Evangelii gaudium och påvens reformer

Drygt fyra år har förflutit sedan påven Franciskus apostoliska uppmaning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) utkom (se Signum nr 1/2014). Skrivelsen, som var Franciskus första officiella större arbete, mottogs med stort intresse och uppskattning både inom och utanför den katolska kyrkan, mycket beroende på påvens pastorala hållning samt lättillgängliga och personliga sätt att skriva. Därefter publicerade Franciskus miljöencyklikan Laudato si’ (Lovad vare du) 2015 samt den apostoliska uppmaningen Amoris laetitia (Kärlekens glädje) 2016. Båda dessa skrivelser uppmärksammades också, den förra för nya skapelseteologiska impulser, och den senare framför allt för öppnare tolkningar av kyrkans pastorala förhållningssätt till frånskilda och omgifta katoliker, vilket föranledde mycken diskussion. Intresset för de senare dokumenten medförde att Evangelii gaudium blev lite bortglömt och mindre ofta citerat. Men eftersom Evangelii gaudium enligt Franciskus egna ord är att betrakta som en programskrift med viktiga konsekvenser (§ 25), är det värt att aktualisera dokumentet, lite i backspegeln utifrån de reformer i evangeliets tjänst som påven nu söker genomföra. Dessa förebådas i Evangelii gaudium och är uppmaningar till hela kyrkan.

Franciskus många nya initiativ sedan han blev påve i mars 2013 är inte tagna ur luften utan har en klar förbindelse till Andra Vatikankonciliet som reformkoncilium. Såsom John W. O’Malley påpekat i Signum nr 7/2017 förekommer själva ordet ”reform” mycket sparsamt i konciliedokumenten, men ändå var konciliet reformerande i den meningen att det uppmanade till helighet och angav en modell för hur detta kunde förverkligas i ”världen av idag”. Franciskus närmaste fyra företrädare på påvestolen deltog alla i konciliet. Av dessa fyra vidardeutvecklade Paulus VI, Johannes Paulus II och Benedictus XVI var och en på sitt sätt valda delar från konciliet, medan andra konciliära teman hamnade i skymundan. Unge Jorge Bergoglio prästvigdes först fyra år efter konciliets avslutning men blev ändå enligt många bedömare den påve som tydligast sökt förverkliga helheten av konciliets reformtänkande och visioner. Han lyfte även fram sådant som fallit i glömska. I sin biografi över Franciskus skriver Austen Ivereigh: ”Konciliet skulle bli Bergoglios största läromästare, och senare den främsta källan för hans pontifikat.”

Evangelii gaudium kan om man så vill också betraktas som ett missionsdokument, men inte av det tråkigare slaget, utan uppmuntrande, medryckande och bitvis humoristiskt. I slutet av boken An Unfinished Council. Vatican II, Pope Francis, and the Renewal of Catholicism av den amerikanske teologen Richard R. Gaillardetz finns det ett kapitel om påven Franciskus och receptionen av Andra Vatikankonciliet. Det som nu följer bygger delvis på Gaillardetz missiologiska läsning av Evangelii gaudium.

Centrifugal kyrka

Att påven har en förkärlek för periferin framgick mycket tydligt i somras då fem kardinaler, från olika geografiska och andliga periferier, utnämndes. Med ”vår egen kardinal” Anders Arborelius fick Sverige en plats på den perifera kartan. De övriga fyra kardinalerna kom från Laos, Mali, Spanien och El Salvador.

I missionsvetenskapen förekom centrum och periferi tidigare som en modell. Centrum utgjordes av kyrkor i västvärlden, vilka sände missionärer till fattigare delar av världen – periferin. Jämsides med evangelisationen startade kyrkorna skolor, byggde sjukhus och bistod missionslandet humanitärt. Rörelsen från centrum till periferi var ofta förbunden med kolonialism, som sällan gagnade periferin. I och med globaliseringen och det faktum att majoriteten av kristna inte längre befinner sig i Europa och Nordamerika utan i andra delar av världen, är den gamla centrum- och periferimodellen inte längre relevant i missionsvetenskapen, där det i stället talas mer om ”mission i retur”.

