Konflikten mellan Moskva och Rom

En deklaration från den rysk-ortodoxe patriarken Alexij II och samma kyrkas heliga synod beskriver som en ovänlig gest att den Heliga stolen upprättade en kyrkoprovins med fyra stift på den ryska federationens område. Detta gör det svårare att förbättra relationen mellan de bägge kyrkorna. Patriarkatet i Moskva har därför avbrutit de officiella relationerna med den Heliga stolen – förhoppningsvis bara provisoriskt – och har inställt ett planerat besök av en katolsk delegation.

Ur den katolska kyrkans synvinkel var upprättandet av fyra stift inget ovanligt, än mindre en provokation eller en fientlig gest mot den rysk-ortodoxa kyrkan. Man ville helt enkelt normalisera situationen och förvandla provisoriska apostoliska administrationer till samma strukturer som den katolska kyrkan är organiserad i överallt i världen där den har en stabil närvaro. Men den rysk-ortodoxa kyrkan såg det som en aggressiv, expansiv och missionerande gest, som syftar till det som i dess språkbruk kallas proselytism.

Den ortodoxa kyrkan ser sig själv som en, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I biskoparnas jubileumsmöte, som hölls i Moskva 13–16 augusti 2000, utfärdade den rysk-ortodoxa kyrkan ett dokument (”grundläggande principer för den rysk-ortodoxa kyrkans inställning till andra kristna konfessioner”), där man kraftigt betonar kyrkans universalitet som går utöver raser, språk och sociala åtskillnader (n. I.4).

I det grundläggande dokumentet och den rysk-ortodoxa kyrkans sociallära, som antogs av samma synod år 2000, preciseras begreppet ”lokalkyrka” som ”nationell autokefal (självständig) kyrka” (n. II.2). Dessa autokefala nationalkyrkor har sina territorier, som begränsas av nationens gränser och som ofta blir föremål för meningsskiljaktigheter, särskilt när politiska omvälvningar äger rum.

De ortodoxa kyrkorna tillämpar fornkyrkans princip att det bara skall finnas en biskop i varje stad, och att inte någon verksamhet får bedrivas på en annan kyrkas område.

Principen om kanoniskt territorium gäller därför mellan de ortodoxa kyrkor som förenas av full gemenskap. Men den tillämpas inte av de ortodoxa kyrkorna i deras förhållande till de ickeortodoxa kyrkor med vilka de inte har full gemenskap. Det gäller inte bara gentemot den katolska kyrkan utan också gentemot de urgamla östkyrkorna.

Vad menas med proselytism?

En korrekt förståelse av principen om kanoniskt territorium räcker inte för att förklara Moskvas hårda reaktion. Den beror snarare på att principen tolkas så att den syftar på nationalkyrkor. För att förstå detta måste man lägga märke till att det grundläggande dokumentet om sociallära, som nämndes ovan, talar om ”nation” i dubbel bemärkelse: som etnisk gemenskap och som gemenskap av medborgarna i en stat (n. II.1). Eftersom den rysk-ortodoxa kyrkan idag erkänner distinktionen (inte skilsmässan) mellan stat och kyrka (n. III.3) och kräver sin frihet gentemot staten (n. III.5), syftar tolkningen av ”kanoniskt territorium” i betydelsen nationalkyrkor inte på att man vill ha en statskyrka på gammaldags sätt, utan snarare en kyrka som identifieras med medborgarna i en stat, därtill med en etnisk faktor i en kultur av rysk-ortodox prägel, som överskrider gränserna för dagens ryska federation, vilket framgår av fallet Ukraina.

Enligt denna syn är inte bara alla ryska medborgare utan alla som ingår i den ryska kultursfären medlemmar av den rysk-ortodoxa kyrkan. Om en ryss omvänder sig till den katolska kyrkan upplevs det därför som ett förräderi.

