Eva Alexanderson – en bortglömd kulturpersonlighet?

Hur lång tid förflyter innan den stora glömskan suddar ut minnet av en människas liv och verksamhet? Givetvis är det omöjligt att ge ett generellt svar på den frågan, men när det gäller somliga kulturpersonligheter tycks det gå förfärande fort. Det är bara drygt tio år sedan Eva Alexanderson avled, men för de flesta är hon idag möjligen ett namn man hört men inte mer. Det gäller, tror jag, även katolska intellektuella. På ett vanligt stadsbibliotek, i Uppsala till exempel, finner man i dag bara en enda roman av Eva Alexanderson i hyllorna, nämligen Fyrtio dagar i öknen, och att den får stå där beror sannolikt på att Författarförlaget gav ut den i sin klassikerserie 1984.

Hur får man då en bild av en människa som förefaller vara så bortglömd idag, trots att hon under sin livstid var författare, uppburen översättare och ivrig samhällsdebattör? För att söka svar på frågan vem Eva Alexanderson var gick jag till hennes böcker, letade upplysningar i handböcker och lexika samt sökte upp nära vänner till henne. Nedanstående porträtt bygger i mycket på det samtal jag hade med Gunnel Vallquist och Örjan Ekman den 19 november 2004.

Biografi

Eva Alexanderson föddes den 9 januari 1911 i Stockholm i ett bildat, högborgerligt hem som lillasyster till två äldre bröder. I hemmet var självbehärskning till varje pris något självklart och där visade man inte sina känslor. En tidstypisk kärv uppfostran, där det inte var tal om att visa ömhet, ännu mindre svaghet. Hon var ett sjukligt barn (led bland annat av eksem och av astma), vilket isolerade henne från lekar och sport och kamrater och grundlade den stora ensamhetskänsla och den oförmåga att komma in i kamratgäng som plågade henne i stort sett hela livet. Fadern var jurist, knuten till försäkringsbolaget Framtiden, och beskrivs som intelligent, charmfull och spirituell men bortskämd av livet. Han hade växt upp i en kvinnovärld som ensam pojke bland fyra systrar, med en ensam mor och en trotjänarinna. I boken Sparkplats för jungfrun antyds faderns ekonomiska svårigheter i samband med första världskriget, vilket innebar att familjen måste flytta från den fina Vasastan till den mer proletära Birkastan, men uppenbarligen repade sig affärerna efter kriget. Föräldrarnas äktenskap förefaller inte att ha varit lyckligt, vilket ytterligare spred kyla i hematmosfären. Eva Alexanderson har själv beskrivit hur hon dyrkade sin mor men att hon ständigt blev bortstött. Hon kände sig utanför, inte sedd, inte hörd. Känslan av att vara oälskad ledde till att en förlamande brist på självkänsla grundlades under barn- och ungdomstid. Det är naturligt att främlingskapet växte under de omständigheterna liksom oförmågan att finna rätt på sin egen identitet i de svåra tonåren, och att en längtan efter att vara någon annan intensifierades.

