Under sin livliga yta är Europa fortfarande sårat av minnena av de två världskrigen, av det spanska inbördeskriget och på senare tid av konsekvenserna av våldsam nationalism på Balkan. I vissa länder finns det kristna, på den extrema högerkanten, som förenar blind patriotism med social och kyrklig konservatism. Under tiden försöker tusentals andra kristna att verka som helare, genom materiellt stöd, genom ömsesidigt utbyte och gästfrihet och genom stora evenemang såsom de ekumeniska konventen i Basel och Graz. De är övertygade om behovet av att ge denna kontinent, övertäckt av sina många krigskyrkogårdar, en fridfull själ. Långsamt utvecklas en försoningens spiritualitet. Tyskar organiserar pilgrimsfärder med deltagare från Frankrike och Polen. Dominikanerna och jesuiterna verkar för dialog med ortodoxa kristna och med muslimer i det forna Jugoslavien.

Pax Christi International är ett särskilt inspirerande exempel. När relationerna mellan patriarken av Moskva och Rom var i ett dödläge, kunde Pax Christi hålla möten och bönesammankomster i Ryssland och i väst. De utför försoningsarbete i Libanon och i Serbien och stöder överallt dialogen mellan kristendom och islam. Andra grupper gör detsamma i Istanbul. Där teologier så tragiskt har splittrat kristenheten, försöker en seren andlighet att övervinna sekelgamla fördomar. Som en symbol för detta tålmodiga arbete kan man tänka på benediktinklostret Chevetogne i södra Belgien, en mötesplats för katoliker, ortodoxa och protestanter, som där öppet kan diskutera sina inbördes skillnader och be tillsammans i västliga och östliga liturgier.

Monastisk gästfrihet

Mitt i vår sekulariserade värld fortsätter kloster att inspirera. De flesta fortsätter att vara tillflykter för bön och tystnad för ett förvånansvärt stort antal människor, vilka söker efter dörrar som kan öppnas till en annan dimension. Vid en vistelse i det tyska klostret Maria-Laach i Rhendalen nyligen berättade man för mig att benediktinmunkarna varje år tar emot omkring två miljoner besökare. Många kloster är tvungna att bygga ut sina gästhem. Vissa, såsom klostret La-Pierre-Qui-Vire nära Grenobles, kunde helt enkelt inte överleva det enorma antalet besökare, så de sålde sina byggnader och flyttade iväg för att skydda sin identitet. Bethlehems systrar, en mycket strikt orden inspirerad av kartusianerna, har på senare år varit tvungna att öppna flera nya kloster för det ständigt ökande antalet kandidater, ofta med akademiska examina. Kallelsen till ett livslångt inre liv är helt klart starkare än någonting som vårt rika konsumtionssamhälle försöker erbjuda. Sobra klosterliturgier attraherar människor från vitt skilda samhällsgrupper.

De flesta kloster är dock inte ”små öknar” eller Andens bålverk. För många är de källor. Kränkta människor, troende eller ej, finner här en oas av tolerans. De är accepterade som de är. De mottar frid och tystnad, inte bara bröd och vatten. I det kloster där jag ofta är gäst, möter jag frånskilda, ateister, präster i konflikt med sin biskop, många människor som är andligt handikappade.

Möten med andra och nya religioner

Religionslärare, vakna för vad som händer i ungdomars sinnen, medger att elever även i katolska skolor är som förtrollade av ”vägar” som ibland är helt olika den kristna. Även i de mindre städernas bokhandlar hittar besökaren ofta fler verk om andra religioner än om kristendomen – bibeln undantagen. I hundratals små grupper granskas dessa religioners visdom i sömmarna. Tidigare dogmatiska läror ersätts av alternativ efter ens egen känsla och smak. I exempelvis Frankrike, ”kyrkans äldsta dotter” kallad, med nära fem miljoner muslimer och omkring en halv miljon sympatisörer till buddhismen, ökar konversionerna till dessa religioner. I mina tidigare studenters husbibliotek hittar jag den tibetanska dödsboken. Överallt är personlig erfarenhet nyckelordet.

