Om livets ursprung i filosofin och teologin

I ett budskap till den påvliga vetenskapsakademin den 22 oktober 1996 talar påven Johannes Paulus II om evolutionsteorin. I pressen betonade man genast att det var ett steg framåt. Om vi bortser från kraftiga förenklingar och överdrifter (det handlar här inte om Darwin) är det trots allt väsentligt att han nämner evolutionen som teori och inte bara som en hypotes.

”Idag […] leder oss nya kunskaper till ett erkännande av att evolutionsteorin är mer än en hypotes. […] Att av varandra oberoende forskningsresultat leder till samma slutsats är ett betydelsefullt argument för evolutionsteorin. […] Egentligen skulle man snarare talar om evolutionsteorierna än om evolutionsteorin. Flertalet kommer sig dels av att så olika förklaringar till evoutionsmekanismen framlagts, dels av att de bygger på olika filosofier.” (Documentation catholique, n. 2148, den 17 november 1996, sidan 952.)

Detta visar faktiskt på ett sätt att läsa encyklikan Humani generis (1950)1 i ett nytt ljus; inte alls som någon broms för forskningen utan som den första text där man erkänt att vetenskapen använder begreppet evolution på ett relevant sätt och ger termen ett specifikt innehåll.

Påven Johannes Paulus II noterar för sin del att termen evolution inte bara härrör från den teologiska begreppssfären utan även från den filosofiska.2 Denna distinktion är en förlängning av Andra vatikankonciliets erkännande av att naturvetenskaperna står fria i förhållande till den kristna dogmatiken. I sitt tal till den påvliga vetenskapsakademin inbjuder påven Johannes Paulus II till erkännandet av att Gud på ett speciellt och omedelbart sätt ingripit under evolutionens lopp, när han skapade människan i hennes värdighet som sin avbild, kallad att vara Guds barn.3 Han ger inga detaljer om hur det kan ha gått till när människan skapades. Vi vill här försöka visa på hur man kan föreställa sig samverkan mellan Gud och naturkrafterna och på så sätt ge upprättelse åt den teologiska tradition som betonar Guds aktiva närvaro i historien.

Naturvetenskaperna och filosofin

För undvikande av alla missförstånd skall vi ge några epistemologiska preciseringar innan vi kastar oss in i ämnet. Många anser att filosofin lever sitt liv vid sidan av vetenskaplig kunskap. En vanlig uppfattning är att naturvetenskapen ger en fast kunskap om världen. Till den kunskapen lägger man sedan diverse andra påståenden som kommer från mytens eller filosofins värld.

Tyvärr tänker många på det sättet. Men tänker man så kommer man till helt felaktiga slutsatser. En sådan tankekedja förutsätter att det man tror sig veta med visshet omges av ett vetande som man inte kan verifiera. Framsteg inom vetenskapen skulle medföra att de metafysiska insikterna tvingades träda tillbaka i motsvarande mån. Med den utgångspunkten kan det bara finnas konflikter – ett sterilt tänkande – i såväl vetenskaplig som filosofisk eller teologisk reflektion. Faran för konflikter eller återvändsgränder förefaller göra det nödvändigt att förespråka en annan relation mellan de två typerna av kunnande, en relation som inte sätter dem i ett motsatsförhållande till varandra.

Först av allt måste man slå fast att verkligheten är outsinligt stor och att inget kunnande kan omfatta den i dess helhet. Dessutom kan man betrakta den i olika perspektiv. Man kan se verkligheten ur vetenskaplig synpunkt, och använda sig av vetenskapens principer, språk och metoder. Men man kan också betrakta den utifrån en metafysisk utgångspunkt med principer, språk och metoder som inte går att sammanblanda med naturvetenskapens. Dessa två synpunkter är olika, men de hänför sig till samma verklighet. När den ena av de två avlägsnar sig från det som den andra ser finns det risk för misstag, vilket vetenskapshistorien visar. Även när vetenskapens och metafysikens synpunkter sammanfaller har de i verkligheten ändå inte sitt ursprung i samma element. Verkligheten är rik. Den blir inte uttömd av ett enda perspektiv utan det finns utrymme för olika aspekter.

