Inspiration i en ekumenisk kristid

I dag har ekumeniken i många fall överlåtits åt sekreterare och byråkrater. Men den ekumeniska rörelsen drevs ursprungligen fram av entusiaster med en djup personlig längtan efter kyrklig enhet. Jonas Jonson, luthersk biskop i Strängnäs, är på många sätt en sådan entusiast. Hans entusiasm är inte förankrad i abstrakta idéer utan i ting som han har sett, hört och upplevt under många års deltagande i olika typer av mellankyrkligt arbete. Detta har lett till en fast övertygelse om att ekumeniskt engagemang är en i det närmaste outtömlig källa till berikande och inspiration. Biskopen förutsätter dessutom att ett öppet sinne utgör ett avgörande villkor för att man skall kunna få del av detta berikande.

Det är i synnerhet detta som Jonas Jonson vill framhäva i sin senaste bok. Han tar oss med på en resa till ekumeniska evenemang och erfarenheter i en rad olika sammanhang, bland enhetsrörelsens mest centrala representanter i Genève och Rom lika väl som hos de många aktivisterna på gräsrotsnivå som har bidragit till att ge denna rörelse trovärdighet och liv. Biskopens berättelse har blivit oerhört intressant och lärorik. Det beror dels på att han är en glänsande stilist men framför allt på att den historia han berättar är så spännande.

Boken har ett självbiografiskt drag men blir aldrig privat. Det hänger ihop med att författaren är föga upptagen av sin egen roll i det ekumeniska arbetet. Tonvikten ligger på huvudlinjerna i ett av de mest utmanande kapitlen i nyare kyrkohistoria. Här kan det till och med tänkas att biskopen blir väl anspråkslös å sina egna vägnar. Det kan nämligen knappast råda något tvivel om att han under de senaste decennierna framstår som en av de centrala bidragsgivarna till detta arbete. Framställningens personliga prägel ökar faktiskt dess dokumentariska värde. Det är dessutom en avgörande uppgift för den ekumeniska rörelsens ledare att förmedla det som de har upplevt till oss andra, så att vi på det sättet kan få ta del av deras erfarenheter – och inte minst av den inspiration som de har att ge. I en tid, när det talas om kris för ekumeniken, blir detta speciellt viktigt.

Boken består av en samling ganska kortfattade skisser från det ekumeniska arbetet på en rad olika plan. Berättelsen startar under tidigt 1960-tal, det decennium som skulle bli den ekumeniska rörelsens genombrottsfas. Och den tar oss fram ända till dagens situation, med de stora utmaningar som vi ställs inför på detta område. Här är spännvidden från gräsrotsekumenik på Kreta och i Filippinerna, via radikala Kinastudier och ekumeniskt inspirerad gudstjänstförnyelse till generalförsamlingar i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.

Någon kanske kommer att sakna tydligare analytiska perspektiv i framställningen. Men i det här sammanhanget är avsikten snarare att berätta och dokumentera än att analysera. Samtidigt ger oss boken värdefulla insikter i det ekumeniska arbetets karaktär och målsättning. Den avspeglar bland annat det nära sambandet mellan den moderna ekumeniska rörelsen och centrala politiska utvecklingsdrag, på gott och ont. Vi får vidare en inblick i det vanskliga i att hålla samman ekumenikens huvudströmningar, representerade av Faith and Order och Life and Work, men samtidigt den oavvisliga nödvändigheten att göra detta. Och framför allt: Jonas Jonsons berättelse utgör en gripande dokumentation av denna rörelses enorma rikedom och bredd. Det är just i detta som möjligheten för inspiration ligger.

Enskilda katolska läsare kommer troligen att uppleva hänvisningarna till ”auktoritär centralism och exkluderande ecklesiologi” på vårt håll (se bl.a. s. 13) som litet ytligt. Men den kritik som författaren här antyder presenteras av en vän och har så vitt jag kan se ett konstruktivt syfte. Själv tycker jag nog att det som sägs om Andra Vatikankonciliet, en av de allra största händelserna i den nyare ekumeniska utvecklingen, är något bristfälligt, men här finns flera kompletterande framställningar. Om Johannes Paulus II skriver Jonson följande: ”Ingen annan påve har brunnit mer för kyrkans enhet, talat mer om den, och med djärva symbolhandlingar, personliga möten och ekumeniska gudstjänster hållit fram den ekumeniska kallelsen” (s. 83). Detta omnämnande kommer nog inte bara att förarga de mest inbitna protestanterna utan också att överraska katoliker som har en annan värdering av påvens ekumeniska insats.

Låt mig få tillägga att jag knappast skulle vilja beteckna dagens evangelikala karismatik som ”nyprotestantism” (s. 158). Detta begrepp knyts normalt till den liberala teologins framväxt och konsolidering under 1800- och 1900-talen. Den epokgörande norske Kinamissionären Karl Ludwig Reichelt blir dessutom något oigenkännlig när han omtalas bara som ”Ludwig Reichelt” (s. 178). Men här rör det sig om bagateller. Och när Jonson antyder att den lutherska försonad mångfald-modellen kan bli ”en ursäkt för fortsatt splittring” (s. 13), har han enligt min uppfattning helt rätt. Ett statiskt mångfalds-tänkande, där man bortser från vår förpliktelse att nå synlig enhet, är i dag ett stort ekumeniskt problem.

Personligen har jag bara en viktig invändning mot boken, nämligen att biskopens ”resa till Ekumene” eller till ”landet bortom” knappast ger rum för den lokala och nationella ekumeniken. Sett i ljuset av den centrala roll som Jonson har spelat i det svenska ekumeniska arbetet blir detta påfallande. Nu kan framställningen ge ofrivilliga associationer till en ekumenisk jetset-verksamhet och till en devis som join the ecumenical movement and see the world.

Lokalekumeniken kommer självfallet att vara avhängig av internationella genombrott, inte minst inom de ekumeniska dialogerna. Samtidigt är en av dagens allra största ekumeniska utmaningar den så kallade receptionen av resultaten av lärosamtalen – eller omsättande av dessa resultat i levd gemenskap. Och denna utmaning är i betydande utsträckning lokal. I detta sammanhang behöver vi internationella impulser. Men utsträckt geografisk reseverksamhet har i enskilda fall blivit en flykt bort från den lokala utmaningen. Här har en central insikt från 60- och 70-talen alltjämt sitt berättigande, under den så kallade globaliseringens tidsålder: Det som inte sker lokalt, det sker inte. Jag skulle därför önska att Jonson också hade givit oss inblick i sina ekumeniska erfarenheter på hemmaplan.

Kyrkan är primärt lokal och universell, med biskopen som den centrala förbindelselänken mellan dessa två sidor. På ekumeniskt håll har man ofta lagt alltför stor vikt vid det som jag vill beteckna som ecklesiologiska mellanstrukturer, eller ting som befinner sig mellan det lokala och det universella. Jag tänker då bland annat på nationella kyrkoinstitutioner och internationella konfessionella organisationer. Sann ekumenik kännetecknas emellertid av att lokalt och universellt hela tiden balanseras och hålls samman. Både självtillräcklig kongregationalism och jetset-aktig internationalism kommer här till korta. Jonas Jonson befinner sig knappast i närheten av dessa fallgropar. Men genomslagskraften i hans ekumeniska vision kommer enligt mitt sätt att se att i hög grad vara avhängig av att den får en mer direkt lokal förankring. Detta kunde kanske vara ämnet för ett nytt bidrag av biskopens hand. Jag hoppas i varje fall att han kommer att fortsätta med att påminna oss om ekumenikens nödvändighet.

Översättning: Elisabeth Stenborg