År 1930 blev hon student vid Wallinska skolan och fortsatte sedan sina studier i Lund till en filosofie kandidatexamen fem år senare med franska och italienska som huvudämnen. Hon anställdes på olika bokförlag, arbetade några år på 30-talet och under kriget på tidskriften Nu, utgiven av Åhlén & Åkerlunds förlag och med utpräglat antinazistisk hållning. Åren 1942–1944 var hon verksam vid Utrikespolitiska Institutet och kom till Bonniers år 1946. Där bestod hennes uppgift som lektör i att bedöma och tvätta inkomna manuskript samt, och det är inte det minst viktiga, att översätta skönlitterära författare från franska och framför allt från italienska samt introducera italiensk litteratur för en svensk läsekrets. Hennes översättarverksamhet var synnerligen kvalificerad och renderade henne även flera pris, bland annat av Svenska Akademien och av franska staten. Hennes beläsenhet och allmänbildning kom här till sin rätt, liksom hennes noggrannhet och stilsäkerhet. Samtidigt kunde hon under senare år klaga över att översättandet var en tärande faktor som sög ut energi och tog kraft från hennes egen skönlitterära verksamhet. Hon hade gjort en lysande översättning av Umberto Ecos Rosens namn, som blev en bästsäljare, och Brombergs förlag ville därför ha just henne till att översätta även Umberto Ecos Foucaults pendel. Hon värjde sig mot uppdraget i det längsta och tackade nej flera gånger. Dels hade hon problem med synen, dels och framför allt tyckte hon att boken var stor och svår. Brombergs gav sig inte. Ingen annan skulle kunna översätta detta komplicerade verk. Till sist gav hon suckande med sig och, noggrann och plikttrogen som hon var, konsulterade hon sedan en mängd lärda personer för att ingenting i översättningen skulle bli fel. Av italienska författare och verk som hon översatte märks, förutom Ecos redan nämnda verk, dramer av Goldoni för uppsättningar på Dramaten, en stor antologi italienska noveller, Lampedusas Leoparden, av franska författare kan man nämna exempelvis Rousseau och Sartre. På Bonniers blev hon kvar till 1955, strax efter det att hon hade debuterat som skönlitterär författare. Hon försörjde sig sedan som översättare.

Bilden i litteraturhistoriska handböcker

I den senaste svenska litteraturhistoriska handboken, Lönnroth-Delblancs Den svenska litteraturen nämns hon inte och inte heller i Olsson-Algulins Litteraturens historia i Sverige. Mer förvånande är att inte heller Erik Hjalmar Linder tar upp hennes författarskap i sin omfångsrika handbok Fem decennier av 1900-talet, vilket förmodligen i det fallet beror på att hon visserligen hade debuterat på 1950-talet men kanske inte hade slagit igenom. Däremot har Nordisk kvinnolitteraturhistoria, del IV (1997) ägnat henne ett kort avsnitt, infogat under 1960-talet. Den samlande rubriken lyder: ”Att ge sig världen i våld. Nya litterära fronter” och är skrivet av Birgitta Holm och Maria Schottenius. Anmärkningsvärt är att de tar fel på hennes dödsår. Det var 1994, i december, som hon avled, inte 1995. Avsnittet lyder i sin helhet:

”På många sätt var det emellertid en författare som Eva Alexanderson (1911–95) som under 1960-talet gav ut den religiösa reseskildringen Pilgrimsfärd, 1967, den katolska omvändelseromanen Fyrtio dagar i öknen, 1964, och Kontradans, 1969, med sitt lesbiska passionsdrama, som så här i efterhand ter sig representativt för de intellektuella kvinnliga sextiotalsförfattarna. Här fanns såväl de modernistiska uttrycksformerna som kampen med modernismen, religiositeten, resorna, bekännelsen, sexualiteten, tystnaden och återkomsten.
Med den kontroversiella romanen Kontradans tystnade Eva Alexanderson som författare. Först året före sin död 1995 fann hon åter en förläggare som gav ut hennes sista bok.”

Litteraturhistorien tar alltså Eva Alexanderson som exempel på en författare som går in i en litterär återvändsgränd och därför tystnar. Tystnaden är emellertid ingalunda fullständig, eftersom hon gav ut den redan nämnda boken Sparkplats för jungfrun år 1992, flitigt publicerade noveller och essayer i tidningar och tidskrifter, exempelvis i Svenska Dagbladet, Vår Lösen och Signum och dessutom deltog i samhällsdebatten.

