Att välja filosofisk metod – om intellektuella resors utgångspunkt

En man går ut ur sitt hus någonstans på Sveriges ostkust, sätter sig i sin bil och börjar köra västerut; han får lov att stanna vid Norska havets vindpinade, karga kust. En annan man går ut ur sitt hus på USA:s ostkust, sätter sig i bilen och börjar köra västerut; vid Stilla havets svallande, soldränkta stränder tar hans färd slut. Slutsats? Var vår resa tar sin början får stor inverkan på var den tar slut.

Precis som i geografins värld kan resor även företas i filosofins. Också här tar olika människor skilda utgångspunkter för sina resor, i detta fallet intellektuella sådana, och precis som i fallet med ”vanliga” resor kan man även välja olika sätt att färdas på. Valet av filosofisk metod är en fråga som själv tillhör filosofin. Vilken metod man använder sig av vid filosoferandet är vidare ingenting som är historiskt givet utan är alltid öppet för argumentation. Valet av utgångspunkt och metod är inte bara en ren formalitet; det får konsekvenser för hela filosofin, för hur man ser på världen och livet, för den enskilda människan och, i vissa fall, för hela världshistorien.

Som tur är behöver inte vårt val av filosofisk metod ske i ett intellektuellt vakuum. Vi lever i en situation där vi har generationer av tänkare före oss att förhålla oss till och dra lärdom av. Vi kan stå i valet av var och hur vi ska börja vår filosofiska vandring, och i den situationen se på hur andra tänkare valt sina metoder, vilka problem de stött på och vilka vidder de nått. Nedan följer resebeskrivningar av två av de verkligt stora filosofernas resor i filosofins värld; S:t Thomas av Aquino (1225–1274) och René Descartes (1596–1650) valde för sina respektive intellektuella äventyr totalt olika utgångspunkter och metoder för att ta sig fram.

Thomas av Aquino

S:t Thomas av Aquino levde i en intellektuellt sett mycket turbulent tid under medeltiden. Världen var visserligen i mångt och mycket ordnad på ett välstrukturerat sätt, enligt givna hierarkier och bestämda lagar såväl i det världsliga som i det kyrkliga och gudomliga. Allt bildade tillsammans en enhet. Men just under Thomas levnad kom skrifterna av Aristoteles (384–322 f.Kr.), eller kort och gott Filosofen som han kom att kallas, att bli tillgängliga för det kristna Västerlandet. I dessa fanns kunskap och insikter som inte riktigt på alla punkter tycktes stämma överens med det som på den tiden var den rådande världssynen. Så kom det sig att två världar krockade under Thomas tid; två världar han var satt att förena.

Thomas påbörjar sin filosofiska resa i ett bejakande. Han utgår i sin filosofi från det liv han lever i världen, som en människa som ser, hör, känner, tänker och förstår. Enligt Thomas måste vi ha något att reflektera över innan vi kan börja reflektera; livet föregår filosofin. Därefter frågar han sig vad som är den mest grundläggande strukturen hos alla de ting vi ser och uppfattar. Hans svar är: att de blir till och att de är. Föreställ dig en hög med tegelstenar på en byggarbetsplats. Denna hög ska strax förvandlas till ett hus. Thomas uttrycker detta som att tegelstenarna potentiellt är ett hus. Då huset är byggt bildar de å andra sidan aktuellt ett hus. Det finns med andra ord en rörelse i världen, en ständig övergång från potentialitet till aktualitet.

Utifrån denna grund, där han dragit upp de allra största linjerna i sin beskrivning av världen, kan han så gå vidare och förklara begreppet orsak. Då vi hör ordet orsak tänker vi kanske på rent kausala orsaker, det vill säga att någonting följer regelbundet på något annat i den fysiska världen. För Thomas var dock begreppet orsak mycket vidare, och därtill mer precist, jämfört med idag. Utgående från principen om potentialitet och aktualitet kunde han särskilja fyra olika typer av orsaker, det vill säga svar på frågan vad som har orsakat ett visst ting. För det första, den materiella orsaken. I fråga om huset i exemplet ovan är detta de materiella förutsättningar som möjliggjort att huset finns, i detta fall bland annat tegelstenshögen. Den andra typen av orsak är form-orsaken. Det är formen som givits tegelstenarna som gör att huset ser ut och fungerar som det gör. För att föra tegelstenarna från att vara en hög till att anta formen av ett hus behövs så en verkande orsak. Detta skulle i fallet ovan kunna vara de byggjobbare som med sitt slitande och släpande fört tegelstenarna och annat material till att bilda den typ av enhet de gör. Men det finns en orsak kvar, den viktigaste och den som ger alla andra orsaker deras mening, nämligen den finala orsaken eller ändamålsorsaken. Den övergripande orsaken till att huset finns är ju nämligen att människor ska kunna bo där och få tak över huvudet. Innan man har svarat på frågan varför något är till eller vilket syfte det tjänar, har man inte heller förstått vad detta något är.

