Ett verkligt alternativ? Västerlandets fascination inför den moderna buddhismen

I Europa och Nordamerika har intresset för buddhismen ständigt vuxit på senare år. Man behöver bara gå in på internet och söka på begrepp som exempelvis ”buddhism”, ”meditation” och ”dialog mellan kristna och buddhister” för att hitta en mängd buddhistiska institutioner, meditationscentra och dialogaktiviteter. Västerlandets ökande intresse för buddhismen kan också ses som en utmaning för de kristna kyrkorna. Människor som söker efter svar på existentiella frågor och vill hitta bärkraftiga andliga övningar och metoder, upptäcker tydligen allt oftare att de olika buddhistiska skolorna har alternativ som motsvarar deras förväntningar.

Men det finns å andra sidan inte så få människor som nöjer sig med att foga in vissa delar och meditationsmetoder som hör hemma i zenbuddhismens tradition eller i vipassana-metoden från hinayana-buddhismen i sin ofta mycket egensinniga ”lapptäcks-religiositet”. Detta hör hemma i en vagabonderande synkretism och kritiseras inte bara från kristet håll utan förkastas också av buddhister som värjer sig mot att deras tradition missbrukas och blir en fyndgruva för tvivelaktiga nya religiösa projekt inom kristendomen.

Mellan pånyttfödelse och politisering

Det finns dock trender som måste tas på stort allvar. Många européer och nordamerikaner ser buddhismen som ett verkligt alternativ till kristendomen och får en ny religiös hemhörighet i den. För många räcker det med att de har sympatier för buddhismen och endast delvis får en buddhistisk identitet. De ansluter sig alltså inte till någon buddhistisk församling. Det är svårt att precisera hur många västerlänningar som i realiteten blir anhängare till buddhismen. Men faktum är att deras antal på senare år stadigt har ökat, och det fortsätter att öka.

Det finns också ett stort antal kristna som fått upp ögonen för den buddhistiska meditationsmetoden – här handlar det oftast om zenbuddhismen – och i den ser en form av spiritualitet som hjälper dem att fördjupa sitt böneliv och utvecklas andligen. Just det tysta förblivandet inför den yttersta verklighetens hemlighet drar dem till sig. Det händer att de återupptäcker och får en upplevelse av några av beståndsdelarna i en kristen negativ teologi, sedan de tagit omvägen om zenmeditationen och dess ovilja mot kategoriska utsagor.

Här följer några reflexioner kring buddhismens situation i ett par asiatiska länder som en bakgrund för den som vill sätta sig in i dialogen mellan kristendom och buddhism och förstå hur självständiga former av en västerländska buddhism har utvecklats och hur de passar in i buddhismens generella utveckling. I Folkrepubliken Kina har buddhismen under de sista två årtiondena åter fått fast mark under fötterna och till och med delvis återerövrat sin gamla ställning som en religion för vanligt folk. Det kommunistiska partiet och Byrån för religiösa angelägenheter upplever att de buddhister som bor inom de traditionella gränserna för Kinas fastland i stor utsträckning är lätthanterliga och oproblematiska.

Helt annorlunda förhåller det sig med den tibetanska buddhismen. I Tibet är de buddhistiska klostren med sina munkar och nunnor företrädare för oppositionell tibetansk fromhet, kultur och tradition. De vänder sig alltså mot den centrala regeringens ambitioner att göra Tibet till en kinesisk provins bland andra, genom att låta Han-kineser invandra i allt större utsträckning. Det som driver tibetanerna att göra motstånd mot den kinesiska överhögheten är inte i första hand att de vill ha en självständig och oberoende stat. För dem handlar det framför allt om att deras religiösa och kulturella identitet äventyras genom att alltfler Han-kineser med den centrala regeringens goda minne bosätter sig i landet.

I Taiwan har buddhismen upplevt en oväntad blomstringstid under de senaste tjugo åren. Antalet unga män och kvinnor som vill bli munkar och nunnor i buddhistiska kloster har stigit kraftigt. Denna boom inom det buddhistiska klosterlivet har lett till att många nya kloster grundats. Stora karismatiska personligheter har tagit initiativ till dem, och de drar till sig många unga människor, bland dem ett överraskande stort antal akademiker.