Påven Franciskus föredrar att kasta om de båda polerna. Han vill gärna placera periferin i centrum, om man får uttrycka sig så, och som många påpekat hör det samman med hans latinamerikanska bakgrund. Centrum och periferi kan uppfattas som rent geografiska bestämningar, men för påven handlar det om mer än geografi. Periferin har också en existentiell innebörd och omfattar fattiga, marginaliserade, flyktingar, utstötta och glömda, men även rika och välmående som är andligt fattiga, samt kristna i minoritetssituationer et cetera. Som ett alternativ till ordet ”periferi” använder Gaillardetz uttrycket ”en centrifugal kyrka”, en kraft som flyr centrum i riktning utåt, för att beskriva Andra Vatikankonciliets missionsteologi, som påven konkretiserar i Evangelii gaudium.

Gaillardetz antar att Franciskus tankar om periferin har inspirerats av Yves Congar (1904–1995) och dennes arbete True and False Reform in the Church (Vraie et fausse réforme dans l’Eglise, 1950). Enligt Congar uppstår nya initiativ oftare i periferin än i cent­rum, därför att man i marginalerna tvingas söka nya vägar och uttryck, medan man i centrum är mer upptagen med strukturer och det som är definierat. Det är mer troligt att en andlig rörelse växer fram ur ett sökande i periferin, menar Congar. Franciskus har utvidgat Congars reflektion och gett periferin en specifik innebörd i sin kyrkosyn, enligt Gaillardetz.

Påven anser också att ordensfolk bör söka sig från centrum till periferin, därför att ordenslivet har en profetisk karaktär. De bästa förutsättningarna för att följa den profetiska kallelsen finns just i periferin, menar han, samtidigt som han tillägger att detta inte bör hindra kommunikation och gemenskap med den kyrkliga hierarkin.

Fårlukt och fältsjukhus

I likhet med Johannes Paulus II och Benedictus XVI talar Franciskus ofta om en ”ny evangelisation” – inte mindre än 14 gånger i Evangelii gaudium – men med lite annorlunda betoningar än företrädarna. Här blir det tydligt att han inspirerats av det så kallade Aparecida-dokumentet från CELAM:s (den latinamerikanska biskopskonferensens) femte generalförsamling 2007. (Aparecida är en mariansk pilgrimsort i São Paulo, Brasilien, där biskoparna möttes.) Såsom ordförande i den kommitté som sammanställde slutdokumentet är Bergoglio väl förtrogen med dess innehåll. En central punkt i Aparecida-dokumentet är missionary discipleship, det vill säga att kyrkan har något att lära av vad som praktiseras i lokala kristna församlingar och är kallad till en djupare solidaritet med sin omvärld.

För att uttrycka något av denna inriktning och attityd har Franciskus ett flertal gånger använt en konkret bild, som blivit en av hans favoriteter, nämligen ”fårlukten” – den som vill vara en herde för fåren och sprida evangeliet måste själv lukta som fåren. Även i Evangelii gaudium finns denna bild. Här gäller den inte bara sådana herdar som biskopar och präster utan alla döpta i deras kallelse att sprida evangeliets glädje.

”En evangeliserande gemenskap blir involverad i människors dagliga liv genom vad de säger och gör; de överbryggar avstånd och är inte ovilliga att inta en lägre plats om det visar sig nödvändigt. De omfamnar livet som människa och rör vid Kristi lidande kött och blod i andra. Evangelieförkunnarna drar sig inte för att ’lukta som fåren’ och fåren lyssnar gärna till deras röst. En evangelieförkunnande gemenskap är också stödjande. De ställer upp för människor hela vägen, hur svår och lång den än visar sig vara” (Evangelii gaudium § 24).

I Franciskus tankar om en ny evangelisation ingår två viktiga förutsättningar. Den ena är att kyrkan måste vara villig att möta världen på dess egna villkor, öppet och ödmjukt. Den andra är att missionsteologin måste vara kristocentrisk och ha sin grund i det personliga mötet med Jesus Kristus, något som även Benedictus betonade, och här väljer Franciskus att i början av Evangelii gaudium direkt citera sin företrädare:

”Jag kan inte upprepa tillräckligt många gånger något som Benedikt XVI sagt och som för oss rakt in i evangeliet: ’Att vara kristen är inte resultatet av ett etiskt val eller en högtflygande tanke utan av mötet med en händelse eller en person, som ger livet en ny horisont och ett avgörande vägval’” (Evangelii gaudium § 7).

