Sfärernas harmoni – kosmos grundlag

Vad är musik? Man frågade Bach – en man som borde veta – vad musikalisk skönhet är för något. Han svarade: ”Det som behagar Gud.” Musiken är det mest övertygande gudsbeviset.

Ungefär samma svar skulle man få av Augustinus. I en predikan för nydöpta över orden ”Sjung till Herrens ära en ny sång, hans lov i de trognas församling”, säger han:

”Den nya människan kan den nya sången. Sång är uttryck för glädje eller rättare sagt: uttryck för kärlek. Den som har lärt sig att älska det nya livet kan sjunga den nya sången. Med tanke på den nya sången måste vi alltså tänka efter vad det nya livet är för något. Den nya människan, den nya sången, det nya testamentet, allt hör till ett och samma rike. Den nya människan skall alltså sjunga den nya sången och höra till det nya testamentet. Sjung till Herrens ära en ny sång. Jag sjunger ju, säger du då. Jo, nog sjunger du, det hör jag. Men livet får inte svära mot tungan. Sjung med rösten, sjung med hjärtat, sjung med munnen, sjung med livet: sjung till Herrens ära en ny sång. Den bästa propagandan för lovsången är sångaren. Vill ni lovsjunga Gud? Var då det ni sjunger. Ni blir en lovsång om ni lever rätt.”

Det finns alltså en överensstämmelse mellan liv och sång. Sången är falsk om den inte stämmer överens med livet. Sången är en etisk förpliktelse. Det är därför som man kan använda bilden av klang när man bedömer trovärdighet: något klingar falskt, eller det klingar äkta.

Sfärernas harmoni

Den äldsta aningen av ljud i människans historia kommer från grottmålningar i Frankrike (tjugo- till trettiotusen år gamla). Med handklappning eller klapprande instrument kunde man få klippan att låta som om djuren galopperade. Man har gissat att upplevelsen av ekot uppfattades som något övernaturligt, som röster från gudarna. Benflöjter finns bevarade från samma tid. Vi vet inte hur man spelade på dem. Musik och dikt är långt äldre än skrivkonsten, det var något man lagrade i minnet. Men vi kan bara gissa hur det lät.

Tonsystemet har i olika tider förknippats med världsalltets uppbyggnad. Man iakttog att samma proportioner återfinns mellan skönklingande tonintervall som mellan himlakropparnas inbördes avstånd i rymden. Inte bara hos grekerna utan också bland babylonier, indier och kineser har sådana överensstämmelser noterats. Bland de äldsta grekiska filosoferna fanns en skola som kallas pythagoréer efter sin grundare Pythagoras på 500-talet f.Kr. Han har inte, lika litet som Sokrates eller Jesus, lämnat några skrifter efter sig. Vi vet genom senare författare att han antas ha upptäckt de talförhållanden som gäller mellan skalans intervaller. Han tolkade hela universum som ett talförhållande. Oktaven kan uttryckas i förhållandet 2:1, kvinten 3:2, kvarten 4:3. Alltså: om man klämmer åt strängen precis på mitten frambringar den en ton en oktav högre; om man klämmer åt den på ett avstånd av en tredjedel från ena ändan avger den en ton som är en kvint högre än hela strängen. Musiken står därför bevisligen närmare matematiken än någon annan konstart. Studiet av musiken blev en nyckel till verkligheten, och för pythagoréerna var talen den yttersta verkligheten.

Begreppet ”sfärernas harmoni” har sitt upphov hos pythagoréerna: himlakropparna alstrar en oerhörd, skön, men för oss ohörbar musik. Musik återspeglar eviga talförhållanden, proportioner, som finns före allt annat men manifesteras akustiskt i musiken. Himlasfärerna där ute i rymden, fästena för de sju planeterna, motsvarar den sjutoniga skalan. Sfärernas harmoniska musik pågår evigt, som på en jättelik himmelsk lyra. Människan är så van vid denna kosmiska musik att hon inte uppfattar ljudet, ungefär som fiskaren aldrig tänker på bruset från havet.

