Lajv – att vara i någon annans kläder

Det hörs på tonläget att det finns mycket uppdämda känslor bland debattörerna. De står upp, höjer rösten, lägger av sig mantlarna och understryker sina argument med uttrycksfulla gester. Det handlar om Jesus. Vem var han egentligen?

Deltagarna i debatten är dels lärda judar, dels muslimska teologer, dels kristna präster. De kristna anför sina argument för varför Jesus var Messias. Judarna invänder med andra argument som visar att han omöjligen kunde ha varit Messias. Muslimerna, i sin tur, förklarar i vilka avseenden de kristna har missförstått vem Jesus var, och hur Koranen kan klargöra detta.

Året är 1147 och den andalusiska staden Cordoba hotas av en invasion av de trosvissa almohaderna, en berbergrupp som stod för en puristisk islam. De var starkt kritiska mot det som de uppfattade som avvikelser från sann islam, till exempel sufiska bruk, men även mot den gynnsamma behandlingen av icke-muslimer i Cordoba. Alla stadens invånare, judar, kristna och muslimer, måste nu ta ställning till hur de ska agera inför den annalkande invasionen. Ska de fly? Ska de ansluta sig till almohadernas reformprogram? Eller ska de försöka försvara den relativt goda samexistens mellan religionerna som har utvecklats i staden?

Spanien på 1100-talet. Och samtidigt, i verkligheten, Finnåkers kursgård i Bergslagen, 2000-talet. Deltagarna i debatten befinner sig egentligen på ett rollspelsläger, anordnat av Föreningen Camelot, en underavdelning av Svenska kyrkans unga i Västerås stift. Under fyra dagar träffas över hundra unga människor, de flesta mellan 13 och 30, för att spela rollspel, delta i föreläsningar och workshops, sy kläder och tillverka utrustning, fira gudstjänst och inte minst bara umgås. En av höjdpunkterna på det här lägret var lajvet Kampen om Cordoba som utspelade sig i Cordoba timmarna före den almohadiska invasionen.

Vad är då ett lajv? Lajv är levande rollspel. Enkelt sett kan man säga att det är som teater, utan vare sig manus eller publik, där varje deltagare tilldelas en roll, en person som har en plats och en uppgift i lajvets intrig, en människa som man sedan efter bästa förmåga ska gestalta. Ett lajv kan bygga på omfattande förberedelser, mycket kläder och rekvisita och utspela sig under flera dagar. Men det kan också utspela sig under en timme, i ett rum, utan annan utrustning än den egna fantasin. Lajvet bygger också på att man spelar sina roller med och mot övriga deltagare, trots att man bara delvis känner till den personens karaktär och uppgift i lajvet.

Rollspel som hobby och pedagogik

Rollspel är en av Sveriges största rörelser. Sverok, de svenska rollspelsföreningarnas paraplyorganisation, kallar sig Sveriges största ungdomsorganisation, med 110 000 medlemmar i 1 100 föreningar. Sedan är väl definitionen av ”ungdom” tämligen vid i rollspelssammanhang; vissa är framför allt unga i själen, men en stor del av rollspelarna är utan tvekan ungdomar och unga vuxna.

Lajv är en sorts rollspel, men det finns även många andra sorters rollspel. Det kan vara bordsrollspel där deltagarna utför uppdrag, planerade av en spelledare, och upplever äventyr som helt och hållet utspelar sig i deltagarnas fantasi. Det kan också vara den typen av rollspel som man ibland möter på museer, att besökarna tas emot av en museipedagog som gestaltar en historisk person som anknyter till museets samlingar.

Lajv av typen Kampen om Cordoba kallas ibland larp (Live Action Role Playing) för att betona att man faktiskt agerar, inte bara rollspelar i fantasin. En underavdelning av larp-rörelsen är det som ibland kallas edu-larp, alltså pedagogiska rollspel, där rollspelet är en metod för lärande. Att detta är en internationell rörelse märks till exempel på organisationen ELIN, Education Larpers’ International Network, som organiserar pedagoger från olika sammanhang som har det gemensamt att de arbetar med rollspel som metod.