Denna grund, genomsyrad av en konsekvent realism, vilket innebär att utsagorna säger något sant om någonting som finns oberoende av honom själv, ger Thomas goda förutsättningar för att bygga vidare på sitt filosofiska system, därför att även om det på inget sätt saknas problem i det så vilar det ändå på förutsättningar som ger det stadga och stabilitet. Något man kan notera i grunderna för systemet är den, kanske förvånande, frånvaron av frågor om själen och Gud, frågor som hos exempelvis Descartes bildade utgångspunkt och fond för hela systemet, vilket vi senare ska se. Hos Thomas uppträder dessa frågor dock först vid resans ände. Thomas tillvägagångssätt tycks dock vid närmare eftertanke vara mycket rimligt. För hur ska man med förnuftet kunna närma sig människans väsen eller uppfatta återglansen av Guds oändlighet, om man inte först har sökt fastställa de mycket enklare principerna för det som finns i världen runt omkring oss? Eller, snarare: det tycks som att den rationella reflexionen över människan och Gud får mycket större kraft om den föregås av en undersökning av saker som är enklare att förstå. Det är på många sätt en mycket rimlig väg att gå.

Thomas utgångspunkt bidrar också till en gynnsam grund för hans antropologi, synen på människan. Människan är inte från början uppdelad i två skilda substanser. Människan är en person, en enhet, som verkar i världen, som ser, upplever och förstår. Man kan här inte tala om någon reell uppdelning av människan i det kroppsliga och det själsliga; den ”uppdelning” som finns mellan kropp och själ är analog till den man kan urskilja hos alla substanser, den mellan materia och form.

Men det finns också en annan sida av denna berättelse om människan. För samtidigt som hon är en verkande varelse bland andra ting har hon också något som märker ut henne: hennes intellekt. Detta gör att människan inte bara är det högsta av alla materiella ting, utan även den lägsta bland de intellektuella substanserna. Det är intellektet som gör att hon inte helt är bunden vid det materiella utan kan överleva den kroppsliga döden. Även om det mänskliga intellektet som mänskligt intellekt främst förstår de ting vi har runt omkring oss, kan det emellertid som mänskligt intellekt transcendera, överskrida, de synliga tingens värld och förstå saker som finns bortanför eller ligger utanför denna. Dock, utan förbindelsen med kroppen är den mänskliga själen inte en person, det är inte vi som överlever döden utan endast vår själ; vårt liv fortsätter på den yttersta dagen, då vi ska återuppstå med kropp och själ.

Men intellektets transcenderande inriktning pekar inte bara mot vårt överskridande av de materiella villkoren utan också hela tiden på Honom som ligger till grund för allt vi ser och uppfattar runt omkring oss. Vi uppfattar Honom i förlängningen av våra undersökningar av naturen och världen runt omkring oss, Han som är alla orsakers Orsak, i detta ords mångfacetterade betydelser, och allt varandes Uppehållare. Också i undersökningen av människan kan vi skåda Hans återglans, för i våra akter av abstraktion och förståelse tar vi del av Hans eviga akt av förståelse. I alla ändpunkter av sina filosofiska undersökningar visar Thomas på Honom som allt pekar på, på Honom ”som alla kallar Gud”.

Det är dock också här viktigt att se hur Thomas, förutom att uppvärdera människans förnuft och dess förmågor, samtidigt pekar på dess gränser. Människan är en ändlig varelse som visserligen har del i Guds frihet, skaparkraft och visdom, men ändå inte är Gud. Också Gud intar genom detta sin rättmätiga plats. Gud blir inte hos Thomas en gud skapad av oss för att uppfylla våra egna, personliga önskemål och behov; Gud blir istället den levande och verkande Guden, som vårt intellekt pekar mot men inte greppar, och som visserligen finns utanför världen men ändå verkar i naturen och i människornas liv. I Thomas filosofi tillåts människan vara människa, och Gud får vara Gud.