För Platon, en annan filosofisk gigant i Grekland, hade musiken förmågan att påverka inte bara känslorna tillfälligt utan själva karaktären varaktigt. Sång är karaktärsfostran. I sin utopi Staten diskuterar han vilken sorts musikutbildning som borde ges åt invånarna i hans idealstat. Han förkastar vissa typer av musik (närmast att förstå som skalor) som är klagande eller förvekligande och behåller bara den doriska och den frygiska skalan, som representerar mod och behärskning. Man ska välja ut bra musik som gör de unga till bättre människor.

Musiken i antikens Grekland och Rom

Aristoteles var inte lika puritansk som Platon utan tillät all slags musik i avkopplande syfte. Rytmer och melodier avbildar moraliska kvaliteter, tänkte han, och påverkar därför själen. I undervisningen ska därför bara de mest moraliska sorternas musik få förekomma. Han kritiserar Platon för att ta med den frygiska skalan och skulle uppenbarligen helst vilja inskränka undervisningen till den doriska skalan, som han anser vara den rätta medelvägen i musiken.

Grekerna var alltså övertygade om att de olika skalorna hade olika effekter på känslolivet. Detta ledde till stark konservatism. I Argos reglerades musikens renhet i lagarna. I Sparta fick äventyrliga uppfinnare av nya instrument sina uppfinningar förstörda.

Grekisk musik var vanligen unison eller utfördes i oktaver, om både gossar och män sjöng tillsammans. Det ackompanjerande instrumentet spelade inte alltid precis samma melodi. Men man hade inte harmonier i vår mening, inte heller kontrapunkt.

Fanns det inhemska typer av musik i Italien innan romarna kulturellt besegrades av grekerna på 100-talet före Kristus, så vet vi absolut inget om det. Den gamle Cato, knarrig kulturkonservativ romare, påstod att en viss meningsmotståndare inte kunde tas på allvar eftersom han sjöng. Sempronia, en av Catilinas förtrogna, ansågs spela lyra misstänkt bra för att vara en hederlig människa. Musik ingick heller inte från början i fostran av romerska pojkar. Cicero talar med förvåning om folk som känner igen en melodi från teatern efter att ha hört de första tonerna. I Rom var poesin betydligt mindre beroende av musik än i Grekland. Horatius Carmen saeculare är den enda existerande dikt på klassiskt latin som man vet har framförts musikaliskt. Horatius lyckades där med konststycket att förvandla ett ideologiskt program till poesi, att besjunga lagstiftningen om barnalstring och be om lycka, välgång och återupplivandet av de äktromerska dygderna trohet, fred och ärbarhet: ”Livgivande sol, du som från din glänsande vagn skänker oss dagen och gömmer den igen, du som föds på nytt men är densamme, måtte du aldrig få skåda ner på något märkligare än staden Rom.”

I hela den övriga romerska litteraturen hittar man bara sporadiska och intetsägande hänvisningar till musik. Men det fanns begåvade amatörer. Den förfärlige kejsar Nero (mitten av första århundradet e.Kr.) ansåg sig vara en stor konstnär. Han hade ambitioner som skald, sångare och skådespelare. Han uppträdde på scenen med löjeväckande röstbehandling. Hans närmaste omgivning, bland annat filosofen Seneca, försökte få stopp på det förödmjukande skådespelet, men Nero omgav sig med en hejarklack som prisade honom för hans gudomliga skönhet och röst – om vi får tro den spydige Tacitus. Nero skall efter gamla grekiska förebilder ha instiftat en tävling i musik, gymnastik och ridning, där han själv i hård konkurrens tog hem förstapriset i retorik och poesi. Det ligger djup ironi i Neros berömda ord inför döden: Qualis artifex pereo, ”vilken konstnär förlorar inte världen i mig”.

”Lär och vägled varandra”

”De fyra varelserna och de tjugofyra äldste föll ner inför Lammet, var och en med en harpa och en guldskål fylld med rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill” Upp 5:8–9.