Pedagogiska rollspel kan även de vara mycket olika upplagda. Det kan vara som i fallet med Cordobalajvet, ett lajv som i första hand tillkommit för att deltagarna ska ha roligt, men som även ger möjligheter att lära sig mycket. Det kan också vara rollspel som i första hand är designade för lärande. Ett exempel på sådana är de tidsresor som Kalmar länsmuseum arbetar med sedan flera decennier tillbaka som en del i sin kulturmiljöundervisning i och utanför Sverige. Tidsresorna förbereds genom att museipersonalen håller i en fortbildning med de lärare som ska ingå i projektet, där de dels får mer kunskap om den egna bygden, dels utbildning i hur man kan arbeta med pedagogiska rollspel. Därefter arbetar elever och lärare med att ta fram kunskap om bygdens historia under den period man ska ”resa” till. Sedan avslutas projektet med en tidsresa där alla deltagare tilldelas en roll och under en dag får uppleva hur det var att leva på den tiden.

En annan pionjär när det gäller pedagogiska rollspel i Sverige är Lajvverkstaden i Västerås. Den samarbetar med skolor och organiserar rollspel inom en rad ämnen: SO, NO, svenska, engelska. Det kan handla om den förkristna kulten i Birka, om kolonialism, bistånd och diplomati, om jämställdhet och andra värdegrundsfrågor, och mycket annat.

Upplevelse och empati

De som arbetar med rollspel som pedagogisk metod kallar det ibland ”upplevelsebaserat lärande”. En grundtanke är att man lär sig på ett djupare och mer bestående sätt om kunskapen förankras i en upplevelse, om man får agera, vara kreativ, lösa problem och ta ställning till olika alternativ och se vad konsekvenserna blir. Till exempel: i stället för att bara läsa om hur kolonialism fungerar arbetar Lajvverkstaden med ett SO-lajv där man utgår från ett scenario i ett land i tredje världen där olika utländska intressenter vill investera, och där deltagarna representerar olika intressegrupper och ska ta ställning till hur landets resurser ska tas tillvara.

Den här möjligheten till inlevelse kan även ges i situationer där bara en person rollspelar och övriga är mer passiva. I sin bok Past into present fokuserar museipedagogen och historikern Stacy Roth framför allt den typen av pedagogiska rollspel som används på många museer, alltså att pedagogen ikläder sig en roll från en annan historisk period. Hon menar att man genom den metoden har större möjlighet att skapa empati jämfört med traditionella föreläsningar eller guidningar. Besökarna får större förståelse för de motiv som kunde ligga bakom historiska processer. Hur var korstågen möjliga? Vad drev en medeltida pilgrim ut på en lång och farlig resa? Varför lockades människor av väckelserörelserna? Roth betonar att den här typen av pedagogik underlättar för att skapa förståelse och inte bara inlärning.

Även om faktabakgrunden till ett historiskt rollspel kan kräva omfattande förberedelser, så kan formen för det slutliga genomförandet vara tämligen enkel. Rollspel i skolan har ofta ett enkelt upplägg som bara kräver begränsade insatser av tid och resurser. Det kan till exempel bygga på att en skolklass får besök av en historisk person, det vill säga någon, till exempel en lärare, som spelar en person från en period som klassen just studerar, och gästen får sitta och berätta om ”sin tid” och svara på elevernas frågor.

Rollspel kan även genomföras i skriftlig form. Ett exempel på det är den metod som utvecklats av Dorothea och Fanny Rosenblad, religionslärare och grundare av stiftelsen Abrahams barn. Abrahams barn-pedagogiken syftar till att vara en metod för att undervisa om judendom, kristendom och islam på låg- och mellanstadiet. Metoden utgår ifrån de gemensamma berättelserna inom dessa tre religioner. Man börjar med att läraren återberättar någon av dessa berättelser, till exempel om Josef och hans bröder, om Sara och Hagar eller om Maria eller Jesus. Barnen får sedan välja ut en person och skriva en berättelse i jag-form om hur den personen tänkte och kände: Vad tänkte Hagar när hon vandrade där i öknen med Ismael? Hur kände Josef när han orättvist anklagad kastades i fängelse? Berättelserna kan sedan dramatiseras.