Chung-Hwa Institute of Buddhist Studies, som grundades år 1985, har utvecklats till ett centrum för buddhistiska studier. Inom den taiwanesiska buddhismen står den ”buddhistiska storstadsmissionen” för en intressant utveckling. Den bedrivs av munkar och nunnor från klostret Zhongtai i Taipei och andra städer. Man har byggt upp meditations- och rådgivningscentra vid de stora städernas affärsgator. De står öppna för alla sökande, och det är många som tar del av deras utbud. Relationerna mellan kristna och buddhister har på senare år blivit bättre och intensivare genom att det regelbundet finns tillfällen att föra en dialog.

Kan kristna delta i buddhistiska riter?

Den thailändska buddhismen har interna problem. Orsakerna är vissa munkars olämpliga beteende och en allmän kris inom munkväsendet. Vid sidan av detta har den religiösa situationen i Thailand under den senaste tiden präglats av våldsamma konflikter med radikala islamister. Attackerna mot polisstationer i södra delen av landet i maj 2004 genomfördes alldeles uppenbart av militanta islamiska grupper med separatistiska mål. De kräver alltså att vissa områden ska få rätt till självstyre respektive bli oberoende.

Buddhisternas reaktion på våldsdåden var en blandning av bristande förståelse och rådlöshet. De våldsamma händelserna står i stark motsats till de thailändska buddhisternas föreställning om att det råder religiös harmoni inom deras samhälle. Många buddhister blev först nu medvetna om att den harmoni som de trodde existerade mellan de religiösa samfunden snarast hade utmärkts av att man fredligt levde sida vid sida utan kunskaper om de andra och utan någon större ömsesidig högaktning.

Thailändska buddhister och muslimer har aldrig gjort några större ansträngningar att föra en dialog mellan de båda religionerna. Kristna och buddhister i Thailand har haft och har kontakter främst inom den sociala sektorn, särskilt i kampen mot aids, som sprids allt snabbare över hela landet. Den thailändska biskopskonferensen förbereder just nu riktlinjer som ska innehålla regler för i vilken utsträckning kristna får delta i vissa buddhistiska ceremonier och riter. Eftersom många kristna kommer från buddhistiska familjer och vissa också lever i blandäktenskap med buddhister blir det problem i vardagslivet varje gång man firar minneshögtider över döda, vid vigslar och andra högtidligheter som följer buddhistiska ritual. Frågan är i vilken utsträckning en troende kristen får lov att delta.

I Sri Lanka har politiseringen av det buddhistiska Sangha avancerat snabbt under de senaste åren. Men det är inte första gången som buddhistiska munkar tagit till orda i politiska frågor och försökt göra sig hörda som påtryckargrupp. När Sri Lanka just hade blivit självständigt lyckades de till exempel förmå regeringen att få ett slut på de kristna skolornas starka inflytande genom att skolornas byggnader och egendomar exproprierades och förstatligades. Det var en buddhistisk munk som år 1958 mördade premiärminister Bandaranaike, far till den nuvarande presidenten Kumaratunga.

Tendenserna att blanda sig i politiken har på senare år ökat starkt inom det buddhistiska munkväsendet i Sri Lanka. Vid parlamentsvalen i april 2004 deltog för första gången ett rent buddhistiskt parti. Det hade framgång och några munkar valdes faktiskt till parlamentsledamöter. Denna utveckling följdes med oro inte bara i icke-buddhistiska utan också inom rent buddhistiska kretsar i Sri Lanka. Kritiken handlade om att munkarna borde ha följt sin religiösa kallelse och ”övergivit världen” istället för att så starkt och partiskt blanda sig i världsliga angelägenheter. I början av juni 2004 skadades två buddhistiska munkar med parlamentariska mandat när konflikterna mellan olika politiker i parlamentet ledde till handgripligheter. Detta framställdes i landets press delvis som en ofrånkomlig följd av att Sangha utvecklats i alldeles fel riktning.

Det religiösa klimatet i landet har försämrats påtagligt under de senaste åren. Många kristna kyrkor och institutioner har attackerats och förstörts. En vanlig anklagelse mot de kristna kyrkorna är att de värvar konvertiter med ojusta metoder. Regeringen har tagit de buddhistiska anklagelserna mot de kristna på stort allvar och förberett en ”anti-konversionslag” (anti-conversion law) som ska straffbelägga ”oetiska omvändelser” (unethical conversions). De katolska biskoparna har åtskilliga gånger uttryckt farhågor för att den planerade lagstiftningen bara kommer att leda till en ökad spänning mellan de religiösa samfunden. Trots allt existerar faktiskt ett samarbete religionerna emellan. Här lägger man ner stor möda på att hålla fredsprocessen i Sri Lanka vid liv och försöka få den att leda till något som är bra för hela landet. I oktober 2004 pläderade företrädare för alla religiösa samfund för en fortsättning av fredssamtalen hos den norske medlaren Erik Solheim.

Dalai Lama – högt ansedd och hårt kritiserad

Den person som just nu är buddhismens mest kände företrädare i hela världen är utan tvekan Tenzin Gyatso, den fjortonde Dalai Lama. Han dyrkas och beundras i sin egenskap av gudakonung och Tibets andliga och världsliga överhuvud. Överallt där Dalai Lama visar sig offentligt samlas stora skaror av ofta långväga anhängare för att lyssna till hans många gånger fascinerande utläggning av Buddhas budskap. Ett stort antal boktitlar finns på flera europeiska språk. Deras teman är oftast meditation och fred.

Även om zenbuddhismen med sin meditationsmetod har hjälpt många människor i Västerlandet att få andlig vägledning och finna inre frid, så är anhängarna till den tibetanska buddhismen alldeles tydligt många fler. Folkrepubliken Kinas regering är i stort sett de enda som slentrianmässigt kritiserar Dalai Lamas person. Den anklagar gudakonungen för separatistiska stämplingar, i akt och syfte att påskynda sitt hemlands oberoende. Man kritiserar också Dalai Lama för att vilja återupprätta lamornas feodala regim, vilken under århundraden höll den tibetanska befolkningen i okunnighet och utan förbarmande utarmade den.

I Västerlandet däremot är Dalai Lama högt aktad i sin egenskap av representant för den tibetanska buddhismen och som andlig ledare och lärare. Så är det till exempel i Förbundsrepubliken Tyskland. Där har Dalai Lama varit åtskilliga gånger den senaste tiden för att inför entusiastiska åhörare på stort upplagda evenemang föreläsa om tibetansk buddhism, meditation och samförstånd mellan religionerna.

Därför blev det stor uppståndelse då Dalai Lama och den tibetanska buddhismen år 1999 utsattes för stark kritik i en bok av makarna Victoria och Victor Trimondi. De varnade för de faror som finns förborgade i den tibetanska buddhismen i form av magiska konster och idéer om världsherravälde. Enligt paret Trimondi bemödar Dalai Lama sig visserligen om att inför sina västerländska åhörare framstå som en djupt religiös andlig ledare, intresserad av dialog och av ett rationellt argumenterande. Detta gäller också om de publikationer som riktar sig till västerländska läsare. I verkligheten ska han enligt samma källa ha en magisk världsbild och drömma om ett framtida världsrike, där buddhismen är den enda religionen. Paret Trimondi grundar sina varningar på ”Kalachakra-Tantra” och ”Shambala-myten”. I dessa förkunnas att en gyllene buddhistisk tidsålder ska etableras med våld i en sista strid mot buddhismens fiender.

Kritiken mot Dalai Lama handlar också om att han använder sig av magiska konster som andetro, drömtydning och lottdragning. Gång på gång anklagas han också för att när allt kommer omkring förorda våld och vara latent fascistisk. Den tibetanska buddhismen beskylls generellt för att vara reaktionär, styrd av magiska föreställningar och ha en mycket negativ kvinnosyn. I de tantriska riter, som genomförs av tibetanska munkar, lär kvinnor och unga flickor missbrukas sexuellt och deras människovärde kränkas.

Det blev livlig debatt efter denna kritik. Debatten fördes ofta på ett känslomässigt plan med många förstuckna anklagelser men fick som huvudsakligt resultat att Dalai Lama och med honom den tibetanska buddhismen konfronterades med den ovana uppgiften att behöva skaffa sig en ny inriktning för verksamheten i Västerlandet. Till detta bidrog också de senaste årens politiska händelser och att många tibetaner tvingas leva i exil efter det att kineserna intagit landet.

Inom mahayana-buddhismen utgör den tibetanska varianten av ”tantrayana” eller ”diamant-farkosten” ett specialfall eftersom många magiska, sexuella-tantriska element ur den tibetanska folkfromheten har gått upp i den. Nu diskuteras den kontroversiella frågan om den tibetanska buddhismen kan lyckas frigöra sig från sina vidskepliga konster och magiska föreställningar eller om de konstitutionellt hör till dess väsen och därför måste förbli absolut nödvändiga och oföränderliga också i en västerländsk variant av denna religion.