”Kören stämde upp sin lovsång, den sköna musiken ljöd med full styrka, och Herrens, den Högstes, folk låg försänkt i bön inför den Barmhärtige” Syr 50:19.

Sång har från början hört till den kristna liturgin, något som är så självklart att det här inte behöver upprepas med hjälp av bibelcitat. Den kristna hymnproduktionen har pågått sedan nytestamentlig tid, dels som lovsång till Gud, inspirerad av de bibliska sångerna, framför allt Psaltaren, men också i syfte att påverka brukarna. Diktaren vill med sångens hjälp få församlingen att dela hans etiska och/eller teologiska övertygelse.

I de första kristna århundradena varierade gudstjänstens utformning. Uppenbarligen hörde sången med till den kristna gudstjänsten från början. ”Lär och vägled varandra med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan”, heter det i Kolosserbrevet (3:16). Exakt hur dessa sånger, säkerligen påminnande om Psaltaren, lät har vi ingen aning om. Det fanns ju ingen fungerande notskrift före 800-talet. Texter från den tidiga kyrkan tycks visa att man sjöng enklare typer av växelsång eller lyssnade till en ensam röst.

Den kristna hymnens födelse kan ses i Paulus brev, som innehåller återklanger av sådant som sjöngs i de urkristna församlingarna. Plinius den yngre skriver i en rapport till kejsar Trajanus omkring år 112 att de kristna samlades i gryningen på söndagen och sjöng sånger växelvis till Kristus ”som om denne vore en gud”. Eusebius av Caesarea talar om ”alla dessa psalmer och sånger, skrivna av bröder i tron alltifrån den första tiden, som besjunger Guds Ord, Kristus och behandlar honom som Gud”. Sådana kompositioner åtnjöt stor popularitet, men knappast något annat än Salomos oden återstår från de första två århundradena efter Kristus.

Det verkar vara ärkekättaren Arius (d. 336) som blev introduktören av hymnsången i kyrkan i betydelsen metriskt bunden poesi. Han propagerade med framgång för sina teologiska åsikter i sjömanssånger för hamnarbetarna i Alexandria. De katolska teologerna insåg värdet av församlingssång som uttryck för den rätta läran. Hade Arius lärt ut felaktiga föreställningar om Kristus, så skulle församlingarna nu lära sig vad som var rätt lära, genom medryckande sånger.

Ambrosius (d. 397), biskop i Milano, är den latinska hymndiktningens egentlige fader. Hans versmått, den jambiska dimetern, blev mönster för hundratals hymner; i Den svenska psalmboken kan man nämna ”Si Jesus är ett tröstrikt namn”. Somliga tillskriver Ambrosius tolv hymner, andra arton. Den äldsta psalmen i vår psalmbok, ”Världens frälsare kom här” går tillbaka på ett original av Ambrosius. Ambrosius själv medgav att hans hymner väckte stor entusiasm: ”Man påstår att folk luras av mina hymners magiska förtrollning. Må så vara. För vad kan vara mer effektivt än en bekännelse till Treenigheten, dagligen sjungen med en mun av hela folket?”

Det är omöjligt att tala om Ambrosius utan att citera hans berömde andlige son Augustinus, för vilken Ambrosius betydde mycket, också som poet. Augustinus berättar om den euforiska tiden efter sitt dop i april 387: ”Hur grät jag inte i dina hymner och sånger, hur greps jag inte av din kyrkas ord som ljöd så ljuvt! Dessa ord brusade i mina öron, sanningen strömmade till mitt hjärta, mina fromma känslor svallade och tårarna forsade – och allt detta var gott för mig! Man beslöt då att efter seden i de östliga riksdelarna sjunga hymner och psalmer, så att folket inte skulle utmattas av leda och modlöshet. Detta bruk har många, ja nästan alla dina församlingar sedan dess behållit till denna dag, och det har efterbildats i resten av världen.”

