Omvändelseromaner

Studien Omvändelser: nedslag i svenska romaner under hundra år har vuxit fram inom ramen för det tvärvetenskapliga projektet ”Religionsbyten – individ, samfund, samhälle” som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond och administreras från Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Författaren till denna volym är litteraturvetare och skrev sin doktorsavhandling om Ulla Isakssons romankonst. I föreliggande monografi analyserar hon ett antal svenska romaner under de senaste hundra åren ur omvändelseperspektivet.

I en fyllig inledning diskuteras metodiska problem. Littberger väljer – inte oväntat – att se Augustinus Bekännelser som ett slags prototyp för omvändelseromanen. Det är ingen tvekan om att Augustinus bok har kommit att läsas som en omvändelseskildring. Frågan är bara vilken omvändelse det handlar om. Knappast till kristen tro i sig, ty kristen var Augustinus redan (om än inte döpt), utan till en asketisk livsform. Härom kan läsas i Ragnar Holtes instruktiva inledning till Bengt Ellenbergers översättning. Littberger avgränsar omvändelseromanen från utvecklings- och bildningsromanen (som den står nära). När det gäller omvändelsen som sådan väljer hon att inte klart skilja den från epifanin, vilket förefaller motiverat. Till den teoretiska arsenalen lämnar den ryske litteraturteoretikern och språkfilosofen Michail Bachtin viktiga bidrag med sina kriterier på en dialogisk eller polyfon roman med öppet slut.

Som ett slags klassisk svensk omvändelseroman kan man se Eva Alexandersons Fyrtio dagar i öknen (1964). Boken bestås en ganska kortfattad analys, varefter studiens huvuddel börjar med fem svenska författare. Först kommer August Strindbergs Inferno, där improvisationerna betonas: här finns inte en vändpunkt, i stället ett mönster av ständiga vändpunkter och små omvändelser. Littberger lägger ned stor omsorg på att finna de olika böckernas genre, och det är häpnadsväckande att se hur många olika genrer olika litteraturvetare har velat finna i Inferno. Själv finner hon den sjävbiografiskt orienterade läsningen mest fruktbar.

Sven Lidman bör – lika lite som Strindberg – inte saknas i en framställning av detta slag. Hans Såsom genom eld (1920) kan sägas vara den klassiska svenska omvändelseromanen, nu kanske distanserad av Alexanderson. Åter inventerar författaren mångfalden av genrebestämningar och frågar retoriskt: ”Hur är det möjligt att en och samma text kan läsas som en söndagsskolberättelse, ett mysteriespel och en fransk fars?” (s. 85). – Författaren själv lämnar ingen möda osparad på att i en närläsning avlocka boken nya kvaliteter. Detsamma gäller om Sven Lidmans son, Sam Lidman, och ”den omvända omvändelseromanen”. Flera av Sam Lidmans böcker handlar om en uppväxt i Pingströrelsen och ett frigörande från dess grepp. De kan rimligen kallas ”avfallsromaner” och förtjänar helt klart sin plats i en bok som denna. Tonvikten läggs på Frankensteins gud (1973), men också flera andra romaner görs det talrika referenser till. Det vill synas som om kapitlet om Sam Lidman har varit särskilt stimulerande att arbeta med, och analysinstrument från Bachtin – särskilt karnevalsmotivet med tillhörande degradering och nedsättande – används flitigt på den groteska realism som är så typisk för Lidman. Samtidigt är det tydligt, att även om böckerna skildrar ett avfall, så står själva trosfrågan som sådan inte i centrum. En ateistisk livshållning kommer inte att ersätta tron.

Bengt Pohjanens roman om Lars Levi Laestadius, Ropandes röst (1981) kommer härnäst. Åter aktualiseras det augustinska mönstret, men det finns också starka inslag av psychomachia, en själens kamp mellan gott och ont. Inslaget av en sofistikerad teoribildning är markant starkare i detta kapitel, vilket gör det ganska svårläst. Ingen tvekan kan dock råda om den litterärt höga nivån på samtliga hittills behandlade romaner. Det är något tveksamt om detsamma kan sägas om den sista författare, Unni Drougge och hennes roman Regnbågens tid (1997). Drougges taktik att ta avstånd från de nyandliga fenomen (new age) hon så uppenbart sympatiserar med fick inte heller något välvilligt mottagande av kritikerkåren. Littbergers försök att genomföra en Ehrenrettung av Drougge är ambitiöst och genomförs med stor energi, men är kanske inte helt övertygande. Hon har i detaljerna dock många värdefulla iakttagelser, så till exempel beträffande den komplicerade lodjursymboliken i boken (lodjurets vetenskapliga namn är dock Lynx lynx och inte det som anges på s. 240).

I en kort avslutning framhåller författaren att de likheter hon menar sig ha kunnat påvisa mellan de båda sekelskiftesromanerna Inferno och Regnbågens tid hör till undersökningens mest överraskande resultat. Men många andra iakttagelser av värde finns, och som helhet betraktad är denna bok ett värdefullt bidrag till litteraturvetenskapen. En fyllig notapparat, föredömligt placerad i bokens slut, bidrar till det genuina intrycket.