Bekantskap med Gunnel Vallquist och Örjan Ekman

Omkring 1950 lärde Eva Alexanderson och Gunnel Vallquist känna varandra. Eva Alexanderson var då utsänd av Bonniers förlag för att diskutera principerna för den kommande Proust-översättningen med Gunnel Vallquist, som då befann sig i Paris. Det blev upptakten till en livslång vänskap. Under en period hösten 1965 bodde de två plus Örjan Ekman samtidigt på Centro di studi ecumenici, Casa di Emmaus i Sotto il Monte i närheten av Bergamo i Italien. Centret ligger några kilometer från Johannes XXIII:s födelseby och nära den romanska kyrkan S. Egidio från år 1000, byggd av munkar från Cluny. Skaparen av centret, fader David Maria Turoldo, var poet och predikant. Gunnel Vallquist kände honom redan tidigare. Nu blev hans dynamiska kristna personlighet av betydelse för Eva Alexanderson. Under måltiderna på centret fördes intensiva debatter. Eva Alexanderson var delvis gäst där men deltog synnerligen aktivt både i samtalen och i liturgin. Fader David skulle gärna ha velat ha kvar henne på centret, eftersom han hade blick för lekmännens uppgift i kyrkan, inte minst inom diakonal verksamhet. Han föreslog till och med att Eva Alexanderson skulle grunda en kommunitet, ett förtroende som hon nog uppskattade men samtidigt ansåg vara helt omöjligt.

Hon hade konverterat till katolicismen redan 1955 men berättade först efteråt för Gunnel Vallquist att hon hade konverterat. En skygghet för insyn kan man spåra. Samtidigt kunde hon ibland vara mycket öppen om sina personliga problem men bli ytterst upprörd om någon kom henne för nära. Hon skrev dagbok för att få ordning på sina tankar, men hon skrev också ner sina drömmar i dagboken, ett autentiskt material som hon sedan använde i sina romaner. Under året i Italien fortsatte hon sin översättarverksamhet men skrev också reseskildringen Pilgrimsfärd.

År 1967 hade Gunnel Vallquist bosatt sig i Rimbo. Där bildades året därpå en katolsk samtalsgrupp, därför att man kände ett behov av att fritt och öppet kunna debattera olika frågor. Man skrev till exempel ett öppet brev som riktade sig mot påven Paulus VI:s encyklika om artificiell barnbegränsning. Eva Alexanderson anslöt sig till gruppen 1968 och stannade kvar i Rimbo till mitten av 1980-talet då hon flyttade till Uppsala och Kungsängstorg 4, ett hus som ägdes av Samariterhemmet. Anledningen till den flyttningen var bland annat att hon börjat se sämre. Rimbogruppen, som först bara bestått av katoliker, vidgades snart till att bli en ekumenisk samtalsgrupp med en stark andlig gemenskap, en mötesplats för fördjupning kring centralt kristna frågor som eukaristin, men också miljöfrågor och biståndsfrågor. Eva Alexanderson ansåg att man borde akta sig för att sluta sig samman alltför mycket i fromma kretsar. Hon ville vara ute i världen, i radikala grupper. Enligt hennes åsikt är hela människolivet ett uppbrott. Därför är det riskabelt att fastna i det materiella. Själv ville hon leva i stor enkelhet. Brodern hade åtagit sig att sköta hennes ekonomi. Det blev emellertid inte så lyckat. Hon ville ha frihet att resa, och reste också mycket: Mexiko, Italien, Jerusalem och Mellanöstern. Men hon var även mycket generös och ville stödja en mängd olika projekt och hjälporganisationer, inte minst Amnesty, och hon ömmade för de utslagna och de illa hanterade i samhället. Däremot var hon för egen del ytterst anspråkslös, intresserade sig inte för kläder, kunde inte planera praktiskt. Hon älskade naturen och var intresserad av trädgårdsarbete och matlagning men samtidigt fumlig, ostrukturerad och ställde till det för sig.

Hon var intresserad av mångahanda ting med risk för splittring och kunde därför med avund se på sin goda vän Gunnel Vallquist som var så fokuserad och effektiv. En brinnande nyfikenhet och önskan att vidga sitt vetande resulterade i en ambition att lära sig kilskrift så sent i livet som vid 75 års ålder.