Många finner i östliga religioner med deras kosmiska dimension ett svar på sin längtan efter helhet. Ofta kombinerar man det med en ”ekospiritualitet”. Undersökningar avslöjar den påverkan detta synsätt har på de ”gröna”: naturen – med träd, blommor, vatten, sol och måne, fåglar och ekorrar – erbjuder symboler för denna aspekt på livets mysterium. ”Gaia” har blivit en gudomlighet och rockfestivaler dyrkar nya Venusar. Många är, ofta ganska omedvetet, påverkade av den vaga Vintergatan hos New Age och dess esoteriska litteratur.4 Detta är en viktig trend för dem som föredrar ett återvändande till en förkristen religiositet med märkliga kulter, druider och danser runt eldar. Som en konsekvens försvinner den gamla länken mellan etik och tro, asketism och mystik. Gudomlig transcendens ersätts av ens egen gudomliga immanens. I denna atmosfär blir det tidigare intresset för synd och offer ersatt av Jordens Barns frihet.5

I detta sammanhang måste man referera till fenomenet ”uppvaknande” hos många européer till en fascination för psykologi, betraktad som vägen framför andra för ett personligt andligt liv. Det tycks vara en bestående trend. Carl Gustav Jungs skola har länge öppnat nya insikter om ”självets” natur. Många andliga ledare, såsom M. Bellet, J. Sulivan och J. Sudbrack, har varsamt druckit från hans källa. (Mest berömd av alla är förmodligen E. Drewermann, en framgångsrik författare i Tyskland, Frankrike och skotska lågländerna.) De har i bibeln funnit en enorm reservoar av symboler för sin andliga djuppsykologi. Det slår en också hur ofta en tämligen dunkel författare som Mäster Eckehart tas med som följeslagare på vägen.

Denna trend reser för en kallsinnig betraktare en serie frågor. Några av de nya andliga mästarna är frestade att reducera mysteriet om Guds Själv till sitt eget mystiska själv. Å andra sidan är det ett kraftfullt tidens tecken. Där andra Vatikankonciliet inte tolkade Guds frånvaro som ett sådant tecken längtar många kristna, under påverkan av ”Guds död” och post-nietzscheansk mjuknihilism, efter att erfara närvaron av den Frånvarande. Vissa vänder sig till Johannes av Korset. Andra finner hjälp i de autentiska skrifterna av den ”lilla” Thérèse av Lisieux, där hon motstår frestelsen från en svart positivism.

Man måste förvisso medge att den tidigare väldefinierade kristna identiteten för många européer nu är förlorad. De beter sig som vandrare i en labyrint, desperat letande efter en väg ut medan de växlar från den ena riktningen till den andra.6 Man blir inte förvånad att höra att, enligt tredje studien från European Values Study, européer stadigt rör sig mot en vag agnosticism.

Skuggspiritualitet

Europas andliga historia lär oss att alldeles öppna likaväl som dolda former av undangömd andlighet har utvecklats lika mycket i folklig religion som i slott och vid universitet. Dessa former av andlighet är levande än idag och erbjuder de märkligaste former av snabbmat för själen. Som tidigare nämnts är esoterisk litteratur på uppåtgående. För somliga är den en väg att fly från de förvirrande motsägelserna i livet och ersätter för många en tidigare eskatologisk tonvikt på läror om himmel, helvete och djävulen, om den yttersta domen och Herrens andra ankomst. Astrologi och horoskop är nu på modet. I vissa delar av Europa sägs det att mellan 10 och 30 procent tror på reinkarnation (i yngre åldersgrupper lika många som tror på återuppståndelsen). Som iakttagare slås man av extremerna. I norra Italien, bland annat i Turin, sägs runt fyrtiotusen människor höra till satanistiska kulter. Vetenskapliga kongresser studerar fenomenet. De italienska biskoparna har blivit nödgade att publicera ett herdabrev som varnar för tilltagandet av magi. I Österrike var biskoparna tvungna att reagera mot kulten av ”änglar”, eftersom dessa hade fått mer inflytande än fromhet riktad mot Jesus eller Maria. I Frankrike finns det runt fyrtiotusen spåkvinnor och spåmän, betydligt fler än antalet präster. Centraleuropa och Ryssland ställs inför alla slags nya sekter och rörelser, som försöker fylla det andliga tomrummet efter kommunismens kollaps. Medan många beskriver Europa som den mest sekulariserade delen av världen,7 verkar det som att, under denna yta, en vild religiositet är lika levande som någonsin. Den okyrkliga majoriteten av de unga generationerna är ett lätt byte. De tillhör cyberkommuniteter, och betraktar internet nästan som om det vore en helig bok.

