Kallad att hitta kallelser – intervju med Christopher Jamison

Du har just medverkat i Örebro Missionsskolas Sommarakademi. Hur upplevde du evenemanget?

Jag kände mig varmt välkommen där. Deltagarna var mycket intresserade av att lära sig av den monastiska traditionen, som ju är något mycket främmande för människor i den evangeliska traditionen, också i frikyrkorna. De uppskattade mycket det som jag hade att säga om tystnadens betydelse i bönelivet. De var också mycket uppmärksamma när jag den 15 augusti på högtidsdagen för Jungfru Marias upptagning till himmelen berättade för dem om den katolska traditionens Mariafromhet. Mitt intryck var att de var mycket öppna och intresserade av att lära sig mer om katolsk tradition i allmänhet och monastisk tradition i synnerhet.

Stämmer det att du har släktingar här i Sverige?

Ja, jag har tre bröder och två av dem gifte sig oberoende av varandra med svenska kvinnor. De båda kvinnorna kände inte varandra innan, så det hela är verkligen extraordinärt. Detta innebär alltså att jag har fått två svenska svägerskor!

Det betyder att du har besökt Sverige flera gånger?

Ja, jag har besökt Sverige tidigare och har upptäckt flera underbara svenska traditioner såsom smörgåsbord, och inte minst traditionerna vid julfirandet.

Du fick för några år sedan uppdraget att bli direktor för nationella kontoret för kallelsefrågor med säte i London. Bor du fortfarande kvar i Worth Abbey? Kan du kombinera ditt nya arbete med klosterlivet?

Jag är fortfarande munk i Worth Abbey som fortfarande är mitt hem. Men jag har lånats ut – eller blivit ”avdelad” som man säger i det militära – till biskoparna. Jag bor i en prästgård i London under veckan och reser mycket runt om i landet.

Min förebild för detta sätt att leva är de första munkarna som kom till England i slutet av 500-talet. Den helige Augustinus av Canterbury var en missionerande munk. Man glömmer lätt bort att munkar kan vara missionerande. Faktum är att de engelska benediktinerna, om vi går tillbaka till vårt återupprättande (efter reformationen) på 1600-talet, grundades på nytt av påven för att få den engelska befolkningen att återvända till sin katolska tro. Våra munkar kom från kloster i Frankrike till England ”för missionen”. De levde i hemlighet, de kunde inte bära ordensdräkt öppet, och de reste inte omkring i grupp utan färdades var och en för sig.

Vi benediktiner har med andra ord en lång tradition av denna form av ordensliv, och vi har dessutom flera församlingar. Vi har alltså en tradition med munkar som lever utanför klostrets murar, men inom den benediktinska kongregationen.

Vilken typ av verksamheter har ni i the National Office for Vocation?

Huvuduppdraget är att främja en kultur för kallelser i England och Wales. Vi fick det när kontoret inrättades för tio år sedan. Det grundades i samband med en mycket viktig kongress i Rom 1997 med titeln ”Nya kallelser för ett nytt Europa”. En slutsats där var att bristen på enskilda kallelser beror på en motsvarande brist på en hel kultur för kallelser överhuvudtaget. Att främja en sådan kultur för kallelser generellt är grunden i vårt arbete.

Betyder det att ni håller föredrag, eller hur främjas denna kultur?

Rent praktiskt betyder det att vi arbetar med alla institutioner inom den katolska kyrkan i landet och hjälper dem att förstå vad det kan innebära för dem att sätta frågan om kallelse i centrum för sitt arbete. Detta är tydligast i skolorna, där vi hjälper lärarna att förstå vad kallelse innebär: att det inte räcker med ett avsnitt i religionsundervisningen om präster och nunnor. Hela läroplanen måste vara inriktad så att elever och studenter förstår att Gud har skapat dem för ett syfte. Hela deras utbildning ska gå ut på att leva utifrån detta ändamål.

Ni har med andra ord en mycket bred ansats när det gäller kallelser?

Ja, en mycket bred ansats. Ett sätt att uttrycka saken är att elever och studenter ska förstå att deras djupaste längtan är att få svara på Kristi kallelse. Den viktigaste uppgiften i studenternas liv är därför att upptäcka vilken deras djupaste längtan är, och hur Kristus kallar dem genom denna längtan. Utgångspunkten är att deras djupaste längtan kan möta världens behov.

Ni arbetar alltså huvudsakligen med lärarna i katolska skolor?

Vi arbetar främst med huvudlärarna i skolorna. I England och Wales finns det sammanlagt inte mindre än 2 300 katolska skolor i de olika stiften. Lärarna är mycket positiva till våra projekt. Ett stift har till exempel formulerat som sin målsättning att de ska ha frågan om en kallelsens kultur som sin huvuduppgift de närmaste två åren.

