Evigheten mitt i tiden – korset som drabbar oss

En av de stora förnyarna av den sakrala konsten i Frankrike efter andra världskriget, Jean Bazaine, drar en parallell mellan korsdramats närvaro i våra liv och skapelseprocessen i hans eget måleri: ”Varje ögonblick kommer målningen att vara död och uppståndelse, människans förintelse och livets yttersta fullbordan.” Bazasine fortsätter: ”Frihet är inte till skänks utan måste erövras varje ögonblick. Inte genom att slippa ifrån misslyckandet, vilket ju inte ens är ett Guds privilegium utan genom att ständigt övervinna människans gränslösa och obotliga misslyckande blir det i sin tur till skapelse utan gränser.” Dramat på korset, som man kan kalla historiens största misslyckande, ledde till den mest revolutionerande och genomgripande omvandlingen av vårt sätt att tänka genom tiderna. Korset griper in i alla skeden av vårt liv och därmed i jordens skapelseprocess och utveckling. Det blir en mötesplats för ett enormt kraftspel och kan kanske också ses som en förening av de stora universella krafterna: De fyra korsarmarna sträcker sig över hela jordklotet i alla fyra väderstreck, de bildar en bro från öster till väster, från norr till söder mellan olika tänkesätt, raser och religioner. Vi har fyra årstider som liksom korset handlar om död och återfödelse, fyra element och fyra kosmiska krafter (elektromagnetismen, gravitationen, den starka och den svaga atomkraften). Korset har i sin enkelhet blivit vår starkaste och mest laddade symbol, men det är framför allt en inkarnation av livskraft, hopp och ande. Det hjälper oss att leva.

Korset ikläder sig olika, mer eller mindre konstnärliga gestalter. I-bland dominerar lidande och död, ibland seger och uppståndelse. Jag har utgått från Erik Olsons Korsdrama i katolska kyrkan i Halmstad därför att det innehåller alla dessa motsatser. Korsets form har konstnären hämtat från Cimabues kors i Arezzo från början av 1300-talet som ansågs som ett av de allra första ”målade” krucifixen. Erik Olson har målat in alla fyra elementen som omger oss i jordelivet: luften med den blå himlarymden och molnen, elden i glorian kring Kristi huvud, vattnet i det rinnande blodet men även i träets ådringar som har samma strukturer som vindens rörelser över vatten; jorden – Adams dödskalle som Kristus trampar på: genom döden har han övervunnit Döden. Korsets trä förvandlas till Livets träd, ur vilket nya skott spirar fram och växer ut till kvistar med friska gröna blad. Med sina utsträckta armar famnar Kristus hela jorden. Ytterst på korsarmarna står de grekiska tecknen för Alfa och Omega – begynnelsen och änden – symboler för utsträckt tid och människornas enhet med varandra och med universum. Ovanför Kristi huvud svävar den helige Andes duva – inspirationens ande som gör oss till medskapande i jordens fortsatta förnyelse. Allra överst ser vi Fadershandens välsignande gest som skickar ner sonen till jorden och åter låter honom uppstå. (Materians förvandling förefaller inte längre absurd och förvånar oss knappast sedan vetenskapen trängt in i ett mikrokosmos där ingenting längre tycks omöjligt, inte ens att passera genom väggar.)

Korsets vertikal med Fadershanden ovanför blir så en symbol för vår förbindelse med evigheten som drabbar oss i nuet – mitt i korsets centrum – bromsar upp tiden, spränger jagets gränser och rinner in i våra liv. Plötsligt upplever vi vår ursprungliga enhet med universum. Gud är det var-ande, det som är, vi är var-elserna.

Enligt kristendomen är Gud inneboende i varje människa och inte ett ”någonting” utanför oss, vilket leder till universaltanken att alla former är inbördes sammanlänkade. Genom Kristi kropp och blod blir vi ett i den kristna gemenskapen med honom och med varandra. I sin stora Eucharisti har Erik Olson skildrat denna universella enhet i vinet och hostiorna.

I en målning från tidigt 1300-tal i Florens av Pacino da Bonaguido: Kristus på Livets träd, växer människor ut som blommor eller frukter på grenar ur samma rot och stam och gestaltar den universella enheten mellan människan och naturen och en möjlig samexistens i fred och frihet, oberoende av oliktänkande och ras- och klasskillnader.