En glädjens sång utan ord

Enligt Augustinus behöver sången inte alltid ord. Han beskriver en typ av ordlös sång som han kallar jubilus, en tonslinga (melism) på en enda vokal, av samma typ som den gregorianska sången lägger till alleluia: ”Den som sjunger en jubilus behöver inga ord, ty jubilus är en glädjens sång utan ord. Den är hjärtats stämma upplöst i glädje, som så långt som möjligt försöker uttrycka känslorna, även om meningen inte alltid förstås. När människan gläder sig i detta jubel, använder hon ljud som inte hör hemma i talet och som inte har någon särskild mening, och hon går över i en jublande sång utan ord. Det kan tyckas som om hennes glädje är för stor för att kunna uttryckas i ord. Och för vem passar denna jubilatio bättre än för den helige Guden?”

Tanken att musiken ädla känslor föder uttrycktes av ”den siste romaren och den förste skolastikern”, musikteoretikern Boethius, konsul och rådgivare åt kejsar Theoderik men avrättad av denne 524. Musiken är den förnämsta konstarten näst efter aritmetiken, menade Boethius. Den har också moraliska effekter. Boethius höll fast vid antikens syn på tonarternas moraliska verkan. Musik får inte uppegga lidelserna. Musikern ska undvika allt som väcker fysiskt begär. Boethius är misstänksam mot det virtuosa och teatraliska: ”Musiken var anspråkslös och måttlig så länge den spelades på enklare instrument, men sedan man börjat framföra den på en mängd olika sätt, har den förlorat sin återhållsamma tyngd och sitt allvar. Den har sjunkit ner till närmast skamlig nivå och kvar finns bara en rest av dess gamla skönhet.”

Musik kan lyfta eller bryta ner, enligt Boethius, den kan hetsa och lugna. Musiken kan framför allt dämpa vreden. Han berättar att Pythagoras med hjälp av ”spondeisk” musik och genom att be honom betrakta stjärnhimlen lyckades lugna ner en berusad ung man som hetsat upp sig med ”subfrygisk” sång och ville sätta eld på ett hus. Musik är hörbara tal. Förnuftet påverkar kroppen, ungefär som höga och låga toner bildar en harmoni, en förening mellan det rationella och det sensuella i en stabil jämvikt, en symmetri, en harmoni mellan kropp och själ. Den mänskliga musiken är en avspegling av sfärernas musik, den harmoni som håller uppe hela världen, jorden, stjärnorna, planeterna. Boethius talar om växlingen mellan årstider, månader, år, allt som kan observeras på himlen: ”Hur kan denna snabba mekanism i himlen röra sig ljudlöst i sitt lopp? Men också om detta ljud inte når våra öron (vilket är fallet av många skäl) kan inte den oerhört snabba rörelsen hos så stora kroppar helt ske utan ljud.”

Ja, också människokroppen är enligt Boethius sammanfogad efter musikaliska principer, vilket pulsens slag påminner om. Musiken är så medfödd i oss att vi inte kan bli av med den, även om vi skulle vilja.

Den polyfona musiken är en uppfinning av västerländska kyrkomusiker i den franska ars antiqua-skolan på 1200-talet. Påven Urban V lät 1364 Guillaume de Machaut, representant för vad som senare kallades ars nova, komponera La Messe de Notre-Dame. Den heliga Birgitta, som verkade samtidigt, har ett magnifikt kapitel i åttonde boken av sina Uppenbarelser, där hela kosmos framför en symfoni till Guds ära, med otaliga musikanter i stämmorna. Mörkrets makter håller andan i bävan. Det lär inte finnas något mer rationellt argument för musikens existensberättigande.

”Jag såg ett altare som fanns på Majestätets tron i himlen, en kalk med vin och vatten samt ett bröd, som lik-nade den hostia som frambärs på altaret. Och sedan såg jag hur en präst i prästerlig skrud påbörjade mässan i en av världens kyrkor. När han fullgjort allt i mässan fram till orden med vilka han välsignade brödet, såg jag liksom hur solen och månen och stjärnorna med alla planeter och alla himlar i sina banor och omlopp genljöd mot varandra av ljuvlig musik, där man uppfattade alla slags sånger och melodier. Också otaliga musikanter av alla slag syntes. Den underbara musik de utför är ofattbar och outsäglig” Heliga Birgitta, Himmelska uppenbarelser, VIII, 56.

Musiken och affekterna

Precis som Arius förstod långt senare Martin Luther att använda sig av musiken för att sprida sina läror på sångens vingar: ”För oavsett om du önskar uppmuntra de nedstämda, avskräcka de muntra, gjuta mod i de tvivlande, förmana de stolta, lugna de älskande eller stilla de hatiska (och vem kan räkna alla dessa härskare över människohjärtat: affekterna, impulserna och andarna, som är drivkraften i alla dygder och laster?), vad kan du finna som är mer kraftfullt i detta avseende än musiken själv?”

Musiken talar direkt till människans hjärta, inspirerar, ger ro och styrka. Musiken är den största skatt som Gud skänkt mänskligheten näst efter sitt ord, säger Luther. Den som inte inser att Gud ligger bakom musiken kan knappast betraktas som mänsklig och kunde lika gärna nöja sig med åsnans skriande och svinets grymtning.

Under barocken formulerades så den rationalistiska affektläran. Filosofen Descartes hade 1649 gett ut Les passions de l’âme. Affekterna är för honom fysiologiskt betingade. Olika rytmer påverkar olika moraliska kvaliteter. Som rationalist menade han att förnuftet var överordnat passioner och känslor, och så länge förnuftet råder svävar man inte ut i fantasier och går vilse. Genom affektläran trodde man sig genom bestämda musikaliska grepp på rationell väg kunna locka fram bestämda känslor och kontrollera dem.

”Av glädje bygger man musik”, hette det i en schlager. För de allra flesta är musiken en harmlös, positiv kraft. Men musiken kan också användas för att plåga andra. Musik gör alla starkare, också de onda. Den höjer stridsmoralen. Den psykologiska tortyren är effektivare än den fysiska. Musik får förträngda tankar att sippra fram ur väggarna, gamla sår att rivas upp. Man tror kanske att det är dissonant och brutal musik som bäst gör det jobbet. Så enkelt är det inte. Det finns människor som utsatts för dränkningstortyr till tonerna av Beatles käcka Yellow Submarine eller temat i muppserien Sesame Street. Det väcker känslan att allt hopp är ute. I Chile under Pinochet var Radetzkymarschen populär. De nazistiska pionjärerna hade tagit hjälp av Mozart och Schubert.

I mitten av 1800-talet inträffade en våldsam reaktion mot tanken att musiken ska tjäna bestämda syften. Eduard Hanslick hävdade i boken Vom Musikalisch-Schönen att musikens innehåll varken är känslor eller starka lidelser. Den är autonom, den är sitt eget berättigande, den är absolut.

En sakramental funktion

När det gäller kyrkomusik kan man inte resonera så, att musiken är absolut. I gudstjänsten är den, precis som orden, poesin, bildkonsten, föremålen och de liturgiska gesterna, en kod som uttrycker och stärker en verklighet som inte kan uttryckas på annat sätt. Musiken har sakramental funktion, och med sakramental förstås här något som är vidare än de sju sakramenten. De liturgiska tecknen, däribland musiken, uttrycker, åstadkommer, stärker och bekräftar det kristna mysteriet, världens frälsning i Jesus Kristus, sammanfattningen av allt i himmel och på jord.