Där, vid teologins tröskel, slutar så det mänskliga förnuftets färd i filosofins värld. Långsamt och metodiskt har det arbetat sig fram och på varje nytt område använt sig såväl av det däri specifika som av de tidigare erhållna resultaten. På varje ny nivå kommer nya problem, problem som, det ska man inte glömma, Thomas kanske inte alltid löste på ett tillfredsställande sätt. Men det finns ändå en viss stabilitet, en godartad tröghet inbyggd i det hela, en tröghet som dock inte utesluter originella lösningar. De olika delarna ger varandra stadga i ett filosofiskt godartat system, skapande en till sin helhet hållbar konstruktion. Descartes valde, som vi ska se, helt andra metoder än Thomas för att söka ge sitt filosofiska system stabilitet.

Descartes

Den värld Descartes var satt att verka i både liknade och skilde sig ifrån Thomas av Aquinos. En skillnad var att världen inte var lika välordnad; den tidigare enheten av världsligt och gudomligt hade fallit samman, ja, själva den västerländska, kristna enheten hade brutit ihop och låg bokstavligt talat i spillror. En likhet var dock att Descartes liksom Thomas behövde skapa en hållbar filosofi i vilken alla typer av kunskap kunde förenas. Medeltidens filosofi hade stelnat och lämnat plats för en ohämmad skepticism, en hållning som innebär ett förnekande av människans möjlighet att erhålla säker eller objektiv kunskap. Det var denna skepticism Descartes nu på något sätt ville övervinna.

I sin strävan efter att göra detta börjar Descartes med att gå med på skepticismens satser; en efter en ifrågasätter Descartes de invanda föreställningarna vi har om vår förment säkra kunskap enligt principen ”allt som kan betvivlas ska hållas för falskt”. Sittande framför sin brasa iklädd vinterrock börjar han först betvivla att han sitter framför en brasa iklädd vinterrock; ty, säger han, tror vi inte på natten då vi drömmer, att vi är på platser vi egentligen inte är på och gör saker vi egentligen inte gör? Vi kan med andra ord, enligt Descartes, inte lita på något av det våra sinnen förmedlar om yttervärlden.

Men själva utsträckningen, tingens skådeplats, den måste väl ändå finnas; med andra ord, även om inte astronomin stämmer, måste väl ändå geometrin göra det? Men även här kan vi enligt Descartes bli bedragna; en ond ande kan utan vår vetskap ägna sig åt att på alla sätt lura och bedra oss. Till och med det faktum att 2 + 3 = 5 kanske bara är ett elakt påhitt från denne lurendrejare. Allt, allt kan vara lögn och bedrägeri, och då ska vi också hålla det för lögn och bedrägeri!

Descartes har nu kommit ner till botten; frågan är, hur ska han kom-ma upp? Vad han söker efter är en ”arkimedisk punkt”, någonting han inte kan betvivla, varifrån han kan bygga upp en världsbild. Vad han kommer fram till då han handlöst faller genom skepticismens till synes bottenlösa avgrund är, att även om han bedras i allt så måste ändå han, som bedras, finnas. Han kommer så fram till den välkända utsagan ”jag tänker, alltså finns jag”. Detta tänkande jag är den fasta punkt utifrån vilken hela hans filosofi, hela hans världssyn, ska utgå. Genom detta har Descartes också avgränsat sig från Thomas i synen på kropp och själ; för medan Thomas börjar i personen, i enheten av kropp och själ, börjar Descartes i det radikala avgränsandet mellan kropp och själ. Eftersom jag kan tänka mig utan min kropp, bara som ett rent tänkande ting, måste också det tänkande och det utsträckta vara radikalt åtskilda. Att vara ett tänkande ting är det enda som hör till mitt väsen. Detta kom att få stora konsekvenser för hela den senare västerländska filosofihistorien.

Utan att gå in på hur denna utsaga rimmar med det tidigare sagda – kan han inte betvivla det han tror är sant i detta fall? – kan dock från början konstateras att det måste vara mycket svårt att utifrån denna punkt härleda en hel världssyn. Det visar sig också vara så. Descartes måste i själva verket ta till filosofiskt mycket avancerade argument för att över huvud taget röra sig ur fläcken. Vad han söker är någonting som existerar utanför honom själv, det vill säga utanför hans tankar. I sin jakt på detta okända konstaterar han bland annat att hans idéer om substanser ”innehåller så att säga mera objektiv realitet än idéerna om blotta modi eller accidenser” och att ”det måste finnas åtminstone lika mycket i hela den verkande orsaken som det finns i denna orsaks verkan”. Vad som är att lägga märke till i ovan givna citat är de filosofiska facktermernas kontrast mot det tidigare ”enkla” resonerandet. Faktum är att hela detta fackfilosofiska resonemang utgör ett tydligt avsteg mot Descartes ursprungliga hållning; från att i början ha betvivlat de allra enklaste matematiska utsagorna dristar han sig här till att föra resonemang hemmahörande i den högre metafysiska skolan, resonemang han måste kunna tvivla på. Problemet med denna kursändring är bara att ingenting tycks ha skett mellan tiden för tvivel och tiden för de metafysiska härledningarna som kan rättfärdiga denna tillit till förnuftet. Utan att argumentera för det har så Descartes övergivit sina ursprungliga färdplaner och dragit med sina läsare till förment lösare mark.