Under medeltiden – och dessförinnan – kände människan sig förbunden med stjärnorna och årstidernas rörelser, med de fyra elementen, det fanns ännu en djup samhörighet med naturen och kosmos. Heliga Birgitta t.ex. såg jorden som ett väldigt kors på vilket Kristus var fastnaglad. Varje gång någon gjorde en ond gärning satte han ytterligare en spik i Kristi kropp. I det moderna Västerlandet har klyftan mellan människor liksom mellan jaget och omvärlden alltmer vidgats. ”Skils-mässan börjar då yttervärlden blir objekt, nämligen i samma ögonblick man gör den till yttervärld. Fyra sekler av aldrig sinande rationalism har gjort människan till denna instängda och rotlösa varelse … Konstens djupaste drivkraft från grottmålningarna till våra dagar är mer eller mindre omedvetet att återknyta banden med världen och känna igen sig i denna ursprungliga enhet”, skrev Jean Bazaine.

Psykologin har på senare tid återupptagit några av dessa tankar om människans enhet med universum och jagets distansering från denna samhörighet. Det anses att det lilla barnet upp till ca sju månaders ålder fortfarande upplever sig som en del av den universella enheten med all den visdom som där finns lagrad och förborgad. Sedan börjar separationen och med distanseringen bygger vi så småningom upp vårt jag som en nödvändig försvarsmur. Med denna följer behovet av ägande, makt och alla stridigheter och konflikter som uppstår i samband med våra krav på identitet.

Vid en viss mognad kan vi även styras av en längtan efter den tid vi levde i gränslös förbindelse med allt omkring oss, insikten om att ett vitalt mysterium förlorats, en sorts minne av ett ”förlorat paradis”. Erik Olsons Kyrkan vår Moder från 1950 visar Notre-Dame i Paris uppbyggd av ”levande stenar”, den universella gemenskapen med den korsfäste. Ur egot träder vi in i kärleken. – ”Kärlek är att träda ut ur sig själv”, säger Wilfrid Stinissen. Att tappa jag-förnimmelsen innebär samtidigt att vara förenad i ett flöde med universum, med det gudomliga och ”låta evigheten rinna in i tiden”. – Ärkebiskop K.G. Hammar skriver: ”Att få nuet att expandera genom verklig närvaro … Gud är total närvaro i nuet, en förutsättning för att uppleva kärnan av vår existens … Evighet är kvalificerad tid – inte utsträckt tid.” Redan Platon gör skillnad mellan ”utdragen tid” och evighet. ”Endast ögonblicket lever och ögonblicket är evigheten”, sade Martin Buber.

Ordet extas (av ex-stas) betyder att träda ut ur sig själv. Kanske söker vi i vår sekulariserade värld denna upplevelse när vi förlorar oss, låter oss hän-föras av musik, konst eller andra stora upplevelser som plötsligt verkar bromsa upp tiden. Vem har inte känt sig sväva högt uppe under kyrkvalven när man lyssnar på Mozarts Requiem eller inför Tintorettos Yttersta domen och även många andra betydligt mindre konstverk. Även skapandet innebär ju oftast ett ifrågasättande av – ett sätt att träda ut ur – det egna jaget.

Den holländska konstnären Piet Mondrian (1872–1944) skrev om sina egna målningar: ”Konst är inte ett uttryck för verkligheten sådan vi ser den eller för det liv vi lever, utan den är ett uttryck för sann verklighet, sant liv … odefinierbart men möjligt att förverkliga plastiskt” i färg och form. Mondrian var teosof och det andliga i konsten var väsentligt för honom. Denna inre verklighet uttrycker han genom korsets räta vinkel som bildar själva grunden för all hans konst. Horisontallinjen uttrycker människornas universella enhet, vertikalen: vår förbindelse med det ”eviga”. Genom de tre kontrasterande grundfärgerna rött, blått och gult mot svart och vitt uppnådde Mondrian dynamisk rörelse, liv i balans mot den räta vinkelns jämvikt och stabilitet. Han använde sig av grundfärgerna för att söka undgå allt tillfälligt och föränderligt.

Efter första världskrigets fruktansvärda förödelse uppstår helt naturligt en längtan efter vissa mera beständiga värden. Aptiten på det ”absoluta” och längtan efter den universella samhörigheten brinner som en lavaström under ytan och tar sig individuella uttryck hos flera av den abstrakta konstens förespråkare under 20-talet. Kanske i hopp om att konsten – i en alltmer materialistisk tid – skulle vara det medium som kunde uppenbara och kanske tillfredsställa något av denna metafysiska längtan. (Dock kan vi knappast bortse från våra sinnesupplevelser inför all sorts konst.)