När väl denna grund är lagd kan man sedan tala om den specifika kallelse som var och en har. Men det lönar sig inte längre att komma till en skola och rätt och slätt ställa frågan: Vem av er vill bli präst? Man måste i stället skapa en referensram så att alla i rummet inser att var och en har en kallelse från Kristus. Man kan sedan samtala med enskilda elever eller studenter om deras specifika kallelse. I skolans miljö måste det ske på ett mycket öppet sätt. Några elever och studenter uppfattar att de har en kallelse till ordenslivet eller till prästämbetet, men man kan inte enbart koncentrera sig på denna målgrupp.

Det hänger också ihop med en förändring de senaste åren. Vi satsar inte längre i första hand på att rekrytera, utan på att leda in människor på en mer öppen väg genom andlig urskiljning till avgörande. Denna nya inriktning – från rekrytering till andlig urskiljning och avgörande – har faktiskt också lett till att antalet prästseminarister och noviser har ökat i England och Wales. Det är unikt i ett europeiskt perspektiv.

Vilka möjligheter eller hinder ser du för människor i vår tid att följa sin kallelse att bli präst, ordenssyster, ordensbroder eller ingå äktenskap?

Hindren för de olika livsvägarna varierar. Det största hindret för att någon ska bli präst, ordenssyster eller ordensman är den egna familjen. Personens familj – det gäller också katolska familjer – är det vanligaste hindret. Därför är det angeläget att undervisa hela kyrkan och skapa förståelse för en kallelsens kultur. Vad äktenskapet beträffar, så är det bara omkring hälften av dem som i vår tid lever tillsammans som är gifta. Omkring 50 procent av alla barn i England föds utanför äktenskapet. Äktenskapet är alltså inte normen, och det betyder att den sociala miljön kan vara ett hinder.

Vi säger därför till de människor vi möter: ni har fötts in i en generation med svåra förutsättningar. I tidigare generationer fanns det färre alternativ, men nu finns det så många att välja mellan. Frågan är om man kommer att vara trogen en av dessa kallelser eller inte. Vi menar att varje form av kallelse i vår tid är mycket krävande, en stor utmaning. Den goda nyheten – säger vi till ungdomarna – är att kyrkan stöder er i ert sökande. För att komma tillrätta med sådana svårigheter erbjuder vi er att komma med i en grupp där man ställer liknande frågor.

Vår erfarenhet är nämligen att unga människor i dag måste få känna tillförsikten att de inte är ensamma om frågan om vad de ska göra med sitt liv. De kan annars lätt känna sig isolerade. Vi bildar därför alla möjliga slags grupper: grupper för dem som tror att de har en kallelse till prästämbetet, för dem som inte riktigt vet vad Gud kallar dem till, för dem som har en specifik fråga som exempelvis om de ska stanna kvar i England efter avslutade studier eller återvända till sitt afrikanska hemland. Man måste utgå från den situation som människor befinner sig i, så vi bildar olika typer av grupper alltefter situationen.

Vi kan inte bortse från att det finns en stor fixering vid vänskap i dag. Vänskap värderas mycket högt bland unga människor. Alla kulturer har alltid gjort det, men den moderna kulturen betonar vänskapen ovanligt starkt. Vi ser det i sociala medier: hur många vänner har du på Facebook?

Grupperna, som finns utspridda över hela landet, har olika namn som beror på deras karaktär. Jean Vianneygruppen heter den vars medlemmar utforskar kallelsen till präst. Samuelsgruppen kallas den med ungdomar som söker sig fram mer öppet. Kompass-gruppen är till för dem som på allvar undersöker ordenslivet. Man deltar i en sådan grupp, som träffas en gång i månaden i upp till nio månader. Vi utbildar gruppledare och har dessutom ett nätverk av andliga vägledare, så att ungdomarna kan få en personlig vägledare via vårt kontor i London.

Har ungdomar i dag verkligen tålamod att vara med så länge som nio månader för att upptäcka sin kallelse?

Den stora frågan är just om ungdomarna kan vara uthålliga. Nyckeln till svaret på den frågan är vänskap. En viktig anledning till att de kommer till mötena en gång i månaden är vänskapsbanden. De kommunicerar med varandra på Facebook och skriver till exempel: ”Jag är så entusiastisk, i morgon ska jag träffa alla underbara människor i Samuelsgruppen.” Vi märker här att människor dras till kyrkan när den uppfattas som koinonía (grekiska: gemenskap), och det är så det ska vara! Kommunion [förstått som både gemenskap och nattvard, övers. anm.] får dem att bli entusiastiska. Grupperna består av män och kvinnor som för övrigt uppskattar och känner sig lättade av att sexuella förväntningar saknas – ett tryck som vi annars möter i samhället.