Att förstå hur intelligensen fungerar bidrar till att eliminera idéer om komplementaritet och samordning som i slutänden skapar rivalitet, dvs. om i vad mån den ena tankevärldens utbredning sker på bekostnad av den andra. Naturvetenskapen å ena sidan och teologin och filosofin å den andra måste vara solidariska med varand-ra; om den ena sektorn berikas eller fördjupas påverkas den andra i samma riktning, eller åtminstone öppnas ett fält där den andra sektorn kan utvecklas. Vetenskapen har glädje av metafysikens strikta metod som avlägsnar kunskapsteoretiska hinder, medan metafysiken har glädje av vetenskapens strikta metod för att kunna utforska en verklighet som alltid är outsinlig. Varje bildad människa har filosofiska och vetenskapliga kunskaper. Inte heller bildade naturvetare nöjer sig med en förklaring som begränsar sig till deras specialitet utan stöder sig på en allmän teori, byggd på allmänna principer och som tillåter dem att få en helhetsbild av världen. Utifrån detta resonemang står termen evolution i centrum för allt tänkande om livet. Den betecknar inte bara ett vetenskapligt paradigm utan också en filosofi för allt slags liv som uppstår. När man använder termen evolution står det klart att den vetenskapliga termen process är liktydig med vardandet, som är den mer traditionella termen inom filosofin.

Detta ger anledning att gå in på frågorna om livets uppkomst och då speciellt människans ursprung, frågor där naturvetenskapen och filosofin alltid berört varandra och samverkat.

Livets begynnelse

Den vetenskapliga forskningen tillåter oss att säga något om livets början genom att med allt större säkerhet spåra de olika etapperna i uppbyggnaden av atomer, molekyler, aminosyror och baser som används vid uppbyggnaden av organismer.4 Under vissa betingelser kan vetenskapen till och med reproducera vissa organis-mers uppbyggnad i laboratorium.

När man reflekterar över livets framväxt finner man en successiv uppbyggnad mot just den enhet i vilken de levande organismerna får möjlighet att fungera självständigt och utöva de livsfunktioner som är karakteristiska för en levande varelses sätt att handla. Den nya enhetens egna uppbyggnad och självständighet möjliggör ett varaktigt tillstånd under en längre tid då förändringar visserligen sker men där organismens identitet förblir densamma. Vetenskapliga fakta ger forskarna de element som behövs för att kunna föreställa sig hur levande varelser kommit till, fakta som kan tillåta dem att påvisa ett fenomen som förblir beständigt under tidernas lopp. De skildrar historien om jorden, om biosfären, om förändringarna i organismerna, historien om olika miljöer och om de allt mer sammansatta organismerna, som blir till byggstenar i de levande varelserna.

Ställd inför frågor inför livet, konstaterar filosofen att något nytt uppstått. Naturvetaren använder ordet ”uppkomst” eller emergens och menar kontinuiteten och progressionen i förändringarna men ordet är problematiskt för filosofen som har blicken riktad mot det som är nytt. Om emergenta egenskaper uppträder i ett system har det som nu visat sig redan funnits där men fördolt – redan närvarande utan att ännu ha manifesterat sig. Om det som visar sig redan existerade i viss måtto måste man fråga sig: Har något nytt uppstått? Vari ligger det nya?

Begreppet uppkomst eller emergens placerar livet i en kontinuitet. Termen uppkomst är ett fast begrepp i vetenskapen, för den vetenskapliga metoden åberopar sig inte på andra förklaringsgrunder än på dem som finns i naturen. Filosofen betonar skillnaden mellan begynnelsen och slutet av förvandlingen. Filosofiskt är termen ”uppkomst” tvetydig. Den kan nämligen förstås på två sätt utifrån två olika typer av allmän filosofi: den monistiska och den transcendenta filosofin. En filosof i den monistiska skolan sätter alla kausalitetsordningar i samma kategori, antingen i en materiell eller i en andlig. Den transcendenta filosofin erkänner att all handling inte har samma typ av kausalitet. Ur det perspektivet är det viktigt att skilja mellan ursprung och början.

Början respektive ursprung

Filosofen använder begreppet kausalitet, orsakssammanhang, i en vidare bemärkelse än naturvetarna, och erkänner att det finns olika orsakssammanhang, också sådana som man inte kan ifrågasätta.5 För att svara på frågan om livets ursprung använder sig filosofen av termen causa, orsak, som är rik på innehåll. Man måste skilja mellan början, begynnelsen, som är det första steget i en process, och ursprunget som är skälet till att processen inleds och att den sedan fortsätter. Man får inte förväxla kunskaperna om början, det första ögonblicket av en utveckling i tiden, med frågan om ursprunget, om varför livet finns till.