Målaren Otto G. Carlsund (1897–1948) tillhörde de abstrakta 20-talskretsarna och uttryckte liksom Mondrian en tro på fasta värden i geometriska former. Han gick bl.a. till Platons och Pythagoras tankar om själens rening genom geometri och musik och vågade kastet att kryptiskt skildra såväl korsets drama – sitt eget – som dess evighetsperspektiv. Carlsund (som visas på Mjellby konstmuseum under sommaren 2004) blev en känd internationell konstnär, hans mor var fransyska, fadern svensk, han fick en katolsk uppfostran, behöll en stark tro livet ut och förblev praktiserande katolik. Han växte upp i S:t Petersburg och Stockholm, kom sedan till Paris 1924 där han blev elev till Léger och Ozenfant. Hans liv var tragiskt, det ena misslyckandet följde på det andra men det utmärkande för honom var att han aldrig gav upp hoppet, aldrig blev bitter utan fortsatte att kämpa för det han trodde på. Fra Angelico stod som ett lysande ideal för honom: ”Aldrig har Fra Angelico avvikit från den väg han från början utstakat [för] sig, att avbilda det goda, det sköna och ge människorna en känsla av att det alltid finns ett hopp, hur mörkt livet än ter sig”, citerade Carlsund. Till skada för honom själv blev han tidigt alkoholiserad. Men kanske var det Carlsunds stora inre kaos som drev honom till den minutiöst exakta konst han kom att skapa för att finna klarhet i sitt liv.

Carlsunds dröm var att få skapa stora vägg- och muralmålningar och 1925 trodde han att denna dröm skulle gå i uppfyllelse: Le Corbusier skulle rita en biograf och bad Carlsund att göra utsmyckningarna. Han lämnar nu Paris caféer och barer, far till sin mormor på landet och arbetar med liv och lust. Men biografen blev aldrig byggd och Carlsund stod där med tio större tavlor som aldrig skulle finna sin plats. Efter det nedslående beskedet 1926 utför han två målningar som båda förefaller abstrakta men som också handlar om hans egen korsfästelse – och befrielse! Tavlorna hade gått i arv inom ägarens familj, som på Carlsunds tid bedrivit hotell- och restaurangrörelse i Paris och troligtvis fått målningarna i utbyte mot obetalda krognotor.

I den första, Komposition för musikinstrument, påminner den snedställda oregelbundna formen om en mumiekista. Ovanför denna svävar ett stränginstrument som en korsfäst gestalt som kastar skarpa skuggor och ger den plangeometriska målningen en reliefverkan. Carlsund har själv yttrat att man aldrig helt kan förstå ett konstverk om man inte känner konstnärens inre. Ozenfant – Carlsunds lärare – hade hämtat vissa idéer i den antika filosofin som talar om själens rening genom musik och matematik. Musikinstrumentet som i sig ansågs ha en perfekt form blev förmodligen en symbol för själen som i Carlsunds komposition skiljer sig från mumiekistans form, den som innehåller den döda kroppen. Carlsund har målat sig ut ur sin förtvivlan. Bilden talar om döden men också om själens frigörelse.

I den andra målningen On attend les invités (Man väntar på gästerna) – Carlsunds kanske mest gåtfulla och mångtydiga postkubistiska målning – blir symboliken ännu mer komplex. Ytligt sett kan kompositionen passa alldeles utmärkt in i en hotellmatsal, där den kanske också har hängt. På ett bord står en flaska – en smula på glid, redo att hälla upp vinet i ett glas sett uppifrån, allt innanför matsalens röda ram, där man väntar på gästerna. Ett huvud utanför ramen antyder kanske krögaren?

Går man några centimeter under ytan och blickar in i Carlsunds tragik och svåra inre kamp upptäcker vi två skruvar fastnaglade i brädan – kanske en antydan om hans egen dubbla korsfästelse: vid flaskan (alkoholismen som han djupt föraktade) och vid hans senaste svåra konstnärliga misslyckande. Men uttrycket ”On attend les invités” kan också vara en inbjudan till nattvarden eller referera till bröllopet i Kaana. Nu får flaskans innehåll en ny betydelse och förvandlas till nattvardsvinet, Kristi blod. Glasets cirkel blir en hostia, Kristi lekamen som befriar från skuld och ger nytt hopp. ”Korsets” vertikal fortsätter i halsens form upp genom och utanför ramen, huvudet befinner sig ”bortom” som en bild av befrielse från ångesten efter misslyckandet. Det är ingen klar bild av ett kors Carlsund har målat – han är själv korset med allt vad detta innebär av lidande och frigörelse.

