Fallande stjärnor och äpplen

Intresset för forskning och naturvetenskap är något djupt mänskligt och sammanfaller med en fundamental nyfikenhet på hur omvärlden är konstruerad, hur allt började och hur det kommer att sluta. Få faktorer har haft så stor påverkan på vår syn på universum och på vår vardag som vår tids imponerande framsteg inom naturvetenskapen och i synnerhet inom fysiken. Vetenskapliga rön på dessa områden är utmanande och kräver en enorm och sofistikerad teknologi som i sin tur gör att ny teknologi utvecklas som påverkar vår vardag. Nu kan dessa nya framsteg göra det möjligt för oss att komma på projekt som kan få oss att allt bättre begripa oss på grundläggande och svåra frågor som till exempel: ”Hur har universum uppstått?” eller ”Var detta något oundvikligt?”

Det är förvånande att endast ett fåtal icke-professionella aktivt ägnar intresse åt naturvetenskap. De flesta av oss påstår – utan att ens ha försökt – att matematik och fysik var akilleshälen i skolan och att sådant bör undvikas. Min egen gymnasielärare brukade på sin tid varna mig för att bli trångsynt, men vad hon i själva verket menade var att jag inte skulle försumma humaniora – att läsa skönlitteratur och att gå på teater till exempel. Förvisso ansåg hon sig själv inte vara trångsynt och ändå skulle hon aldrig tagit i en populärvetenskaplig fysikbok. Det är förbryllande att humanister inte känner behov av att förstå hur deras mobiltelefoner eller teveapparater fungerar eller vad atomenergi är.

Ulf Danielssons bok, Stjärnor och äpplen som faller. En bok om upptäckter och märkvärdigheter i universum, vänder sig till dem som inte är specialister inom naturvetenskap. Det är en aktuell, berättande framställning som ger en populär översikt över en rad basfakta om nutida elementarpartikelfysik och kosmologi. Dessa två grenar inom naturvetenskapen har visat sig stå i ett mycket nära förhållande till varandra – en spektakulär föreställning som uppstod för ungefär 20 år sedan och som sedan utvecklats på ett explosionsartat sätt. Vår kunskap om det allra minsta bestäms omisskännligt av vår uppfattning om det allra största. Det är uppenbart att det senare står i mer direkt kontakt med vår vardagsupplevelse – när vi betraktar stjärnor som solen, planeter som jorden och deras dynamik som dagar och år – och det är därför mycket lättare att uppfatta kosmologin än den verklighet som utgörs av den subatomära. Eftersom boken handlar om just dessa två diametralt motsatta aspekter av universum behandlas inga andra grenar av den moderna fysiken. Fysiker inom det fasta tillståndets och atomär fysik kan med rätta känna sig blåsta. Hur som helst, boken är ingen lärobok och det står ju författaren fritt att välja sina ämnen.

Det är mycket svårt att skriva en populärvetenskaplig bok, inte bara för att det handlar om grundläggande förståelse av fenomen som faktiskt kräver komplicerade verktyg för att kunna greppas. Lika viktigt är det att hitta rätt perspektiv som varken nedvärderar våra föregångare (”förut visste de ingenting”) eller uppfattas som euforiskt omnipotenta (”nu vet vi allting”). Till vår stora förvåning råkar den senare attityden finnas även hos framstående forskare som Maxwell eller Kelvin redan för c:a 100 år sedan. Självfallet begriper vi mångt och mycket bättre nu men våra framgångar kan endast värderas i vetenskapshistoriens ljus och sättas i sitt rätta perspektiv med tillbörlig respekt för dem som gjort vårt framåtskridande möjligt. Vi befinner oss bara i början av vägen; Danielsson säger: ”världen är ung och vi vet ännu inte människans plats” (s. 32) eller som nobelpristagaren i fysik år 2004, David J. Gross uttrycker det: ”Jag är glad att kunna meddela att vi inte håller på att förlora den viktigaste av våra resurser, nämligen okunnigheten.”

