Får friskolor fostra?

Som bekant har friskolornas ställning försämrats betydligt under det gångna året. Från nyåret borttogs deras rätt till skolpeng, och det är nu kommunerna som har att avgöra om de skall få bidrag eller ej. Detta har också fått väntat resultat. Av 69 kommuner som yttrat sig under hösten har 30 visat sig negativa till friskolor. Framför allt är det religiösa och etniska skolor som mött motstånd. De främsta argumenten brukar vara att underlaget för den kommunala skolan kan äventyras liksom att friskolan kan komma att förmedla odemokratiska värderingar och bidra till en ökad segregation.

De katolska skolorna drabbas knappast av detta. De är ganska få och ligger huvudsakligen i storstadsregioner, där acceptansen av kulturella olikheter är som störst. Flera av dem är väl etablerade sedan länge, och de har ett gott anseende. Detsamma gäller den judiska Hillelskolan i Stockholm.

Men saken har ändå en principiell räckvidd. Sedan en lång tid finns i vårt land en utbredd konformism med låg tolerans mot avvikande kulturmönster. Som bekant vägrade Sverige länge att anta Europakonventionens paragraf om att föräldrar har rätt att fostra sina barn i överensstämmelse med sin religiösa eller filosofiska övertygelse. Att överheten alltid vet bäst i sådana frågor är hos oss en djupt rotad övertygelse, ett arv från den gamla enhetskyrkans tid.

Lokala opinioner i principiella frågor

Medan departement och centrala myndigheter inte kan stänga ute impulserna från omvärlden med dess många kulturella och religiösa differenser, lever den traditionella konformismen starkast kvar i medelstora och mindre samhällen som ännu inte vant sig vid internationella kontakter och social rörlighet. Det är på sådana platser som främlingsfientlighet eller ibland ren rasism kan ha sina fästen. Det är därför ödesdigert att avgörandena om friskolor överallt skall läggas i händerna på kommunala beslutsfattare som företräder lokala opinioner. På de orter där man motsätter sig ett moskébygge, kan man inte förväntas tillåta en muslimsk skola. I USA har delstatliga eller federala myndigheter inte sällan fått ingripa när rasliga eller religiösa minoriteter mötts av lokalt motstånd, t.ex. i skolfrågor. Inte heller i Sverige är det alltid gräsrötterna som fattar de klokaste besluten.

I Vår Lösen nr 5/6 i år har Elisabeth Gerle tagit upp frågan om muslimska friskolor, detta utifrån välkända svenska värderingar. Trots vissa erkännanden av de muslimska skolornas möjliga betydelse som en motpol gentemot svensk sekularism är det ändå det svenska samhällsintresset som gäller och den svenska kulturen som anses överlägsen. De muslimska skolorna kritiseras för traditionella värderingar, t.ex. i fråga om könsroller, och för uppfattningar som står i strid med läroplanens formuleringar om demokrati och fostran till kritiskt tänkande. Den avgörande frågan är om muslimska skolor kan underlätta elevernas integration i det svenska samhället eller ej.

En tanke som helt lyser med sin frånvaro i artikeln är att de muslimska skolorna förmedlar ett kunskapsstoff som saknas i den vanliga skolan. Att kunna läsa och förstå Koranen fordrar en tidskrävande övning. Den mångfacetterade islamiska kulturen är ett oerhört rikt arv – religiöst, litterärt, filosofiskt, konstnärligt – som man självklart vill överföra till nya generationer, också när de har hamnat i den svenska miljön. Vi kanske kan erinra oss vilken väsentlig roll araberna spelade när den västerländska kulturens växte fram under medeltiden, inte minst på tänkandets och vetenskapens område. Sådant är värden som stärker den enskilde elevens identitet och kulturella medvetenhet. Skall detta stolta kulturarv förmedlas vidare, fordras en skola som själv står i denna tradition och är i stånd att bära upp den. Vad den har att ge kan inte ersättas av några förströdda lektioner om islam i grundskolan eller gymnasieskolan. Samma resonemang gäller givetvis de judiska skolorna. I antiken var judarna för övrigt först – långt före de kristna – med att grunda skolor runtom i det romerska riket för att kunna studera och tillämpa Tora i diasporans oförstående miljö.

Att fostra till andligt liv

Men nu åter till frågan om de katolska skolorna. De befinner sig i ett annat läge genom att de företräder en kristen tradition som till stora delar överensstämmer med den vi finner inom andra samfund i vårt land. Många bland oss – kanske också en del katoliker – tycks uppfatta Svenska kyrkans lära som ett slags normalkristendom och ser den katolska som en överbyggnad av mer eller mindre kontroversiellt slag: det handlar om påven, Maria, bikt, vissa regler om abort och preventivmedel osv. Behövs verkligen särskilda skolor för att förmedla sådant, då andra kristna barn får nöja sig vad som bjuds i grundskolan? Resulterar det då inte bara i den omtalade segregeringen?

