Döden ett bekymmer

Allt fler seriösa författare väljer numera att skriva detektivromaner. I många fall, med Henning Mankell som det tydligaste exemplet, är genren ett utmärkt val för att genom en ingående miljöbeskrivning som bakgrund till brottet kunna leverera samhällskritik, oftast radikal sådan. Andra, som exempelvis Teodor Kallifatides, har mer satsat på de psykologiska komplikationerna.

I våras utkom Döden ett bekymmer, med underrubriken En from detektivhistoria. Författarna är två, Torgny Lindgren och Erik Åkerlund. Att två personer ger ut en bok tillsammans ger läsaren anledning att bli något misstänksam. Är det bara fråga om ett skämtande, ett spex på tu man hand? Att avgöra vem som skrivit vad är en omöjlighet, även om man här och där känner igen den lindgrenska stilen och de underfundiga ironier-na. Att författarna haft ofantligt roligt när de snickrat ihop sin historia är ställt utom allt tvivel. Frågan är om det under skämtandet och ironin döljer sig något allvar.

Handlingen utspelas i frikyrkomiljö i en icke namngiven liten stad. Jonny Sandberg, väckelsepredikanten som blivit frälst under en vistelse i USA och sedan rest hem till Sverige och grundat ett nytt samfund, får på bokens första sidor besked av sin läkare att han snart kommer att dö i den obotliga sjukdom han ådragit sig. Sjukdomen får aldrig något namn men av vissa indicier kan man förmoda att det rör sig om aids. Han underrättar De Äldste om sin förestående hädanfärd, undanber sig all förbön och alla helbrägdagörelser och drar sig tillbaka till sin våning, där han avlider efter ett par månader. ”Ingen utom De Äldste hade vetat att han var sjuk. Församlingen skakades i grunden, somliga sviktade tillfälligt i sin tro, de flesta blev andligen styrkta och uppväckta, döden har en ofantlig storhet och lyftning, den sporrar själen till smärtsamt och bottenlöst självbetraktande.” Även de stora tidningarna uppmärksammade dödsfallet och bemärkta personer uttalade sig, exempelvis ärkebiskop KG Hammar (”Hans syn på nattvarden var odogmatisk och uppfriskande.”), pastor Stanley Sjöberg, Göran Skytte och Ulf Ekman (”Ingen kommentar”).

Rolf Lundman, som är samfundets revisor, tar som sin uppgift att företa en grundlig revision av alla räkenskaper och finner åtskilligt som är förbryllande. Med fördel kan man associera till alla skandaler med utnyttjade förmåner och girighet i både finansvärlden och i politiska kretsar. Rolf Lundman har varit lärare men måst förtidspen-sionera sig, eftersom han, som vanligtvis är en blid person, kan drabbas av ”en röd slöja”, ett okontrollerbart vredesutbrott när han inte vet vad han gör. Först efteråt kan han försöka ställa till rätta, exempelvis skjutsa elever till akuten. Hans hustru Ulla är inte frälst och hör inte till församlingen och innebär därför en nödvändig viloplats för honom. Samtidigt är han en ytterst patriarkal figur, och en ytterst energisk och envis revisor. Genom revisionen avslöjas inte bara egendomliga ekonomiska transaktioner i församlingen utan diverse hemligheter kommer i dagen, inte minst om den döde Jonny Sandberg själv. Att han faktiskt blev mördad som Rolf Lundman hela tiden misstänkt bekräftas också.

Som detektivhistoria betraktat är detta emellertid ett klent bygge. Inte heller psykologiskt fångar romanen läsarens intresse. Personerna är alltför schematiskt och grunt tecknade, pappfigurer, inte levande männi-skor.

Återstår den genomfört ironiska framställningen av församlingsmedlemmarna och deras vana att ideligen hänvisa till bibelord, med angivande av bibelbok, kapitel och vers.

I början är det roande men blir omsider ganska enahanda, en kvarn som mal på tomgång. Jonny Sandbergs verkligt nya dogm är att nattvarden är en angelägenhet mellan den enskilde och Gud, varför man kan ta sig ”en liten nattvard” när som helst och var som helst, framför allt i sin ensamhet. Då kan man fråga sig varför det behövs en pastor, kyrkobygge och hela rekvisitan med svettedukar och försäljning av andaktsböcker.

Till det irriterande gåtfulla med boken hör också att Hans Lambert år 1990 fick Svenska deckarakademins debutantpris för kriminalromanen Den röda slöjan, en roman som de båda författarna nu säger sig komplettera och fullborda. På goda grunder kan man förmoda att Hans Lambert var en pseudonym för Torgny Lindgren och Erik Åkerlund, och att han aldrig existerat i sinnevärlden, däremot dyker han upp som ungdomspastor i årets bok.

Döden ett bekymmer är ett citat från Birger Sjöbergs dikt ”…som sker vid sommarvakan”, där några rader lyder: ”Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer, / vilken likt ängslan nog tör äga övergång. /…/ Just som mitt hjärtas slag / domnat, förnimmer jag / friskhets och lyckas bölja / skölja i rodnande dag.” Att döden var ett bekymmer för Birger Sjöberg i hans diktning, något att frukta och ängslas för, är ju allom bekant. Döden är ett viktigt motiv i romanen, men framför allt revisionen, utredande av alla oegentligheter för att få klarhet. Frågan är om där finns utrymme för förlåtelse och försoning? Kanske ger mottot för romanen en vink om hur man bör tolka bokens budskap, tvärs igenom alla ironier. Mottot är också det hämtat från Birger Sjöberg:

”Vad tänker väl Herren på smärtornas dag?

Det ville så gärna jag fråga.

Om bristen är sörja, då sörjer väl jag

Att leva man knappt har förmåga …”