Andlig fördjupning i alla religioner

Dalai Lamas person är ett typexempel på hur svårt det är att röra sig mellan två världar. Men också hans kritiker måste medge att han under åren i exil i förvånansvärt hög grad har lyckats göra sig hörd och vinna uppskattning och dessutom förmedla den tibetanska buddhismens läror och meditationsmetoder till västerländska åhörare. Samtidigt har Dalai Lama fortsatt som andlig ledare för sitt eget buddhistiska samfund ”gulmössorna” (gelugpa). De förväntar sig att han för vidare deras religiösa samfunds gamla traditioner och att han genomför de nedärvda riterna.

Vid sina framträdanden i Västerlandet undviker Dalai Lama omsorgsfullt att ge åhörarna intrycket att han uppmanar dem att konvertera till buddhismen. Han betonar istället att de ska fortsätta att vara rotade i religion och där sträva efter att uppnå större djup, stillhet och meditation. Ändå ökar ständigt antalet européer och nordamerikaner som ansluter sig till den tibetanska buddhismen i någon av dess former. I Nordamerika räknar man med att den har över en miljon anhängare. I Tyskland lär ungefär 500 000 människor se Dalai Lama som sin religiösa ledare.

1996 grundades i Hamburg ”Europeiskt nätverk för studier av buddhism och kristendom” (European Network of Buddhist Christian Studies). Det har som målsättning att dokumentera hur förhållandet mellan kristna och buddhister utvecklas och erbjuda ett forum för dialogmöten. Sekretariatet finns i missionsbenediktinernas stift i S:t Ottilien. Gruppen, vars medlemmar huvudsakligen kommer från Tyskland, Storbritannien, Skandinavien och Österrike, har hållit en rad konferenser och sköter en internetservice på temat kristen-buddhistisk dialog. Nästa konferens har temat ”Omvändelse och religiös identitet” (Conversion and Religious Identity) och kommer att äga rum i S:t Ottilien i juni 2005.

I Hongkong möttes 2–6 juli 2004 representanter för flera asiatiska kristna kyrkor och buddhister från Theravada-riktningen på initiativ av Kyrkornas ekumeniska råd och Asiens kristna råd (CCA). Mötet, som hade temat ”På väg mot en kultur av religiös mångfald och samhällelig harmoni” (Towards a Culture of Religious Diversity and Communal Harmony) ägde rum i Tao Fong Shan Centre. Detta grundades i början av 1900-talet av den norske missionären Karl Ludvig Reichelt med målsättningen att främja dialogen mellan kristna och buddhister. De 35 deltagarna, däribland nio buddhistiska munkar, kom från Bangladesh, Kambodja, Laos, Myanmar (Burma), Sri Lanka och Thailand.

Konferensen tog upp en rad teman som är viktiga för relationerna mellan de båda religionerna. Några teman är konfliktladdade. Dit hör temat ”konversion”. Här handlar det framför allt om buddhister som konverterar till kristendomen. Frågor om den religiösa identiteten och om relationen mellan religionerna hörde också till temat. Man diskuterade dessutom vad som gäller när man umgås över religionsgränserna, och förhållandet mellan buddhism och kristendom i de olika asiatiska länderna.

Deltagarna var eniga om att religiös identitet i högsta grad är beroende av att människor känner sig hemma i sin religiösa tradition. Den asiatiska världen präglas av religiös pluralism. I det läget är det nödvändigt att anhängarna av de olika religionerna studerar sina heliga skrifter med nya ögon och med sinnet öppet för andras religiösa traditioner. Innan dialogen mellan religionerna kan börja, måste varje religiöst samfund få till stånd ett samtal inom de egna leden. På det sättet kan man bereda fältet för en öppning mot de andra. Efter en sådan intern förberedelse kan det bli möjligt för människor att överskrida den egna religiösa traditionens gränser, att växa som människor och bli fria att iaktta andra religioners traditioner och erkänna deras värde.

Både den historiske Buddha och Jesus Kristus förstod att överskrida sina egna trånga religiösa gränser genom att ”tömma” sig och på så sätt bli befriade från de begränsningar och bojor som religiösa bruk och regler kan lägga på människorna. Buddhistiska och kristna konferensdeltagare var också överens om att friheten att växla religionstillhörighet principiellt ska stå kvar, även om direkt omvändelsepropaganda inte får finnas inom de samtal som förs mellan religionerna. En äkta andlig omvändelse ska respektera personernas och de religiösa traditionernas värdighet och värde. Alla former av omvändelse som är en följd av våld, påtryckningar, materiella lockelser och andra oetiska metoder ska däremot strikt förkastas. Inom religionerna ska allt sådant utmönstras och fördömas, utan några statliga lagar och interventioner.