Svaret på frågan om ursprunget finns inte att hämta i den experimentella vetenskapen utan i erkännandet av ett transcendent orsakssammanhang som står bakom förändringarna i naturen. Det finns alltså naturliga principer, som vetenskapen undersöker och en transcendent princip som man kallar Gud. Guds handlande kan inte undersökas med vetenskapliga metoder, men detta undgår inte filosofen eller biologen som tar risken att tänka i filosofiska termer.6

Musikern och instrumentet

Man måste därför beakta hur de olika orsakssammanhangen förhåller sig till varandra. När man talar om Guds handlande under utvecklingsprocessens gång kan detta inte förstås det som en interaktion, ett ömsesidigt handlande. I en interaktion är de aktiva elementen av samma slag och samverkar sinsemellan liksom krafterna i traditionell mekanik. Principen gäller för fysik, kemi och biologi. Endast Guds handlande kan förena sig med ett annat skeende utan att förändra det och än mindre förändra dess natur. Den klassiska bilden som hjälper oss att förstå dessa sammanhang är musiken. I ett musikstycke gör instrumentet allt och musikern allt. Allt kommer från båda utan att man kan skilja på vad som kommer från vem. Denna förening är möjlig därför att agerande är olika till sin natur, instrumentet och musikern. Föreningen förändrar på intet sätt musikerns och instrumentets sätt att fungera. Bilden av musikern och instrumentet hjälper oss att förstå vad som händer i livsprocessen. Livet är en frukt dels av de olika faktorer som biologin studerar, av energier och former, dels av en transcendent princip. Eftersom den transcendenta principen är av annan karaktär och inte ingriper som ett element i naturen, måste man erkänna att allt kommer från den och att allt är natur. Allt är från Gud och allt är natur!

Den förklaring som vi just gett ryms i termen skapelse. Begreppet skapelse får sin betydelse inom ramen för en ren monoteism. Gud är transcendent och källan till allt som finns till. Han är inte den främste av skapade varelser. Begreppet skapelse besvarar frågan om världens ursprung: Gud gör så att allting blir till och ger det dess livsförutsättningar, dess vara, utifrån den han är.

Naturvetenskapen beskriver livets uppkomst inom ramen för förändringar i materia, rum och tid. Man kan inte påstå att Gud skulle ingripa och komplettera brister. Hela processen kommer från Gud och är beroende av honom. På så sätt kan man behålla termen uppkomst, emergens, för att beteckna livets början, om man bara håller i minnet att den endast är möjlig genom ett annat orsakssammanhang av helt annan art. Inte ett dolt element i processen utan det sammanhang som borgar för att processen kommer till stånd. Skapelsen är inte enbart en början, ett första ögonblick i det förflutna.

Människans ursprung och särdrag

För att kunna tala om människans ursprung som en början ser naturvetare och filosofer mot det förflutna och bedömer det utifrån kriterierna i en viss filosofi. Vetenskapliga iakttagelser åberopar sig inte på någon absolut händelse för att datera en början utan valet är filosofiskt betingat. Evolutionsparadigmet styr det vetenskapliga arbetet. Människans uppkomst ses inte som något som gjort våld på naturen utan som något naturen producerat. Evolutionssystemet respekterar övertygelsen om människans oåterkalleliga storhet i en icke-dualistisk syn på hennes identitet. De förändringar i kroppen som endast vetenskapen kan upptäcka är en del av mänsklighetens uppbyggnad i dess andliga dimension. En icke-dualistisk filosof, som läser detta erkänner å sin sida att mänskligheten tar form i kroppsligheten.

Därför kan filosoferna säga att människans tillkomst hör samman med andra organismers uppkomst, även om de med Stephan Jay Gould 7 erkänner att slumpen och tillfälligheter kan spela en roll. Skapelseakten respekterar de skapade varelsernas natur. Den har i sitt slutskede åstadkommit en konkret och unik varelse. Skaparen som känner allt och vill att det finns till har alltså en speciell avsikt med människan. Den har att göra med den andliga dimension som finns i människans liv.

