Evigt liv och bibelöversättning

Nej, det skall här inte handla om huruvida någon bibelöversättning förtjänar att få evigt liv. Det hör till översättningars natur att de är provisoriska och alltid skall kunna ersättas av något som – förhoppningsvis – är bättre. Översättningar av Bibeln är här inget undantag. Utan det skall handla om hur Bibel 2000 behandlar några ställen i Gamla testamentet (GT) som åtminstone som regel i den kristna traditionen har ansetts tala om ett evigt liv i positiv mening.

Den gängse uppfattningen inom bibelvetenskapen kan förenklat tecknas så här: Ingen förnekar att Nya testamentet har en klar lära om det eviga livet och i samband därmed en dubbel utgång. Uppenbarelseboken tecknar i expressiva bilder ett panorama av det eviga livet. I samtida judendom tycks fariséerna ha omfattat läran om de dödas uppståndelse, medan saddukéerna var av en annan uppfattning (se Apg 23:8).

Gamla testamentet

Gamla testamentet erbjuder en mera komplicerad bild. Enligt den vanliga uppfattningen trodde man att de döda kom till en Hadesliknande tillvaro, men med bibehållen personlig identitet. Namnet på platsen för denna existensform var på hebreiska Sheol, ett ord som möjligen kan betyda den öde platsen, och invånarna i detta rike kallades refaim, ”de svaga”, ”skuggor”, ett ord som numera är välbelagt i myterna från Kanaan. Det var en skuggtillvaro lik den som beskrivs i Odysséens elfte sång, och den utmärktes framför allt av att det inte fanns någon lovsång. Att vara död innebar att vara avstängd från kulten. ”Ingen åkallar dig bland de döda, vem lovsjunger dig i dödsriket?” (Ps 6:6). Ibland tycks en närmast agnostisk uppfattning ha rått: ”Vem vet om människornas livsande stiger uppåt, mot höjden, medan djurens sjunker nedåt, mot jorden?” (Pred 3:21). Artikeln ”Dödsriket” i Uppslagsdelen i Bibel 2000 sammanfattar denna bild.

Alla är också överens om att en annan tro kommer till tals i GT:s senare skrifter, tydligast kanske i Daniels bok: ”Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa” (Dan 12:2). Detta anses vara det enda ställe i GT enligt den snävare, palestinensiska kanon, som tydligt talar om de dödas uppståndelse på individplanet (Hos 6:2 tolkas då som gällande folkets pånyttfödelse). Vidgas perspektivet till den alexandrinska kanon och om de deuterokanoniska böckerna tas med, blir bilden än klarare. Berättelsen om hur de sju bröderna lider martyrdöden tillsammans med sin mor i 2 Mackabeerbokens sjunde kapitel, är det tydligaste exemplet. Se även i samma bibelbok berättelsen om offret för de dödas synder i 12:38–45!

Enhet och mångfald

Att en så stor skriftsamling som GT, tillkommen under så lång tid och i så skiftande miljöer, skulle vara enhetlig på en så central punkt som denna är knappast att vänta. Det visar sig också att det i de äldre texterna, alltså de som med någorlunda säkerhet kan sägas vara förexiliska, finns utsagor som åtminstone kan tolkas på ett annat sätt. Och varför skulle det inte kunna vara så? Varför måste det officiella Israel – hur det nu skall definieras – ha haft samma uppfattning om livet efter detta som det antika Grekland (även om det förvisso fanns också andra likheter)? Strax söder om Israel, i Egypten, fanns en religion helt behärskad av tron på ett evigt liv i kvalificerad mening. Det vore märkligt om Israel inte i någon mån hade påverkats därifrån. Inte så att man började uppföra pyramider eller balsamera de döda, men så att tankarna om livet efter detta fått en varierad gestalt.

Psaltaren

Psaltaren brukar anföras som exempel, och nu skall vi se hur Bibel 2000 översätter några av dessa ställen. På flera ställen möter vi uttrycket ”de levandes land”. Det finns ställen där detta måste betyda kulturlandet till skillnad från den sterila öknen, men det är knappast möjligt i psalmerna. Låt oss se på Ps 27:13, som nu översätts så här: ”Men jag är viss om att möta Herrens godhet här i de levandes land.” I en not upplyses om att ”de levandes land” i senare judisk och kristen tradition har fått syfta på det eviga livet. Som denna vers nu översätts är dess innehåll fast förankrat i den jordiska existensformen genom det lilla ordet ”här”. De levandes land finns på denna sidan graven. En blick i den hebreiska texten visar dock att ”här” inte har någon motsvarighet. Här är alltså ett fall då Bibel 2000 genom att lägga till ett ord slår vakt om en exkluderande tolkning: detta ställe kan inte syfta på det eviga livet.

Varje gång uttrycket ”de levandes land” möter, så hänvisas till noten i Ps 27:13. Det gäller även om Ps 116:9, där det talas om att vandra inför Herren ”i de levandes länder”. I den föregående versen heter det: ”Han räddade mig från döden, mitt öga från tårar, min fot från att snava.” Få torde numera betvivla att det här talas om psalmistens tack för att ha räddats ur en akut livsfara, kanske en svår sjukdom. Men varför skulle inte perspektivet få vidgas i fortsättningen till att tala om en tillvaro efter döden? När det inte talas om en räddning som har skett, riktas kanske blicken mot en tillvaro efter döden: ”Men mig skall Gud köpa fri, han skall ta mig ur dödsrikets grepp” (Ps 49:16).

Jobs bok hör inte till Psaltaren men visar stora likheter med framför allt de individuella klagopsalmernas föreställningsvärld. En av de svåraste texterna i hela GT är Job 19:25–27, där Jobs klagan för en gångs skull tycks genombrytas av ett hopp om något bättre. Bibel 2000 har med rätta valt att inte översätta början av vers 26, som får anses vara hjälplöst skadad. I vers 27 heter det nu: ”Här, med min kropp, vill jag skåda Gud.” I en not anges att grundtextens innebörd är osäker och att översättningen ”fri från min kropp” (så 1917) är möjlig, men mindre trolig. Vad som däremot inte meddelas är, att ordet ”här” också här är tillagt i svenskan, liksom i Ps 27. Man kan också observera att ordet ”jorden” i slutet av vers 25 motsvarar ett hebreiskt ord som annars brukar återges med ”stoft” (så 1917). Närheten mellan ”jorden” i vers 25 och ”här, med min kropp” i vers 27 bidrar till bilden av ett inomvärldsligt skeende.

Upptagning

I GT finns ett märkligt fenomen beskrivet på ett par ställen. Inom exegetiken brukar det benämnas med den tyska termen Entrückungsvorstellung. Första gången det möter är i 1 Mos 5:24, där det om Henok heter: ”Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.” I hebreiskan används det vanliga verbet för ”ta”, laqach. Mera känt är kanske vad som berättas om hur Elia togs upp till himlen i en eldsvagn, när hans tid var inne, 2 Kung 2:11. Ställen som dessa tycks antyda en övergång från jordisk till himmelsk existens, och rimligen bör det vara till något bättre.

Kanske har vi denna tanke också på ett ställe i Psaltaren. Ps 73:24 översätts traditionellt så här: ”Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära” (1917, verbet är det samma som i 1 Mos 5:24.) Det skall medges att den andra halvversen inte är språkligt helt enkel, men det finns ett samband med vers 17 som gör att man nog skall vara försiktig med textändring. Det har dock inte avskräckt Bibel 2000 från en sådan: ”Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg.” I och för sig är det endast en liten ändring av ordet för ”sedan”, men också här försvåras möjligheten att se detta som uttryck för en tro på livet efter detta.

Utveckling?

Anledningen till att Bibel 2000 tycks se restriktivt på att GT innehåller utsagor om ett evigt liv i positiv mening – mer än i mycket sena texter – återspeglar, som sagt, en allmän uppfattning inom bibelvetenskapen. Helt entydig är dock inte bilden. Ivan Engnell, professor i GT:s exegetik i Uppsala 1947–1964 och huvudredaktör för Svenskt Bibliskt Uppslagsverk, hävdade mycket bestämt att föreställningen om ett evigt liv i Guds gemenskap inte var begränsad till en viss period och inte heller resultatet av en lång utveckling. Han var helt religionshistoriskt orienterad och alls inte bestämd av en vilja att se ett samband mellan de båda testamentena. Engnell menade att denna tro mycket tidigt inlånats i Israel från den kanaaneiska religionen och att den hela tiden hade funnits jämsides med ”Hadesföreställningen”.

Om detta stämmer, så finns det ingen anledning att hänvisa det eviga livet i GT till att vara ett marginellt fenomen. Det är också intressant att se, att några av de tydligaste ställena uppträder i en markant mytologisk kontext som gör ett ålderdomligt intryck, även om själva texten kanske dateras ganska sent. ”Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är ett ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land” (Jes 26:19) – en utsaga som denna är svårtolkad, men ”daggen” har i varje fall klar hemvist i den kanaaneiska mytologin.

Översättningar

Översättningar behöver visst inte avstå från att lägga till förklarande småord – sådant har alltid skett. Att göra ändringar i den medeltida hebreiska standardtexten (den masoretiska texten) är ibland en nödvändighet. Men en översättning skall kanske akta sig för att tillägga ord som låser fast en bestämd tolkning, som dessutom förs fram både i not och i uppslagsdelen. Den israelitiska religionen under biblisk tid är i huvudsak ganska välkänd, men inget hindrar att meningar kan ha växlat, inte endast med tiden, på en så central punkt som människans föreställningar och tro om vad som kommer efter döden. I varje fall är det svårt att läsa vissa psalmer som uttryck för något annat än en visshet om att gemenskapen med Gud i detta livet måste ha en fortsättning på andra sidan graven: ”Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand” (Ps 16:11).

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.