Uppslagsrikt om Jesus

Dag Sandahl är en välkänd och orädd förkunnare, upprorisk och många gånger nog så irriterande för vän av ordning genom sin frimodighet och slagfärdighet. Han är naturligtvis själv helt medveten om detta: ”Då kan jag också vara förtjust över Kyrkan. Inte säkert över kyrkoorganisationen, kyrkopolitik, kyrklig maktutövning och det politiska intresset att använda kyrkan som ideologisk apparat, men över människor i Kyrkan” (s. 29).

Om Dag Sandahl själv kan vara nog så motspänstig gentemot Svenska kyrkans etablerade ledning, gäller denna egenskap att gå på tvärs i än högre grad den ”motspänstiga medmänniska” som han skriver om i denna bok, alltså Jesus. Det är en välfunnen titel som Sandahl har gett sin bok: Jesus. Motspänstig medmänniska. Jesus gick förvisso på tvärs mot sin tids auktoriteter, den romerska ockupationsmakten och dess stödtrupper i den saddukeiska prästaristokratin. Tillsammans fick de Jesus röjd ur vägen, oskadliggjord som man trodde.

Men det är inte med Jesu liv eller med kyrkans dogmatik som Sandahl börjar sin framställning. Han börjar i stället med uppståndelsen, tillsammans med inkarnationen själva grundfaktumet i hela den kristna tron. Som redan Paulus skrev till de kristna i Korinth är kristendomen nonsens, om Jesus inte uppstått från döden, oavsett om Gud upprest honom ur dödens vånda eller om han uppstått av egen kraft; det finns formuleringar som drar i båda riktningarna. Sandahl är i gott sällskap, när han startar i segern över döden. Men sedan blir det, tycker jag, trots allt en aning förnuftsmässigt. Efter att ha diskuterat diverse bortförklaringar till uppståndelsetexterna (kvinnorna gick till fel grav, Jesus var skendöd etc.), drar han slutsatsen att uppståndelsen var en reell historisk händelse. Detta skall förvisso inte betvivlas, men frågan är vilken räckvidd som historiska förnuftsskäl har: är inte Jesu uppståndelse så exempellös att vilken bortförklaring som helst egentligen är sannolikare? Det är väl bara i ljuset av kyrkans hela trostradition som ett skeende som Jesu uppståndelse (eller jungfrufödelsen för att ta ett annat exempel) kan bejakas?

Sandahl formulerar sig på flera ställen på ett sätt som låter ana, att han inte bara talar om Jesu tid och den äldsta kyrkans strävan att uttrycka sin tro på denne Jesus. Han talar lika mycket, om än under ytan, om vår egen tid. Efter att ha omnämnt hur man på 300-talet definierade ”den kristna tron mot […] villoläror”, konstaterar han, att ”vi vet inte alls bäst, vi som lever just nu. De kanske visste mer och tillika bättre” (s. 49). Det är frestande att läsa en sådan formulering som ett inlägg i den Jesusdebatt som ägde rum i våra medier våren 2003 och som mycket tydligt avslöjade sprickorna i dagens svenska kristenhet med mångas tilltro till sin egen förmåga att på ett trovärdigt sätt omformulera evangeliet.

Men historien kring Jesus är fascinerande, och Dag Sandahl är den som med sin uppfinningsrikedom och formuleringsförmåga kan levandegöra den. Notiser som den om hur prästerna i Jerusalems tempel måste ha snörvlat och hostat, när de med bara fötter tjänstgjorde i vinterkylan, är fiffiga; jag har aldrig tänkt på den sidan av den heliga tempeltjänsten. Författaren tar upp en rikedom av spännande material, om ett hypotetiskt samband mellan nabateisk religion och berättelserna om Jesu födelse, om möjliga band mellan esseerna och jungfru Maria respektive Maria Magdalena, den senare här identifierad med den Maria som bodde med sin bror och syster i Betania. Vidare får vi läsa om några viktiga handskriftsfynd, den kända papyren från Qumran (7Q5), där man ibland, men säkerligen felaktigt, har velat finna ett avsnitt ur Mark 6, samt den s.k. Magdalena-papyren, som förvisso innehåller små bitar ur Matteus men inte är så gammal som Sandahl önskar och därför inte kan bära upp hans slutsatser.

Här kommer svagheten hos Sandahl fram. I ett kapitel med titeln ”Ifrågasättandets glädje” (s. 68–77) får man en rad antydningar att författaren ”är misstänksam mot bibelforskare”, men att de trots detta ”inte [skall] uppfattas som ohederliga”. Det är tydligt, att Sandahl hyser en påtaglig skepsis mot den sorts folk som yrkesmässigt ägnar sig åt ett historiskt-kritiskt bibelstudium. Han konstaterar t.ex., att ”…det är inte säkert att man förstår så mycket om Jesus bara för att man kan känna igen en grekisk aorist (en lurig grekisk verbform) …” Nej, det låter sig sägas, dessutom alldeles sanningsenligt, och det är ett bra exempel på författarens förmåga att finna de slående formuleringar som irriterat så många. Men ändå: ibland har man faktiskt nytta av att kunna böja ett verb i aoristus, eller att veta när romarna erövrade nabateerriket (106 e.Kr., inte 106 f.Kr. som Sandahl uppger), var Codex Sinaiticus finns (mot Sandahl fortfarande i British Museum) eller att hålla isär Markus och Johannes skildringar av Jesu död (historiskt omöjlig harmonisering på s. 158). Det finns fler fel av den här sorten, och det finns flera ställen, där Sandahl i och för sig kan stödja sig mot någon udda tes av en etablerad forskare (som den ytterst liberale anglikanske biskopen John Robinson, när denne på 1970-talet oväntat presenterade en kronologi med mycket tidiga årtal för tillkomsten av de nytestamentliga böckerna).

Summa summarum: Det är skada att Sandahls skepsis gentemot fackexegeter har hindrat honom från att låta någon av dem läsa igenom hans manus. Det skulle ha räddat honom från en del historiska misstag, sällan allvarliga även om några poänger han lyft fram med en glimt i ögat nog skulle ha försvunnit.

Författaren konstaterar sanningsenligt, att han inte har behövt vara ”akademiskt försiktig” (s. 204), eftersom han hur som helst aldrig har avsett att bli professor i Nya testamentets exegetik. Han fastslår i stället ”om faktasäkerheten: 97 % räcker.” Ja visst, det kan räcka, och många exegeter skulle förvisso vara glada, om de klarade av att uppnå den siffran. Men jag tycker ändå att det är skada att författaren inte låtit kontrollera saker bättre. Hans 97 % hade lika gärna kunnat vara 98 % eller till och med 99 %. Bokens karaktär skulle ha varit den samma, och läsaren hade befunnit sig på säkrare mark. Detta skall inte fördölja, att 97 % är mycket. Boken är alltså förtjänt av vid spridning, och såväl författare som läsare är att gratulera.