Då Matisse (omkring 1950) skapade Korsvägen i sitt Chapelle des Rosaires i Vence var den vita kakelväggen för honom ingen vägg utan en öppning mot oändligheten. ”Jag arbetar inte på duken/väggen/utan på den som ser den”, förklarade han.

När Erik Olson målar sin stora Korsväg från 1962 som en sammanhängande komposition uppfattades den av psalmdiktaren Frostenson som ”en krock mellan goda och onda krafter”. 1939, samma dag som andra världskriget bröt ut, målade Erik Olson en Exekution med en hand genomborrad av en rostig spik – krigets korsfästelse av mänskligheten. Och den korsfäste i Se människan från 1962 identifieras med offret för ett gisslandrama i vår egen tid. Dagens evangelium, en parafras av Mattias Grünewalds Isenheimaltare (ca 1506–15), målades 1941 i Danmark under den tyska ockupationen som en protest mot kriget. Den korsfäste Kristus – eller en vanlig människa – svävar utan kors mot en svart himmel. Han är själv ett kors. Hans huvud, krönt av en gasmask, krossas av tankvagnens larvfötter, men framför hans sargade kropp hänger Veronicas svetteduk, medlidandets och ömhetens Kristus – efter Leonardo da Vincis målning i Antwerpen – med ett oändligt milt ansikte som uttrycker: ”Se jag lider med er som tvingas ut i ett meningslöst krig.” Grünewalds Isenheimaltare visar också en Kristus som lider med mänskligheten. Den var målad för ett Antonitsjukhus där människor sökte vård för ”helveteselden”, en sjukdom som fattigt folk fick av den giftiga mjöldrygan på säden. Kristi kropp är här översållad med sår som påminner om symptomen vid ovannämnda sjukdom. Korsarmen associerar till en båge där Kristus är pilen som skjuts upp mot evighetens rymder.

Art sacré-rörelsen i Frankrike efter andra världskriget kom att betyda mycket för konstens förnyelse. Fernand Léger hade under sin landsflykt i USA mött den målande munken Père Couturier. Tillsammans hade de talat om den sakrala konsten som tyvärr stelnat i sötsliskiga bibelillustrationer och tvåliga gipskrucifix i 1800-talets realistiska och trista tradition. Kyrkokonsten behövde nytt friskt blod. Talang och geni är ju av gudomligt ursprung, så varför inte engagera den nyskapande moderna konsten i sakrala sammanhang, oberoende av konstnärens konfession, menade de. En väldig våg av spännande sakral konst uppstod mot slutet av 1940-talet och under de följande årtiondena och bredde ut sig i Europa ända upp till våra nordiska breddgrader.

En av de första kyrkorna i denna anda var Sacré-Coeur i Audincourt, (ett industrisamhälle i östra Frankrike) som dekorerades med en hel serie glasmålningar av Léger från 1951. Här har Léger skildrat passionstemat med Kristi fem sår i lysande rött, grönt och gult. Samtidigt engagerades den yngre målaren Jean Bazaine till att göra en stor mosaik på kyrkans fasad: Bazaine målade aldrig själva korset utan gestaltade sin upplevelse av korsdramat: Kristi fem sår som solar i en ström av blod och vatten, stark och jublande som en vårflod, en värld i ständig rörelse, i födelse och förändring. Det är också vindens – eller andens – spår i vatten, eld och luft. Vattnets ”substans” är dess ande. I denna komposition har Bazaine även inspirerats av de kosmiska krafternas spel och man kan uppfatta motivet både som mikroskopiska molekyler och kosmiska nebulosor. Den dynamiska rörelsen förvandlar här materian till energi. Redan tidigt hade Bazaine sökt tränga in under tingens yta, ”in i de stora rytmer som slumrar i tingens kärna” för att låta dem genomströmmas av ande och ljus.

I La Madeleine, ett litet kapell med jordstampat golv i Bretagne nära fiskebyn S:t Guénolé, där Bazaine brukade hålla till och måla på somrarna, har han gjort en serie glödande glasmålningar (1979–81) som handlar om Maria Magdalenas upplevelser i samband med korsfästelsen: en dramatisk stormvind som sveper över Golgata blir en kamp mellan ljus och mörker. Bazaine bearbetade oftast sina verk tills ljuset segrade och hans glasmålning av Uppståndelsen är ett ljus bortom skuggan, en värld bortom döden. I Noli me tangere möter Maria Magdalena Kristus. Materian är förvandlad, han kan inte vidröras. Efter mötet med Kristus i örtagården förvandlas Maria Magdalenas skräckvision av korset på Golgata till ett Livets träd, ymnigt blomstrande i lysande rött och blått. Bilder av Livets träd har sedan urminnes tider funnits i de flesta kulturer som en arketyp full av kraft och mysterium. Trädet förbinder himmel och jord och speglar symboliskt människans mentala växande från mörker till ljus.