Där biologerna ser en kontinuerlig förändring i förutsättningarna och analyserar dem som möjligheter begränsade av hinder, är filosoferna uppmärksamma på det som skiljer sig och det som är nytt. De konstaterar att en människas tillkomst med den värdighet som gör henne till en person inte kan reduceras till en omorganisation av det som redan existerade utan att det finns en kvalitativ skillnad. Filosoferna erkänner att det som har uppstått är en varelse vars rika vara går utöver de element som gett upphov till hennes existens. De inser att där finns en speciell gåva. Gåvan är inte given i blindo, den uttrycker en mycket precis avsikt. Men för den skull är inte gåvan godtycklig. Den gör inte våld på naturen och har kommit till inom ramarna för det möjliga. Hur stor människans värdighet än är, när hon kommer till världen, bär hon spåren av tillfälligheter.

Teologin sedd som en radikalisering

De filosofiska påståenden som vi utvecklat i texten blir radikalare i den kristna teologin och detta av tre skäl: teologin lägger stor vikt vid termen liv och framhåller envist den mänskliga personens värdighet; den läser livets historia i ljuset av frälsningshistorien; den ser världen utifrån dess fullbordan.

Den kristna teologin använder termen liv för att beteckna Guds fullkomlighet. För bibeln är Gud levande. I sig själv är han helt fullkomlig. Den kristna teologin nöjer sig inte med ett abstrakt konstaterande. Livet är inte anonymt utan har ett ansikte, det inkarnerade Ordet, Jesus från Nasaret som säger om sig själv: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Den kristna teologin nöjer sig inte med att tala om världsordningen eller om livets historia eller om den ordning som finns inbyggd i livet. Den erkänner att skapelseverket är gjort av Logos och att ”utan honom skulle ingenting finnas till”. Han är livet i varje varelse, enligt Johannesprologen. Om man tillämpar begreppet liv på Gud befriar man sig från livets skuggsida, döden.

Om termen liv betecknar Guds fullkomlighet, innebär det att livet blir mer värdefullt. Detta medför i sin tur en attityd av respekt och kärlek för livet i alla dess former. I en sådan anda av kärlek och respekt betraktar man inte längre livet utifrån lägre utvecklingsstadier av liv. Man betraktar livet utifrån den rikaste formen som förverkligats, från anden. Tanken är den yttersta formen av liv, säger Aristoteles8 och det är via tanken som människan är Guds avbild.

I begreppet slump ser filosoferna ett erkännande av bristande insikt. De vet att slumpen som förklaring är oundviklig för vetenskapen, men denna aspekt utesluter inte en annan. De gamla filosoferna brukade ge följande exempel: två tjänare skickas till staden av sin mästare. De har olika uppgifter och när de sedan träffas på torget i staden tycks det dem vara en slump eftersom de inte känner till sin herres önskningar. De vet bara vad han har bett dem om, men för mästaren är mötet inte slumpartat. Om man på detta sätt ändrar förklaringsgrund märker man att det som verkar slumpartat kan ha en mening.

En historia full av betydelse

På samma sätt har ett barns födelse en mening för de föräldrar som önskat barnet och väntat på det och tagit emot det. Att mötet mellan könscellerna är ett slumpartat fenomen för biologen står inte i motsats till den mening föräldrarna ser i barnets födelse. Det är alltså inte motsägelse att säga att det finns en slumpartad del som inte vetenskapen kan förutse när en levande varelse bildas, i detta fall ett barn. En sådan utsaga från vetenskapen och naturfilosofin står inte i kontrast till teologin. Teologin ser Guds kärleksfulla initiativ i tillkomsten av ett barn. De vetenskapliga och filosofiska förklaringarna hindrar inte teologen från att se ett mål i det hela, trots att vetenskap och filosofi erkänner betydelsen av slumpmässiga och tillfälliga fenomen.

Det som biologerna uttrycker i termer av ett spel mellan möjligheter och hinder, tolkar teologerna annorlunda. De försöker se en helhet i händelsernas gång genom en historia full av mening. Trots att de ser att händelserna är inbördes olika och har olika värde, försöker de se historien ur ett perspektiv som gör det möjligt att tala om ett mål. Historien om livets uppkomst avslutas med att mänskligheten kommer till. Mänsklighetens historia tar slut, när Guds rike kommer. Att slumpvisa händelser kantar historiens väg gör det ändå inte omöjligt att säga att historien har en mening och att, mutatis mutandis, tillämpa begreppet frälsningshistoria på hela universums historia, eftersom människan har en framträdande plats i den.9

Till skillnad från andra religioner kastar den kristna tron ljus över framtiden och hur det skall gå med Guds verk vid tidens fullbordan. Den kristna tron är ingen utopi som projicerar nuet på framtiden utan ett hopp grundat på Jesu uppståndelse. Teologin gör sina bedömningar i ljuset av det som skall komma och som började visa sig i Jesus Kristus, när han blev förhärligad. Utifrån denna historietolkning kan man dra två slutsatser. Den första är att teologen försöker läsa historien om livets uppkomst som en förberedelse till tidens fullbordan. Den andra slutsatsen är att människan har en särställning i universum.

