När påven kom till Sverige

”Bonke är viktigare än påven.” Detta fastslogs i en ledarkommentar i Trons värld när Johannes Paulus II kom till Sverige. Så kunde det låta i vissa evangelikala kretsar 1989. Jag har inte följt den tyske resepredikantens karriär, men ett och ett halvt årtionde senare framstår det inte som orimligt att hävda att Johannes Paulus har satt större avtryck i världen än Bonke.

Kjell Blückert, teologie doktor i kyrkovetenskap och välkänd för Signums läsare som medarbetare i tidskriften, har skrivit en bok som bjuder på mer än vad titeln antyder. Huvudingrediensen i anrättningen är naturligtvis analyserna av hur det katolska skildrades under det år då påven besökte de nordiska länderna och moder Teresa av Calcutta kom till Sverige. Men författaren bjuder också på en koncis introduktion till den katolska kyrkans moderna historia i Sverige och tankeväckande inblickar i ekumeniken.

Dagspressens artiklar har inte studerats mera ingående. I brännpunkten står i stället ett stort antal icke-katolska kristna samfundstidningar. I redogörelserna för det som har skrivits om katolicismen kommenterar Kjell Blückert initierat de trosmiljöer där synpunkterna har formulerats. Det gäller inte minst de olika inriktningar som 1989 rymdes inom Svenska kyrkan, och som fortfarande finns där. På så vis får läsaren också en provkarta över kristen tro i Sverige. Kjell Blückert granskar dessutom reaktionerna på påvebesöket i Finland, Norge och Danmark, om än mindre ingående.

Hur såg man då på den katolska kyrkan i svensk press 1989, var hon moder, syster eller sköka? Blückert konstaterar att epitetet sköka finns kvar i synen på den katolska kyrkan i vissa protestantiska kretsar. Det går också att finna exempel på avståndstaganden som är så skarpa att de för tankarna till den diskurs där skökan brukar figurera, även om just det ordet inte brukas. I den gammallutherskt orienterade Göteborgs Stifts-Tidning liknades katolska kyrkan vid ”vilddjuret som skall bidra till avfallet från Gud och hans ord”.

I officiella lutherska sammanhang dominerade 1989 bilden av katolska kyrkan som en systerkyrka. ”De kristna samfunden i Sverige har i stor utsträckning under perioden från 1970 och framåt blivit goda vänner till katolska kyrkan, och hävdar ett självklart systraskap”, noterar Kjell Blückert.

Har det också gått att hitta exempel på att katolska kyrkan betraktas som ett vägledande ideal? Ja, men bara i marginalen. ”I ett fåtal fall, företrädesvis på den högkyrkliga kanten inom Svenska kyrkan, har vi mött ett accepterande av den katolska kyrkan som moderkyrkan, som alla kyrkors moder.”

Bilden är alltså sammansatt, men det är ändå anmärkningsvärt hur många ringaktande och okunniga omdömen som Kjell Blückert har kunnat hitta i anslutning till påvens besök. Ibland blir effekten nästan komisk, som när en rubrik på tidningen Dagens förstasida meddelar: ”Rune hoppade av kristendomen och blev katolsk präst.” Andra gånger blir det bara groteskt, som när katolska kyrkan jämställs med Antikrist.

Under tiden efter 1989 har mycket hänt i förbindelserna mellan katolskt och lutherskt i Sverige. Saligförklaringen av moder Elisabeth Hesselblad år 2000 och Birgittafirandet år 2003 skulle kunna betraktas som höjdpunkter. ”De ekumeniska relationerna mellan den katolska kyrkan och Svenska kyrkan har fördjupats, särskilt genom de birgittinska traditionerna och jubileerna”, skriver Kjell Blückert. Samtidigt bör man nog påpeka att den högkyrklighet som från Svenska kyrkans sida har stått för den mest naturliga kontaktytan gentemot det katolska länge har varit satt på undantag inom det egna samfundet. Så var det under den tid som Kjell Blückert behandlar, och så är det i än högre grad i dag.

En undran som infinner sig vid läsningen är naturligtvis vilka reaktioner ett påvebesök skulle kunna tänkas avsätta i dag. Fältet är fritt för spekulationer och jag har inget vetenskapligt underlag för mina, men åtminstone några saker tycks ha förändrats i det kristna medielandskapet och detta skulle sannolikt påverka rapporteringen. Svenska Kyrkans Tidning visar i vardagslag ett svalt intresse för den katolska sfären. Dagen har däremot på ett påtagligt sätt utökat bevakningen av det som sker utanför pingströrelsen. Det innebär inte att tonen i kommentarer med bäring på katolicismen generellt sett är särskilt positiv, men däremot att katolska skeenden dyker upp ganska ofta i den löpande nyhetsförmedlingen.

En annan intressant förändring rör de kristna tidningar som har politiska kopplingar. Kjell Blückert konstaterar med anledning av det som skrevs 1989: ”Vad gäller de politiskt orienterade tidningarna kan vi notera en klar skillnad mellan de kristna socialdemokraternas Broderskap och Kds-tidningarna. Den förra har klart mer material än de senare.” Sedan dess har dock det katolska fått betydligt större utrymme inom kristdemokratin i Sverige.

I tidningen Kristdemokraten, liksom i tidskriften Civitas, tycks det katolska i dag ha självklar hemortsrätt. Katolska perspektiv sätter tydligt sin prägel på idédebatten där, trots att lejonparten av de aktiva kristdemokraterna sannolikt har sina rötter inom frikyrkligheten. Detta är något som också Kjell Blückert uppmärksammar när han i förordet till sin bok skriver om vad som har hänt efter 1989: ”Den katolska socialläran har tydligt inspirerat ett av de politiska partierna, som också bytt namn till det europeiskt klingande Kristdemokraterna.” Därmed inte sagt, naturligtvis, att ett enskilt parti kan göra anspråk på att tillhandahålla sociallärans enda naturliga habitat i det politiska ekosystemet. Men ur europeisk synvinkel har Sverige uppenbarligen blivit lite mindre avvikande om vi ser till den roll som katolicismen spelar i samhällsdebatten.

Mycket har hänt. Kjell Blückert påminner sina läsare om att katolikerna i Sverige fram till andra världskriget var ytterligt få. 1940 beräknades de till drygt 5 000. I ett land med en stark tradition av enhetlighet, inte minst manifesterad i en långlivad ordning med statskyrklighet, är det lätt att förstå hur många har kunnat sätta likhetstecken mellan katolicismen och det främmande. Återsken av det fördomsfulla finns fortfarande, men det har blivit betydligt svårare att förpassa det katolska till periferin av det svenska. Kjell Blückert analyserar och beskriver ett avgörande skede i den utvecklingen.