Att få ett cancerbesked

Rollspel som pedagogisk metod kan även med fördel användas med vuxna studerande. För några år sedan, på en universitetspedagogisk konferens, arrangerade jag en session som handlade om rollspel som metod i universitetsundervisning. Det visade sig vara något som förekom med goda resultat inom många utbildningar. På apotekarutbildningen använde man rollspel för att träna samtal med kunder. På läkarutbildningen tränade man svåra patientsamtal genom rollspel. På så vis fick de blivande läkarna träna sig i hur de kunde agera i den situationen, men även att uppleva hur det skulle kunna kännas att vara en patient som får ett besked om en allvarlig sjukdom. Vilka frågor får jag? Hur vill jag bli bemött?

Som universitetslärare i religionsvetenskap har jag ibland låtit studenterna ikläda sig roller av personer från olika religiösa grupper, till exempel kristna feminister, ortodoxa judar, karismatiska kristna, etc. Utifrån sin roll ska deltagarna sedan föra en diskussion om olika frågor som berör tradition och modernitet: religiöst ledarskap, manligt och kvinnligt, skriftens auktoritet. Det brukar finnas två stora vinster med en sådan övning. För det första brukar deltagarna snart inse att skiljelinjerna ofta inte går mellan de olika religionerna utan snarare inom dem, och att till exempel konservativa eller progressiva grupper inom en religion ofta har mycket gemensamt med motsvarande grupp inom andra religioner. För det andra så måste deltagarna hitta något hos den karaktär som de ska spela som gör att de kan argumentera på ett övertygande sätt. Även om de inte håller med om karaktärens ståndpunkt så måste de ändå hitta något som gör att åsikten blir logisk och rimlig.

I uppgiften brukar ingå att man ska spela sin roll som om en person från denna grupp befann sig i rummet. Idealet ska vara att denna person ska känna sig rättvist representerad. Detta för att förhindra att rollkaraktärerna utvecklas till karikatyrer. Risken att ”spela över” är nämligen alltid närvarande i levande rollspel. Det kan vara roligt att överdriva sin karaktär, särskilt om man spelar en roll som ligger långt bort ifrån den egna personligheten. En vanligen förekommande karaktär i medeltida rollspel är olika varianter på Broder Tuck-motivet: en försupen präst eller munk av tvivelaktig vandel. En karaktär som kan vara nog så rolig att spela och även att beskåda, men vad får det för konsekvenser för katoliker i Sverige i dag om denna bild av den katolske prästen ständigt återskapas? Här har arrangörerna ett ansvar att vara medvetna om risken att förvandla en karaktär till en karikatyr, och att karikatyrer ofta bygger på våra fördomar om grupper som vi själva inte tillhör.

Rollspel i kyrkan

Västerås har också varit en centralort när det gäller rollspel i kyrkans regi, och alla de trådarna verkar på ett eller annat sätt kunna knytas till föreningen Camelot. Föreningen Camelot har sitt ursprung i Len Howard, en brittisk franciskan som kom till Sverige 1968. Han hade känt att han inte passade för det vanliga ordenslivet och hade därför tackat ja till ett erbjudande om att arbeta med alkoholiserade pojkar i Sverige. Arbetet med ungdomar kom att bli hans liv. Några år senare fick han anställning som stiftskonsulent i Svenska kyrkan i Västerås stift. Han hade då redan via de ungdomar som han arbetat med kommit i kontakt med rollspelshobbyn. Skulle det vara möjligt att genomföra ett levande rollspel inom ramen för det allåldersläger han höll på att planera? Han tog kontakt med Tolkiensällskapet. De hade en avdelning som hette Seregon som hjälpte Len Howard att arrangera det första lajvet på Finnåkers kursgård. Det baserades på Tolkiens roman Bilbo. En hobbits äventyr och kom att följas av många andra.

1992 grundades föreningen Camelot. Camelot kom att bli en hemvist och en fristad för ungdomar som inte kände att de passade in i andra sammanhang – de mobbade, de nördiga, de ensamma, eller de som bara inte ville anpassa sig till vad som krävdes för att vara cool bland sina jämnåriga. På Camelot kände de att de fick vara sig själva och blev bekräftade just för detta. Till skillnad från många andra ungdomsverksamheter bygger Camelots verksamhet i stor utsträckning på att ungdomarna själva tar initiativ till, arrangerar och genomför verksamheten. De arrangerar lajven. De kontaktar föreläsare och arrangerar workshops. De syr kläder och tillverkar utrustning. Len Howard brukar ofta tala om tjänandet som det viktigaste idealet inom kristendomen; att finnas till för andra, att se till andras behov, att hela tiden fråga sig: hur kan jag hjälpa till, hur kan jag bidra?