Musiken, säger Anders Ekenberg, påminner om ett sakrament, en handling som samtidigt uttrycker och åstadkommer något. De mänskliga uttrycksformerna i gudstjänsten blir kärl för det heliga, som är liturgins innehåll. De låter oss se det osynliga, höra det ohörbara, röra vid det ouppnåeliga. De visar hän utöver sig själva, mot det mysterium i vilket vi tror att världens mening och mål är inneslutna. Tecknen, inklusive musiken, ska framställa den yttersta sanningen om människan och åstadkomma en verkan i henne. Tecknen har kontaktskapande verkan, bekräftande och bejakande: Gud vill ha med oss att göra. De har en kritisk funktion: vi blir ifrågasatta, ställda under Guds dom, vilket vållar smärta och bör leda till hjärtats omvändelse. De skapar gemenskap mellan alla dem som går samma Kristus-väg. De ger insikt om att föreningen med Gud är omöjlig utan offer, hängivelse, avstående. De låter ana försoningens höjd och djup. De låter oss se världen och vår vardag i nytt perspektiv, som en förgård till den kommande världens liv.

Gudstjänstens uppgift är med andra ord att vara ett klingande sakrament. För den troende är musiken Guds gåva, ett eko av den himmelska aktivitet som pågår natt och dag och som beskrivs i Johannes Uppenbarelse.

I ett tal på Collège des Bernhardines i Paris 2008 ville påven Benedictus XVI gå till rötterna av den västerländska teologin och den europeiska kulturen i klosterväsendet. Dess mål var inte att skapa en ny kultur, utan att söka Gud. Denna sökandets väg är inte ett famlande i blindo, där har Gud själv placerat ut vägmärken. Vår uppgift är att finna och följa den utstakade vägen med hjälp av Guds ord. Detta krävde på sin tid och kräver i dag en ordets kultur. Det är Guds ord självt som möjliggör samtalet med Gud, framför allt då i Psaltaren, med vars hjälp vi kan lägga fram vårt liv i dess höjder och djup. Psalmerna är tänkta att sjungas. Två sånger i mässan är hämtade ur Bibeln, som lägger dem i munnen på änglarna: Gloria och Sanctus. Gudstjänsten inbjuder oss att sjunga med änglarna och att på detta sätt ge ordet dess högsta funktion.

I Den helige Benedictus regel anförs ett psaltarord som princip för sången: ”Inför änglarna vill jag lovsjunga dig, Herre”. Att sjunga psalmerna är att förena sig med änglarna, som tänktes vara garanterna för sfärernas harmoni. Den musikkultur som munkarna skapade ville motsvara storheten i Ordet som hade anförtrotts dem, de ord som krävde skönhet i sången. Ur detta krav föddes den stora västerländska sången. Det rörde sig inte om en personlig individuell ”kreativitet” som ville uttrycka det egna jaget, för att upprätta ett monument över sig själv. Det gällde att med ”hjärtats öra” uppfatta skapelsens harmoniska grundlagar, de väsentliga formerna som Skaparen nedlagt i världen och i människan, att finna en musik som är Gud värdig och samtidigt värdig människan och ett talande bevis på hennes värdighet.

Ur detta gudssökande och skönhetssökande, att bortom den nästyttersta verkligheten söka den yttersta verkligheten, uppstod den västerländska musiken.

Litteratur

Augustinus: Bekännelser, övers. B. Ellenberger, Artos 1990.

Benedictus XVI: ”Discours au monde de la culture”, Paris 12 sept. 2008.

Finn Benestad: Musik och tanke. Huvudlinjer i musikestetikens historia från antiken till vår egen tid, övers. Nils L. Wallin, Studentlitteratur 1994.

Boethius: De institutione musica, ed. G. Friedlein, Leipzig 1867.

Anders Ekenberg: Det klingande sakramentet, Verbum 1984.

Gunnar Eriksson: Världarnas samklang. Musik, idéer och vetenskap. Norstedts 1982.

Mattias Lundberg: Martin Luthers egna toner och ord om musik, Artos 2018.

Peter Nilson: Ljuden från kosmos, Norstedts 2000.

Salomos oden. Den äldsta kristna sångboken översatt och kommenterad av Per Beskow och Sten Hidal, Proprius 1980.

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden och biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift.