Gräslyssnaren Martinson

Den som ”vördar daggmasken” har ingen oreflekterad eller skönandlig naturuppfattning. Harry Martinsons dikt om ”den nedre bonden” trycktes i samlingen Passad från 1945. Jag tror att hans naturpoesi flutit in i och blivit en del av den mer ekologiska syn på naturen som numera är nästan allas i Sverige. Samtidigt har Martinson sina rötter i ett förgånget Bondesverige, och hans kritik av moderniteten fick ju längre åren gick drag av både bitterhet och nostalgi. Dessa spänningar inom författarskapet lever fortfarande kvar i bilden av en både mångtydig och tvetydig diktare. Om eftermälet finns en bister anteckning i kvarlåtenskapen:

Så lätt förstår ej eftervärlden dig.

Den dömer enligt efterföljdens bild

och räknar upp den tid du levat i

som räckor av försummelser, som brott

mot framsynthetens ande, tankens plikter.

Till detta för den lidelsernas verk

och hopar, lika blind som domare

som du var blind som brottsling, fall till fall.

Det är i år hundra år sedan Harry Martinson föddes, och firandet är i full gång. Skrifter utkommer, seminarier hålls, utflykter ordnas i hans hemtrakter i Blekinge. Han kan med rätta räknas till de svenska arbetarförfattarna. Hans romaner Nässlorna blomma och Vägen ut från 30-talet liknar formellt de självbiografiska verk som hans generationskamrater Ivar Lo-Johansson och Jan Fridegård skrev vid samma tid. Han är också via sin första hustru Moa Martinson knuten till den mindre kända och tyvärr undanträngda kvinnliga delen av proletärlitteraturen. Det är till och med så att de samarbetade en hel del utan att det blev officiellt känt – Harrys penna är synlig i manuskripten till några av Moas romaner.

En levande bild av författarlivet under 30- och 40-talen ges i den nyutgivna brevvolymen Poetiska törnbuskar i mängd, redigerad av Paulina Helgeson. För biografiska upplysningar om Harry Martinson kan man annars med förtroende vända sig till Sonja Erfurths mycket detaljerade och lojala levnadsteckning i fyra delar. Bland de större litteraturhistoriska undersökningarna kan nämnas böcker av Ingvar Holm och Kjell Espmark. En god och mycket personlig introduktion ger Staffan Söderblom i en bok som kom 1994, ett föredömligt stycke litteraturkritik.

Ingen av de nämnda skriftställarna – utom Sonja Erfurth – placerar Harry Martinson som en självklar del av proletärlitteraturen. Viktiga ting skiljer honom från den. Hans främsta insats ligger inom naturlyriken medan hans generations- och klassfränder mest var prosaister. Hans seende är detaljskarpt och kärleksfullt, och språket är livligt och bildrikt. Sin ungdoms vagabonderande över världshaven formulerade han i ett par sagoaktiga böcker i 30-talets början, och resorna utsträcktes sedan till själva rymden och tiden i verseposet Aniara. Från att ha sett sig som världsnomad blev han en världsalltsnomad, en sorgsen och vredgad resenär som såg tillbaka på det vansinne han tyckte sig se förgöra planeten Jorden, ”Doris dal” som den kallas i Aniara.

Nobelpriset 1974 till Eyvind Johnson och Harry Martinson är fortfarande en sårig historia i svenskt kulturliv. Svenska Akademien gav utmärkelsen till två av sina egna, ett faktum som kritiken sköt in sig på. Men det fanns andra underliggande faktorer som gjorde saken mycket infekterad. Det rådde högflod för vänsteråsikter bland intellektuella. Proletärförfattarna lyftes fram och hyllades liksom den litterära realismen. Johnson och Martinson hade båda småfolksbakgrund och borde höra till dem som godkändes av vänstern, men de uppfattades som renegater. Eyvind Johnson hade stått i vänsterns kikarsikte ända sedan han tog ställning för USA i debatten om tredje ståndpunkten kring 1950. Litterärt hade han därtill alltmer anknutit till en modernistisk romanform som gick långt utöver de realistiska ramarna. Alltifrån Aniara hade Harry Martinsons samtidskritik blivit allt tydligare. Diktsamlingen Vagnen från 1960 – som förenklat kunde ses som ett angrepp mot bilen, modernitetens ”gladaste symbol” som Staffan Söderblom uttrycker saken – ådrog sig en hel del amper kritik. Hans avståndstagande från den reellt existerande civilisationen runt honom blev allt tydligare i den produktion som följde.

Både Martinson och Johnson dog kort tid efter Nobelpriset. Somliga ansåg nog att kritiken mot dem och deras pris hade bidragit till deras kanske för tidiga död. Men de häftiga ställningstagandena till författarskapet dog inte med upphovsmännen, det kan fortfarande kännas som en kall pust i den litterära diskussionen. Utgivningen av Martinsons Längs ekots stigar 1978 var väl föga kontroversiell – texten byggde på ett ombrutet korrektur av en diktsamling vars utgivning hindrats av just Nobelpriset. Inte särskilt uppseendeväckande var heller Ur de tusen dikternas bok från 1986. Grälet blossade dock upp redan när Doriderna utkom 1980, ett urval ur Martinsons efterlämnade poetiska produktion som ställts samman av matematikern och vännen Tord Hall. När man läser den boken idag är man böjd att hålla med kritiken då – god poesi finns där, men detta är ändå falnande bränder från Aniara parade med stundom illa tänkta tankedikter och rena bitterheter. Här finns bland annat ett förakt för pöbeln som trots sina stålblanka romerska anor knappast klär den som en gång kom ur de nedersta skikten i Fattigsverige. Det är omöjligt att veta om Martinson själv skulle ha publicerat dessa dikter; min gissning är att han, vid sina sinnens fulla bruk, gladeligen hade avstått från somligt och låtit det sova i handskriftssamlingen på Carolina Rediviva i Uppsala där kvarlåtenskapen kommit att förvaras.

Urvalet från 1986 redigerades av Stefan Sandelin som senare fick det samlade ansvaret för utgivningen av Harry Martinsons samlade verk. Denna utgåva är nu fullbordad, men som ett appendix till den – i samma typografiska utförande – kommer nu De tusen dikternas bok som innehåller det hittills största urvalet ur kvarlåtenskapen. De tre tidigare volymerna återges utan förändringar och i stort sett utan kommentarer. Till detta fogas en fjärde avdelning med hittills otryckt material. Boktiteln är Martinsons egen benämning på det stora manusmaterial som han arbetade med under de sena åren. Nu finns alltså möjligheten att göra något slags samlad bedömning av Martinsons poetiska produktion efter Aniara, både det som kom i bok under hans livstid och det som inte fick plats där.

Här finns egentligen inga nyorienteringar eller nyheter. Dikterna är av väl utprovade slag – naturlyrik, tankedikter, minnesdikter. En gans-ka stor del tas upp av efterskörden till Aniara – det material som dominerade Doriderna – och man kan väl göra den gissningen att Martinson själv vid närmare eftertanke borde insett att det stora verseposet mått bäst av att inte få en andra del även om det bland dessa dikter finns en del retoriska praktstycken. För min del ansluter jag mig till Staffan Söderblom som menar att Martinsons kreativitet (om än inte produktivitet) mattades av efter Aniara. Men han har fortfarande kontakt med det stora poetiska uppdraget, det som införlivat honom med vårt språk och vår naturbild.

Mänskor som kan höra

hur aftontystanden

blir ännu djupare

när den sänker sig ner

och talar till daggen

sådana mänskor är poeter.

De bör anställas som gräslyssnare

i diktens gårdar.

Harry Martinson: De tusen dikternas bok. Red Staffan Sandelin.

Albert Bonniers förlag 2004.