Fadimes öde angår oss

Tiden efter Fadimes tragiska död i januari 2002 höjdes röster för att arbetet för större jämställdhet måste stärkas bland de kvinnor som kommer från länder med patriarkala familjemönster. Intentionen var säkert god, men det är viktigt att komma ihåg att det just var anspråken på jämställdhet som provocerade Fadimes pappa och många andra män i liknande situationer att begå våldshandlingar. Det svenska sekulariserade samhället har inte tillräckliga redskap för att hjälpa dessa flickor till frigörelse och har inte heller lyckats skydda dem för deras våldsbenägna fäder.

Det som framför allt måste ske, är en djupgående förändring i sinnet hos de män som hotar att misshandla och döda sina döttrar. Hur kan någon tycka att det är rätt att döda sitt eget barn eller att över huvud taget använda våld för att utöva makt och kontroll? Dessa män betraktar döttrarna som sina ägodelar och döttrarnas oklanderliga liv skall försäkra fadern om hans ”heder”. Männens långtgående inflytande visar att de inte tillmäter döttrarna något större egenvärde och i dessa familjer lever mödrarna på ungefär samma villkor. Deras frihet begränsar sig till hemmets domäner med barnuppfostran och hushållsgöromål som främsta plikter. I allt det som rör den privata sfären väger kvinnans ord mycket tungt. Vill hon däremot ha kontakter utanför hemmet så kan det endast ske genom mannen. Detta arrangemang skapar stabilitet och en sorts trygghet eftersom allt är kontrollerat och förutsägbart.

Ojämlika maktförhållanden mellan könen

Det är viktigt att komma ihåg att alla muslimska familjer inte lever på det sättet, lika lite som familjer med någon annan – eller ingen – religiös förankring är likformiga. Dessutom kan faktiskt ett liknande familjemönster skönjas även i vårt svenska samhälle. Den kristna kulturen har också gett upphov till förtryck mot kvinnor, vilket har inneburit att de hindrats från inflytande och självbestämmande samt varit underkastade stränga regler för sin klädsel och sitt uppförande. Det mesta av dessa seder och bruk har dött ut i takt med att kyrkan fått allt mindre makt över människors privatliv. Likväl är det så att jämställdheten ibland finns mer i teorin än i praktiken. Det finns män som har en dominant och nedvärderande inställning till kvinnor, män som kräver service och uppassning utan att för den skull återgälda med motsvarande hjälpsamhet och omsorg. Om kvinnan bryter sig loss och gör anspråk på frihet känner sig mannen övergiven och hotad. Det finns män som försöker återta kontrollen genom att bruka våld mot sin kvinna, om hon tänjer på gränserna och kanske till och med lämnar honom. Mord på döttrar är ovanligt i den västerländska kulturen, men däremot inte hot, våld och mord på kvinnor som lämnat destruktiva män, då relationen urartat.

Mordet på Fadime väckte en angelägen och ytterst känslig debatt, men på något sätt avstannade debatten i låsta positioner. Bland annat handlade det om huruvida händelsen skulle förklaras utifrån religiösa eller kulturella utgångspunkter, eller om det rörde sig om en universell problematik med ojämlika maktförhållanden mellan könen. Varför inte se det som både och? Det viktiga nu efter mordet, som dessvärre inte är det enda i sitt slag, är att söka efter vägar som leder bort från alla former av våld mot kvinnor.

Att vara både kvinna och mor

Det är uppenbart att en förändrad kvinnosyn är förutsättningen. De muslimska mödrarna behöver hjälp att tydligare se sitt ansvar för barnen. I västerländska samhällen är kvinnorna delaktiga i kultur- och arbetsliv. Möjligheten att leva självständigt och ha sin egen försörjning ger ett oberoende i ekonomiskt hänseende. Därmed kan kvinnan vara en god förebild för sina barn i betydelsen att varje människa har en plats och en uppgift i ett socialt sammanhang. Förutsättningen är att kvinnor och män tar sitt föräldraansvar på allt mer lika villkor. När utbildningsnivån stiger för såväl kvinnor som män ökar även jämställdheten. Kvinnans frihet rör inte enbart det ekonomiska utan även det personliga: att få klä sig som hon vill, framhäva sin kvinnlighet, bejaka skönheten.

Fadime var just en sådan vacker och stark kvinna som anammat positiva inslag i det svenska livsmönstret, men hennes mor kunde inte stötta henne, inte ge skydd. Inte ens i rättegången efter hennes död kunde denna mor se ansvaret för sitt barn och ta avstånd från mannens brutalitet. Men den makt en kvinna har genom sitt moderskap är stark och förmodligen den enda kraft som kan förändra mannen. Oavsett vilka motiv en man har för att tillgripa våld, så borde varje kvinna vägra att leva med en man som anser att han har rätt att hota och till och med döda sitt barn. Om kvinnan inte kan skydda sitt barn mot en destruktiv man så blir hon automatiskt medskyldig. Barnet lämnas helt utan beskydd och föräldraomsorg, eftersom ett barn inte kan känna tillit till en mor som är försvagad av underkastelse och maktlöshet. Hennes uppgift borde vara att visa en stark och tillrättavisande kärlek, som aldrig någonsin accepterar våld eller hot om våld.

Att förebygga våld i nära relationer

Tyvärr kan man inte finna, att detta angelägna ämne behandlas någonstans i Katolska kyrkans katekes. Kanske på grund av att ett katolskt äktenskap är ett sakrament och tanken att detta skulle rymma våld är helt orimlig. Men alla äktenskap är inte idealiska. Grundvalarna för nära relationer kan vara allt annat än heliga och kärleksfulla. Trots att katekesen ger vägledning i de mest skiftande frågor, så är uppenbarligen våld i nära relationer något som omgärdats av tabu och därmed blivit förbisett. Det är olyckligt eftersom tron kan vara den nödvändiga hävstång som lyfter en människa ur ett destruktivt livssammanhang.

Om man vill etablera en dialog kring dessa frågor, så är det en fördel om det görs med trons utgångspunkter. Det är först då man når en människas inre och rör vid de strukturer som formar människors sätt att förhålla sig till varandra. Lagstiftning och sociala insatser är viktiga, men blir verkningslösa om de bara gäller de yttre formerna. När ett brott är begånget så skall det också få rättsliga konsekvenser, men ser man problemet ur ett förebyggande perspektiv så måste man ha andra utgångspunkter. Det är här de politiska besluten har sin begränsning. Kvinnor vill egentligen inte bli skyddade från sina fäder, bröder och andra män i speciella hus, på okänd ort och med skyddad identitet. De vill naturligtvis att det skall vara möjligt att leva med männen.

Våld och religion – en paradox

I själva verket har mord inget med religiös tro att göra över huvud taget, men dottermord har på ett olyckligt sätt förknippats med islam eftersom fenomenet ibland förekommer i familjer från muslimska länder. När mordet på Fadime beskrevs i massmedierna så framkom det inte huruvida föräldrarna var praktiserande muslimer, men det är knappast troligt. En troende muslim bör fråga en imam om råd vid olika familjeproblem, och ett råd baserat på Koranen skulle inte inrymma våld. Fadimes far motiverade sitt handlande med hänvisning till ”hedersbegreppet” och detta har sin förankring i en social tradition som förekommer i länder där islam har en stark ställning. Det betyder inte att islam sanktionerar våldsanvändning, men däremot är det tydligt att kvinnan har berövats sitt egenvärde i det historiska skeende när islam bredde ut sig. Männen är upptagna av att kontrollera kvinnorna och de muslimska samhällena har berövats möjligheten till en sund och allsidig utveckling, präglad av kvinnans blick för barnets sårbarhet.

Våld mot kvinnor i vårt svenska samhälle beskrivs inte heller som en kristen företeelse. Våldsyttringarna har emellertid det gemensamt att varken islam eller kristendom, i sina respektive kulturer, helt och fullt har format människors relationer på det sätt som religionen föreskriver. Det är inte på grund av religionen utan trots denna som våldet fortsätter. Vi får komma ihåg att en utpräglat sekulariserad livssyn dominerar i samhället vid sidan av såväl muslimsk som kristen tro. Medan ateisten gärna ger religionen skulden, så är det lätt för den troende att se orsaken i brist på tro. I stället för att se det som en skiljelinje i yttre bemärkelse, så kan man finna den i människans eget inre. Oavsett religiös tillhörighet kan olika sekulära och religiösa uppfattningar blandas med irrationella beteenden och primitiva impulser.

Ödmjukheten infinner sig så snart vi medger att det svenska samhället brottas med många svåra frågor som rör familjebildning och nära relationer. Det kan vara ett av skälen till att en del muslimska kvinnor väljer att behålla sina fotsida kappor och huvuddukar. Det finns kanske inte så mycket som lockar i det svenska livsmönstret, däremot mycket som skrämmer. Kanske skall den muslimska kvinnans speciella klädsel tolkas som ett demonstrativt beteende, ett avståndstagande från västerländsk kvinnosyn. Vi skulle trots allt kunna mötas i den gemensamma erfarenheten av att samlivet i en familj är svårt. De nära relationerna kan trasas sönder på många olika sätt – både hos dem och hos oss.

Muslimsk och katolsk syn på äktenskapet

I synen på äktenskapet kan man finna såväl skillnader som likheter mellan muslimer och katoliker. Enligt islam får inte ett par leva tillsammans eller ens träffas på tu man hand innan förhållandet är legaliserat. Man lägger stor vikt vid de anhörigas godkännande och fäster mindre avseende vid parternas känslor för varandra. Äktenskap mellan kusiner är vanliga och därmed förstärks släktbanden. Ett katolskt äktenskap förutsätter däremot kvinnans och mannens uppriktiga och fria val, men bör även förberedas inom ramen för familjen och kyrkan. Beslutet skall vara noga genomtänkt och samlivet skall inte inledas förrän efter vigseln. En likhet är således att äktenskapet anses beröra fler än endast de två som skall leva tillsammans; det är inte en privatsak. Familjen representerar samhällets fundament och därför är det äktenskapliga samlivet omgärdat av regler som är ägnade att bevara trygghet och kontinuitet.

Det svenska samhället är inte präglat av katolsk äktenskapssyn och muslimernas möte med svenska familjemönster upplevs säkert som en dramatisk kontrast till deras egna traditioner. Länder där katolska kyrkan har en stark ställning är heller inga föredömen i det här avseendet. Tvärtom är dubbelmoralen utbredd och omvittnad. Den västerländska individualismen kan i sina extrema former utvecklas till ren normlöshet. I själva verket är det stor risk att muslimernas strävan att upprätthålla kontroll urartar till förtryck och våldsanvändning just på grund av att deras värderingar är hotade.

Det är angeläget att mötas i den gemensamma erfarenheten av att formerna för familjebildning inte svarar mot de gudomliga intentionerna. Erfarenheterna från olika kulturer och traditioner kan ge ökad förståelse för människans känslo- och viljeliv, så som det kommer till uttryck i våra nära relationer under inflytande av olika historiska strömningar.

En tro som omfattar det universella

Fadimes begravning föregicks av en minnesgudstjänst i Uppsala domkyrka. Att Svenska kyrkan öppnade sina portar var ett tecken i tiden. Fadime var inte kristen, men hon hade ändå formulerat en önskan om att detta skulle ske. Av intervjuerna med Fadime kunde man förstå att hon kände sin familj tillräckligt väl för att kunna förutse vad som väntade henne. Hennes liv offrades, men hon hann dessförinnan synliggöra förtrycket. Vi får inte låta detta ha skett förgäves. Även om Fadime bereddes en minnesgudstjänst i en domkyrka efter sin död, så är det nödvändigt att påpeka att ingen kyrka fanns närvarande innan allt det tragiska hände. Det Fadime och hela hennes familj hade behövt var en gemenskap som hade hjälpt dem att integreras i det svenska samhället, en gemenskap där det mångkulturella får plats.

Katolska kyrkan erbjuder ett alternativ främst genom sin universella prägel, men också därför att Maria har en central plats. Även om muslimerna visserligen ger Jesus status som profet och ser Maria som ett föredöme, så är det en väsentlig skillnad att bejaka Jesus som Guds son. Det är ur denna övertygelse som en helt annan människosyn växer framår.

En fader med makt och myndighet

I katolsk tradition finns många starka kvinnor. De har varit en tillgång i samhälle och kulturliv, berikat sin samtid och gett viktiga bidrag till eftervärlden. Årets Birgittajubileum påminner oss om det. Biskopen gav oss ytterligare ett exempel i sin artikel om den heliga Agnes med anledning av årsdagen av mordet på Fadime (Katolskt Magasin 2/2003). Även om katolska kyrkan ofta beskrivs som patriarkal – ett uttryck som lätt väcker negativa associationer – så kanske ordet också kan ha en positiv innebörd. Vi behöver ett faderskap som vårdar och stärker och låter kvinnan komma till sin rätt. En fader med makt och myndighet, det var det Fadime hade behövt.

I stället hade hon en hård och okänslig far. Det är så han framträder genom sitt handlande. Vill man, så kan man också se något annat, nämligen den ängslige och hjälplöse fadern, som krampaktigt söker trygghet och kontroll i den lilla verklighet han själv kan överblicka. Lika mycket som modern och dottern var ett offer för hans förtryck, så var han också själv ett offer. Han var vilsen i vårt svenska samhälle och hans hustru förmådde inte övertyga honom om vad kärleken till ett barn innebär. Dessvärre är det något som kan ske i alla kulturer, oberoende av religion. Mordet på Fadime skedde här i Sverige och vi kan inte avhända oss ansvar genom att lägga skulden på en främmande och destruktiv kvinnosyn. En destruktiv kvinnosyn har också funnits och finns än idag i vår egen kultur, fast med andra uttrycksformer. Mordet aktualiserar vår oförmåga att tydligt öppna dörren för dem som söker sitt hem i vårt samhälle och att ge ett positivt alternativ till den kvinnosyn som dessa familjer tar med sig hit.

Den katolska tron med de heliga mysterierna – Marias utkorelse, Jesu födelse, hans korsfästelse och uppståndelse – ger olika bilder där kärleken från Gud gestaltas i ett relationsperspektiv och ger oss nödvändiga förebilder. Katolska kyrkan har inte alltid lyckats övertyga om kvinnans integritet och jämbördiga ställning vid mannens sida. Det behövs ett tydligare vittnesbörd i vårt eget sätt att forma våra liv inte minst i fråga om familj och äktenskap. I ett möte mellan människor från olika kulturer kan just detta som rör relationen mellan man och kvinna och ansvaret för barnen vara det centrala som förenar i en gemensam inriktning, trots olikheter.

Artikelförfattaren är fil.dr och legitimerad psykolog, verksam vid Barnklinikens
forskningslaboratorium vid Huddinge universitetssjukhus.