Inom föreningen grundades ständigt nya ”gillen”, underavdelningar där man kunde ägna sig åt specialintressen eller hjärtefrågor. Så blev Camelots Regnbågsgille ett viktigt forum för diskussionen om HBTQ-frågor, både inom Camelot och i Svenska kyrkan i stort.

När Len Howard gick i pension tog föreningen över verksamheten. Tre gånger om året arrangerar Camelot rollspelsläger. Varje läger har ett tema och till detta tema knyts föreläsningar, workshops, gudstjänster och lajv. Större delen av verksamheten arrangeras av medlemmarna själva med visst administrativt och ekonomiskt stöd från Västerås stift. Sedan 1990-talet finns även möjligheten att vara rollspelskonfirmand på Camelots läger. Konfirmationsundervisningen leds sedan många år av prästen Cecilia Redner och församlingspedagogen Qla Zetterberg. Många av dem som konfirmerats på Camelot fortsätter att komma på lägren efter konfirmationen. Många har också sedan fortsatt att vara engagerade i Svenska kyrkan, genom att utbilda sig till präst, diakon eller församlingspedagog, eller genom att ta olika förtroendeuppdrag. Via dessa Camelotare sprids också rollspelspedagogiken i församlingar runt om i Sverige.

Det engagemang som Västerås stift har haft i Camelot och i rollspel som pedagogisk metod syns även i de bordsrollspel för konfirmander som stiftet har givit ut: Vägen (fantasyspel för etikundervisning), Quo vadis? (om de första kristna), Ansgar (om Ansgars mission i Sverige).

Varför rollspel i kyrkan?

Varför ska då kyrkan arbeta med rollspel? På Camelots hemsida besvaras den frågan så här:

”I bordsrollspel såväl som i levande rollspel ställs spelarna ofta inför moraliska och etiska dilemman. Frågor man ställer sig är till exempel ’Varför valde rollkaraktärerna att hantera olika situationer på det sätt de gjorde?’ och ’Hur skulle spelarna själva ha valt att agera?’. Rollspel är dessutom ett bra sätt att lära sig att fungera i grupp eftersom det nästan ovillkorligen krävs samarbete för att spelarna ska nå sina karaktärers mål. Spelarna tvingas att ta ställning till hur olika situationer bör hanteras och även till att lösa konflikter både inom och utanför den egna gruppen. I rollspel, precis som i det verkliga livet, finns det sällan någon lösning som är självklar. Tack vare att man kan se tillbaka på och diskutera resultaten utifrån spelarnas ageranden i den fantiserade världen, så fungerar rollspelet som exempel för både etik och moral i det verkliga livet. Även om man inom rollspel gestaltar en roll, så ger det tillfälle för att fundera över sin egen inställning i etiska och existentiella frågor, och även för att bredda förståelsen för andra människor och deras åsikter.”

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att rollspel är ett sätt att diskutera och ta ställning i etiska dilemman, att reflektera över egna värderingar, att öka förståelsen för andra människor och deras åsikter samt att träna sig för att arbeta i grupp.

Låt oss slutligen för ett ögonblick återvända till Cordobalajvet där vi började. Vad har hänt med de ungdomar som deltog i lajvet? Har de fått användning för de kunskaper de skaffade sig? August Aronsson, en av de lärda judarna i debatten om Jesus, slutför nu sin doktorsavhandling i historia med medeltidsinriktning. Oskar Håkansson (numera Kalm), som spelade ung muslimsk prins i lajvet, är nu präst i Svenska kyrkan. Alexander Sandrén, som spelade hovpoet, är församlingspedagog, också i Svenska kyrkan. Listan blir lång om man ska räkna upp alla de ungdomar för vilka Camelot har öppnat en dörr för ett fortsatt engagemang i kyrkan, som anställd eller förtroendevald, på lokal eller riksnivå. Mer än ett kvartssekels verksamhet har satt sina spår utanför Finnåker.