Den som tänker så, har anledning begrunda vad kardinal Basil Hume, ärkebiskop av Westminster, skriver i The Tablet (15/2 1997). Den katolska skolan har fyra mål, säger han: att fostra till ett personligt andligt liv, att ge undervisning om den katolska tron, att förmedla grundläggande moraliska normer och att uppmuntra till socialt ansvar. Låt oss kort se på dessa fyra mål.

Fostran till ett personligt andligt liv i kristen mening är något som den svenska skolan inte kan erbjuda i dag och inte heller har till uppgift att erbjuda. En sådan fostran förutsätter att skolans lärare själva har en kristen tro och kan förmedla den, liksom att elever har möjlighet att utöva sin tro och dela den med sina kamrater. Detta låter sig inte göras inom den svenska skolans ram, där kristna elever får vänja sig vid att vara i minoritet och alltid få sin tro och sina värderingar ifrågasatta. Det kan stålsätta en och annan men är påfrestande för de flesta. Det finns i Sverige en tendens att likställa religion med tvång och sekularisering med frihet. Men i dag råder ofta det motsatta förhållandet: sekularismen kan bli en bjudande norm, och religionen något att hemlighålla eller undertrycka. Att få börja dagen med bön – något som alltjämt skedde i den svenska skolan för mindre än 50 år sedan – och vistas i en miljö där tron respekteras och uppmuntras är ett värde som inte kan överskattas. Självklart måste man då förutsätta att undervisningen sker i en öppen och tolerant anda och verkar genom uppmuntran, inte genom tvång. Personlighetsutvecklingen – ett inom den svenska skolan ofta försummat område – kan i en sådan miljö ges ett stort utrymme.

Undervisningen om den katolska tron handlar inte enbart om ”katolska specialiteter” utan om den kristna tron i dess helhet, inklusive Bibeln. Skall något göras åt den drastiskt sjunkande kunskapen om allt kristet i vårt land fordras kraftansträngningar från de kristna samfundens sida, och den katolska kyrkan har därvidlag ett stort ansvar. I en kultursituation där kristendomen ofta polariserats i en substanslös liberalism och en auktoritär fundamentalism vill den katolska skolan följa sin gamla tradition och fördjupa den kristna tron med bibehållande av en intellektuell redlighet och nyfikenhet. Det kritiska ifrågasättande som den svenska skolans läroplan talar om har i hög grad sin plats inom katolsk undervisning – om man inte med detta menar enbart en negativ inställning till tron och traditionen. Liksom islam och judendomen har den katolska kyrkan ett rikt kulturellt arv att förvalta och föra vidare, ett arv som är obekant för många svenskar. Den äger också en öppenhet gentemot andra kulturer än den svenska och kan därför verka berikande på vårt samhälle.

Den tredje punkten, en moralisk fostran, är avgörande i en miljö av utbredd värderelativism. Fastän mycket talas om etik i dag, saknas genomgående en fördjupad reflektion över etikens grundläggande principer i ett katolskt och kristet perspektiv. Det handlar inte om enskilda ställningstaganden utan om en grundsyn utifrån vilken alla mänskliga handlingar kan bedömas. Inte minst viktigt är att lägga en etisk grund för dem som i framtiden skall bli beslutsfattare i vårt samhälle. En sådan undervisning fostrar till en ansvarig livshållning och till självständiga ställningstaganden gentemot de massmediala trender som med säkerhet kommer att styra opinionerna också i framtiden.

Med detta sammanhänger också den katolska skolans uppmuntran till socialt ansvar och dess undervisning i kyrkans sociallära. Medan skolans läroplan förvisso manar till solidaritet med andra människor, ger den katolska socialläran riktlinjer för hur en sådan solidaritet kan förverkligas, och den har en rik erfarenhet från olika länder och kulturer. Kyrkan erbjuder också förebilder i socialt ansvar som tiden annars råder brist på – den nu aktuella Moder Teresa är bara ett av många exempel. Tillsammantaget har den katolska skolan stora möjligheter att fostra sina elever till ansvarskännande medborgare som också visar solidaritet med andra folk och länder i världen.

Det är då viktigt att den katolska kyrkan i Sverige inser sitt ansvar för sina egna barn och för vårt lands kristna kultur. Att få till stånd fullvärdiga katolska skolor med kompetens och klar målsättning är en väsentlig uppgift för hela stiftet. På samma sätt behövs det i framtiden en fortsatt dialog med dem som företräder det allmänna skolväsendet i vårt land för utbyte av erfarenheter. Det handlar inte om att segregera utan att inspirera.