Av alla sagesmän framgår att hon inte alltid var så lätt att leva tillsammans med. Hon kunde vara ambivalent och motsägelsefull, även i sina relationer till människor. Hon saknade diplomatisk förmåga men var absolut ärlig och trofast med en omutlig rättskänsla. Hon hade en stor vänkrets, men hennes ibland kärva, raka men också kantiga sätt kunde ibland skapa problem i vänkretsen, liksom hennes egen ömtålighet och överkänslighet för kritik. Hon var en mycket ödmjuk människa. Trots att hon var oerhört allmänbildad och beläst och trots att hon hade stora framgångar inte minst som översättare kunde hon drabbas av svåra mindervärdeskänslor och djupa depressioner. Hon hade helt enkelt svårt att våga tro på beröm och utmärkelser, samtidigt som hon med viss avund kunde notera hur lätt det kunde synas vara för andra att nå en plats i solen. Hon var duktig på att själv berätta, ofta med en god portion humor och självironi. Att lyssna hade hon svårare för, hade ofta svårt att koncentrera sig. Det kunde ibland förefalla som om hon inte riktigt var närvarande i ögonblicket. Efteråt kom hon på vad hon skulle ha sagt. ”O, alla mina missade ögonblick i livet!” utbrast hon en gång som en ironisk sammanfattning av sitt liv. På många sätt kunde hon känna sig drabbad och ha mycken tragik att kämpa med. Men enligt samstämmiga uppgifter var hon också begåvad med en varm mänsklig omtanke och en stor portion humor, inte minst galghumor och en självironi som kunde hindra att bitterheten tog överhanden. Som läsare kan jag tycka att det är litet synd att den humorn så sällan får komma fram i hennes romaner.

Homosexualitet

Visserligen hade Eva Alexanderson ett kort men misslyckat äktenskap bakom sig, när hon konverterade år 1955, men så småningom uppträdde hon öppet som homosexuell, dels i romanen Kontradans från 1969 med dess passionerade kärlekshistoria mellan två kvinnor, dels och framför allt med samlingsvolymen De homosexuella i församlingen. Dags att ompröva? Eva Alexanderson var redaktör för volymen, som kom ut 1973, och hon skrev även förordet, som hon arbetade länge på för att få det slagkraftigt. Hon poängterade den motsättning som görs mellan kropp och ande, mellan sinnlig och andlig kärlek, och ansåg att detta inte var ett problem för henne personligen som katolik, snarare ett problem för kyrkan. Boken var en ekumenisk manifestation. Kristna homosexuella från olika samfund berättar i vittnesbördsstil om hur de upplevt utstötthet och frånvaro av kristen församlingsgemenskap just på grund av sin sexuella läggning. Året därpå gav teologen Holsten Fagerberg ut boken De homosexuella och kyrkan, där han hänvisar till denna bok.

Författaren Eva Alexanderson

Som redan nämnts ovan debuterade hon först år 1954 med eget skönlitterärt författarskap. ”Alla hennes romaner är mer eller mindre självbiografiskt inspirerade; de ingår i en livslång uppgörelse med tidiga smärtsamma erfarenheter” skriver Gunnel Vallquist i sin minnesruna över Eva Alexanderson i Signum 1/1995. Därmed har hon också karakteriserat författarskapet som en intellektuell kamp framför allt på det psykiska och emotionella planet, men även den yttre miljön tecknas ofta suggestivt, inte minst den mexikanska miljön, den mänskliga nöden och misären i byarna och i städernas slumkvarter i debutromanen Resa till smältpunkten, 1954, eller den vita, kalla fjällvärlden i omvändelseromanen Fyrtio dagar i öknen från 1964.

I rask takt efter debuten följde ytterligare två självbiografiska romaner, nämligen Mig som liten är, 1955, och Guldhönan, 1956, medan Väckt ur drömmen från 1958 snarare är ett tidsdokument från ett trettiotal med hot från nazism och diktaturer och ett annalkande krig. Titeln Väckt ur drömmen poängterar just att mänskligheten dittills levt i ”illusionernas årtionde” som hon uttryckte det, levt i en falsk trygghet, och att uppvaknandet var brutalt.

Först år 1964 kom nästa roman ut, Fyrtio dagar i öknen. I företalet till Författarförlagets nyutgivning 1984 i serien ”Kvinnliga klassiker” skriver Eva Alexanderson att hon skrev boken tio år efter sin omvändelse för att ”söka utgrunda hur allt egentligen gick till”. Hon skriver att hon var inne i medelålderns mörka skog, Dantes skog, och att hon stod där och stampade i fem år, innan hon kom i väg till de norska fjällen i adventstid. Boken bygger på dagboksanteckningar. Läsaren får följa jagpersonen dag efter dag genom alla de fyrtio dagarna, från advent över jul och nyår till trettondedagen och epifania, uppenbarelse. Öknen är den vita, kalla fjällvärlden, ensamheten upplevs som total mitt bland alla glammande människor på högfjällshotellet, rummet upplevs som en vit cell, där kampen fortgår under omutlig ärlighet. På trettondedagen uppsöker hon en präst för att be om enskild nattvard. Han hänvisar henne emellertid till nattvardsgången i kyrkan kommande söndag. Dit går hon. Där finner hon till sist frid och upplever en pånyttfödelse. Det råkar vara den 9 januari, hennes födelsedag. I förordet till klassikerutgåvan skriver hon: ”Vad allt slutligen utmynnade i var enkelt och entydigt: att acceptera mig själv och att sona en skuld. Generande enkelt, kan det tyckas. Men svårt var det. Det låg djupt: det gällde att sona skuld i en annan människas tragiska öde och att erkänna den egna homosexualiteten. […] Omvändelse är ingen engångsföreteelse. Omvända sig bör man dagligen. Eller åtminstone rätt ofta. För att se var man står, vart man hunnit. Så långt ser man visserligen inte heller. Det enda man ser, där man går i mörkret med sin lilla lampa, är att allt kanhända inte är precis likadant runt omkring en och det får man rätta sig efter i vetskap om att målet aldrig kan nås.”

Talet fyrtio är ju ett laddat begrepp med många bibliska allusioner. Jesus vistades fyrtio dagar i öknen och frestades av djävulen, innan änglar slutligen trädde fram och betjänade honom, Israels barn vandrade fyrtio år i öknen på väg från Egypten, arken seglade fyrtio dygn på djupa vatten och landade slutligen på Ararat, för att bara ta några exempel. Eva Alexanderson skriver i förordet att hon själv blev förvånad, när hon efteråt konstaterade att hennes kris och hennes kamp varat i just fyrtio dagar. Det får också symbolisk laddning att nattvardsgången, den andliga pånyttfödelsen, sker på hennes födelsedag. Vetekornets lag är den bärande symboliken genom boken. ”Man måste dö för att leva”, den insikten kommer jagpersonen omsider fram till. Nyligen har Fyrtio dagar i öknen ägnats en inträngande analys i Inger Littbergers bok Omvändelser. Nedslag i svenska romaner under hundra år (2004).

Den ljusaste av Eva Alexandersons böcker är reseskildringen Pilgrimsfärd från 1967, men även där tar hon upp ökentemat och citerar fader Charles de Foucauld: ”Man måste genom öknen, leva där och tömma sig själv för att fyllas av Gud.” Hon betecknar ökenvistelsen som en ”tid av nåd som varje själ som vill bära frukt måste igenom”. Det är samma tanke som genomsyrar Fyrtio dagar i öknen. Boken Kontradans från 1969 präglas av den lesbiska problematiken men också och framför allt av en intensiv kärleksrelation. Än en gång framträder författaren med omutlig ärlighet men också under kamp och stor smärta. Bonniers hade rubricerat den som ”roman” trots att Eva Alexanderson själv velat genrebestämma den som ”självbiografi”. Flera kritiker hade svårt att förstå sig på den romanen, vilket gjorde henne nedstämd. Kanske bidrog den negativa och oförstående kritiken till att det dröjde länge innan hon samlade sig till en ny bok?

Däremot publicerade hon sig flitigt i tidskrifter. Som exempel kan nämnas en artikel i Signum 3/1982, ”Etiopisk resa i tid och rum”. Artikeln ger en initierad historisk bakgrundsskildring till en färgsprakande beskrivning av en koptisk gudstjänstliturgi.