Var träffas grupperna?

På olika ställen; det kan vara i ett kloster, i en församlingslokal, i en prästgård. Vi märker att klostren är mycket populära. Förutsättningarna är mycket goda där, särskilt som det inte finns någon tydlig förväntan om att man måste bli munk eller nunna bara för att mötet råkar äga rum i ett kloster.

Den virtuella världen (internet och sociala medier) utgör, som du var inne på, en stor livsstilsförändring. Människors närvaro gestaltas nu på ett annat sätt. Vad innebär det för ert arbete med att främja en kallelsens kultur?

Sociala medier kan stödja gruppen. Man kan informera om och marknadsföra dess aktiviteter. Vännerna kan informera varandra. Dessutom kan samtalet i gruppen fortsätta i sociala medier efter det att man har träffats fysiskt. Vi har däremot ingen erfarenhet av en grupp som tillsammans avgör frågan om kallelse helt och hållet virtuellt. Det har vi aldrig försökt oss på. Jag ifrågasätter om det alls är möjligt.

Har du några nya bokprojekt eller nya tv-serier på gång?

Jag har ett avtal med ett förlag, och det väcker stora skuldkänslor hos mig. Idén är att skriva en bok, en populariserad bok om nåd. Men det är mycket svårt. Jag har dåligt samvete eftersom skrivandet inte har kommit igång. Har försökt några gånger. Publiken som jag riktar mig till i mina böcker och tv-serier är de som säger: ”Jag är andlig, men jag är inte religiös.” Jag försöker hitta ett språk som passar den målgruppen. Min ambition är att hjälpa dem att knyta an till den religiösa traditionen, något som jag har lyckats med i fråga om begreppet sanctuary [heligt rum, boken Rummet inom dig, övers. anm.] och begreppet happiness[boken Lyckan kommer]. Nu vill jag göra samma sak med grace [nåd]. Men nåd är en teologiskt mycket laddad verklighet. Att försöka engagera människor som inte är religiösa i den starkt religiöst präglade verklighet som nåden utgör, är utmanande.

Men låt mig berätta om en sak jag upplevde häromdagen, den har påverkat mig mycket starkt. I samband med Sommarakademin i Örebro hade jag tillfälle att besöka fängelset i Kumla där det finns ett kloster på anstalten. Jag har sedan flera år haft kontakt med teamet som har ansvar för klosterprojektet i Kumla. När vi gjorde BBC:s tv-serie Klostret kom grundaren av klostret i Kumla, den lutherske prästen Truls Bernhold, omedelbart över till oss för ett besök. Han berättade då om idén att utöver reträtter för fångar bygga ett mer permanent kloster och bad om råd hur det skulle utformas.

Vid besöket i Kumla denna gång kom jag i kontakt med en livstidsdömd ung man, den yngste i Sverige med en livstidsdom. Han dömdes när han bara var 21 år gammal och han har verkligen gjort sig skyldig till hemska saker. När han först kom till fängelset vägrade han att samtala med någon överhuvudtaget. Han var så fylld av hat att han inte talade med någon alls, vare sig med väktarna eller med de andra fångarna. Han gjorde sedan en reträtt och berättade att hatet liksom smälte bort under reträtten. Numera omfamnar han väktarna, och han säger att detta är det bästa som hänt honom i hela hans liv. Han måste fortfarande avtjäna minst ytterligare 12 år av sitt fängelsestraff. Men det är en man som nu är så fridfull och fylld av lycka. Mycket märkligt! Han hjälper nu till med att leda reträtterna för andra fångar.

Jag hade intrycket att jag här fick lyssna till en storartad berättelse om nåd. Denna mans liv är ett mycket benådat liv. Nådens omfattning är oerhört stor, berättade han för mig. Ett tecken på att hatet hade försvunnit var när en man, som hade mördat den unge mannens bäste vän, togs in i fängelset. Om detta hade skett tidigare hade han säkert försökt skada mördaren fysiskt, berättade den unge mannen. Men nu bestämde han sig i stället för att medvetet göra honom till sin vän! Han berättade vidare hur han förut brukade fråga sig: ”Hur kan jag bli den tuffaste?” Nu frågar han sig i stället: ”Vad skulle Jesus ha gjort?”

Vad vi ser här är verkligen en förvandling. Jag vill i bokform berätta för människor att den här typen av förändringar faktiskt äger rum i människors liv. Min förhoppning är att jag skall kunna beskriva vad det är som händer teologiskt, med ett språk som gör det hela tillgängligt för dem som säger att de är andliga men inte religiösa.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.