För mer än 2 300 år sedan utfärdade kejsar Ashoka ett edikt. Det manifest som konferensdeltagarna enades om för att få fram en etik för samtalen religionerna emellan påminner mycket om detta. I Ashokas edikt fanns följande grundregel: ”Man bör inte bara vara stolt över sin egen religion och förakta de andra, utan man bör söka efter orsaker till att visa aktning för de andra religionerna. Då kommer man att utveckla sin egen religion ytterligare och samtidigt göra de andra religionerna en tjänst. Om man handlar annorlunda, gräver man en grav åt sin egen religion och skadar också de andra religionerna […] Därför bör alla lyssna till och vara beredda att lyssna till de läror som andra bekänner sig till” (Klippediktet nr 12). Man tog till sig Ashokas teser och pläderade för att skapa både en religiöst mångfacetterad kultur och harmoni inom religion och samhälle. Det innebär att alla religioner måste sträva efter andlig fördjupning och samtidigt vara beredda att föra samtal med andra religioner utan baktankar och dolda målsättningar (hidden agendas) och med en självkritisk attityd.

Att leva med i andras monastiska tradition

I 25 år har nu den rörelse funnits som kallas ”Monastisk dialog mellan olika religioner” (Monastic Interreligious Dialogue). Här har benediktinskt-trappistiska kloster slutit sig samman i olika grupper för att få till stånd ett utbyte mellan religionerna. Målgruppen är framför allt munkar och nunnor i kloster som tillhör den japanska zentraditionen. Idén till detta intensiva utbyte föddes på en konferens som 1968 hölls av den benediktinska organisationen för ordenslivets inkulturation, AIM (Aide à l’Implantation Monastique) i Bangkok. I den deltog också den kände amerikanske trappistmunken Thomas Merton, som förolyckades under konferensen.

1977 bildades en europeisk och en nordamerikansk grupp. De har ett nära samarbete med Påvliga rådet för interreligiös dialog. Sedan 1979 sker med ojämna mellanrum möten mellan kristna och buddhistiska munkar och nunnor. Vid den här typen av interreligiösa och intermonastiska möten handlar det i första hand inte om ett intellektuellt utbyte på teman som rör ordensliv och meditation utan om att under en längre tid leva i den andra monastiska traditionen. Vanligen bor antingen kristna munkar eller nunnor under några veckor i ett buddhistiskt kloster eller omvänt buddhistiska munkar och nunnor i ett kristet kloster. Där tar de aktiv del i eller är åtminstone närvarande vid till exempel meditation, korbön och andra liturgiska seder, såvitt detta överhuvudtaget är möjligt.

Efteråt reflekterar man över erfarenheterna av det intensiva livet tillsammans och upptäcker vad man har gemensamt och markerar olikheterna. Mötet mellan klostertraditioner i olika religioner hamnar i kategorin ”Dialog kring den religiösa erfarenheten”, där människor tillhörande olika religiösa och monastiska traditioner möts och deltar i en till stor del ordlös kommunikation.

Med anledning av den interreligiösa dialogens tjugofemårsjubileum gav man ut dokumentationen ”Monastiska erfarenheter i dialogen religioner emellan”. I den beskriver 41 nunnor och munkar vad de upplevde när de deltog i buddhistiskt ordensliv och meditation. Frågar man efter ”resultat” av detta mångåriga möte, så ligger dessa först och främst i de erfarenheter som de enskilda deltagarna har gjort, dels för egen del, dels för hela sin ordensgemenskap. Att leva med i en främmande tradition tvingar en att se med nya ögon på sin egen klostergemenskap och dess sätt att tolka vad ordenslivet innebär och förverkliga det. Det händer att man blir varse att en del av rutinerna i det egna ordenslivet avviker från det ursprungliga idealet, när de som tillhör en annan religiös tradition ställer närgångna frågor.

Men motsatsen är också fallet. Man inser den egna traditionens värde och ser med nya ögon och med glädje att olika beståndsdelar i den håller måttet. Trots att det finns bestående olikheter mellan buddhistisk och kristen klostertradition har kristna munkar och nunnor som vistats i buddhistiska kloster tillhörande zentraditionen upptäckt förvånansvärda likheter. För några innebar det att de blev lyckliga över sin andliga hemvist, medan andra blev osäkra på var de hörde hemma.

Det är svårt att exakt ange hur många buddhistiska organisationer som under de senaste årtiondena har bildats i Europa och Nordamerika. Men det handlar om flera hundra olika grupperingar, de flesta av dem tätt knutna till zentraditionen eller den tibetanska buddhismen. De har dock utvecklat självständiga former av buddhistiskt liv. Många buddhistiska aktiviteter och organisationer i Europa har gått samman i den europeiska buddhistiska unionen (European Buddhist Union), som för närvarande omfattar 46 buddhistiska organisationer i 14 europeiska länder.

Några av dessa grupperingar står nära sitt buddhistiska ursprung och strävar efter att bevara ordinationsordningar och traditioner för att behålla sin autencitet. Kring en del enskilda personer har en mängd mindre grupper bildats. Ofta har grundarna varit meditationslärare och härigenom fått en trogen lärjungakrets kring sig. En sådan läromästare i liv och meditation är till exempel munken Thich Nhat Hanh från Tibet. Han har gjort sig känd genom sina många publikationer. 1969 grundade han den Förenade buddhistiska kyrkan (Unified Buddhist Church). Sedan 1975 bor han i det andliga centrum i Loubès-Bernac i Frankrike, Plum Village, som han själv grundat. 1997 öppnades ett manligt kloster, Maple Forest Monastery, och 1998 ett nunnekloster, Green Mountain Dharma Center, i Vermont i USA.

Kan ett buddhistiskt liv få varaktigt fäste i Västerlandet?

Thich Nhat Hanh blev först känd genom sin insats i Vietnamkriget. Senare var han tillsammans med den thailändske buddhisten Sulak Sivaraksa en av flera initiativtagare till rörelsen ”Socialt engagerade buddhister” (Socially Engaged Buddhists), som visade på den sociala betydelse som Buddhas lära haft för åstadkomma ett bättre mänskligt samhälle.

Den västerländska buddhismens vänner (Friends of the Western Buddhist Order, FWBO) och gruppen Arya Maitreya Mandala (AMM) är några av de grupperingar som haft stor betydelse för buddhismens utveckling i Västerlandet och kanske ännu mer för den asiatiska buddhismen. De försöker hitta och utveckla nya former av buddhistiskt ordensliv. Dessa behöver inte bara vara knutna till någon av buddhismens traditionella former utan kan också införliva olika element ur Theravadas, Mahayanas och Vajrayanas traditioner. De försöker sedan vidareutveckla gammalt och nytt till en form av en ”integrerad buddhism”.

Arya Maitreya Mandala grundades av Anagârika Govinda, alias E. L. Hoffman (1898–1985) som hade sina rötter i Tyskland. Dennis Lingwood (f. 1925) bildade Det västerländska buddhistiska ordenslivets vänner. Lingwood kommer ur anglikansk tradition. Efter sin konversion till buddhismen startade han under sitt munknamn Sangharakshita den nya buddhistiska ordensgemenskapen. Båda grupperingarna har det gemensamt att de har utformat egna riktlinjer för munkvigningar och strävar efter självständighet gentemot auktoriteterna inom den asiatiska buddhismen.

Man får nu vänta och se i vilken utsträckning de nybildade buddhistiska organisationerna och klostren kommer att kunna utveckla hållfasta nya former av buddhistisk livsstil genom att återvända till källorna och ta fasta på de positiva beståndsdelarna i de gamla traditionerna. Framför allt återstår att se om dessa nya former i längden kan få fotfäste i Västerlandet. Intressant är också i vilken utsträckning auktoriteterna inom den traditionella buddhismen kommer att vara beredda att erkänna att de nya utvecklingsformerna är en genuin vidareutveckling av den buddhistiska karisman.

Man kan här dra en parallell till kristendomens utveckling i Asien. De kristna kyrkorna och ordensgemenskaperna är fortfarande mycket starkt västerländskt präglade, men sedan några år strävar de intensivt efter att frigöra sig från den image av att vara en utländsk religion som de fått och istället inkultureras i de asiatiska ländernas religiösa och kulturella traditioner. Hittills uppfattas buddhismen i Västerlandet som en utländsk, exotisk religion. Det ska bli spännande att se om tiden är mogen för att nya former av en i Västerlandet rotad och integrerad buddhism ska kunna utvecklas i mötet med den västerländska världs- och människosynen.

Översättning: Birgitta Carlquist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 11/2004.