Ateistisk andlighet

Mer balanserade agnostiska och ateistiska sökare, ofta med kristen bakgrund, försöker att utveckla en ateistisk andlighet. Efter en tids rationalistiskt förnekande av traditionell kristen tro finner yngre filosofer meningsfullhet i det rika arvet av bibliska symboler och förbereder en andlighet för icke-troende, samtidigt som de förnekar trons dogmatiska aspekter. Ett typiskt exempel är den mycket läste och översatte franske författaren Luc Ferry.8 Han betonar mänsklig kärlek som nyckeln till en immanent transcendens. Dessa tänkare förnekar absolut materialism, likaväl som Guds existens och livet efter döden. En radikal apofatisk ”tomhet” betraktas inte som ett svar på sökandet efter mening. Snarare är en viss agape, solidaritet och engagemang för rättvisa, accepterad som allt som återstår efter avmytologiseringen av det kristna arvet, detta dock utan någon referens till en personlig Gud. Jesus beundras som en stor och inspirerande humanist. Många har övergett sina antiklerikala fördomar och är öppna för dialog med teologerna. Detta är en trend som jag noterar även bland lärare på katolska universitet.

Slutsats: spänningar i europeisk andlighet

Den skiss som målats upp här avslöjar många spänningar som kommer att fortsätta att karakterisera Europas andliga liv i morgon. Å ena sidan försvinner, åtminstone i allmänhet, den tidigare dualismen. Kropp och själ, natur och nåd, är inte längre andlighetens poler. Människor längtar efter en ny helhet som tillåter en frälsande befrielse. Den tidigare mysticismen med botgöring och självtillfogat lidande betraktas nu som ohälsosam masochism. Inte heller efterkrigsteologin om Guds lidande tas emot av majoriteten. Påskmysteriet är i centrum av det kristna bönelivets huvudströmning. Många tycks gå in i den inneboende Andens era. Å andra sidan har den förfärande erfarenheten av Förintelsen och de nya insikterna i biologi och paleontologi drivit människor att ställa frågor om Guds frånvaro i den mänskliga brutalitetens helvete och i den mänskliga evolutionens labyrint.

Under tiden känner sig många av de mest seriösa kristna sökarna som om de är ”kristna utan kyrka”. Som en konsekvens har det andliga livet blivit en fråga om förtröstan i mörkret. Som en gammal och vis kontemplativ nunna en gång berättade för mig: ”I mer än fyrtio år har Gud varit som en slät vägg, där jag står, tyst, och lyssnar på Hans Stillhet.” Denna okonstlade men existentiella smärta verkar typisk för de mest alerta av de andliga sökarna. De är inspirerade av Bonhoeffers välkända citat ”etsi Deus non daretur”, att leva med Gud ”som om han inte existerade”. Jag drar mig till minnes Karl Rahners profetia: ”Morgondagens kristna kommer att vara mystiker; om de inte är det, kommer det inte att finnas några kristna kvar.”

Jan Kerkhofs SJ är professor emeritus i pastoralteologi vid Katolska universitetet i Louvain. Han är initiativtagare till European Values Study Foundation.

översättning: tore sverredal

Noter

1. E. Korthals Altes, Heart and Soul for Europe: an Essay on Spiritual Renewal, med ett förord av ärkebiskopen av Canterbury (van Gorcum, Assen, 1999). Två katolska centrum i Bryssel försöker främja dialog mellan Europeiska unionen och katolsk tro och spiritualitet: Ocipe (lett av jesuiter) och dess nätverk, med kontor i Strasbourg, Budapest och Warszawa, samt Comece, biskopskonferensernas kommission, som hör till Europeiska unionen. De båda samarbetar nära (med månatliga Europainformationer).

2. Kortfattade anföranden av ordförande Delors till kyrkor, Europeiska kommissionen, Forward Studies Unit 14, Maj 1992.

3. Eamon Duffy, ”Popular Religion”, Priests and People 14 (2000), s. 218–222.

4. S. Bruce, ”Good Intentions and Bad Sociology: New Age Authenticity and Social Roles”, Journal of Contemporary Religion 13 (1998), s. 23–35.

5. H. Holzer, The New Pagans (1972).

6. J. Kerkhofs, Het labyrint en de wegen (Tielt, Lannoo, 2000); J. Sudbrack, Gottes Geist ist konkret: Spiritualität im christlichen Kontext (Würzburg, Echter, 1999), s. 65.

7. Grace Davie, ”Europe: the Exception that Proves the Rule” i P. Berger (ed), The Desecularization of the World (Washington, 1999), s. 65.

8. L. Ferry, L’Homme-Dieu ou le sens de la vie (Paris, Grasset, 1996).