Måleri – att förbinda det yttre med det inre

Bön kanske förnekas av många. Eller så får den nya namn. Så säger en konstnärinna vid namn Randi Fisher, när Emilia Fogelklou frågar henne om förhållandet mellan bön och konstnärlig inspiration. Begreppet inspiration innefattar hela den dynamiska process genom vilket ett verk skapas, från idé till fullbordan. Fogelklou skriver i boken Form och strålning att skillnaden kan se skarp ut när man utifrån betraktar formerna för å ena sidan bön och å andra sidan konstnärlig inspiration, men att dessa båda egentligen liknar varandra så till den grad att de inte går att skilja åt. ”Från ett antingen–eller råkar man in i ett annat. Men kan det inte ges ett både-och?”, frågar hon och svarar med ett självklart ja: allt blir till närvaro (s. 26).

Nedan kommer jag föra några teoretiska resonemang kring bildkonstens potential, och dess begränsning, när det gäller att förbinda det yttre med det inre. Jag kommer även diskutera på vilket sätt inre bildskapande i form av visualiserande bön och yttre bildskapande i form av måleri kan vara uttryck för liknande processer. Mot slutet av artikeln exemplifierar jag dessa resonemang med fyra av mina målningar.

Den osynliga och den synliga världen

Genom hela sitt liv undersöker Emilia Fogelklou möjligheten till ”överförbarhet människor emellan av vad de innerst undfått” (s. 24). Detta är den grundläggande fråga som driver henne att studera teologi (1909 blir hon Sveriges första kvinnliga teologie kandidat) och utforska områden som litteratur- och konstvetenskap. Vad som överförs människor emellan på diverse olika sätt kallar hon strålning: genom ständiga vågrörelser ska det inre och det yttre förbindas (s. 24). Bildkonsten har sin självklara roll i denna uppgift eftersom ett materiellt konstverk har potential att bli bärare av det immateriella. Målningars syfte är alltså inte bara att leda människor från den synliga till den osynliga världen utan riktningen är också motsatt – de har potential att släppa igenom den osynliga världen till den synliga. Själva mötet mellan det inre och det yttre sker inte först på målarduken utan inom konstnären, i vad Fogelklou benämner inspiration. Denna konstnärliga inspiration, som hon alltså även kallar för bön eller närvaro, överförs genom den målande handlingen till själva målarduken som därefter kan bli bärare av denna inre strålning.

Måleri är dock inte det enklaste och mest effektiva verktyget för att överföra denna strålning mellan människor, enligt Fogelklou. Det är de okända bärarna av gestaltlöst skapande som är de främsta förmedlarna av den strålning hon efterlyser. Hon beskriver Broder Lorens, lekbroder i Karmelitorden vid slutet av 1600-talet, som ett exempel på en människa som släpper igenom denna strålning på ett särskilt sätt. Han var ingen poet, konstnär eller förkunnare, skriver hon. Han var varken märkvärdig eller djupsinnig utan förvandlade helt enkelt tillvaron genom att släppa igenom en atmosfär av annan art, en strålning som kommer in i vardagens tjocka dimma av slitningar och bekymmer (s. 24).

Uppmärksamhet och bön

Ett annat sätt att visa på närheten mellan bön å ena sidan och betraktandet, eller skapandet, av konst å andra sidan är att använda begreppet uppmärksamhet. Detta är nog det mest återkommande och centrala begreppet hos Simone Weil. Hon var en fransk 1900-talsfilosof, aktivist och mystiker av judisk börd som levde nära den katolska kyrkan under stora delar av sitt liv.

Simone Weil led ofta av huvudvärk och vid ett tillfälle när smärtorna var riktigt svårhanterliga ägnade hon hela sin uppmärksamhet åt att recitera dikten ”Kärlek”, skriven av George Herbert, berättar hon i sin bok Väntan på Gud (s. 36). Hon beskriver hur hon trodde att hon läste den enbart som man läser en dikt, förvisso full av hängivenhet och uppmärksamhet men inte med några andra dimensioner. Men i denna uppmärksamhet upplevde hon att Jesus Kristus grep henne. Tvärs igenom lidandet kände hon närvaron av en kärlek som var mer personlig och verklig än en mänsklig varelses närvaro. Detta var den första av flera liknande erfarenheter, och de bidrog till hennes engagemang i frågorna kring Guds närvaro utanför den synliga kyrkan, bland annat i den profana konstvärlden.

Ett stegvist bedjande

Det sätt på vilket Jesus Kristus kom Simone Weil till mötes i hennes uppmärksamma läsning av denna dikt är inte så vitt skilt från hur stora delar av den kristna traditionen beskriver bönens väg. Den stilla ordlösa samvaron med Gud framstår ofta som målet med olika former av kristen bön. Men denna samvaro infinner sig dock inte alltid i samma ögonblick som man sätter sig för att be. I stället finns det ett visdomens mönster i den kristna traditionen att börja i det konkreta, för att därifrån ledas vidare till en allt mer formlös, tyst bön.

Ett exempel på denna vandring från det konkreta in i en större tystnad är ordningen för mässan. Där börjar församlingen med att rikta sig mot Ordet i form av bibeltexter och predikan, vidare förs de genom nattvarden in i en ordlös förening med Jesus Kristus innan sändningen sker.

