Fader vår i ortodox belysning

Bönen Fader vår i dess nya, s.k. ekumeniska ordalydelse, som antogs av Sveriges Kristna Råd 1996, har då och då diskuterats, bland annat av mig själv i Svenska Dagbladet den 2 juli 2004. Det gällde i den artikeln sjätte bönen ”inled oss icke i frestelse”/”utsätt oss inte för prövning”.
Att jag nu återkommer till ämnet föranleds av en nyligen utkommen bok av den ortodoxe författaren Jean-Marie Gourvil, Ne nous laisse pas entrer dans l’épreuve (F.-X de Guibert 2004). Han tycks skriva på uppdrag av de samlade ortodoxa biskoparna i Frankrike – desamma som förra året inbjöd alla kristna i Frankrike att gemensamt fira fastan (påsken inföll då på samma datum i både öst- och västkyrkorna). De önskar att i varje fall alla ortodoxa men också katolska franskspråkiga kristna skall få ett alternativ – påbud rimmar dåligt med ortodox mentalitet – till den s.k. ekumeniska översättning som antogs 1966, alltså trettio år tidigare än den parallella svenska.
Beträffande valet mellan ”frestelse” och ”prövning” hänvisar Gourvil till exegeter som finner att ordet peirasmos i Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentets hebreiska grundtext, i regel används om en avgörande prövning, som Abrahams eller Jobs, alltså en tragisk situation då en människa måste välja Gud framför allt som är henne kärt. På andra ställen, och särskilt, menar han, i Nya testamentet, har peirasmos betydelsen frestelse. Men det är inte valet mellan prövning och frestelse som är Gourvils viktigaste angelägenhet. Vare sig man väljer det ena eller det andra, står huvudproblemet kvar: inled oss inte, utsätt oss inte, ne nous soumets pas …
Detta är ju en sten som man snubblat över i alla tider. Översatt ord för ord står det så här i grundtexten: ”Och – inte – inled oss – i prövning/frestelse.” Denna grundtext torde i sin tur vara en översättning av en bön som först uttalats på arameiska och sedan transponerats till grekiska. Alltså fanns det från början plats för missförstånd i olika led.
När man nu i våra dagar vill förnya översättningen ser Gourvil tre möjligheter att välja mellan:
1. Den ordagranna, som ”ekumenerna” valt, ”inled oss inte”, ”utsätt oss inte”.
2. Att flytta negationen så att den inte gäller Gud utan oss.”Gud frestar ingen” försäkrade Luther och många före honom. Det är orimligt att be Gud låta bli något han aldrig kan ha gjort. I stället får vi be honom göra så att vi inte går in på/dras in i/ger efter för frestelsen/prövningen.
3. Att göra en omskrivning, som exempelvis den ”förekumeniska” katolska versionen ”Ne nous laisse pas succomber à la tentation”, låt oss inte duka under för frestelsen, eller det anslående förslaget av jansenisten Le Maître de Sacy: ”överge oss inte i frestelsen” eller Jean Carmignacs, motståndare till den ”ekumeniska” versionen: ”Bevara oss från att samtycka till frestelsen”. Användbara vare sig man väljer frestelsen eller prövningen.
Den ”ekumeniska” versionen underförstår en tragisk situation; vi ber om att bevaras från en avgörande prövning eller frestelse, den yttersta prövningen, en frestelse över vår förmåga. Det är den förklaring som översättarna givit i Sverige liksom i Frankrike, och i båda fallen har det oönskade resultatet blivit en bön om att få slippa prövning överhuvudtaget. Den tragiska bakgrund som översättarna haft i tankarna kan inte den enkla bedjande förutsättas känna till och hålla present, utan hamnar i ren trivialitet; det gäller särskilt svenskans obestämda form, som oundvikligen får betydelsen ”prövning överhuvudtaget”.
Den ”tragisk-triviala” versionen är, menar Gourvil, en konsekvens av den förskräckande gudsbild som västkyrkan i tusen år har dragits med, framför allt genom arvet från Anselm av Canterburys tyvärr epokgörande skrift Cur Deus homo? Hans vredgade Gud kräver sin Sons blod som gottgörelse för att låta försona sig med mänsklighetens synd, en lära som förskräckte Anselm själv, så att han skriver: ”Nog är det förunderligt att en oskyldigs blod innebär ett så stort välbehag eller ett så intensivt behov för Gud, att han utan denne oskyldiges död inte skulle vilja eller kunna förlåta syndaren.” Anselm var i sin tur beroende av Tertullianus och Augustinus, som tolkade frälsningen i juridiska termer om skuld och betalning. Denna grundsyn har präglat västkyrkan och inspirerat dess försonings- och lidandesmystik med avarter som flagellanttåg och avlatshandel.
Denna bakgrund förklarar enligt Gourvil hur den ”ekumeniska” versionen av sjätte bönen kunnat komma till. De engagerade kyrkorna har känt ett oavvisligt behov av att en gång för alla göra upp med en gudsbild så främmande för evangeliet. När formuleringen fastställdes 1966 tycks de ortodoxa ha spelat en mycket underordnad roll, och vad katolikerna beträffar menar en känd protestantisk bibelteolog att de ”av vänlighet eller i all oskuld (ingénuité) accepterade ett protestantiskt förslag till formulering – och resultatet blev motsatsen till vad de avsåg.” ”För att undgå en skräckfylld försoningsteologi har kyrkorna föredragit en tolkning som abstraherar från prövningens och omvändelsens mysterium.”

Här ligger för Gourvil och de ortodoxa den viktigaste punkten i det hela. ”Vilket märkligt öde för en kompromiss som i syfte att försvara en viktig ståndpunkt accepterar en formulering som resulterar i motsatsen! Man måste åstadkomma en ny översättning med en formulering som bevarar innebörden i ’låt oss inte duka under för frestelsen/prövningen’. Annars låser man sig i en dunkel bokstavstrohet som i längden blir obegriplig.”
Kristna som vill hålla sig till bibeln kan aldrig be att få slippa prövning överhuvudtaget. Frestelse och prövning är nämligen ofrånkomliga; det framgår helt tydligt av bibeln, kyrkofäderna och hela den andliga traditionen. De får sin mening inte i någon gottgörelseteologi utan i en teologi om människans fria vilja och djupa dragning och längtan efter förening med Gud. En kristen människas liv och helgelse är en lång serie av omvändelser. Det gäller att ständigt vara på sin vakt och hålla stånd mot impulser av vrede, feghet, lättja, okyskhet, nyfikenhet – allt som vill dra oss bort från Gud. I denna kamp ber den kristne om viljestyrka och renhet i uppsåtet, vänder sig av hela sitt hjärta till Gud och ber om hans barmhärtiga hjälp. Detta är omvändelsen, och den behöver ständigt upprepas. I den processen händer det att den bedjande får erfara Guds närvaro.
Denna tro och praxis har under hela kristenhetens historia tillämpats i asketisk teologi och själavård, som en obruten tradition inte bara i öst utan också i väst, i varje fall i den katolska kristenheten. Gourvil hänvisar till och citerar en mängd andliga mästare: Gregorius av Nyssa och Gregorius den store, Bernhard av Clairvaux, Eckhart och Tauler, Maximos Bekännaren, Johannes Damascenus och många andra. Hela denna andliga tradition talar med Cassianus om att ”kämpa den goda kampen”, en kamp som förvisso innebär lidande, men ”accepterar man inte att bli utsatt för lidande, då blir man instängd i de obligatoriska paradisens helvete”. Om dessa ”obligatoriska paradis” har det sistlidna århundradet lärt oss en hel del.
Jag har försökt återge det viktigaste av Gourvils bok; den innehåller en stor mängd citat som stöder hans ärende och avslutas med ett religionssociologiskt kapitel för att ytterligare belysa ”kompromissen 1966”. Det är fascinerande att läsa men delvis ganska kontroversiellt; att här gå in på det skulle föra alldeles för långt. Inte heller har jag berört de protestantiska fromhetstraditioner som mer eller mindre överensstämmer med den ”klassiska”; att de finns, inte minst i vårt land, är givet. Jag har valt att fokusera den gemensamma katolsk-ortodoxa traditionen, och vill göra Gourvils huvudärende till mitt.
Ett ”svenskt” förslag skulle då bli, enligt den tredje möjligheten:
”Överge oss inte i frestelsen/prövningen, utan fräls oss från det onda.”
”Frestelsen” är här inte vald av trohet mot en obruten tradition, utan därför att denna formulering direkt syftar på ”det onda”, som vi i den dagliga omvändelsen har att kämpa emot.