Samtidigt betonar Franciskus kyrkans centrifugala rörelse på ett sätt som knappast återfinns hos Benedictus: ”Om hela Kyrkan fångar upp denna missionsimpuls måste hon gå vidare till alla utan undantag. Men vem skall hon gå till först? När vi läser evangeliet får vi en tydlig indikation: inte så mycket våra vänner och välbeställda grannar utan framför allt alla fattiga och sjuka, till dem som vanligtvis ses med förakt och inte räknas, ’de som inte kan ge någon belöning’ (Luk 14:14)” (Evangelii gaudium § 48).

I det här sammanhanget använder påven Franciskus ofta en annan konkret bild: kyrkan ska vara lik ett fältsjukhus, som finns på slagfältet för att ta hand om och vårda de sårade.

Reformer för evangelisation i dagens värld

De reformer som Franciskus redan genomfört, liksom de som han arbetar på att genomföra, både hyllas och kritiseras, beroende på mångfalden av uppfattningar inom den katolska kyrkan. Vad som klart måste sägas är att hans strukturförändringar och andra reformer inte är till för sin egen skull, utan för att kyrkan ska bli bättre skickad att utföra sitt uppdrag i dagens värld och förhindras att hemfalla åt narcissism. Med påvens egna ord uttrycks detta på följande sätt i Evangelii gaudium:

”Jag har en dröm om en ’missionsoption’, det vill säga en impuls som kan ge allt en ny form, så att Kyrkans vanor, hennes sätt att handla och tänka, tidsplaner och tabeller, språk och strukturer anpassas bättre till att kanalisera evangelisationen i dagens värld och inte bara syftar till ett vidmakthållande av det befintliga. Den strukturförnyelse som krävs av en omvändelse i pastoralt arbete kan bara förstås mot den bakgrunden. Förnyelsen måste ses som en del av ansträngningarna att göra alla strukturer mer missionsinriktade och därigenom göra det vanliga pastorala arbetet mer inkluderande och öppet, att ingjuta hos alla som arbetar pastoralt en bestående önskan att gå vidare framåt och på så sätt locka fram en positiv respons från alla som Jesus kallar till sin vänskap” (Evangelii gaudium 27).

Steg för steg

Franciskus håller på att förverkliga sin dröm från 2013 steg för steg, på område efter område. Det är inte möjligt att här räkna upp alla dessa gradvisa förändringar men några igångsatta reformer ska ändå kort nämnas. Först kan då sägas att biskopssynoderna fått större betydelse under påven Franciskus, vilket i sig leder till en decentralisering med mer inflytande från lokalkyrkorna. Vid synoderna om familjen 2014 och 2015, som resulterade i Amoris laetitia, uppmanade påven biskoparna att tala med parrhesia, det vill säga frimodigt, öppet och utan rädsla. Synoderna föregicks av en bred enkät kring familjeliv, äktenskap och samlevnad. Enkäten lades ut på internet av vissa biskopskonferenser och kunde besvaras av alla intresserade. Den kommande ungdomssynoden, som ska äga rum i oktober 2018 och har titeln ”Ungdomen, tron och kallelsemedvetandet” har förberetts på ett liknande sätt med en enkät på internet riktad till ungdomar mellan 16–29 år, oberoende av religionstillhörighet. Synoden kommer att handla om unga människors tro och livsavgörande beslut. Tillvägagångsättet vid biskopssynoderna ger bred kännedom om människors uppfattningar och livssituationer runtom i världen i för kyrkan angelägna frågor, något som gradvis kan leda till förändrade attityder.