Människan befinner sig i mötet mellan två världar, materien och anden. Eftersom hon är fri kan hon vara en röst åt det stumma universum. Eftersom hon kan tänka är hon Guds avbild. Eftersom hon är kallad till helighet är hon Guds vän.

Fysik och metafysik i naturens bok

Finns det ett ord som är intellektuellt viktigt, så är det ordet läsning. Ordet fick en teknisk betydelse när man grundade universiteten, där undervisningen hade sin tyngdpunkt på läsning av uppenbarade texter och texter skrivna av lärda. I reflektionerna över livets ursprung skulle det vara värt att på nytt lyfta fram ordet läsning. Forskarna läser i naturens stora bok. De är övertygade att det finns något begripligt att hämta ur denna världstext. De vet också att deras läsning inte kan vara uttömmande. Därför jämför sig forskaren gärna med ett barn. Barnet som lär sig att läsa ser fläc-kar på papperet och vet att det är bokstäver och ord som formar meningar och att allt tillsammans utgör en text med mening. På samma sätt läser naturvetaren händelserna i världen, eftersom han vet att de har en betydelse. Läsningen har inget barnsligt över sig. Forskaren vet att han inte är den förste som ser tecknen och tolkar dem. Han läser en text på nytt. Det är i denna process som den ömsesidiga relationen mellan fysik och metafysik och mellan naturvetenskap och filosofi befinner sig. Naturvetenskapen läser vad filosofen har läst och filosofen läser vad vetenskapen redan läst i en ömsesidighet som grundar sig på den gemensamma övertygelsen att verkligheten är begriplig.

Den väg vi följt respekterar vetenskapens värde och lämnar plats för den vetenskapliga forskning som anstränger sig att läsa i naturens stora bok. Läsningen av naturens bok stämmer med den andra boken, bibeln, som Gud ger oss för att vi skall förstå hans plan att samla allt i en enhet.

Uppenbarelseboken visar oss allt levandes framtid i en mångfald bilder, trädgården där livets träd blommar, staden som är en plats för kommunikation och ömsesidighet, bröllopet där köttet blir förklarat av kärlekens härlighet. Hela historien om allt levande är en förberedelse för det slutgiltiga stadium, där människan även fortsättningsvis kommer att ha en betydelsefull plats.

Noter

1 ”I sin encyklika Humani generis fastslog redan min företrädare Pius XII att det inte finns någon motsättning mellan evolutionen och trosdoktrinen om människan och hennes kallelse.” ibid. sid 951

2 ”Det finns materialistiska och reduktionistiska läsningar. Det finns spiritualistiska läsningar. Bedömningen ligger här helt på filosofins egen kompetens och bortom teologin.” ibid. 952

3 ”Det är på grund av sin andliga själ som människan har en sådan värdighet också i kroppen. Pius XII hade betonat denna möjlighet: om människokroppen har sitt ursprung i den levande materia som redan fanns där, så är den andliga själen omedelbart skapad av Gud.”

4 Jämför Christian de Duve, Poussière de vie, une histoire du vivant, coll Le temps des sciences, Fayard, 1996; Armand Delsemme, Les origines de la vue, coll Nouvelle bibliothèque scientifique, Flammarion, 1994

5 Jämför Platon, Faidros nr 98–99, som skiljer mellan causa dispositiva och causa finalis.

6 Jämför Michel Henry, C’est moi la vérité. Pour une philosophie du christianisme, ’Seuil, 1996, sid 47–48 och sid 52: ”Biologerna vet vad livet är för någonting. De vet det inte i sin egenskap av biologer – eftersom biologin inte vet någonting. De vet det på samma vis som alla andra, eftersom de också lever och älskar livet. De älskar vin och kvinnor, söker jobb och gör karriär. De gläder sig åt att resa bort, åt att träffa människor. De upplever tråkigheten i administrativa uppgifter och känner ångest inför döden.”

7 Stephan Jay Gould, La vie est belle, Seuil, 1992

8 Aristoteles, Métaphysique, livre Lambda 1072–1075

9 Se Jean-Michel Maldamé, Le Christ et le cosmos, Desclée, 1993