Men alla dessa pedagogiska vinster förklarar ändå inte fullt ut Camelots långa och framgångsrika historia. I en tid då föreningslivet generellt tunnas ut, varför växer just denna förening? När kyrkornas konfirmationsstatistik pekar nedåt, och de som faktiskt konfirmeras sällan fortsätter att vara aktiva i kyrkan, varför blir denna förening en inkörsport för ett fortsatt engagemang i kyrkan? I en tid då de flesta ungdomar är vana vid att konsumera aktiviteter som andra har förberett, hur kan man bedriva en verksamhet som nästan uteslutande bygger på ungdomarnas eget arbete? I jubileumsboken om Camelot skriver Malin Axeling, lärarstuderande som kommit på Camelots läger sedan 2001, så här om sina erfarenheter av Camelot:

”Mina favoritböcker när jag var liten var alltid dom som handlade om en värld som bestod av mer än man kunde ana. Dom som handlade om världen bortom klädskåpet, den magiska tavlan och den dolda tågperrongen. Dom som handlade om de barn som visste att de var speciella, att de var särskilda och att de inte riktigt hörde hemma i den vanliga världen. Jag kunde identifiera mig med dem, jag kände mig alltid precis som en av dem. En som inte riktigt passade in. Jag vet inte hur lång tid jag ägnade åt att drömma om att något liknande skulle hända mig, att jag skulle få komma till någon av alla de lyckliga världar jag läste om, där allt skulle bli bra.

Och nu har det hänt. Det har faktiskt hänt för länge sen, men först nu har jag förstått vad det verkligen betyder.

Jag har varit på andra sidan klädskåpet. Jag har sett den vackra världen där allt är som det borde vara. Den där man kan vara precis den man är och ingen förväntar sig varken mer eller mindre och man blir älskad i alla fall.

Men precis som i alla sagorna måste jag återvända hem igen, ingen kan stanna där för evigt. […] Men jag har fortfarande så många ljusa minnen kvar av min korta stund i den andra världen, jag kan minnas känslan av att vara bland äkta likar och friheten i att verkligen kunna vara den jag är. Och jag kan se fram emot nästa gång jag får komma till den andra världen, den som kallas Camelot.”

Camelot verkar alltså vara en miljö som fångar upp ungdomar som känner att de inte helt och hållet passar in i sin vanliga miljö. Det blir en dörr som öppnas till en annan värld, en värld som är större, där möjligheterna är fler, där man blir uppskattad och tagen i anspråk. Där man får testa nya roller, utveckla nya förmågor, bidra till andras utveckling och vara viktig i deras liv.

Qla Zetterberg, konfirmandledare på Camelot, brukar också betona att Camelot inte får bli ett reservat, en sluten värld som är sig själv tillräcklig. Att det är alla camelotares ansvar att bidra till att vidga världen utanför Camelot, att göra den mer tillåtande, mer varierad, mer präglad av nyfikenhet, normkritik och ömsesidigt tjänande. Och, handen på hjärtat, skulle inte vi alla vilja leva i en värld som var mer präglad av den andan?

Läs mera

ELIN: http://www.edu-larp.org.

Axelzon, Fredrik et al.: 2007. Rollspel i skolan. Upplevelsebaserat lärande. Lund: BTJ Förlag.

Camelot: http://www.edu-larp.org.

Roos, Lena. 2010. ”Riddare, riter och rättvisa. Rollspel i kyrkans värld”, Religionsdidaktik: I teori och praktik. Emma Hall & Bodil Liljefors Persson (utg.). Årsbok Föreningen Lärare i religionskunskap, 21–28.

Roos, Lena. 2011. ”Religionen i rollerna”, Religionsdidaktik, Malin Löfstedt (utg.), Studentlitteratur.

Roos, Lena. 2011. ”From holy groves to Holy Ghost. Role-playing and the study of religion”, Studia Theologica 65,1, 54–73.

Roth, Stacy F. (1998). Past into present. Effective techniques for first-person historical interpretation. Chapel hill & London: University of North Carolina Press.

Sverok: www.sverok.se.

Västerås stift. (1993a). Vägen. Ett rollspel.

Västerås stift. (1993b). Ansgar. Rollspel i vikingatida miljö.

Västerås stift. (1993–95). Quo vadis? Ett rollspelsäventyr.

Kulturmiljöpedagogik och historiska tidsresor under 20 år. Årsbok Kalmar Län. Kalmar: Kalmar läns museum.

Lena Roos är teol.dr, lektor i religionshistoria vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet.