Gud, vetenskapen och Västerlandet

Klockan elva varje dag fick kalkonen mat. En lucka öppnades, maten stacks in med en skopa och kalkonen åt. De första månaderna var kalkonen lite skeptisk till skopan; var den månne farlig? Allt eftersom tiden gick vandrade dock kalkonen allt säkrare fram till skopan med mat. Till slut stod den och väntade klockan elva varje dag vid luckan, ivrig att få smörja kråset med den välsmakande maten. En dag i december när kalkonen sträckte fram huvudet för att låta sig väl smaka fick den dock ett hårt slag av en klubba i huvudet; tranbärssåsen stod redan på julbordet och väntade.

Denna historia har fått ge namn åt boken Russells kalkon. En bok om hur Gud och vetenskapen formade den västerländska kulturen av Roland Poirier Martinsson. Berättelsen är hämtad från en bok av Bertrand Russell (1872–1970), och är tänkt att visa riskerna med vissa typer av slutledningar, i varje fall om man ingår som en del av julbordet.

Bokens ambition är, som titeln antyder, att ta ett helhetsgrepp över Västerlandets utveckling, från kulturernas uppkomst till våra dagar, utifrån religionens och vetenskapens ståndpunkt. Att i detta minst sagt stora ämne göra val är oundvikligt, och författaren fokuserar främst vetenskapen, i dess naturvetenskapliga gren skall tilläggas. Ett sammanhållande tema i alla dessa ämnen är dock sanning och kunskap, och författaren är passande nog filosof, en filosof som försöker applicera reflexionen kring sannings- och kunskapsfrågor till historien. Boken är kronologiskt strukturerad; läsaren förs från Mesopotamiens flodkultur ända fram till våra dagars amerikanska civilisation. Runt detta kronologiska skelett får så även författaren plats att göra vissa tematiska utvikningar, som innefattar hisnande snabba resor genom tid och rum; från det forntida Babylon till ett nutida Los Angeles på bara några rader.

Författaren tar i sin bok en hel del nya och oväntade grepp på vetenskapshistorien. Det första gör han genom att börja sin berättelse om naturvetenskapen i Mesopotamien och inte i det gamla Grekland. Vanligtvis förknippas vetenskapens uppkomst med den hypotetisk-deduktiva metodens framväxt. Denna metod innebär att man utifrån erfarenheten gör antaganden om hur verkligheten är beskaffad, antaganden som sedan kan styrkas eller vederläggas av nya erfarenheter. Den hypotetisk-deduktiva metoden tog sina första stapplande steg just i det gamla Grekland. Men författaren till denna bok tycker sig kunna se föraningar av detta sätt att resonera redan i det gamla Mesopotamien, långt innan greken Thales (500-talet f.Kr.) började fundera över världens urstoff och därmed initierade det antika Greklands stolta intellektuella tradition. Genom att börja i Mesopotamien visar författaren på en för många relativt okänd kultur som källan till Västerlandets vetenskap och ändrar på så sätt också i viss mån redan därigenom förutsättningarna för hur Västerlandets vetenskapshistoria skall skrivas.

Praktikens betydelse för teorierna

Någonting annat författaren genomgående vill lyfta fram är betydelsen av det praktiska för det teoretiska. Naturvetenskapliga forskare griper nämligen inte sina teorier ur luften; de finns oftast först i praxisen hos ingenjörerna, innan de sedan kodifieras av de mer teoretiskt lagda fysikerna. Så var exempelvis fallet med termodynamikens framväxt. Denna vetenskap är till sin form helt teoretisk, men den springer ur de erfarenheter man gjorde vid byggandet av de första ångmaskinerna på 1700-talet. Redan i dessa kunde man förebåda de teorier som inte förrän flera år senare uttryckligen kom att formuleras. Här kopplar författaren också ihop vår tid med antiken: vid torget i Aten stod Akademien, filosofernas hemvist, på ena sidan och Herculeanum, där metallurgin drevs till fulländning, på den andra. Trots att de båda var framstående, är det Akademien som gått till eftervärlden och blir ihågkommen, trots att mycket av dess visdom kommer från andra sidan torget.