Den visualiserande bönen i Ignatius av Loyolas Andliga övningar är också ett exempel på detta stegvisa bedjande. Ingången till den enskilda övningen brukar bestå av ord, i form av förutbestämda skrivna böner och en bibeltext. Därefter går bönen över i ett slags inre bildskapande, där bedjaren intar en betraktande hållning inför det drama som spelas upp för dennes inre syn. Mot slutet av bönen klingar skeendet av, och den som ber sjunker djupare in i den ofta ordlösa närvaro som då har infunnit sig, av sig själv.

Bildens potential och risk

Att stanna till inför en ikon är ytterligare ett sätt som kan hjälpa människan att samla sig och rikta sin uppmärksamhet, för att från den punkten ledas allt djupare in i bön. De heliga bilderna i kyrkans historia har dock inte alltid lyckats leda de bedjande vidare på detta sätt. Bilder kan nämligen stå i vägen för den osynliga verklighet de uttrycker – i stället för att bli en port in till den. Om det sker reduceras verkligheten till det synliga. På motsvarande sätt kan man säga att tolkningar och beskrivningar av bilder innebär en reducerande risk.

Nedan följer kommentarer kring fyra av mina tavlor, som är målade i akryl på bommullsduk. Målningarna skapas i en process som kan liknas vid hur de inre scenerna stegvis framträder under bibelmeditationerna i Ignatius Andliga övningar. Motiven växer fram på målarduken, ofta på ett överraskande sätt. Måleriet kan ur denna synvinkel betraktas som ytterligare en aspekt av inre bildskapande bön.

Kommentarerna om målningarna läses med fördel med samma förhållningssätt som målningarna betraktas: som ett första steg för att leda in i målningen, men med syftet att peka bortom sig själva och bli överflödiga.

Att slå rot

Genom att människobenen slår rot i denna målning kan skålen (symbol för öppenhet och tomhet) stadigt riktas uppåt, mot Gud. Detta i motsats till ett slags rotlöshet där skålen riktas horisontellt mot enskilda människor eller sysslor, i hopp om att fyllas. Ju starkare rötterna blir nedåt, desto större skål blir möjlig att härbärgera.

Simone Weil beskriver just ett dubbelt sätt att vara rotad på, både nedåt i marken och uppåt i himlen, och det är hennes bok Att slå rot som gav inspiration till denna målning. I boken definierar hon vilka andliga behov människan har: trygghet, risk, jämlikhet, ansvar och många fler. Det viktigaste, och samtidigt det mest förbisedda av alla dessa, är behovet av att slå rot. Den största delen av boken behandlar just frågan om vad rotlöshet och att slå rot egentligen innebär och Weil inleder med en kort definition: ”En männi­ska har en rot när hon äger verklig, aktiv och naturlig livsgemenskap med ett kollektiv som värnar om vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden” (s. 49).

Störbönan

Denna målning hör ihop med föregående målning Att slå rot. Den vita halvcirkeln är samma skål som den som bärs upp av benen och rötterna, men här uppochned. Den svarta halvcirkeln nedtill symboliserar det mörker som tagit sig in i skålens öppenhet och nu hälls ut. Skålen görs återigen tom.

Ur den uppochnedvända skålen växer det något nytt: en grodd, som mer specifikt kommer att utvecklas till en störböna. Grodden till störbönan består av hjärtblad och rötter. Just denna form av frö behöver inte grävas ned i jorden för att slå rot utan behöver endast få vatten. På det sättet sprängs fröskalet och rötterna börjar växa om utrymme finns. Om huvudroten skärs bort utvecklas bara nya rötter, grodden klarar sig däremot inte om hjärtbladen avlägsnas.

Jordmån

Målningen Jordmån handlar om livets växlingar mellan ljusare och mörkare perioder, tider av tröst och misströstan. Detta gestaltas i form av vita och svarta cirklar. Cirkelformen symboliserar avslut och ny början, samtidigt.

I den vita halvcirkeln nedtill i bilden växer rötterna ur vilka den svarta cirkeln blir till. På liknande sätt hämtar rötterna näring för den vita perioden i den svarta cirkeln. Den tröstlösa perioden blir alltså jordmån för den trösterika periodens rötter. Det handlar om att allt som händer i livet används som jordmån, det vill säga blir näring, för kommande steg.

Fullbordan och frö

Målningen som kallas Fullbordan och frö handlar om det ögonblick där övergången sker från det fullbordade till den nya början. Det är en bild av den tomhet, eller den förvirring, som kan upplevas när en process, kortare eller längre, fullbordas.

Det centrala i denna målning är just det som inte syns, det som är utanför målningen. Processen går från målningens överkant vid fullbordans guldfärgade halvcirkel, utanför målningen, och landar i målningens nederkant. Längst ned i den svarta färgen kan man ana en brun halvcirkel, likt ett frö nedgrävt i jorden, som här symboliserar en ny början. Därefter går riktningen uppåt i målningen, det blir gradvis ljusare och fröet fullbordas så småningom i den guldfärgade halvcirkeln.

Målningen består egentligen bara av en enda cirkel men den är uppdelad i två halvor som man ser ur två olika perspektiv – samtidigt. Ur ett perspektiv är det en fullbordan och ur ett annat perspektiv är samma händelse det outvecklade fröet som grävs ned i jorden. Denna dubbelhet står att finna överallt i livet och i skapandeprocessen – nattens fullbordan smälter samman med dagens gryning.

Källor

Fogelklou, Emilia: Form och strålning. Bonniers 1958.

Weil, Simone: Att slå rot. Artos 1994.

Weil, Simone: Väntan på Gud. Bonniers 1957.

Sanne Frostensson är teologistudent vid Newmaninstitutet och konstnär.