Moral och samhälle

I det sena 1900-talet kom bilden av det svenska folkhemmet att åtskilligt naggas i kanten, en diskussion som löpte parallellt med den offentliga sektorns nedmontering pga. en sviktande ekonomi och den ekonomiska liberalismens allt större inflytande på den praktiska politiken. Uppgörelsen med folkhemmet förde emellertid också med sig en intensiv debatt om varför de nya idéerna kunde få ett sådant starkt genomslag i svensk mellankrigstid. Det har också skrivits en hel del om den svenska politiska historien under denna tid, kanske främst utifrån ett politiskt-historiskt och ett sociologiskt perspektiv. Några forskare har emellertid också försökt förankra folkhemmet i en vidare idéhistorisk kontext, där bl.a. den samtida filosofiska debatten har visat sig vara givande för förståelsen av detta centrala skede i svensk 1900-talshistoria.

Den som senast gett sig i kast med denna uppgift är Ola Sigurdson, docent i systematisk teologi, som i boken Den lyckliga filosofin. Etik och politik hos Hägerström, Tingsten, makarna Myrdal och Hedenius, ställer frågan huruvida man kan tala om en specifik svensk modell i 1900-talets samhällsbyggande och vilka idéer och idébärare som i så fall kan sägas formulera och konstituera denna modell. Som titeln anger så angriper Sigurdson problemet utifrån ett antal personer som har spelat stor roll Sveriges intellektuella liv och som alla dessutom på något sätt var relaterade till Axel Hägerström och den s.k. värdenihilismen, en moralfilosofisk teori som går ut på att alla värderingar är uttryck för känslor och därför saknar intellektuellt innehåll.

Sigurdson formulerar problemet ungefär så här: kan man tala om en särskild svensk värdetradition, innefattande en särskild relation mellan etik och politik, som i sin tur kan relateras till den s.k. svenska modellen inom samhällslivet, inte minst vad gäller synen på medborgarrollen? Sigurdsons hypotes är att en sådan tradition går att fastställa och att den dessutom har en sammanbindande länk i tesen om värdenihilismen. Urvalet av personer är naturligtvis inte godtyckligt; alla har förekommit i tidigare undersökningar av värdenihilismen och det svenska samhällslivet. Det nya i Sigurdsons undersökning är att han vill länka dessa personers idévärld till en specifik politisk kontext där synen på medborgarens samhälleliga roll står i centrum.

Vem är värdenihilist?

Här uppstår naturligtvis omedelbart ett problem – delvis formulerat redan i Sigurdsons inledning. Dels kan det ju, som Sigurdson själv framhåller, vara så att det föreligger en gemensam syn i värdefrågor mellan dessa personer, men det innebär ju inte automatiskt att det resulterat i en påverkan på den samtida svenska politiken. Dels är det ju så att värdenihilistiska idéer kan formuleras utan att själva beteckningen eller ens kopplingen till Hägerström blir explicit. Människor kan vara värdenihilister utan att själva inse det. Till detta kommer ytterligare en komplikation: hur ska man fastställa att en – i huvudsak – akademisk debatt överhuvudtaget sätter spår i specifika politiska val och ställningstaganden? Ligger en sådan koppling i så fall på personplanet eller är det kanske rimligare att se den som uttryck för en Zeitgeist där individer formulerar sig och gör sina val utifrån de specifika idémässiga, politiska ramar som tiden själv sätter?

Den övergripande frågan i Sigurdsons studie är i vilken utsträckning en särskild värdetradition leder till specifika politiska ställningstaganden. Det vill säga: implicerar en viss politik också en viss etik? Hans undersökning tar avstamp i en undersökning av centrala moment i moderniteten, inom vilken frågan om världens rationalisering och avmystifiering alltsedan upplysningen varit ett viktigt tema. Han väljer att bl.a. utgå från Max Webers välkända studier av denna kontext med dess specifika konsekvenser för individens sociala liv. Värdegemenskapen i ett visst samhälle kan bestämmas av experten som utifrån studier av befolkningens preferenser kan fastställa vad som är önskvärda politiska mål och sedan föreslå metoder för att uppnå dessa värdebestämda mål. Här ser Sigurdson en direkt koppling till Gunnar Myrdal, vars tidiga intresse för Weber ledde honom till övertygelsen att det finns en objektiv, vetenskapligt korrekt väg via vilken man kan införa värdeföreställningar i politiken utan att fastna i den värdenihilistiska fällan att värderingar aldrig är objektiva och därför bör bannlysas från varje kontext där kravet på rationalitet står i centrum. Experten föreställs i ett sådant resonemang själv stå ovanför alla ”intressen” som skulle kunna förvränga hans resultat i en eller annan riktning. Hägerström kunde vara användbar i detta projekt. Hans samhällssyn utgick – mer eller mindre explicit – från tanken att det finns en bestämd utvecklingstrend i historien, en alltmer utbredd rationalisering där alla föreställningar om rätt och rättvisa i en objektiv mening skulle avlösas av en rationell och alltigenom förnuftig samhällssyn. Klasserna skulle upphävas och alla skulle – med lämpliga medel – fås att handla i det gemensammas, samhällsnyttans, intresse.

Herbert Tingsten lanserade, utifrån en allmän anslutning till bl.a. den hägerströmska värdesynen, idén om ideologiernas död och såg det politiska livet som styrt av en grupp experter i vars händer medborgaren med förtroende kunde lägga sitt öde. Det är inte värdenas kamp som är det tingstenska politiska idealet utan en rationell diskussion om lösningen av konkreta sociala problem. Värdenas sfär måste hållas strängt åtskild från det rationella politiska samtalet. Grundtanken är naturligtvis att det, ungefär som Hägerström formulerar det, nu har uppnåtts en konsensus där alla är överens om huvuddragen i demokratins innehåll och att vad som nu återstår är att administrera densamma.

Expertkulturen

Denna stränga distinktion mellan fakta och värderingar – beledsagad av en stark tilltro till expertsamhället – kommer till än starkare uttryck hos Gunnar Myrdal, nationalekonomen och politikern som på ett tidigt stadium i sin karriär hade inspirerats av Hägerström. Sigurdson anger i sin studie flera intressanta belägg för Myrdals koppling till Hägerström. Mycket har visserligen visats i tidigare undersökningar men Sigurdson lyckas också på ett tydligare sätt knyta den myrdalska samhällssynen (det gäller i stor utsträckning även hustrun Alva) till den expertkultur som Myrdal med hjälp av bl.a. Hägerström ser som idealet för ett modernt samhällsbygge. Här blir det också tydligt att föreställningen om den upplyste medborgaren är ett centralt inslag i Myrdals idévärld. När samhällslivet blivit alltigenom rationaliserat och när medborgaren lärt sig skilja på fakta och värderingar kommer de statliga inslagen i politiken att bli mycket få och alla kommer att arbeta på förverkligandet av det överordnade målet – den lyckliga demokratin. Vägen dit ska kantas av rationella, tekniska lösningar ty, det är Myrdalarnas övertygelse, Sverige är ett homogent samhälle på en fast grundval av modernisering, genomsyrat av en stark tilltro till rationella beslut.

Hägerströms värdeteori låg som en arkimedisk fast punkt utifrån vilken världen kunde förvandlas. ”Hägerström tilltalade dem som ville ändra på saker och ting”, som Myrdal själv uttryckte saken.

Det är naturligtvis i skildringen av Myrdalarna som kopplingen mellan en specifik värdeföreställning och praktisk politik kan bli särskilt tydlig. Alva och Gunnar hade ju tillgång till den politiska sfär där etiska överväganden eventuellt kunde omsättas i konkreta politiska handlingar. Men man behöver naturligtvis inte vara utövande politiker för att omfatta en viss föreställning om att etiska övertygelser måste få vissa praktiskt-politiska konsekvenser. Så är fallet med Ingemar Hedenius, från 1940-talet och åtskilliga decennier framåt en av de mest aktiva akademikerna i den svenska samhällsdebatten.

Av de dramatis personae som befolkar Sigurdsons bok är han dessutom den som hade den närmaste knytningen till Hägerström, eftersom han var dennes lärjunge och också så småningom disputerade i praktisk filosofi (dock inte i Uppsala utan i Lund). Hedenius omfattade, i likhet med många andra i kretsen kring de båda briljanta uppsalafilosoferna Hägerström och Adolf Phalen (professor i teoretisk filosofi), övertygelsen att filosofi är vetenskap och ett redskap med hjälp av vilket man kan attackera grumligt tänkande inom andra vetenskaper och i det allmänna intellektuella samtalet. Dessutom var han övertygad om att filosofin som sådan aldrig kan hjälpa en människa att leva ett lyckligare liv. Det ingår så att säga inte i ämnets kompetensområde.

Gunnar Oxienstierna, nära vän till Hedenius och framstående filosof i den hägerströmska-phalénska andan, formulerade saken sålunda: om en filosof uttrycker moraliska ställningstaganden så gör han det som privatperson, inte som vetenskapsman! Snarare är det så att även moraliska övertygelser bör omgående utsättas för prövning med hjälp av de intellektuella redskap som filosofin som vetenskap tillhandahåller – begreppsanalys, logisk analys etc. – för att man den vägen ska kunna pröva övertygelsernas inre konsistens.