Korset speglas i vårt dagliga liv och kan även här handla om kontakten med evigheten som kvalificerad tid. Erik Olsons Sisyfos – korshuggaren från 1978 är inspirerad av en gammal stenhuggare som högg gatsten hela sitt liv och som Erik som ung grabb brukade teckna. Då han en dag frågade stenhuggaren hur han orkade med ett så tungt och enformigt arbete svarade denne förvånat: ”Det är inte enformigt, det är ett skapande arbete!” I Eriks tavla hugger han sitt kors i gatsten, men korset svävar tyngdlöst. Att uppleva sig som skapande är att leva i nuet, totalt närvarande – ett sätt att känna kärnan av sin existens och så övervinna Sisyfossyndromet. Nobelpristagaren Imre Kertész skrev i sin Galärdagbok om dagens utbrända människor: ”Den funktionella människan lever en pseudoverklighet, en funktion som ersätter henne själv … utan den existentiella upplevelsen att leva sitt liv.”

I Ekologisk tragedi från 1980 har Erik Olson målat en skadad fågel, fastnaglad i oljeutsläpp som en korsfäst hand men med hoppets och uppståndelsens gloria vid huvudet. Vi korsfäster ständigt oss själva: genom utsläpp av kemikalier och all annan skada vi tillfogar vår värld liksom genom alla krig och ”kollektiva ego” av förödande ideologier som nazism och kommunism.

Vi glömmer lätt att korset också innehåller uppståndelsen och frigörelsen. Erik Olson har målat uppståndelsen som en kör av ortodoxa (likformiga) kors som svävar upp i rymden bland skimrande regnbågar. Ofta skapade han en svit av målningar, hopsatta till en ikonostas som ett ortodoxt tvåarmat kors. En sådan bildvägg kan innehålla ett helt livsdrama. Nedtill: Jakobs kamp med ängeln, vår egen inre kamp mellan ljus och skugga. Ovanför: Ikaros som faller, våra ständiga misslyckanden. Ovanför dessa: ”Sökarens” extas och ständiga förnyelse, alltid på väg – och överst en målning med en ”flygande klippa” där materian får vingar och tyngdlagen upphävs. Ett poetiskt uppvaknande som innebär att släppa taget och våga ifrågasätta sig själv. Erik Olsons stora Vatikantriptyk från 1977 är också en livsfris med hela historien kring korsdramats ”ex-stas” (utan kors!): från inkarnationen till uppståndelsen. Till höger Antonius – och våra – demoner, till vänster Elia som far upp i sin eldvagn och i mitten profeten Hesekiels syn ca 2 500 år f. Kr. av ”den första rymdfarkosten”, en väldig dynamisk himlavagn av fyra hjul som ”går åt alla håll utan att behöva vända”. Allt detta handlar kanske om en glimt av evighet som kan drabba oss mitt i tiden? Korset kan aldrig bli ett objekt – ett föremål utanför oss – det är en kraft som lever genom oss och inne i oss. För att citera Friedhelm Menneken: ”Vi borde själva bli kors.” Kanske som Chagalls svävande Kristus, på en gång korsfäst och uppstånden, lidande och frigjord, liksom den bevingade Kristus i Giottos målning där Franciskus mottar hans fem sårmärken.

Bazaine målar i Chants de l’aube 1985–86 en nära döden-upplevelse där dukens vita fond vidgas och bryter igenom som ett stort segrande ljus från det okända. En andning sveper världens substans mot fonden och får den att försvinna. I Bleu från 1990 stiger uppståndelsens jublande vingslag mot oändlighetens blå, ett ljus som kommer himlen att rämna, kanske för att bekämpa döden själv?

”Det är vår obotliga längtan mot ett bortom som gör att vi ständigt börjar på nytt – och får en försmak av en sanning som övergår oss. Denna envisa otillfredsställelse – en strävan att gå utöver allt vi kan – blir en oändlig öppning ut mot det omöjliga”, skrev Jean Bazaine.