På spaning efter Gud

Somliga böcker läser man för att skaffa sig nya kunskaper. Andra böcker läser man snarare för att få motivation till att formulera egna frågor och bli inspirerad att själv ge sig ut på upptäcktsfärd i nya landskap. Stefan Einhorns bok En dold Gud är av det senare slaget. Einhorn är på spaning efter Gud och hans sätt att skriva är så engagerat och medryckande att läsaren genast slår följe. Det går inte att ta miste på det personliga engagemang och den intellektuella nyfikenhet som utgör drivfjädern bakom spaningsarbetet. Einhorn har bestämt sig för att ta frågan om Gud på allvar och han närmar sig den i en hållning av öppenhet, nyfikenhet och ödmjukhet. Den Gud som Einhorn spanar efter kallar han själv för ”en dold Gud”. Med det menar han en gudomlig verklighet som varken är tillgänglig för våra sinnen eller beskrivbar med våra vanliga mänskliga begrepp, men som utgör den gemensamma kärnan i de mystik-upplevelser som människor har inom olika religioner världen över.

Att författaren tar ett vitt grepp om sitt ämne framgår redan från början. Bokens första huvudkapitel ”Om Gud och religioner” ägnas åt den övergripande frågan vad religion är för någonting och vilka funktioner som den religiösa tron fyller i människors liv. Här omnämns t.ex. de etiskt-moraliska, sociala och liturgiskt-rituella sidorna av det religiösa livet. Men framför allt är det med hjälp av begreppet ”mystik” som Einhorn vill ringa in det mest väsentliga i den religiösa tron. Han menar att kärnan i världens stora religiösa traditioner skall sökas i den andliga upplevelsen av en gudomlig verklighet som människan kan möta i sitt eget inre när hon ödmjukt och uthålligt vandrar på meditationens och det kontemplativa livets väg. Detta sätt att beskriva den religiösa tron går hand i hand med författarens strävan att göra en klar åtskillnad mellan den yttre, påtagliga sidan av det religiösa livet och dess inre, fördolda sida. Förvisso menar de flesta religioner att det gudomliga står att finna också utanför oss själva, till exempel när det förmedlas till oss genom myter, riter och symboler av olika slag. Likaså är det en vanlig uppfattning att Gud mycket väl har med vår yttre, konkreta verklighet att göra, eftersom Gud är universums skapare och på olika sätt ingriper i historiens gång. Einhorn menar dock, i likhet med många andra, att den som är på spaning efter Gud i första hand bör vända sig inåt med sitt sökande. Religionernas riter, myter och dogmer är mänskliga försök att ge uttryck för det inre mötet med det gudomliga. Sådana uttryck är alltid präglade av det språk och de olika sociala, historiska och kulturella betingelser under vilka uttrycken en gång fick sin utformning. (Författaren leker i detta sammanhang med tanken att skillnaderna mellan världens olika religioner skulle härstamma just från dessa kulturella skillnader, medan kärnan i de mystiska erfarenheterna skulle vara densamma i alla stora religiösa traditioner.) Att de religiösa uttrycksformerna är kulturellt och historiskt betingade innebär ingalunda att Einhorn menar att t.ex. riter, heliga texter och moraliska bud skulle vara oviktiga för den religiösa tron. Men dessa konkreta religiösa uttrycksformer får sitt värde från de inre, andliga erfarenheter som är den källa ur vilken de en gång sprungit fram. Själva källan är den dolda Guden som i sig själv är obegriplig och obeskrivbar för människan.

När Einhorn mot slutet av bokens första kapitel frågar sig om det kan finnas en dold Gud kommer hans ödmjuka och försiktiga hållning inför gudsfrågan i dagen. Han påminner om att vårt mänskliga intellekt och våra fem sinnen har sina begränsningar och att vår bild av verkligheten fortfarande är mycket ofullständig, alla vetenskapliga framsteg till trots. Eftersom många grundläggande frågor om verklighetens beskaffenhet ännu är obesvarade går det helt enkelt (ännu) inte att avgöra om det finns en dold Gud att upptäcka bortom den verklighet som vi (idag) har kunskap om. Men eftersom man inte kan utesluta att vi en gång kommer att kunna lösa frågan är det ändå meningsfullt att reflektera över vad som talar för respektive mot den dolda Gudens existens. I akt och mening att bereda vägen för detta redogörs sedan på bokens följande sextio sidor för hur mystiker inom skilda religioner (judendom, kristendom, islam, hinduism, buddhism, daoism och konfucianism) har beskrivit mötet med tillvarons gudomliga urgrund, som författaren alltså för egen del väljer att kalla ”den dolda Guden”.

Gud och modern vetenskap

Efter genomgången av en rad mystik-erfarenheter inom olika religiösa traditioner följer ett kapitel kallat ”Vetenskapen och Gud”. Gudstron konfronteras här med tre olika grenar inom modern vetenskap, nämligen fysik, biologi och psykologi. Utvecklingen i Västerlandet från 1600-talet och framåt beskrivs som en ojämn dragkamp mellan religion och vetenskap, där den religiösa tron steg för steg fått lov att revidera sina uppfattningar i takt med vetenskapens nya landvinningar. Denna beskrivning av utvecklingen stämmer säkert i stora drag, men på sina håll blir förenklingarna alltför grova och missvisande. Det är t.ex. inte korrekt att – som Einhorn på en del håll i boken verkar göra – utgå från att troende människor före den moderna vetenskapens framväxt tog det för självklart att bibelns texter måste läsas på ett bokstavligt-fundamentalistiskt sätt. Redan kyrkofädernas allegoriska utläggningar av bibeln visar att så inte var fallet.