I vår tids rysk-ortodoxa kyrka ser man tecken på en återgång till slavofila traditioner, vilket t.ex. yttrar sig i att man hellre går tillbaka till Dostojevskij än till Vladimir Solovjov, som var en pionjär i ekumeniken. Dessa patriotiska tendenser hänger ofta ihop med rysk nationalchauvinism som är mycket utbredd i dagens ryska samhälle och som i synnerhet leder till fientlighet mot allt som verkar västerländskt eller romersk-katolskt. Därför vågade patriark Alexij II säga under öppnandet av det sjätte ryska världskonciliet den 13 december 2001: ”Rysk-ortodoxin är djupt nationell.” Under arbetets gång fick detta påstående ett eko i våldsam och ibland vulgär antivästlig polemik från vissa företrädare för den högsta kyrkohierarkin med en inställning som strider mot de principer som formulerades av biskopssynodens jubileumsmöte år 2000 (jfr n. II.4).

Detta sätt att tolka begreppet ”kanoniskt territorium” begränsar kraftigt det pastorala handlingsutrymmet för den katolska kyrkan liksom för andra kyrkor och samfund. Den rysk-ortodoxa kyrkan ser inte den katolska kyrkan i Ryssland som en dialogpartner eller en systerkyrka. Enligt rysk-ortodox syn får den katolska kyrkan i Ryssland bara utöva själavård för dem som är av katolsk tro utifrån sin tradition. Men detta är en inställning som inte kan fungera i vår tid, bortsett från de teologiska skälen. De katolska kristna som lever i Ryssland är inte av ryskt ursprung ur etnisk synvinkel, men de hör idag till den ryska kulturen och talar ryska. Därför är den katolska kyrkan i dagens Ryssland inte en kyrka för utlänningar, som Moskvas reaktion ger för handen. Dess medlemmar är fullvärdiga ryska medborgare i enlighet med den Ryska federationens grundlag. De privilegier som den rysk-ortodoxa kyrkan fick genom religionslagen 1997 och diskrimineringen mot den katolska kyrkan och mot andra kyrkor och samfund är därför en historisk anakronism och ett problem som har att göra med grundlagen.

Det är bara mot bakgrund av detta läge som man kan förstå anklagelsen om proselytism. Denna anklagelse säger att man självklart inte får ”jaga själar” med metoder som strider mot evangeliet och mot människans frihet (ekonomiskt stöd eller andra fördelar). Den katolska kyrkan får inte heller ägna sig åt den proselytism som består i att locka över människor från den ortodoxa kyrkan, eller som man brukar säga: stjäla får från den ortodoxa hjorden. Med proselytism menar man också varje evangelisation som riktas direkt eller indirekt till de många icketroende i dagens Ryssland, och rentav varje form av pastoral närvaro som kan locka icketroende eller som helt enkelt skulle kunna locka dem.

Den ortodoxa kyrkan känner sin svaghet i själavård och evangelisation och fruktar därför en katolsk närvaro som är mer effektiv på ett pastoralt plan även om det handlar om färre människor. Den försvarar sin traditionella kulturmiljö och avser att förhindra att den katolska kyrkan, som man ser som en kyrka för utlänningar, blir starkare numerärt, kulturellt och religiöst.

Den katolska kyrkan erkänner de ortodoxa kyrkorna som verkliga kyrkor och deras sakrament som verkliga sakrament och äkta frälsningsmedel för deras troende. Därför finns det inget skäl att missionera bland ortodoxa kristna. Det menade redan metropoliten Andrej Szeptycki (1865–1944), som idag är en ekumenisk förebild för den grekisk-ortodoxa kyrkan i Ukraina.

Det finns säkert katoliker som går över det tillbörligas gränser, men sådana människor finns också i den ortodoxa kyrkan och i alla andra kyrkor. De katolska biskoparna har försökt förhindra detta tillvägagångssätt och har därför flera gånger bett den rysk-ortodoxa kyrkan att informera om konkreta fall, som de ser som missbruk, för att anklagelserna inte bara skall befinna sig på ett generellt plan utan kan syfta på enskilda händelser. Om man följer denna väg skulle säkert de flesta frågorna kunna lösas genom dialog. I kontakterna med Antiochiapatriarkatet har man på detta sätt kunnat reda ut många frågor genom bilaterala överenskommelser.

Det är inte den katolska kyrkans strategi att utnyttja de ortodoxa kyrkornas svaghet för att göra Ryssland till ett katolskt land. Tvärtom vill vi hjälpa den ortodoxa kyrkan att utföra sitt missionerande och pastorala uppdrag allt bättre och allt effektivare.

