Fäder och söner

Sven Delblanc lämnade ett stort tomrum efter sig i svensk litteratur. Han var en oförutsägbar författare som med blixtrande intelligens och fantasi göt liv i alla de olika genrer han gav sig i våld. Hans djupa bildning gick i armkrok med hans personliga erfarenheter. Han stod fri från kraven på ideologisk observans från vilket håll de än kom; jag uppfattade honom som en kulturkonservativ vänsterman med alla de produktiva spänningar som en sådan splittrad hållning kan innehålla. Han var bondgrabben som blev diktarfurste men som aldrig glömde sitt ursprung; han är en av de viktiga klassresenärerna i svensk kulturhistoria.

Sven Delblanc var en av mina tidiga studentårs hjältar. Han var min lärare i litteraturvetenskap i Uppsala, och lektionerna var ingenting annat än fester. Han lärde oss läsa Hjalmar Bergman. Han lustmördade Wagners text till Tristan och Isolde. Han var en grov och lite sned man med bockskägg och en illande röd schal slängd över axlarna. Visst spelade han satyr och Mefisto på den scen som föreläsningssalen förvandlades till när han trädde in i den. Och naturligtvis är det så att ju fler gånger jag berättar om honom desto mer suddas den faktiska situationen, det ursprungliga minnet ut och ersätts av själva berättelsen, och i denna berättelse är han just en smått diabolisk hjälte med de egenskaper jag bestämt och valt ut åt en hjälte. På så sätt är berättelsen syster till glömskan: de faktiska förhållandena ersätts av de fiktiva. Den verklige läraren och författaren Sven Delblanc förvandlas till en till hälften mytologisk gestalt. Det berättade och skrivna minnet kan vara en förträngning eller ett täckminne; den freudianska terminologin ger sig ganska osökt.

Docenten i litteraturvetenskap som blev författare har självfallet intresserat blivande docenter i litteraturvetenskap, och följaktligen finns det redan nästan ett tiotal avhandlingar om honom. Rikedomen i stoff och idéer gör hans verk också sällsynt tacksamt för intrikata analyser och lärdomsuppvisningar. Jag har långtifrån läst alla dessa avhandlingar, men Torbjörn Forslids Fadern, sonen och berättaren – minne och narrativitet hos Sven Delblanc (Nya Doxa, 2000) torde vara en av de mera läsvärda. Den handlar om minne och berättelse, narration, och tangerar de problem i relationen mellan verklig händelse och återberättat minne som jag ur fattiga egna erfarenheter nyss försökte exemplifiera. I centrum för avhandlingen står alla de olika fadersfigurer som finns i Delblancs verk och i vilken mån de kan ha med hans ”biografiske” far att göra. Ganska snart begriper man att den verklige fadern egentligen saknar betydelse för texterna, att det istället är minne, skrivakt och myter som formar den mångskiftande fadersbild som är ett av Sven Delblancs centrala motivkomplex. Hans Hedeby är inte Vagnhärad, alla grymma fäder – från markis de Sade och Fredrik den store till svenskamerikanaren i Hedeby – är inte hans egen sadistiske och oförutsägbare far. Kring varje sådan påstådd identitet måste man sätta narrationens citationstecken. Sven Delblancs verk är ett effektivt motgift mot varje naiv och varje sentimental biografisk läsning.

Men Sven Delblanc lästes likafullt självbiografiskt, och han kände själv en konflikt mellan den ”terapeutiska” sidan av sin konst och den större och i hans tycke allvarligare ambitionen att ”dikta”. Hans ”urscen” – i Freuds mening – innefattar den nyckfulle och våldesamme fadern och den kuvade nederlagsmärkte sonen. Koketterade han när han talade om sin ”bekännelsesjuka”? Kanske, men han var också fullt medveten om att ”dikten” – liksom minnet – bearbetar, förändrar och förvrider urscenen. Vi kommer aldrig åt de faktiska händelser som en gång skapade denna grundstruktur hos Delblanc. Men vi kan se och analysera hur han bearbetar den, vänder och vrider på den, till sist lägger den helt naken framför läsaren i de sista böckerna, framför allt i Livets ax. Men denna nakenhet är inte den biografiska sanningens utan den subjektiva upplevelsens.

”Solen står på ett annat ställe nu.” Så förklarade Ivar Lo varför han för tredje gången återkom till sin egen livshistoria i memoarerna, det magnifika krönet på ett storslaget författarskap som utåt tycks ägnat sociala förhållanden men som i sin kärna handlar om en individs strävan efter självkänsla och ära. Ivar Lo var tvungen att överge sin klass och bli en individualistisk konstnär för att kunna skildra det kollektiv som han i viss mening svek. Något av detsamma kan sägas om Sven Delblanc. Hans Hedebyserie är en i dramatisk förkortning gestaltad historia om Sveriges förvandling från bondesamhälle till folkhem. Men detta skildras genom individuella öden, inte genom gruppers och klassers gemensamma handlande. Genom en mångfald subjektiva upplevelser av världen försöker författaren ge en till synes objektiv bild av ett historiskt skeende. Men typiskt nog finns diktarens egen ”urscen”, den grymme fadern och den hunsade sonen, i detta myllrande universums mitt. Att kasta de gamla sociala hierarkierna överända, att detronisera adel och godsägare, är kanske i grunden en spegling av ett individuellt fadersuppror. Diktaren lämnar sitt Hedeby, men han bär sin far på ryggen ut ur det för alltid förgångna som Aeneas en gång bar sin far Anchises ut ur det brinnande Troja. Fadern växer fast på sonens rygg, och han blir kanske aldrig fri från sin börda. Hur mycket framtid han än försöker gripa efter följer honom alltid det förflutna som styr hans steg även om han inte vill det eller ens är medveten om det. Måste sonen kasta av sin börda för att bli vuxen, bildligt talat döda sin far? Måste sonen integrera faderns grymhet och oberäknelighet för att bli honom fri? Det finns många bilder också av sonen hos Sven Delblanc. Han är omväxlande en dåre, en vekling, en diktare, en revolutionär idealist.

Torbjörn Forslids avhandling är välgjord och mycket stimulerande. Den ingår i en gedigen antibiografisk tolkningstradition som långsamt vinner insteg i svensk humanistisk forskning. Boken beträder och överträder gränsen mellan litteraturvetenskap och filosofi på ett mycket upplivande sätt, och den bör läsas av alla som intresserar sig för vad fiktion är. Många intresserar sig för och tycker sig känna igen sig i självbiografiskt baserad fiktion. Men det är kanske inte de verkliga ödena som fascinerar mest utan mötet med andras livsbilder och livstolkningar. I varje självbiografi finns, man kan våga sig på den tesen, ett mytiskt grundmönster som är tusentals år gammalt och som ligger inmurat i grunden för den kulturkrets där författaren hör hemma. Hos oss är det den judiskt-kristna och den grekiska kulturkretsen som består detta material. Jag skulle ha önskat att Torbjörn Forslid ägnat större uppmärksamhet åt de bibliska mönstren hos Sven Delblanc, men detta är en marginalanteckning i en sällsynt stimulerande bok.