Ett socialmänskligt collage

År 1992 kom det ut en ny bok av Eva Alexanderson: Sparkplats för jungfrun. Den märkliga titeln förklaras på sidan 72: ”I alla gamla kök var skåpen golvfasta, gick ända ner till golvet och jungfrun hade ingen plats att sparka. Varför skulle hon förresten sparka? Hon måste stå framåtlutad tätt intill skåp och diskbänk med fötterna utåtvända. Undan för undan blev denna kroppsställning till natur; med andra ord, vanligen gick jungfrun med fötterna utåtvända, precis som Chaplin.” Nu hade alltså en kvinnlig köksexpert genomdrivit en revolutionerande nymodighet. Hon hade kommit på att man kunde göra en urholkning under diskbänken och under andra bänkar och skåp i köket. På arkitektens blåkopia stod det ”sparkplats för jungfrun”.

Sparkplats för jungfrun med undertiteln Ett socialmänskligt collage är på sätt och vis en självbiografi ur ”jungfrusynpunkt”. Jungfrun i köket var den stora, den enda tryggheten, den enda som gav en smula värme och tröst. Hemmet hade stelnat i kyla, står det i början av boken. ”Det var tjäle ända ner i botten. Så är det ibland i familjer – familjen som är oförmögen att vara uppväxandets mittpunkt och grogrund. Så var det förr i tiden, kanske mest i borgerliga familjer i ökenliknande, kalla våningar. Och när barnen inte kunde få isen att tina, då går de dit där det känns varmt och mysigt, där man pratar och gnolar.”

Den första jungfrun som nämns är trotjänarinnan Lisa Örn. Hon har svart kofta med virkade blommor. Barnet är litet, kan inte gå än men kryper mot den varma famnen, ”mot koftan och två armar som sträcktes ut mot mig. […] Varma händer, sköna att nå, ta tag i, stryka över handflatorna”. Lisa var en av dem som ”hade mor i sig”, när den egna modern inte hade någon värme att ge.

Tora är den som inleder och avslutar paraden av jungfrur. Många år senare går de två om varandra på en gata i Stockholm och känner mirakulöst nog igen varandra. På det sättet får Eva Alexanderson perspektiv på sina upplevelser som barn. Det är också Tora som anförtror henne att hon en gång sett frun ”ensam där hon satt och stoppade strumpor.

Ansiktet såg jag – jag minns det. Ögona. Men jag ville ingenting säga till Lillan.” Den berättelsen återkommer i slutet av boken, när Tora ligger döende på Sabbatsbergs sjukhus. Att på det sättet låta aningen om moderns svårigheter och nöd finnas med i början och i slutet av boken tyder kanske på en vilja till och en förmåga att förstå och förlåta.

Men boken är inte bara en bok om de egna minnena av alla dessa jungfrur som passerat revy utan en vilja att se dem som enskilda individer. En efter en får de framträda med sina personliga öden. Ofta kom de från landet in till staden. Målande beskrivs den tillvaro de har som jungfrur, även i ett hus där de behandlas ”väl”. Det sades att de skulle vara familjemedlemmar, men de bor i en avlång, trång jungfrukammare intill köket, äter i köket vad som blir över när herrskapet har spisat färdigt, har inget privatliv, ingen talan, förväntas alltid vara till hands. Som en sammanfattning mot slutet av boken skriver hon att jungfrurna på något sätt blev dresserade och att man därför kan ha svårt att särskilja dem, se dem som individer. Men det är just det som hon gör i den här boken, ser dem som individuella personligheter. Fram träder hela raden av olika kvinnoöden, inte alla varma och moderliga men alla utsatta för herrskapets nycker och krav. På sommarön beskriver Eva Alexanderson den sommarmatta av olika blomster som prunkar vid villan och som barnet njuter av. Med målande färger beskrivs alla dessa sommarblommor. Men jungfrun har aldrig tid att ens se sommarmattan. Hon ”trampade opp och ner i sandgångarna på sin sida, till dass och källare, fram och tillbaks till gården efter mjölk hos kärva moran, bort till slipprige Janne efter ål och fisk, ner till sjön för å klappa kläder och skölja vid klappbryggan, ut i hagen för att hänga tvätt. Inte såg de nån matta när de trälade med disk och slabb och skurhink och matlagning, med kok och stek och sylt och saft och kompott och annat smått och gott. För jungfrun fanns inte friska sommarmattan, den var bara min. Jungfrun hade andra mattor att ta hand om.” Att det finns en upprörande orättvisa i denna ojämna rollfördelning kommer ju tydligt fram men också en icke artikulerad skuldkänsla hos barnet.