I avsnittet om relationen mellan religion och fysik beskrivs vilka häpnadsväckande exakta begynnelsevillkor som krävdes för att ett universum med liv skulle kunna uppstå. Einhorn hänvisar till fysikern Michael Turner som sagt att ”precisionen är som om någon kastade en dartpil genom hela universum och träffade mitt i prick på ett millimeterstort område” (s. 117). Det är väl få som inte fylls av förundran inför upptäckten av denna osannolikt exakta anpassning av betingelserna för universums existens. Som Einhorn själv påpekar är detta naturligtvis i sig inget bevis för att det finns en medveten tanke bakom världens existens. Men det är å andra sidan heller inte konstigt att sådana upptäckter fått en del fysiker att börja tänka att det måste finnas någon högre intelligens bakom det förunderligt komplexa universum som vi själva är en del av. Men därmed ger sig fysikern in på frågor av ett slag som väl de flesta skulle placera utanför det som kan avgöras med hjälp av naturvetenskapliga metoder. Einhorn verkar emellertid bara delvis hålla med om det. Visserligen menar också han att naturvetenskapen idag ännu inte kan avgöra huruvida det finns en medveten, intelligent orsak bakom universum. Men, frågar han sig, vad vet vi idag om vetenskapens möjligheter om 1 000 eller om 30 000 år? Kanske har naturvetenskapen då kommit så långt att den också kan besvara frågan om Guds existens. Einhorn utgår med andra ord från att (åtminstone somliga) religiösa frågor i princip skulle kunna avgöras av naturvetenskapen. Förutsatt att mänskligheten inte använder sitt tekniska kunnande till att utplåna sig själv kan vi enligt Einhorn räkna med en enorm explosion av vetenskapligt kunnande i framtiden. Denna utveckling skulle kunna leda fram till ett naturvetenskapligt grundat avgörande av frågan om Guds existens. Einhorn skriver: ”Vi måste behärska vårt övermod och inse att framtidens individer kommer att betrakta oss som kunskapsmässiga analfabeter. Vi behöver därför inte fylla alla våra nuvarande kunskapsluckor med Gud och mystik eftersom de allra flesta frågor kommer att finna sitt svar” (s. 131). Men även den som delar denna slags utvecklingsoptimism kan ändå se på frågan om Guds existens på ett annorlunda sätt än Einhorn gör.

Det finns ju också former av kunskap som inte är av (natur-)vetenskapligt slag och många av det mänskliga livets viktigaste frågor är av sådan art att de måste avgöras på andra sätt än med natuvetenskapliga metoder.

Frågan om Guds existens, liksom t.ex. frågor om etik, brukar på goda grunder betraktas som exempel på detta. Einhorn ser dock litet annorlunda på saken och skriver sammanfattande mot slutet av kapitlet om vetenskapen och Gud: ”Det går inte att förutsäga vilka upptäckter och överraskningar som vetenskapen kommer att bjuda på i framtiden. Det går inte att med någon form av säkerhet säga om det gudomliga i framtiden kommer att ligga inom ramen för det människan kan komma att förstå. Min personliga tro lutar dock mot att det kommer att bli så” (s. 145).

Gud eller slumpen

Bokens sista huvudkapitel ”En dold Gud?” ägnas bl.a. åt en kort blick på några av de vanligaste argumenten för och mot Guds existens, samt åt frågan varför man alls skall söka efter Gud. Bland det som talar mot Guds existens nämns förekomsten av ondska och lidande i världen, liksom problemet med att olika religioners sanningsanspråk står i konflikt med varandra. Å andra sidan verkar själva existensen av universum, liksom även mystikernas erfarenheter av en gudomlig verklighet, tala för Guds existens. För egen del menar författaren att det starkaste argumentet för Guds existens kommer från den häpnadsväckande finkalibreringen av universums existensbetingelser, som svårligen kan avfärdas som resultatet av enbart slumpen. Men i slutändan befinns ändå varken teistens eller ateistens argument vara övertygande fullt ut, vilket gör att gudsfrågan för tillfället måste lämnas öppen.

Stefan Einhorn, som själv är naturvetare och professor i onkologi, har med sin bok En dold Gud gett sig in på ett fält långt från hans egen specialitet. Han är varken teolog eller filosof av facket, vilket visar sig ha både för- och nackdelar för bokens innehåll. Till nackdelarna hör att ibland blir förenklingarna litet väl grova, understundom blandas saker och ting ihop, och på sina håll saknas helt enkelt vissa kunskaper. Kruxet med gudsbevisen ligger t.ex. inte i att det finns problem i deras ”logiska uppbyggnad” (s. 149). Svårigheterna handlar istället om att det inte går att få någon enighet om vad som skall räknas som rimliga premisser i sådana slags bevis. Vidare stämmer det t.ex. inte att medeltidens människor inte kunde föreställa sig att jorden var rund – det var någonting som man kände till redan i antiken. Listan på dylika partikulära misstag skulle lätt kunna förlängas. Men det är på sätt och vis ganska irrelevant, för vitsen med boken ligger på ett annat plan än att bara återge bestämda faktakunskaper. Einhorn skriver här som amatör i ordets allra bästa mening. Han älskar sitt ämne och har ger sig i kast med det med just det personliga engagemang och den nyfikenhetens fräschör som man alltför ofta saknar i den blaserade fackmannens grådaskiga framställning. På bokens sista sidor förklarar han att syftet inte har varit att komma med några säkra svar, utan att få fler människor att ställa sig de viktiga frågorna i livet. Med detta syfte har Einhorn lyckats bättre än mången god fackteolog.