Ett annat område som berörs av reformer är Vatikanens ekonomi, särskilt Vatikanbanken, Instituto per le Opere di Religione (IOR), vars konton synats av oberoende granskare. Bland annat har så kallade externa konton, som kontrolleras av politiker eller affärsfolk och inte rör kyrklig verksamhet, stängts. Heliga stolen har också tillträtt FN:s konvention mot korruption och Vatikanen har undertecknat en överenskommelse om samarbete med andra länder för att beivra finansiell brottslighet.

En av de tyngsta uppgifterna i reformarbetet – om man får tro påven själv – är att reformera själva kurian i Rom. I sitt jultal till kurian den 22 december 2017 sade han nämligen: ”Att genomföra reformer i Rom är som att rengöra en sfinx med en tandborste” (en roande bild han lånat från ärkebiskop Frédéric-François-Xavier de Mérode, verksam på 1800-talet). Med andra ord, det går alldeles för långsamt. Reformarbetet kräver mycket tålamod, målmedvetenhet och sensibilitet, sade Franciskus. Enligt Heliga stolens statssekreterare kardinal Pietro Parolin är syftet att kurian verkligen ska bli till hjälp för påven. Därför har Franciskus också mer eller mindre kraftfullt i jultalen påtalat interna brister inom kurian (särskilt julen 2013, då han bildligt identifierade en rad andliga ”sjukdomar” som han menade att vissa kardinaler led av). Efter några jultal av internt ”uppfostrande” karaktär uppehöll sig påven det senaste året vid kurians utåtriktade verksamhet och dess relationer till omvärlden. Kurians medlemmar kan inte vara självupptagna utan måste ha en diakonal inställning, urskilja tidens tecken och tillsammans med påven tjäna andra, sade han. Bland relationerna till ”de andra” identifierade påven nationerna, lokalkyrkorna, östkyrkorna, ekumeniken, dialogen med judendomen, islam och andra religioner.

Beträffande de mer strukturella reformerna inom kurian kan nämnas att en organisatorisk nedbantning satts igång. Däri ingår en minskning av de påvliga råden. Sex sådana råd har sammanslagits till två dikasterier (ungefär departement), ett för lekmännen, familjen och livet, samt ett annat för främjandet av en hållbar mänsklig utveckling. Som nämnts har även en decentralisering påbörjats, i riktning från Rom till lokalkyrkorna. Exempelvis har de lokala biskoparna fått ökade befogenheter att fatta egna beslut i vissa frågor, för vilka det tidigare krävdes ett godkännande från Rom. Ett välkänt faktum är att kvinnor saknar inflytande i kurian, men påven har börjat vidta åtgärder även här och tillsatt högt kvalificerade kvinnor på ett fåtal ledande poster.

Attityder och gester

Strukturella reformer och decentralisering behövs men ska förstås i evangelisationens ljus, att människor ska finna vänskapen med Jesus Kristus. Franciskus långtgående vision är att alla troende ska genomgå ”en pastoral omvändelse” och att hela kyrkan ska förändra sin mentalitet och inta en öppnare attityd gentemot medmänniskorna och de problem man brottas med i dag, till exempel vad gäller familjeliv och samlevnad. Kristna kan inte bara vara passiva troende utan måste möta människor där de är och på så vis vittna om Jesus Kristus (jfr bilden med fältsjukhuset ovan).

För omvärlden har påven blivit mest känd genom sina gester och symbolhandlingar, som uttrycker hans närhet till alla sorters människor. Han har inte för inte valt sitt namn efter den fattige Franciskus av Assisi och är själv ett levande exempel på den missionsinriktade attityd som han uppmuntrar till i Evangelii gaudium.

Källor

Congar, Yves: True and False Reform in the Church. Liturgical Press 2011.

Franciskus: Evangeliets glädje – apostolisk uppmaning av den helige fadern Franciskus till biskoparna, prästerskapet, de gudsvigda och de trogna lekmännen om evangeliets förkunnelse i världen av i dag. Veritas förlag 2014.

Gaillardetz, Richard R.: Un Unfinished Council. Vatican II, Pope Francis, and the Renewal of Catholicism. Liturgical Press 2015.

Politi, Marco: ”Choppy Waters for the Ship of St Peter” i The Tablet 6 januari 2018, s. 4–6.

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missions­vetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.