Boken omfattar tio kapitel. Vart och ett behandlar ett speciellt område inom fysiken, först ur ett historiskt eller filosofiskt perspektiv och därpå utifrån det aktuella forskningsläget. När det är möjligt presenteras problemen på ett intuitivt sätt; när det rör sig om mer komplicerade frågor ges endast en förenklad sammanfattning av problemkomplexet. Vi utgår från det kända: jorden, stjärnorna, kometerna och gravitationen i vardaglig bemärkelse. Därpå kommer begrepp som tid, ljus, rymd och det värsta av allt: relativitet. Svarta hål och tidsresor för oss paradoxalt nog in i det allra minstas värld: till de fundamentalt minsta kända byggstenarna i materien och deras underliga kvantbeteende. När författaren behandlar det allra minsta sker det i en oavbruten växelverkan med beaktandet av det allra största, de astronomiska objekten, vilket, som jag nämnt tidigare, är ett vanligt sätt för dagens naturvetenskap. Hela texten är utsmyckad med exempel från vardagslivet i författarens familj. De är trevliga mellanspel men de har lös anknytning till framställningen i övrigt.

Eftersom jag är fysiker kan jag inte avgöra om boken är lätt att följa för icke-professionella. Det är som bekant mycket svårare att förstå populärvetenskapliga artiklar än fackartiklar och även mycket svårare att skriva sådana. Men framställningen gör ett fräscht intryck av begeistring och förundran inför universum på ett helt annat sätt än när vi konfronteras med en ny teknisk finurlig apparat.

En annan viktig aspekt av Danielssons bok kan belysas av följande påstående som står att läsa i förordet: ”I längden är det omöjligt att leva utan visioner, utan ett större sammanhang. I andra tider har sammanhanget givits av religionen men i vår sekulariserade tid öppnas ett vakuum. Vad skulle det fyllas med? […] genom att man visar hur outgrundligt underbar den verkliga världen är. […] Men det måste grundas på förståelse och också på en insikt om naturvetenskapens begränsning. Naturvetenskapen utgör inte en fullständig världsåskådning eller religion.” Det finns verkligen en stor längtan efter ”ett större sammanhang” men man kan faktiskt diskutera om denna längtan kan mättas av naturvetenskap. Enligt min uppfattning är naturvetenskap ett stort äventyr som det är nödvändigt att ta del av – även om det bara kan ske i ringa omfattning – men jag har svårt att acceptera att detta skulle kunna ersätta människans längtan efter Gud eller religion som författaren på flera ställen tycks hävda (s. 54, 55). Eller gör han inte det? På sidan 46 säger han: ”Ändå finns det något evigt och tidlöst i fenomenet som också hör det naturvetenskapliga till. De sanningar som fysiker söker är ju heller inte dagsländor som är giltiga endast en kort tid, det är bestående värden som eftersträvas. […] Historien hade kunnat se mycket annorlunda ut i en värld av tolerans och insikt om att religion och vetenskap i grunden handlar om olika aspekter av samma världsallt. Tanken svindlar.” Här skulle man kunna erinra sig påvens encyklika om tro och förnuft, Fides et ratio.

Fastän det som här sägs är en väldig förenkling av problemet kan det inte undvikas i en bok som denna, i vilken naturvetenskapen beskrivs i en historisk kontext, eftersom man tidigare ofta hävdat att en vetenskaplig framgång betydde att man funnit en naturlig förklaring på ett fenomen som förr tillskrivits en högre makt. Vi bör emellertid vara mycket försiktiga med att dra förenklade slutsatser om förhållandet mellan religion och naturvetenskap. Det förflutna har gett oss en bitter läxa. Viktigt är att denna frågeställning som verkligen är fundamental omnämns av författaren och återkommer i olika sammanhang.

Det är en stor besvikelse att boken saknar index. Texten innehåller många namn och citat av fysiker, filosofer, författare och även många fackuttryck och begrepp som läsaren skulle vilja slå upp eller helt enkelt återvända till senare. Detta är en allvarlig brist som förhoppningsvis kan åtgärdas i nästa upplaga.

Men boken bör läsas; den är intellektuellt stimulerande och ger en ordentlig portion med kunskap, låt vara populär, men likafullt serverad på ett okonventionellt och elegant sätt. Högklassig läsning – även om jag skulle kunna polemisera mot några av författarens resonemang.
>