Medeltiden saknas

Medeltiden lyser dock med sin frånvaro i boken. Allt tänkande som under medeltiden lade grunden för så många senare tekniska framsteg och där så mycket av vårt västerländska nutida tänkande formades, medeltiden, som var en tid då verkligen Gud – eller, om man så vill, tron på Gud – formade Västerlandet, försvinner helt ur denna redogörelse. Visst måste man i en bok av denna typ kunna välja ut vad man vill skriva om, och även författarens val att koncentrera sig på mer praktiska aspekter av naturvetenskapen gör detta val mer förståeligt, men frånvaron av medeltiden är ändå anmärkningsvärd.

Mot slutet av boken, då vår tid behandlas, får läsaren så reda på vilken filosofisk syn som ligger till grund för boken. Författaren tar där upp den strid som pågått under 1900-talet om synen på naturvetenskapen. I början av seklet var den gällande åskådningen positivismen, att vetenskapen bara skapade objektivt sanna satser om den materiella världen. Men allt eftersom århundradet fortskred utdelades flera hårda slag mot positivismen, och andra vetenskapssyner gjorde sig gällande. En av de viktigaste, och den som författaren själv står närmast, är den som företräds av Thomas S. Kuhn (1922–1996). Den säger, i korta drag, att naturvetenskapen inte genomgår en linjär utvecklingsprocess där mer och mer kunskap ansamlas. Istället präglas vetenskapshistorien av en lång rad revolutioner, där gamla system ersätts av nya i takt med att samhället förändras. Enligt detta synsätt präglas också naturvetenskapen av det samhälle där den bedrivs och av de människor som är sysselsatta med den. Naturvetarna är inte själlösa argumentationsmaskiner, utan fullt ut mänskliga individer av kött och blod, som vilken annan människa som helst. Naturvetenskapen kan därför inte heller behandlas som vore den ett helt eget, slutet, rationellt system, upphöjt över tid och rum; den skall istället behandlas som den skapelse av människor som den är.

Uppfriskande växling av perspektiv

Ibland tycks det dock som att författaren motsäger sig själv; att han ömsom tycks argumentera för en viss uppfattning, för att i nästa stund argumentera för den rakt motsatta. Denna dubbla hållning i många frågor skapar och skapas av den generellt dubbla hållning som författaren har till vetenskapen boken igenom; därför att samtidigt som vetenskapen i mångt och mycket har varit en drivande kraft i Västerlandets utveckling, manar författaren genom det inledande exemplet med Russells kalkon till en skeptisk hållning gentemot vetenskapens välsignelser. Vetenskapen kan såväl hjälpa som stjälpa. Samma ambivalens finner man i frågan om vad som egentligen är det viktigaste för vetenskapens utveckling: teknisk ingenjörskonst eller teoretiska resonemang. Författaren varnar för risken att ”underskatta den tekniska uppfinningsrikedomens betydelse för vetenskapens teoretiska utveckling”, men längre ner på samma sida kan man läsa att ”tanken föregår tekniken”.

Detta grepp kan ibland verka förvirrande. Men samtidigt ger det ett friskt intryck: läsandet blir, då man får följa med författaren på olika argumentationsspår, ett stöd för de egna resonemangen kring de fenomen som tas upp snarare än en väl asfalterad raksträcka av argument till ett från början givet slutmål. Argumentationen är, liksom verkligheten, komplex och innebär ett ständigt vägande mellan två extremer: vetenskapen både hjälper och stjälper, och dess utveckling sker genom en samverkan mellan teoretiskt och praktiskt. Men framför allt, och kanske det viktigaste för en bok som denna, sker detta guidande på den gyllene medelvägen under ett läsande med stor lust, och med en vaknande längtan att läsa mer.