Den logiska hållbarheten i moraliska argument

Hedenius omfattade tidigt Hägerströms allmänna idéer kring den värdenihilistiska tesen. Så småningom drog han sig emellertid ur Hägerströms trollkrets och attackerade centrala delar av värdenihilismen. (Hans nya övertygelser ledde bl.a. till en våldsam polemik men den trognaste av alla Hägerströms lärjungar, juristprofessorn Vilhelm Lundstedt.) Kanske man kan säga att Hedenius insåg att det faktiskt är möjligt att också argumentera för vissa typer av moraliska ställningstaganden. Därigenom överger han naturligtvis den hägerströmska övertygelsen att moraliska värderingar saknar intellektuellt innehåll och endast är uttryck för känslor. Man kan på vanligt sätt granska den logiska hållbarheten i moraliska argument, hur de olika momenten i en moralisk övertygelse hänger ihop inbördes etc., dvs. huruvida en etisk slutsats följer av premisserna. Däremot kan man inte avgöra om själva utgångspunkterna är riktiga i sig eller inte. (Lundafilosofen Hans Larsson hade för övrigt redan på 1920-talet anfört en liknande invändning mot den hägerströmska värdenihilismen.) Dessa övertygelser kan ligga längre ifrån eller närma sig vad som är gångbart i ett visst samhälle vid en viss tidpunkt. De etiska premisserna ska ingå i vad folk i allmänhet finner rimligt vad gäller moraliska ställningstaganden. Själv tycks Hedenius har stannat vid någon form av utilitarism i kombination med ett rationellt förhållningssätt vid lösningen av konkreta politiskt-sociala problem och konflikter: välfärdsstaten bör inte ”godkänna några andra kunskapskällor än vetenskaplig forskning och sunt förnuft”. Slutsatsen blir att man kan argumentera i moraliska frågor och att de slutsatser man kommer fram till bör påverka den praktiska politiken.

Slutsatsen av Sigurdsons genomgång tycks bli att hans undersökningsobjekt, utifrån ett mer eller mindre tydligt avstamp i den hägerströmska värdenihilismen, anknyter till vissa centrala övertygelser som får konsekvenser för deras sätt att förhålla sig till samhällsbyggande och politiska ställningstaganden. Härefter följer del två av Sigurdsons framställning där han försöker ringa in vad dessa övertygelser består i och i vilken utsträckning de kan relateras till ”den svenska modellen”. Denna sägs, med Sigurdsons terminologi, vara bestämd av de tre nyckelorden framsteg, samförstånd och centralism. Sigurdson undersöker sedan i vilken utsträckning som dessa beteckningar täcker in vad som förefaller vara centralt placerade politikers och andra offentliga personers övertygelse under det moderna svenska samhällets uppbyggnadsskede. Föga överraskande finner han att dessa – Per-Albin Hansson, Erlander m.fl. – tycker så. Det finns alltså en konsensus mellan offentliga personer om vad den svenska modellen innebär. Men, tvingas Sigurdson konstatera, denna konsensus tycks inte omedelbart kunna relateras till eller bäras upp av de värdeteoretiska resonemang som Hägerström, Myrdalarna, Tingsten och Hedenius ger uttryck åt.

Denna negativa slutsats av undersökningen nöjer sig dock inte Sigurdson med. I stället försöker han leda i bevis att påverkan mellan den hägerströmska tanketraditionen och den svenska modellen är mer allmän. Han konstaterar att det faktiskt existerar en värdetradition, med utgångspunkt i Hägerströms filosofi, som Myrdals, Hedenius och Tingsten ingår i. Det betyder dock inte att deras respektive uppfattningar av denna värdetradition är identisk med Hägerströms filosofi. Snarare handlar det om att tillämpa och tolka denna värdeteori inom olika områden. Det som förenar dessa olika tolkningar är i första hand upplysningsidealen, föreställningen om en allmän välfärd samt den sociala rationalismen.

En modernistisk idémiljö

Återstår då frågan hur kopplingen mellan denna värdegemenskap och den svenska modellen skulle kunna se ut. Sigurdson konstaterar att de kopplingar på idéplanet som kan konstateras mellan den undersökta värdetraditionen och den svenska modellen rör sig ”om en relation beroende av en mer allmän modernistisk idémiljö”. Sigurdsons slutsats blir dock att även om man kan se en koppling mellan den svenska modellen och de behandlade tänkarna så var sådana idéer så allmänt förekommande att det snarare handlar om tankar som under en lång period var typiska för moderna svenska samhällsbyggare. Sigurdsons väldokumenterade studie tycks alltså – vad avser den direkta kopplingen mellan Hägerström och några av hans proselyter å ena sidan och den svenska modellen å den andra – utmynna i ett allmänt konstaterande. Mycket av det som Hägerström och värdenihilismen stod för är samtidigt ett så centralt innehåll i moderniteten att det är svårt att hävda att det förelåg ett direkt inflytande. Vad Sigurdsons studie däremot visar är att de idéer som utvecklades vid seminarieborden i Uppsala passade utomordentligt väl in det svenska samhällsbygget och gav dess initiatörer mer eller mindre carte blanche för ett samhälle där Experten och inte den enskilde medborgaren hade initiativet. Ett sammanhang där ett samhälles dominerande idéer och individen möts är ju utbildningen på olika nivåer. Själv har jag mött åtskilliga svenska jurister som talat om vilket stort inflytande Vilhelm Lundstedt och andra hägerströmskt inspirerade jurister hade på juristutbildningen och det var ju härifrån som den svenska förvaltningen på olika nivåer hämtade sina tjänstemän. Kanske fungerade den hägerströmska filosofin till slut här som den boströmska några decennier tidigare: som legitimering och bekräftelse av den gällande världsbilden.

Artikelförfattaren är docent i idéhistoria vid Stockholms universitet.