De metafysiska resonemang som ovan har beskrivits mynnar slutligen ut i ett bevis för Guds existens. Detta är således det andra faktum (efter konstaterandet om att han själv finns till) som Descartes kan postulera: att Gud existerar. Gud blir hädanefter garanten för de filosofiska resonemangens hållbarhet; eftersom Gud är en god Gud kan vi lita på att det vi uppfattar klart och tydligt också är sant. Här kommer så den s.k. cartesianska cirkeln in. För om det är så att Gud är garanten för att våra klara och tydliga idéer är sanna, vad uppehåller då resonemanget som leder fram till Guds existens? Guds existens kan väl inte vara bevisad innan den är bevisad? Detta problem upptäcktes redan under Descartes livstid; han lyckades aldrig ge ett tillfredsställande svar på det.

Men låt oss ändå, enligt välvillighetsprincipen, säga att Descartes har lyckats så här långt. Han har gjort sig av med allt han trodde var sant förutom det enda säkra: att han existerar. Från denna sats har han sedan kunnat härleda Guds existens. Med detta har han så lyckats skaffa en fast grund för våra försanthållanden: det vi har klara och tydliga idéer om kan vi lita på är sant, eftersom Gud inte bedrar.

Nästa steg blir så att fastställa att de matematiska satser vi håller för sanna, t.ex. att 2 + 3 = 5, verkligen är sanna. Detta är en smal sak, då vi enligt Descartes har klara och tydliga idéer om tal och inom geometrin. (Han var ju själv en av de största matematikerna genom tiderna, så konstigt vore det väl annars!) Efter detta skjuter han även in ett ytterligare bevis för Guds existens, ett s.k. ontologiskt, innan han går över till frågan om yttervärlden och dess existens.

Ifråga om yttervärldens existens kan Descartes nu använda sig av sina tidigare resultat: att Gud inte låter oss uppfatta att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt utan att de också gör det. Då vi således uppfattar att föreställningar om, eller bilder av, ting i yttervärlden är orsakade av dessa ting, bör vi också tro det. Här inför dock Descartes en ny nivå av säkerhet; det är inte längre en klar och tydlig idé vi bejakar då vi håller det för sant att tingen i yttervärlden orsakar våra föreställningar om dem; vi har istället ”en stark benägenhet” att tro detta.

Liksom tidigare, i fråga om beviset för Guds existens, får man här dock en känsla av att Descartes hoppar fram lite väl fort i den filosofiska terrängen. Det känns inte som om han på sin intellektuella resa använder sig av de metoder han redogjort för att han skulle använda. Man påminner sig den amerikanske maratonlöparen Fred Lorz som i OS i S:t Louis 1904 efter sitt triumfatoriskt snabba lopp hyllades som segrare innan han, konfronterad med flera ögonvittnesskildringar, erkände att han åkt bil en tredjedel av sträckan. I Descartes fall ser vi hur han, exempelvis, istället för att avverka hela maratonloppet av resonemang endast använder sig av tesen, att vi får hålla för sant det vi har klara och tydliga idéer om. På det sättet hoppar han in i en snabbgående kärra av lösare argumentation som tar honom till önskad destination. I sportens värld kallas detta fusk, i filosofins för en misslyckad argumentation.

Men låt oss ännu en gång använda välvillighetsprincipen: låt oss med andra ord anta att Descartes verkligen lyckas med att härleda yttervärldens existens. Vad kan han då säga om den? Kan han säga att det där huset är grönt, att solen lyser starkare än månen eller att elden han – fortfarande – sitter vid är varm? Svaret tycks vara nej! Anledningen till detta är inte att Descartes tvivlar på specifika upplevelsers sanningshalt, det vill säga att Descartes aldrig tycker sig kunna säga att en viss utsaga om yttervärlden är sann. Problemet ligger istället i att våra uppfattningar och föreställningar om yttervärlden egentligen är uppfattningar och föreställningar om våra idéer om denna. De föremål vi ser, känner och uppfattar omkring oss är i själva verket inte sådana vi ser, känner och uppfattar dem. Det är någonting ”därute” som påverkar vår själ att få vissa bilder och föreställningar; men mellan detta någonting och våra bilder och föreställningar finns ingen likhet. Tinget och tanken finns i två helt olika världar, nämligen det utsträcktas värld och tänkandets värld; att över huvud taget tala om likhet mellan dessa blir för Descartes nonsens. Resultatet blir att tankar, bilder och föreställningar snarare blir en vägg än ett fönster mot yttervärlden. Här kan man se ett första spirande skott till vad som senare skulle utveckla sig till Immanuel Kants (1724–1804) lära om uppdelningen mellan tinget i sig och tinget för oss.

Nu kan man fråga sig: vad betyder det här, egentligen? Varför ska man bry sig om högtflygande filosofiska resonemang; vad har det för betydelse för den verkliga världen och livet? Om Descartes vill ägna sig åt lite tankelekar om själen, Gud och yttervärlden, vad gör det då om han har gått snett på vissa punkter? Många människor skulle nog se det som en tämligen harmlös verksamhet. Men jag skulle vilja utmana den synen på filosofin. För den bild vi har av världen, såsom den kodifieras, diskuteras och revideras inom filosofin, har stor betydelse för hur vi faktiskt ser på världen och livet, på människor och djur, på de yttersta tingen och på vad som är viktigt i livet. I just Descartes fall blir detta tydligt exempelvis i synen på människan. Allting som egentligen hör till människan är hennes själ, eller det att hon är ett tänkande ting. Kroppen blir då bara ett bihang; han skriver om sig själv att han vet ”med säkerhet att jag verkligen är skild från kroppen och kan existera utan den”. Jaget innefattar med andra ord inte alls vår kropp eller de förmågor som kommer med den; dessa är snarare störande moment som ger förvirrade idéer. Som om han själv uppfattar och i viss mån vill ta tillbaka den märkliga syn på kropp och själ han har utarbetat skriver han dock att förhållandet mellan kropp och själ inte är som det mellan sjömannen och dennes fartyg, utan att de två är uppblandade i varandra; en utsaga som dock mister all sin trovärdighet då han samtidigt skriver att ”ingenting annat hör till min natur eller mitt väsen än detta enda att vara ett tänkande ting”. Människans plats som en aktiv agent i världen, ett vara som handlar och interagerar med andra varan, har därmed satts ifråga.

Descartes försöker slå skepticismen på dess egen planhalva, genom att utgå från att vad den säger är sant. Men Descartes tar sig aldrig upp ur skepticismens träsk; och ju mer han kämpar, desto djupare sjunker han. I denna hans tappra kamp finns många lärdomar att dra, men sett i sin helhet kan det som är värdefullt i Descartes filosofi endast räddas i ett filosofiskt system med andra utgångspunkter och förutsättningar.

Filosofiska byggnadsverk

Exempel på sådana utgångspunkter återfinns i Thomas filosofi. Det finns ingenting som hindrar en filosof att, istället för att som sin utgångspunkt ta skepticismen, välja att börja i ett bejakande, ett bejakande av kunskapsförmågor och existensen av de ting vi kan ha kunskap om. Om man börjar med att hålla detta för sken och lögn, är det fara värt att man kommer att fastna och förbli i denna hållning. Hur filosofin ser ut, vilka slutsatser den kommer till och med vilken lätthet den arbetar sig fram beror i mycket hög utsträckning på dess utgångspunkter; man måste lägga en stor vikt och mycket noggrannhet vid valet av

dessa. Det spelar nämligen en stor roll.

De stora antika filosoferna Platon (427–347 f.Kr) och Aristoteles är ofta föremål för olika jämförelser. I en träffande sådan liknas Aristoteles filosofi vid en pyramid, med en fast bas i verkligheten omkring oss och en strävsam stigning mot höjden. Platons filosofi är i jämförelse med detta en obelisk, som modigt skjuter upp mot idéernas himmel. I anslutning till dessa bilder skulle jag vilja likna Descartes filosofi vid en upp och nedvänd pyramid, med en fast punkt längst ned och hela systemet resande sig från denna. Som det även skulle sluta enligt fysikens lagar faller dock hela bygget vid varje ny nivå som man söker bygga på, och hela konstruktionen är dömd till instabilitet. Thomas filosofi, däremot, liknar enligt min mening en gotisk katedral, fast rotad i den dagliga verklighetens mylla, och med sina tinnar och torn sträckande sig upp mot himlen. I denna byggnad har han kristnat de två ovan nämnda antika filosoferna, Aristoteles och Platon, och inneslutit de respektive företrädena hos de båda, jorden sträckande sig mot himlen. Däri finns, tror jag, ett bra grundrecept för att skapa en hållbar och livskraftig filosofi.

Artikelförfattaren är fil.kand. i teoretisk filosofi.