Ord från Gud

Ett rundbrev från Svenska kyrkans biskopar om den gudomliga uppenbarelsen! Nog måste en svensk motsvarighet till Dei verbum läsas uppmärksamt. Varje tecken på arbete med centrala teologiska frågeställningar måste hälsas med glädje.

Man bör lägga märke till undertiteln: Om den gudomliga uppenbarelsen i kyrkans tro och liv. De sista orden är viktiga. Författaren till brevet, biskopen av Visby, Biörn Fjärstedt, har ett pastoralt, inte akademiskt, syfte med skrivelsen. Fjärstedt är visserligen exe-get – doktor i Nya testamentets exegetik – men här skriver han primärt som kyrkoman. Och övriga biskopar i Svenska kyrkan ställer sig bakom brevet, ”utan att varje biskop därmed svarar för varje enskild formulering” (KG Hammar i förordet).

Det är naturligt att jämföra Ord från Gud med den förra skrivelsen från biskoparna om bibelsynen. 1970 publicerades Bibelsyn och bibelbruk, som var resultatet av ett flerårigt arbete inom en av biskopsmötet tillsatt kommission med uppgift att utreda bibelsynsfrågan ”ur exegetisk, systematisk, hermeneutisk och semantisk synpunkt”. Inget litet uppdrag precis. Särskilt önskades svar på frågan i vilken mening bibeln är Guds ord. Resultatet blev en lärd utredning, i mycket präglad av Gustaf Wingrens teologi. Ett tidstypiskt tecken är, att alla de elva undertecknarna är män.

Bibelsyn och bibelbruk förorsakade en intensiv men kort debatt. Ingendera sidan var nöjd med detta försök att etablera en gemensam bibelsyn. Ämbetsfrågan var då ännu inte så inflammerad i Svenska kyrkan som den kommit att bli, men positionerna var likväl så utmejslade att rimliga utsikter till en samsyn inte fanns. Perspektivet är uttryckligen begränsat till Svenska kyrkan och den evangelisk-lutherska traditionen. Den dogmatiska konstitutionen Dei verbum (1965) är inte ens nämnd.

Hur helt annorlunda är inte det nya biskopsbrevet! Uppgiften har på ett sätt varit lättare eftersom en enda författare här har ansvarat, medan 1970 års bok är en kommittéprodukt med allt vad det innebär. Den teologiska agendan har förändrats sedan 1960-talet. Det är en stor vinning att författaren till det nya dokumentet är en person med breda, internationella vyer. Av den teologiska provinsialismen i det förra brevet finns här inget kvar.

Det är över huvud slående hur olika de båda texterna är till stil och uppläggning. Där Bibelsyn och bibelbruk är akademisk, utredande, avgränsande och europa-centrerad, där är Ord från Gud pastoral, meditativ, inkluderande och tredje-världs-orienterad. De båda bibelsynstexterna kan faktiskt ses som skolexempel på två diametralt olika sätt att behandla samma frågeställning – och likväl nå fram till nästan samma resultat!

I mångt och mycket representerar det nya brevet ett framsteg, som måste välkomnas från ekumenisk synpunkt. Där man 1970 stannade för en lätt modifierad form av historisk-kritisk bibelsyn, där ses 1997 konturerna till en verkligt kyrklig bibelsyn. Infallsvinklarna är flexibla och avlöser varandra som prismorna i en slipad sten. Bibeln ses inte längre ensidigt som ett budskap som det gäller att med en hermeneutisk metod aktualisera i nutiden, utan som en återspegling av det tidlösa gudomliga mysteriet. Bibeln liknas vid en ikon av den gudomliga uppenbarelsen, ett pärlband av händelser burna av Guds handlande. Det som sägs om inspirationen (helt försummat i den förra skriften) är tänkvärt och återspeglar nog lärdomar från Hugo Odebergs undervisning i Lund på 1960-talet, som både Fjärstedt och recensenten fick del av. Centrala ord i framställningen är inkarnation, tradition, liturgi. Skriftens oupplösliga samband med den gudstjänstfirande församlingen betonas mycket starkt. Detta är ingen bok att stryka under i och tentera(s) på, den bör läsas i ett meditativt sinnelag.

Så långt är allt väl. Men medaljen har en baksida: oviljan till klara formuleringar och skyggheten för kontroversiella ställningstaganden. En styrka med Bibelsyn och bibelbruk var de klara distinktionerna och att man åtminstone försökte reda ut motsättningarna i bibelsynen (visst inte bara ämbetsfrågan). Det nya biskopsbrevet sveper med fromma, koncilianta formuleringar in alltsammans i ett halvdunkel, där det är lätt att gå vilse. Det är naturligtvis orätt att jämföra det med Dei verbum – ambitionsnivån är en helt annan. Men man väntar sig mera av ett brev om bibelsynen från ett bis-kopsmöte.

Är detta brev ett tecken på att man nu definitivt har resignerat inom Svenska kyrkan när det gäller bibelsynen? Det vore skada, ty här om någonsin behövs en fortgående debatt. Den skarpa kritiken från inomkyrkligt håll (Cristina Grenholm i Svensk Kyrkotidning nr 39–40) tyder på att någon enighet inte råder. Kanske måste insikter också från den vetenskapligt arbetande exegetiken till för att föra diskussionen framåt. Gärna en kyrklig och pastoral bibelsyn men inte på bekostnad av den intellektuella analysen.