Det har redan skett i många år och sker än idag med avsevärda ekonomiska bidrag från våra kyrkliga hjälporganisationer (Kirche in Not, Renovabis osv.), med hjälpaktioner från många katolska stift och institutioner, genom att stärka den rysk-ortodoxa kyrkans teologiska skolor och genom stipendier för att utbilda ortodoxa präster, som sänds av sina biskopar för att fortsätta sina studier i väst. Denna hjälp och detta samarbete kan öka. Men så länge den rysk-ortodoxa parten vägrar föra dialog är det omöjligt att lösa konkreta fall och att genomföra det samarbete som den själv önskar.

Ett grundläggande problem återstår: individuella omvändelser. En kyrka kan inte utesluta möjligheten till individuell omvändelse och kan inte skicka bort dem som av ärlig övertygelse vill gå in i den. Det skulle strida mot kyrkans universella uppdrag. Å andra sidan uppför sig de ortodoxa stiften i väst inte annorlunda och tar naturligtvis emot dem som omvänder sig till dem.

Om den rysk-ortodoxa kyrkan fortsätter att utsträcka anklagelserna om proselytism också till fall av individuell omvändelse, som är få men intar en framträdande plats, tillämpar den inte bara en dubbel måttstock utan berövar också den katolska kyrkan i Ryssland en dimension som är grundläggande för dess väsen som kyrka. Det kan man inte acceptera teologiskt. Det Andra Vatikankonciliet sade: ”Kyrkan som lever i tiden är till sin natur missionerande” (dekretet om kyrkans missionsaktivitet Ad gentes, 2). Påven Paulus VI byggde på denna grund och beskrev evangelisationen som kyrkans djupaste identitet (den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi [1975], 14). Påven Johannes Paulus II har med kraft bekräftat detta missionsuppdrag i sin encyklika Redemptoris missio (1990).

Om den rysk-ortodoxa kyrkan identifierar sig med en bestämd etnisk kultur, vilket man tycker sig se bakom de vida anklagelserna om proselytism, så leder det i sista hand till en ecklesiologisk heresi. Det skulle leda till att kyrkan sekulariseras med en djup andlig kris i den rysk-ortodoxa kyrkan som följd.

Det centrala problemet: religionsfriheten

Frågan om omvändelserna leder vidare till den grundläggande frågan om religionsfriheten. Detta begrepp syftar på människans grundläggande rätt att inte tvingas till någon religion eller religiös handling och att fritt välja en religion och kunna utöva den offentligt. Konflikten mellan Moskva och Rom är i grund och botten ett sätt för den rysk-ortodoxa kyrkan att ge uttryck för sin kritik mot de mänskliga rättigheterna och i synnerhet samvets- och religionsfriheten (n. III.6).

Den rysk-ortodoxa kyrkan har i över tio år befunnit sig inför den moderna pluralistiska världen efter en lång tid av kommunistiskt förtryck. Därför är det begripligt att den ännu söker sin plats. Detta kräver tålamod från vår sida. Den är ännu stängd och anser att religionsfriheten bara är ett uttryck för den liberala individualismen i väst. Den prioriterar sammanhanget med samhälle och kultur framför den personliga friheten, också när det gäller religionsutövning.

Detta är den djupa teologiska bakgrunden till debatten om kanoniskt territorium och proselytism. Den rysk-ortodoxa kyrkans argumentation är i grund och botten ideologisk. Den försvarar inte bara en rysk verklighet som inte längre finns, utan också ett förhållande mellan kyrka och folk eller mellan kyrka och kultur som är teologiskt problematiskt och som ger den rysk-ortodoxa kyrkan en ledande plats med skadliga följder inte bara för den katolska kyrkan utan också för den personliga friheten.

Så länge den rysk-ortodoxa kyrkan intar denna ideologiska ståndpunkt kan den inte inleda en konstruktiv dialog med det moderna samhället och med den katolska kyrkan. Dess ståndpunkt är konsekvent men kan inte möta framtiden. Därför vore det bättre för den att återuppta dialogen med den katolska kyrkan i stället för att avbryta den. Den katolska kyrkan är beredd att föra denna dialog och vill samarbeta.

Översättning: Olle Brandt

Bearbetning: Elisabeth Stenborg