Sammanfattningsvis kan man säga att den här boken inte handlar om hennes egen inre kamp och smärta. I stället är det en sociologisk reflexion över hembiträdenas bistra lott och ett äreminne över deras insats. Texten interfolieras av små korta diktrader, som handlar om slit och släp, ensamhet och trötthet, till exempel följande rader:

”för när jag har dukat av
äter jag i köket
vid köksbordet belamrat
med husgeråd
jag dukar inte
det ids jag inte
äter med odiskat omkring mig
i travar
dukar inte
för ofta kommer nån
och matro får en aldrig.”

Så blev Tora också helt utsliten och söndervärkt. Eva Alexanderson reflekterar också över uttrycket ”tjänstefolk”. ”Tjänstefolk – det är folk-folket och folket gör det som alla människor borde göra: tjäna. Tjäna – på alla språk är det att göra något för en annan, hjälpa en annan.” Samtidigt kan hon fundera över hur man på den tiden talade om ”våra tjänare” utan att ha en aning om hur de kände det eller hur de uppfattade sitt herrskap.

Att Eva Alexanderson hade en politiskt motiverad solidaritet med jungfrurna, med tjänstefolket, det står klart, men texten genomsyras också av hennes stora värme och humor. Det är en fascinerande bok, som man har svårt att lägga ifrån sig.

Den sista tiden

Så sent som 1994, samma år som hon avled, gav Eva Alexanderson ut sin sista bok, Saga och sanning i Neutralien. Erinringar från vinterkriget till atombomben. Egentligen var detta emellertid ett gammalt men omarbetat manuskript. Redan 1959 hade hon skickat boken till Bonniers som en fortsättning på den självbiografiska romanen Väckt ur drömmen. Gerard Bonnier ansåg dock inte att förlaget skulle göra henne en tjänst genom att ge ut detta manuskript. Väckt ur drömmen, som handlade om tiden 1936–1939, hade sålt dåligt. Neutralitet och krig var inte aktuella teman år 1959. Boken refuserades och blev liggande i en skrivbordslåda. I början av 1990-talet blev hennes nya förlag (Carlssons) intresserat av manuskriptet. I ett förord skriver Eva Alexanderson att hon endast gjort få förändringar i det ursprungliga manuskriptet. Viktigast är, skriver hon, att boken inte längre kallas ”roman” utan ”helt enkelt personliga minnen från denna svåra tid”. Det är inte heller längre tredje person som talar utan första person. ”Kanske skall jag säga ’andra person’, därför att huvudpersonen är just Sverige.” Texten har i stort sett tillkommit under åren 1949–1950, och vad hon vill med att publicera texten så många år i efterhand är att friska upp minnet av stämningen och debatterna i Sverige alldeles efter kriget. I det sista kapitlet, ”Vrakspillror” försöker hon även att ”rent typografiskt illustrera atombombens sönderslitande verkningar”. Texten interfolieras av utdrag ur hennes fickkalendrar, och man får verkligen en stark och suggestiv förnimmelse av hur det var att leva i det kalla krigets skede, leva med skräcken för atombomben och kapprustningen.

Den 20 december 1994 avled Eva Alexanderson på Maria Regina, ett katolskt hospice i Nacka. Gunnel Vallquist skriver i sin minnesruna, att denna sista tid kanske var den mest försonande som Eva Alexanderson fått uppleva. ”Hon längtade att få dö, med en viss otålighet – hennes hjärta var utmattat och hon kände sig ha fullbordat sitt liv. Ända in i det sista behöll hon sitt klara minne, sin intellektuella skärpa och rörliga associationsförmåga. Och hon utstrålade den frid som äntligen hade blivit henne förunnad.”